View tracker

8 November 1016, jag trodde att jag aldrig skulle få se honom igen. Det började med att jag blev ledsen över att han hade gillat en jävla bild på Instagram, som jag tyckte va olämplig. Jag och min dåliga självkänsla...
Jag gick i alla fall och duscha, K märkte såklart att jag blev upprörd för bilden.

När jag kom ut ur duschen kollade jag på en snap han hade skickat, det stod "jag orkar inte💀". När jag kom ut från badrummet var han borta han hade gått ut.

Jag släppte handduken och drog snabbt på mig kläder och sprang ut. Jag hade ingen nyckel och bara 9% batteri kvar på mobilen. Jag hade ingen aning om åt vilket håll han gick och jag sprang runt som en yr höna runt lägenheten och försökte få tag på hanns mobil. Sen dig mobilen och dörren in i lägenheten hade låst sig, för klockan var över nio. Jag kunde inte gå någonstans ifall om han skulle komma tillbaka, jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till. Jag jag gick omkring utanför lägenheten och grät för att se om jag kunde se honom.

Jag önskade att jag hade stannat inne och fokuserat på att få tag på honom istället. Men så kom en gammal gubbe med en hund som bodde i samma lägenhet fast längre bort, som kunde öppna dörren.

När jag kom in och fått igång mobilen igen fick jag ett sms från K, vilket betydde att han levde! Jag fick ett utbrott av glädje, men sen gick det över i panik, och jag har ingen aning om varför egentligen. Jag kunde knappt andas, jag grät, va yr och mådde illa. Jag sprang fram och tillbaka i lägenheten från ena balkongdörren till den andra för att se om han var påväg.

Jag vet inte hur länge jag höll på så där, och våran gemensamma vän Z försökte lugna ner mig via Facebook och han hade pratat med K. Självklart fick det inte så bra, men han skrev med mig i alla fall, vilket fick mig att inte känna mig helt ensam och övergiven, så det hjälpte nog på sitt sätt. Tillslut kom K uppför backen utanför lägenheten. Om när han kom in låg jag på golvet och grät, skrek, försökte få ner luft i lungorna och spydde upp slem. Han lugnade ner mig, men det var inte allt.

Han ville göra slut med mig, en av de få sakerna som inte fick hända, hände. Han ville ha tid att tänka. Men han ville ha mig där över natten och jag ville också det, för vi älskar varandra. Då hann vi prata lite och lugna ner varandra.

Jag fick dock många panikattacker under natten och tre timmars sömn. Efter den kvällen har jag ätit en liten bit paj, en pannkaka, fyra muffins och en isglass. Och allt det har jag fått pressa i mig, även fast jag älskar allt av det. Jag har bara inte varit hungrig, även fast K och jag har skrivit mycket med varandra, och även fast han inte ville tänka mer igår kväll.

Vi har sagt att vi är tillbaka som vanligt igen, men att vi måste se till att förbättra vissa saker. Han ska komma till mig imorgon, så ska vi prata, jag ska gå till en psykolog och vi ska förhoppningsvis gå på parterapi. Vi båda älskar varandra väldigt mycket och vill att detta ska funka, så vi ska försöka göra allt för att de ska göra det.

Och även fast det inte har gått alls lång tid har båda insett hur mycket vi älskar varandra.

Mamma tror att jag hanterar situationen fel, hon tror att han utnyttjat mig från första början för att inte behöva vara själv och nu tror hon att han testade mig. Hon känner honom dock inte och jag har berättar långt från allt för henne. Alla förhållanden går upp och ner, och jag hoppas att jag gör rätt nu, det känns rätt i alla fall!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Nu är det dags för mig att skriva om det som hända i onsdags!

Jag sa till pappa att jag skulle komma hem till honom, men det blev en usel dag, och jag ville helst av allt bara krypa ner i ett hål och gråta och aldrig komma upp igen. Men det går ju såklart inte, så jag ångrade mig i alla fall om att åka hem till pappa, och skrev till honom att jag åker hem till K istället.

Han blev inte alls glad och sa att jag skulle komma hem. Han verkade arg. Jag sa emot och sa varför jag inte ville komma hem till dem och åkte hem till K sen.

