View tracker


Lill-Tass blir inbjuden till ett evenemang. Lill-Tass trycker nej för att det är ointressant. Lill-Tass blir bjuden till samma evenemang 8 gånger. Lill-Tass trycker "not going" 8 gånger bara för att bli inbjuden till alla igen. Aaaaand then this:


//Lill-Tass

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

Idag smög en jätteliten unge fram bakom en hylla på Coop och skrämde skiten ur en intet ont anande Lill-Tass. Nog för att jag verkligen avskyr alla typer av jump scares, men måste min värsta mardröm hoppa på mig också! Just lärt mig att rädsla för barn kallas pedofobi... det låter verkligen inte bra.

Koppla era småttingar... på sommaren köper jag inte glass, för snoriga ungar stirrar konstant på mig och då vill jag bara slänge glassen i marken och stampa på den.

//Lill-Tass

Likes

Comments


Har en sån där kväll då jag försöker hantera alla känslor och lyssnar på samma låt på repeat för att den på något magiskt sätt beskriver min sinnesstämning på ett sätt jag inte kan. En sån kväll. Den 21a december gjorde jag något jag haft mardrömmar inför att göra i över två år - jag åkte och konfronterade mina föräldrar.

Jag var rädd som fan; rädd för att bli totalt överkörd och maktlös, precis som förr. Men jag mötte dem som en vuxen kvinna och sa sanningen utan att säga något jag senare skulle få ångra.

Jag är nöjd med min insats. Jag är faktiskt det. Orkar inte i nuläget skriva så mycket om själva mötet då jag känner mig lite dränerad på energi. Men jag inledde vårt samtal med att säga detta:

- Ni måste sluta besvära mig nu. Ni får inte skicka saker eller ringa människor om mig, varesig det är mina vänner, min hyresvärd eller mina läkarkontakter. Ni får inte skicka brev eller pengar eller knacka på min dörr. Ni behöver inte förstå det, men jag ber er att acceptera det. Jag blir ledsen av det och den enda signalen jag skickat ut de senaste åren är att jag inte önskar ha kontakt med er. Att ni inte respekterat det enda önskemål jag sänt er får mig att känna mig åsidosatt och förlöjligad och jag måste få vara ifred och hela med själv efter min tid med er. Jag har inte kommit hit för att vara elak mot er, utan för att verkligen sitta framför er och sätta mina regler så tydligt jag kan.

De accepterade. Det tror jag verkligen att de gjorde. Jag sa till och med att jag inte stängt den här dörren för all framtid, men det kunde inte min mamma hantera riktigt. Blev hysterisk och pratade om att vi alla kunde åka till Turkiet och solbada och de kunde bjuda mig och Tom. Där stoppade jag henne. Varför sa jag att dörren var öppen? Jo, för att det inte hade varit humant att säga att jag aldrig mer vill se dem och kommer att förneka deras existens. Jag har saknat dem och det kan jag för första gången sörja nu när jag tagit ett ordentligt och vuxet farväl. Mamma behöver leva på hoppet. Det jag kommer att ge människorna som skadat mig så är att jag kommer att säga hej till dem när jag ser dem på stan fastän det gör ont. Ett problem försvinner inte bara för att man ignorerar det. Men jag hoppas att jag en dag kan se tillbaka på det utan att känna en obeskrivlig, omätlig sorg.

Det var obehagligt, det var skrämmande och det fick mig att betvivla vem jag var. Men som min psykoterapeut uttryckte det är det nu jag blir vuxen på riktigt och släpper taget om min rädsla och oro och kan tillåta mig själv att känna sorg. Jag kommer antagligen att bli väldigt deprimerad inom den närmsta tiden; men jag känner att det är för en god sak. En god utgångspunkt, så att säga. Att sörja är mer omhändertagande än att hata. Och som jag har hatat.

Godnatt mamma och pappa. Vi ses inte mer.

//Lill-Tass

Likes

Comments




Jag får känslan av att amerikanare aldrig googlar saker... Ärligt talat. Får så dumma frågor och det händer så ofta... Jag brukar alltid skämmas om jag inte kan något och måste kolla upp lite innan jag ställer frågor. Att göra research inför en intervju, ungefär. Tänk dig att som grävande journalist dyka upp på ett event och säga "who are you and what are we doing here?". Det är lite så jag känner när de ställer frågor om isbjörnar till höger och vänster.

Jag menar, det bor ju drakar i Polen, tyskar är nazister och Sverige har en bataljon isbjörnskavalleri...

Den här har jag slagit handen för pannan för alldeles för många gånger...

//Lill-Tass

Likes

Comments

Hur värjer man sig mot människor som kör över en? Människor som bara inte kan vänta på sin tur att få prata utan avbryter och återkopplar till sig själva. Det känns lite som asocial pratsamhet; fast de märker om man går.

