​Fredag idag och äldsta dottern är hemma igen. Hon har varit hemma större delen av veckan. Har hon gått till skolan har skolan ringt några timmar senare och sagt att de inte kan få henne att jobba eller gå ut på rasten. Hon bara sitter där och det slutar med att jag hämtar hem henne.

"Men det är bara att tvinga henne till skolan." Så resonerar vänner och familj. Men riktigt så lätt är det inte. Hon får ändå ingenting gjort när jag kört henne till skolan. Och har jag lyckats få henne till skolan under tjat och stress så stänger hon in sig i sig själv. Vill inte jobba, vill inte gå ut och leka med kompisarna. I hennes värld har vi bråkat och hon är ledsen över det och hon vill bara komma hem och säga förlåt och bli sams.

Här hemma har vi pratat om en annan skola för barn med funktionsnedsättningar, mest i hot-syfte för att få henne att skärpa till sig. Nu säger hon att hon vill gå på den skolan där det finns mer hjälp (trots att hon får mycket hjälp i skolan i dagsläget) och där fler är som hon och "har det hon har", dvs autism och ADD.

Imorse när jag väckte henne blev jag bara på dåligt humör och arg på henne för att hon inte ville kliva upp och klagade på att hon hade ont i magen.

Igår mådde hon illa och dagen före det var det något annat.

Jag ville inte tvinga henne till skolan för det går ju magsjuka nu så det är svårt att veta.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera hela situationen.

Idag ringde hennes lärare och vi pratade en stund. Skolan är orolig över henne. Det är min plikt som förälder att få iväg henne till skolan. Vi måste få till ett möte snarast. Bla bla bla...

Vi har inte fått någon tid till Habben än heller. Kanske vi kan få tips, råd och verktyg där?


Likes

Comments

​För ca två veckor sedan fick min äldsta dotter (11 år) sin diagnos; atypisk autism och ADD. Hon har haft problem i skolan egentligen sedan hon började skolan. Först var det att hon inte ville sitta med i klassen. Hon kröp runt på golvet och gömde sig under borden och ville gärna vara ifred.

Sen var det läs- och skrivsvårigheter, men där kom hon ikapp. Efter det slutade skolan att höra av sig om att hon hade det jobbigt. Det var inte förrän i början på 4:an som de sa att hon var en hel bok efter i matten.

Vi kontaktade BUP och nu nästan ett år senare har hon äntligen sin diagnos. Den kom som en befrielse, i alla fall för mig. Hennes pappa (vi separerade 2009 när dottern var 4 år) verkar dock inte förstå riktigt vad det innebär varken att leva med diagnosen eller hur jobbigt hon har det just nu.

Vi väntar på tid på Habben. Jag hoppas verkligen att de kan hjälpa henne, oss och framför allt skolan så att hon får en värdig skolgång. Här hemma anpassar vi oss så gott det går.

Förra veckan var hon sjuk och hemma torsdag och fredag. Nu är det måndag och hon känner sig fortfarande dålig trots att hon varit rätt så pigg i helgen. Jag börjar bli rädd för att hon inte vill gå till skolan något mer, att hon blir hemmasittare.

Jag vet vad det är, vad det beror på, jag har läst på, jag är förberedd. Men jag tror inte hennes pappa vet vad det innebär. Han tvingar iväg henne till scouterna trots att hon säger att hon inte orkar.

Jag kan inte prata med honom, han lyssnar inte. Det har han aldrig gjort. Jag vet vad som kan hända om vi tvingar henne och om vi pushar henne dit hon inte vill. Men han kör sitt race, som han alltid har gjort.

Med den här bloggen vill jag lätta på mitt hjärta, lätta på trycket som kan samlas därinne. Trycket som ibland blir alldeles för stort för att bära på själv.

Detta är mitt första inlägg.

Likes

Comments