Men han fortsatte tjata på mig om att jag skulle komma hem och tillslut sa de att de skulle komma och hämta mig.

Ca. en timme senare var pappa och hans fru i K:s lägenhet och pappa var helt beslutad för att hämta hem mig. Men först satte vi oss i soffan, medan pappas fru och K:s mamma gick till köket och pratade och K gick till grannen med hunden.

Pappa och jag pratade i två timmar, och jag försökte få honom att förstå att jag inte vill bo hos de. Jag sa klart och tydligt "jag trivs inte hos er" och "jag mår dåligt av att vara hos er" jag sa även att det varit så sedan jag var sju år. Hans svar på detta var att det inte kommer bli bättre av att jag inte är hemma och att jag måste vara hemma mer så vi kan lösa det här.

HUR FAN TÄNKER HAN?! JAG HAR INTE TRIVTS HOS DEM PÅ 10 ÅR, OM DRYGT ETT HALVÅR FYLLER JAG 18 OCH KOMMER GÖRA SOM JAG VILL, INGET KOMMER BLI BÄTTRE PÅ DEN TIDEN!

Hur kommer jag må egentligen?
Hur kommer skolan gå?
Måste jag verkligen börja gråta mig till sömns varje natt igen?
Gå o lägga mig hungrig?
Tappa aptiten i skolan?
Sluta träna?
Somna direkt efter skolan?
Smyga runt i mitt "hem"?

Jag saknar inte de här sakerna alls. Men Trots det jag sa till honom så beslutade han att från och med nästa vecka, alltså imorgon, ska jag sova hos dem tre nätter, på helgerna får jag åka till mamma om jag vill och jag får va hos K endast en natt då alltså, om jag inte tar helgerna till att vara hos honom. Men det går inte, för då får jag bara massa ångest av att vara hemifrån så länge. Han följer självklart med till mamma ibland, men då måste han ofta ta med sin hund också, vilket gör att min katt inte vågar sig fram medan jag är hemma.

Just nu känner jag i alla fall att livet inte kan bli mycket värre och jag är riktigt orolig för skolan och om hur fet kommer gå...

Likes

Comments

View tracker

En sak som jag lagt märke till under tiden jag mått dåligt är hur vidrig mänskligheten faktiskt är!

När jag sitter i korridoren och gråter och väntar på att läraren ska komma för att börja lektionen, blundar alla som går förbi. Till och med de i min klass går förbi som om ingen ser. De jag dagen innan eller till och med rasten innan faktiskt var vän med. Visst jag visar det inte fullt öppet, utan jag sitter på bänken med håret för ansiktet och kollar ner i min mobil, just för att inte behövs kolla på någon. Men de måste se att jag gråter, för annars skulle de inte bara gå förbi.

Även när jag mår dåligt, vänder de ryggen till. I Februari som var min värsta månad i hela mitt liv förlora jag många som jag förut kallat vänner. Det var en av de som fortfarande prata med mig, men tog aldrig upp just det, varför jag mådde dåligt. Hon var antagligen för rädd och det var nog alla andra också. Men hon var den ända som faktiskt inte lämnade mig.

Men någon som var fullt tvärt om mot alla andra va K. Istället för att försvinna från mitt liv när han såg att jag mådde dåligt trängde han sig in i det. Det va inte så att vi hade bytt speciellt många ord till varann, men han såg att jag mådde dåligt så han tog modet att skicka iväg ett litet sms där det stod "Hur mår du egentligen? Vi är oroliga för dig", och det förändrade mitt liv, jag mår inte jätte mycket bättre men, det var någon som brydde sig.

Men det var EN av alla jag träffar varje dag. EN ENDA. Det räckte gott och väl, men att mänskligheten är som den är skrämmer mig. Den här gången var inte den första gången jag förlorat många som jag trott varit mina vänner utan det hade hänt två gånger innan...