De senaste veckorna har jag försökt berätta något för folk som triggat mig och jag har tänkt att nu ska jag berätta något viktigt. Och så lyssnar de liksom inte utan kopplar bara tillbaka till sin egen skit. De märker inget förrän det gått alldeles för långt och man a.) hållit käft och snörpt på munnen i en kvart b.) lämnat rummet/vänt på klacken

Jag blir så besviken. Idag var det bara för mycket. En människa ville hellre diskutera sin personliga smärta i 20 minuter än diskutera en uppgift vi hade i skolan och man hade inte en jävla chans att flika in. Jag klarar det bara inte. Sen blir det mer "oj, vad jag pratar; ska inte ni berätta något jobbigt?". Jag vill inte fucking kontra din tragiska historia med att dra min. Det känns ytterst opassande i ett sammanhang där ingen har chansen att säga åt mig att jag tjatar eller "nä, nu behöver vi återgå till uppgiften; det är snart dags att återvända till klassrummet och då måste vi ha något konkret att säga". Har aldrig förstått det där med att folk vill ha uppmärksamhet, men har ändå försökt respektera det och känt att folk som tar så mycket uppmärksamhet behöver den. Men när de tar min energi säger jag ifrån. Försöker i alla fall. Det känns liksom inte okej att kontra med "jamen det var ju tråkigt att din kanin dog och så där och att det är femte gången du drar upp det idag... min pappa har cancer och jag har en konstant livskris". Pratar ju hellre om trevliga saker; som vad man ger sin bästa vän i julklapp!

Fan, behöver en life hack-bok som svarar på alla mina frågor.

//Lill-Tass

Likes

Comments



Man lär sig något nytt varje dag.

Likes

Comments

Har just skrivit ett facebookinlägg om att jag hatar när folk gör narr av mitt namn och så kommer random fransyska och kommenterar när jag kommenterar en väns bild... Ja, jag låter bilden tala för sig själv, helt enkelt. Skickade givetvis inte det sista, men i alla fall...

/Lill-Tass

Likes

Comments

Man ska ju säga när bra saker händer också :)

Idag har jag pratat med människor som gjort mig glad och tagit tag i ett problem som jag gruvat mig för länge. Nu ska jag bara ta tag i morgondagens psykologitenta, så blir allt perfa... eller ja, inte direkt. Men jag tror man får ta en dag i taget och ett problem i taget.

Vet inte varför jag gillar den här... jag gillar hur deras stämmor låter bra ihop och videon är lite festlig, men låten i sig är inte jättebra. Jag vet inte. Saker kan vara både svart och vitt; eller som min psykologilärare uttryckte det - "Supermodellen Campbell, hon är fruktansvärt snygg men ett riktigt rövhål."

//Lill-Tass


Likes

Comments

Känner i hela själen att någonting är fel, men kan inte sätta fingret på det.

Känner mig liten och trött. Försöker minnas, men det slutar bara med att jag fryser,

Känner skam över att jag klagar och funderar på om någon orkar läsa när jag är så negativ. Jag mår dåligt och ser ingen ände på det, men det känns ännu mer värdelöst att inte kunna se starten. Nu känner jag mig mest bara liten och i behov av att krypa under täcket och låta mörkret och värmen omsluta mig. Det låter så jävla melodramatiskt, men ibland inser jag hur dåligt tålamod jag har och tänker att det är lika bra att jag håller käften... för vad är det för vits med att stötta någon som ändå aldrig blir glad...

Jag vill vara glad. Eller åtminstone låta det bli accepterat att jag oftast är ledsen först. Kryper in i mig själv och drar mig för att ringa folk jag bryr mig om för att jag inte vill att de ska bli ledsna för min skull. Jag vill faktiskt inte göra människor ledsna. Vill att folk ska må bättre efter att ha pratat med mig, men det betyder inte att jag kan hantera om någon ringer mig och är ledsen. Men jag gör ändå mitt bästa. Får höra folk säga att "jaha, kunde du inte bara sagt att du hade det jobbigt just nu". Ber om ursäkt för att jag inte öppnat mig om det, fastän det inte kommer sig naturligt för mig. Fnyser över orden "bara" och "just nu". Jag har det alltid jobbigt, men ibland mindre än andra gånger och de tillfällena höjer jag till skyarna för då kan jag skratta med folk jag bryr mig om. Obehindrat och kanske lite för mycket. Men respekten finns där. Och då väljer jag att inte berätta, för att jag inte vill att folk jag bryr mig om ska bli ledsna; speciellt inte för min skull.

Är det nu man ska bli riktigt bra på någonting så att man känner den där varma känslan av fullbordande? Ja, kanske...

//Lill-Tass

Likes

Comments