Jag vet också att det inte bara är mig det händer. Utan i juni precis innan sommarlovet, var det en annan tjej i klassen som mådde dåligt. Hon sa inget, men man såg det, det gjorde alla. Alla pratade om det, men ingen sa något till henne, tror jag i alla fall. För jag gick fram till henne när hon satt ensam i gräset och frågade henne hur det var. Hon sa att det var bra, men det visste jag ju att det inte var. Jag försökte få henne att förstå att hon kunde komma till mig om hon ville prata, det gjorde hon aldrig. Men dagen efter var det som att hon mådde något bättre, och hon kom fram till mig och var jätte tacksam för att jag bara fråga hur hon mådde.

Måste man va så tacksam för att det faktiskt är någon som bryt sig?! Jag är också jätte tacksam för att K brydde sig, för vem skulle gjort det annars?

Likes

Comments

(Snälla läs hela texten)

Igår morse tänkte jag hur stora framsteg jag hade gjort med mitt mående under den här terminen. Men sedan jag tänkte det till nu har jag gått flera mil tillbaka igen.
I början på terminen mådde jag allt annat än bra, och jag kunde inte ens låtsas må bra, jag stängde ut alla förutom K som fanns i min närhet. Ibland fick jag för mig att jag heller inte gillade de över huvud taget och jag ville inte ha något med mina klasskamrater inte ens S som jag varit vän med sedan 6 år tillbaka. Jag fick även för mig att de inte gillade mig och att tyckte att jag var dum i huvet som mådde dåligt och som inte pratade med någon.

Men på de senaste två veckorna kanske har de känslorna släppt och jag har mått mycket bättre i skolan, jag vill komma S närmare igen och jag har slutat med att få för mig massa saker som det inte finns någon som helst fakta kring.

Men igår mådde både jag och K väldigt dåligt. Han ville gå ut och gå och jag var på att följa med. Han ville komma ut snabbt och vi sa att vi skulle sky sa oss, men sedan fastnade jag vid garderoben och visste inte vad jag ville ha på mig, där stod jag och velade väldigt länge och tillslut röt han åt mig, eftersom han fick lite panik av att inte få gå ut.

Jag blev självklart ledsen då jag inte kan ta sådant nu när jag mår som jag gör. Han blev också ledsen då han inte förstår varför han ska ryta till så där, och för att han har börjat göra det ganska mycket på sistone. Men tillslut kom vi ut i alla fall.

När vi kom ca. 100 meter från lägenheten tog han upp att vi inte kan hålla på så här om vi ska bo tillsammans, och det lät som att han inte ville bo med mig, och så lät det som att vi kanske inte ens borde vara tillsammans, självklart blev jag ledsen och jag klarade bara inte av det, jag började gråta, vände och började gå åt andra hållet. K ropade efter mig några gånger men sen sprang han iväg. Efter några meter kom jag på att han kanske inte hade med sig sin mobil så jag försökte ringa, inget svar. Självklart blev jag orolig, han va ledsen och då vet man inte vad som kan hända, även fast han hade sin hund med sig.

Då började jag springa efter och tillslut hittade jag honom. Han tyckte att det va dåligt av mig att jag vände och gick innan han ens hade fått förklara, och det var det väl. Men jag kan också få panik ibland, precis som han får men det verkar han inte riktigt förstå.

Det är många minnes luckor sen igår, men jag kommer ihåg att vi började gå lite igen och att han sedan bröt ihop och ville spy. Jag var också väldigt illamående och yr, men det jag kände va bara att lägga åt sidan och lyssna på vad han hade att säga.

Han sa att han inte förtjänade mig och att jag borde skaffa någon bättre, sen sa han ganska klart och tydligt att vi inte borde vara tillsammans, men att han inte ville förlora mig men att han inte klarade av det här. Då fick han ännu mer panik, och jag kände det som att jag jag stöttade honom till att göra slut med mig. Men jag vet inte vad jag skulle gjort annars, jag vill inte att han ska vara tillsammans med mig om han inte vill det, det skulle jag inte kunna leva med. Han pratar ofta om att jag skulle kunna få vem jag ville och att jag är mycket snyggare än han, jag tror faktiskt att han tror det, för han är som jag och har en väldigt dålig självbild. Så jag är rädd för att han kanske känner att han inte vill släppa mig för att han är rädd för att hans status skulle sjunka då.

Något annat som han sa som tog väldigt hårt på mig va att han ville dö, och om jag inte hade vänt hade han antagligen varit död nu. Det vill man inte höra av den man älskar!

Tillslut fick jag honom till att vi skulle gå hem. Promenaden hem var riktigt jobbig. K gick bakom mig och skrev ett långt sms till hans mamma om vad som hade hänt, och jag gick med hunden med tårarna rinnande ner för kinderna, jag var fortfarande yr och illamående.

Jag gick o lade mig i sängen och grät när vi kom hem, och K satt vid datorn i vardagsrummet. Efter ett tag kom han in och han kramade om mig. Där har jag ännu en minneslucka. Men det nästa jag kommer ihåg är att han berättar att en tjej i våran klass, som även är en av hans bästa vänner, försökte kyssa honom på en han hade men att han inte kysste henne, och att hon stoppa sig själv och sa att de behövde tänka på mig...

När han först berätta det ville jag först springa iväg, vet inte var eller varför. Men han hann i alla fall stoppa mig. Sen stortjöt han och bad mig att inte hata henne?! Jag måste spy och går till toan, dock kommer det inget. Han kommer en lite sekund och hjälper mig att få undan håret, men sen säger han att han inte orkar leva mer och går snabbt där ifrån in i köket, jag tar mig samman och kommer snart upp på fötter och följer efter honom. Och frågar vad han håller på med, jag kommer inte riktigt ihåg vad han sa, bara att hann inte tänkte göra något dumt. Sen håller han om mig och jag känner hur jag börjar allt börjar snurra och jag tappar balansen och faller ihop ner på köks golvet.

K fick panik och visste inte riktigt vad han skulle göra, han satt han skulle ringa någon, men där vaknade jag till och skrek nej. Istället för att ringa någon kom han o satte sig på golvet med mig. Jag orkade verken prata eller titta. Men efter ett tag frågade jag om den där kvällen, om han ville kyssa henne. Han sa att han inte visste och skylde på att ha va full, så han visste inte om han inte ville det. Han sa även att han är dum i huvet för att han tyckte att han skulle kunna säga nej. Men det kunde han inte.

Idag har han sagt att han inte skulle velat kyssa henne, att det är mig han älskar och att han inte skulle ta livet av sig. Jag vet inte vad jag ska göra eller vad jag ska tro... Om det är någon som kan, snälla hjälp mig!!! Försök i alla fall, snälla!

Jag gillar henne verkligen inte längre, jag hade precis börjat lita på folk igen, hade precis accepterat att de va vänner och bara vänner. Jag vill säga till honom att aldrig prata med henne igen, men det kan jag ju inte. Men tanken på att han kanske inte vill vara med mig utan med henne, det klarar jag inte!

Jag har känt förr att de har något:
1. När vi gått på stan och jag hamnat mellan dem, har de omedvetet trängt ut mig så jag hamnat bakom, flera gånger.
2. De vill alltid ha med varandra på allt.
3. Pratar alltid väldigt mycket med varann och när jag är med de har jag känt mig som tredje hjulet.
4. När jag sagt något som kanske har varit lite "hotande" eller vad man säger mot henne har han alltid försvarat henne och varit på hennes sida. Ett exempel var att jag sa att hon aldrig riktigt har gillat mig så jag har lite svårt för att försöka bli vän med henne,m. Då blev han nästan arg och sa att det va mitt fel för att jag inte varit speciellt social?! JAG HAR MÅTT DÅLIGT!!! Glömde han bort hur dåligt jag mått?

Just nu kommer jag inte på så mycket mer och det kanske inte finns så mycket mer, eller så gör det det. Men det jag fått med tycker jag är fullt tillräckligt för att vara lite misstänksam.

Jag har sagt till honom att göra slut med mig om han vill va med henne. Men han står kvar vid att det är mig han älskar. Men jag har alltid haft svårt att lita på folk och jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Jag har mått väldigt dåligt över det här hela dagen. Jag har inte haft någon aptit så det jag levt på idag är 3 timmars sömn, lite godis och ungefär en och en halv powerking. Jag kan bara inte äta, så nu är jag rädd för att även gå in i en sådan period igen...

Jag är rädd för att gå tillbaka till samma mående stadie jag hade innan sommaren. Att inte äta ordentligt på ett halv år igen, låsa ut alla i min närhet och inte han någon som helst ork till någonting.

Så ännu en gång snälla hjälp mig, jag behöver det!

Likes

Comments

Ännu en gång går jag och lägger mig med både shorts och tjocktröja med min kille, för jag jag mår för dåligt över min kropp. Jag kan bara inte visa den för honom även fast han sett den många gånger förr.

Just nu, när jag skriver detta sitter jag och håller in tårarna, medan K är och fixar sig för att sedan gå och lägga sig.

Han kommer lägga sig bredvid mig och lägga sin arm om mig. Jag kommer streta emot lite grann och han kommer släppa taget och låta mig få lite space och sedan ta det mer försiktigt, innan vi somnar på varsin sida om varandra.

Jag vet inte hur många gånger i veckan jag känner mig så här, minst två. Nästan varje gång börjar jag gråta. Jag än drygt 170 cm lång, väger ca. 58 och har oftast storlek XS eller 36 i kläder. Ändå tycker jag att jag är för stor. Så länge vi inte kommer till brösten, som jag tycker är för små, med storlek 75D. Även rumpan tycker jag är för liten även fast den är hur snygg som helst enligt K.

Det här mönstret lever jag i varje vecka, varje dag. Det går inte en dag utan att jag tänker på att hålla in magen lite extra eller att ha lite mer svank så rumpan ser något större ut. Jag kan inte se andra människor utan att känna att de är mycket snyggare än mig och har allt som inte jag har.

Varje dag trycker jag ner mig själv och säger till mig själv att jag inte räcker till. För varför skulle det vara på något annat sätt? Min äldre syster sa ju hela tiden att jag var ful vi var yngre, när jag såg upp till henne. Alla hennes kompisar i skolan gav mig fula blickar som om jag vore motbjudande.

Förlåt K, men vad du än säger finns mitt förflutna alltid med mig. Hur många gånger du än säger att jag är vacker, finns minnet alltid med mig, och orden jag ger mig själv varje dag är så många fler än vad du någonsin kommer kunna ge mig.

Likes

Comments

Idag var K och jag nere hos vår mentor då både han och jag fått hem en varning för att vi har varit borta för mycket, vilket kan leda till att vi blir av med studiebidraget. Vi tyckte det var väldigt konstigt, då den flesta frånvaron var anmäld förutom några gånger då det var miss av läraren...

Vår mentor sa i alla fall att det berodde på att att vår frånvaro såg precis likadan ut. Han kunde förstå att vi blev sjuka samtidigt då vi praktiskt taget bor tillsammans. Men vi har någon enstaka dag nästan varje vecka, och samma dagar dessutom.

Och ja, han har rätt. Vi va inte sjuka, fysiskt i alla fall. Men vi båda mår väldigt dåligt psykiskt, så vi orkar bara inte ta oss iväg någonstans. Det är inte bara skolan det är så med, utan andra saker också, t.ex. gillar vi båda att träna, men vi mår ofta för dåligt för det. Vi kan även ha planerat endel roliga saker vi ska göra efter skolan, men som vi bara inte klarar av när skoldagen når sitt slut.

Då känner jag så här, är det så konstigt att vi mår psykiskt dåligt samtidigt? Det är klart jag mår dåligt när K mår dåligt, och tvärtom. Vi kan inte rå för att vi drar ner varandra så när vi mår så här dåligt som vi gör. Den minsta lilla grejen drar ner oss. Nu är det säkert många som tänker vad vi gör med varandra egentligen... Men vi har även väldigt lätt för att höja varann också, när K är glad då blir jag helt enkelt glad.

När man mår psykiskt dåligt, är det inte bra att vara hemma en dag då, så man sedan kan beska med resten av veckan? Visst samma sak kommer upprepas nästa vecka, men jag känner redan att jag börjar komma in i en period där jag mår bättre, är det inte bra att ta sina dagar för att va hemma då, för att sen må bättre?

Visst, jag kan säga redan nu i förväg att det kommer komma en sådan dag igen. En dag när jag bara inte orkar ta mig upp ur sängen för att jag helst bara vill lägga mig under en sten och förmultna. Det är inte för att jag är morgontrött eller har svårt för skolarbeten eller för att jag blir mobbad, för det blir jag inte. Utan det är för att jag mår dåligt!

Jag mår dåligt, vad ska jag göra?!

Likes

Comments

Jag började må dåligt när jag var 14 år, då hade jag en pojkvän som jag blev tillsammans med när jag var 13. Jag har aldrig tyckt om att vara hos min pappa, utan har alltid velat vara hos min mamma och alla djur. Men allt blev värre när jag fick svårt att äta, och jag tyckte att jag var tjock varje gång jag såg mig själv i spegeln vilket jag tycker än idag.

Att jag hade svårt att äta försvann efter ca. En månads period men kom ofta tillbaka. Sist jag hade en sådan period va nu i vintras, i januari, efter min farmors död. Men den här gången varade perioden ända in till slutet på juni. Det var inte bara min farmors död som orsakade det, utan även min hästs död sommaren innan, och även min pojkvän som hade slutat bry sig. Jag berättade för honom hur jobbigt jag tyckte att det var med min farmor och min häst, och dagen efter frågade han varför jag inte var mig själv. Det här halvår var väldigt jobbigt, jag såg vara mörker och ärligt talat kommer jag inte ihåg så mycket. Bara att vissa vänner lämnade mig, att killen inte brydde sig och att det var en enda i min närhet som brydde sig, och det var killen i min klass.

Han fick mig att inse att jag borde göra slut med min pojkvän och under tiden han hjälpte mig att ta mig igenom den här svåra perioden blev jag totalt förälskad i honom. Efter att jag hade gjort slut med mitt min kille velade jag väldigt mycket första tiden och var rädd för att jag hade tagit fel beslut, men nu snart 5 månader senare ångrar jag ingenting.

K, som jag kommer kalla min nuvarande pojkvän här på bloggen, har hjälpt mig igenom så mycket och tillslut fick han mig att börja äta igen och jag kan till och med äta offentligt utan att skämmas allt för mycket och vissa gånger skäms jag inte alls.

Men det är inte bara maten jag har svårt för utan även mig själv. Första gången jag fick ett utbrott pågrund av min kropp hade jag precis fyllt 15 om jag minns det rätt. Efter det vet jag inte hur många gånger jag fått det, men det har inte blivit bättre, utan det får jag fortfarande ca. två gånger per vecka.

Sedan slutet på åttan har jag också varit väldigt skoltrött och knappt klarat av skolan i slutet på läsåret, och jag blir bara närmare och närmare för att misslyckas. Det känns nästan som att jag hoppar över ett stup från en kant till en annan, och jag ramlar men får ta i kanten och klarar precis att ta mig upp, men för varje gång jag hoppar blir det svårare för mig att klara det.

Som jag nämt i min presentation har jag heller aldrig trivts hos min pappa, det beror inte så mycket på honom. Han är jätte snäll, hans fru är lite små jobbig men jag har vant mig antar jag på tanke på hur länge de varit gifta. Min äldre syster har flyttat hemifrån och min ett år äldre ingifta bror går jag bra ihop med. Men jag känner mig bara inte hemma, jag känner mig som en främling och det har jag alltid gjort, vilket gör att jag inte mår bra där. Jag vill helst av allt bara bo hemma hos mamma med alla djur, där jag mår som bäst. Men tyvärr går inte det med tanke på att hon bor i alldeles för dåliga förhållanden till skolan. Så där jag trivs näst bäst i hela världen är hemma hos K jag vill få vara där under skolveckan och träffa min pappa någon gång ibland bara, men det går de inte med på men jag får ångest och svårt att andas bara jag tänker på att behöva åka hem dit.

Det skrämmer mig hur ändlöst det här inlägget känns men jag tror min historia får sluta där för den här gången. Jag kanske skriver mer om min historia ibland men det mesta om mig kommer ni få reda på under tiden jag skriver...

Likes

Comments