Jag har de mest underbara vänner. De är roliga, snälla, smarta, empatiska, omtänksamma fantastiska vänner. De är fyra stycken, och vi har känt varandra i tre år nu.

Vi går alla i samma klass. Det var så vi träffades. Tre av dem hade gått på samma skola, och den fjärde kände till dem . Jag kom långt bortifrån, kände ingen, hade inga sociala skills, var stel as fuck. Jag råkar sitta bredvid en av dem på första "lektionen", och hon ber mig äta med dem. Det var så det började. Och thank God för att det började. Jag hade inte överlevt alla dessa år om de inte funnits.

Vi blev vänner. Det gick lite långsamt, på grund av min awkwardness och mitt dåliga självförtroende. Och även när vi hade varit vänner länge, och de tyckte mycket om mig och jag avgudade dem, så litade jag inte riktigt på dem. Eller rättare sagt, jag förstod inte varför de som var så fantastiska skulle vilja var med mig. Jag litade inte på att de inte skulle sluta vilja vara med mig.

Men jag har arbetat upp det självförtroende som krävs för att jag ska kunna tro på dem när de säger att de tycker om mig. jag litar på dem till hundra procent, och jag har blivit så mycket mer bekväm med mig själv, och jag har blivit duktigare socialt, och jag vågar göra saker som får dem att skratta på min bekostnad, trygg i att de inte skrattar åt mig. Jag har blivit en otroligt mycket bättre människa och så mycket säkrare i mig själv tack vare dem. Jag kanske inte är Miss Confident riktigt än, men nu kan jag iallafall för det mesta gå genom skolkorridorerna utan att vilja dö.

Iallafall. Nu är dessa tre år över. Dessa gyllene, lysande, fruktansvärda år är över. De har i sanning varit de bästa och värsta i mitt liv. Mina vänner har varit de bästa. De är guld. I love them.

Och nu ska vi byta skola. Dags att börja gymnasiet. Och vi ska alla till olika ställen. De ska gå i samma stad, på samma gymnasium, men de ska gå olika linjer. Jag ska gå i en annan stad, ett annat gymnasium, ca fem mil från dem. Keep in mind that I live ca två mil från dem, redan, men att gymnasiet där jag ska gå är ett internat, och att jag kommer bo där på veckorna.

Jag kommer alltså att börja om på nytt, men nu så långt från närmaste säkerhetslina. Vi kommer inte längre att ses varje dag, inte längre kunna dependa på dom i klassrummet när det blir jobbigt, inte längre vara säker på att jag har backup och iallafall några som tycker om mig och som inte snackar skit om mig. Jag kommer inte längre gå i samma klass som de!

Det är en gigantisk katastrof för mig. Och vad som gör det hela värre, är att de kommer att gå på samma skola. Och jag borde vara glad för det, jag är glad för det. Men. MEN.

Nu är det jag som blir det udda hjulet ut igen. Och jag är bara så fruktansvärt rädd för att förlora kontakten med dem. Jag älskar dem så mycket, och jag är så rädd för att bli lämnad bakom. De skulle aldrig göra det med vilje, jag är 10000% säker på att de verkligen kommer att försöka, att de just nu är like (eller iaf nästan lika) rädda för det här som jag. Men jag är inte rädd för att de skulle göra det med vilje. Jag är rädd för det som obenekligen kommer att hända. Att vi inte umgås varje dag i skolan, och så skulle vi ses någon helg, och vi gör det i början, men sen är det någon som inte har tid, och det blir mer och mer sällan ju mer man hittar andra vänner och ju mindre man umgås, så till sist kommer vi vara de här stela bekantskaperna, du vet. De där man säger hej till på gatan, "åh gud vad länge sen, vi måste ses någon dag" och så går man vidare utan att någonsin göra ett försök till det. Det är jag rädd för.

Och jag vet att två av dem kommer hålla kontakten, för de har varit bästa vänner sen de var typ 6, och de två andra bor så pass nära och går så pass nära i skolan, att det inte kommer bli samma avstånd. Så de kommer nog fortsätta ses, och umgås, och njuta av varandra, och jag kommer att vara mindre och mindre med, tills jag de dag inte ens tänker på att bjuda in mig, tills de skapar en ny gruppchat med bara dem. Eller så kommer de bjuda in någon annan att fylla det svagt mig-formade hålet.

Det här är vad jag facear just nu. Och när jag tänker på det, så känns det som om mitt hjärta slutar slå några slag, och jag blir bara så djupt in i skelettet ledsen. Jag tänker inte ge upp, men det känns lite hopplöst. Det känns som att jag kämpar förgäves.


Haha så det här var ju kul. Well well. Jag vill typ visa det här för dom, men de skulle bara få dem att känna sig dåliga, och de är de inte, de är det bästa jag har. De skulle aldrig låta det här hända frivilligt, men tiden är en fiende lite för mäktig för till och med oss.

Jag måste hitta på ett smeknamn åt oss. Vad sägs om "vi"? Nej, för kort och för lätt att blanda ihop. Om jag hittar på smeknamn åt de alla så kan vi hitta på en förkortning.

Miss Pessimist: Humörstyrd, otroligt rolig (speciellt i skrift omfg), filmnörd.

Miss Optimist: Så snäll och vänlig, omtänksam, bokstavligt talat den trevligaste människan på planeten, dansare.

Fröken Självständig: Som du kanske kunde gissa - självständig. Massor av vänner, social, så rolig, har inget filter, basketspelare. 

Fröken Rolig: ​man kan typ inte titta på henne utan att skratta, verkar normalast av oss, så snäll, fotbollsspelare. 

Well, vi skiter i förkortningarna och kallar oss bara Högstadie-squadet istället. 


Tack för mig. 

Likes

Comments

Jaha du, du har gått och skaffat dig en blog?

Tbh så är det inte första gången, men det är första gången som du gör det utan alla falska förhoppningar och användandes ett skrivspråk som inte är ditt eget. Det är en sak jag ska försöka göra på den här bloggen, och det är att vara ärlig.

Jag har nämligen inte lämnat något spår till mig irl på den här bloggen, och ingen jag känner skulle kunna gissa att jag ska ha en, så jag tror att jag är relativt safe här. Sanningen, om hur jag känner, om vad jag tänker, bara skriva för att försöka linda ut min hjärna från det ihoptrasslade nystan det är nu.

Jag kommer inte att nämna namn, platser, eller liknande, och om jag gör det så kommer det att vara påhittade. Situationer kommer att ändras sligthly, så att de inte är direkt igenkänningsbara.

Och, jag kommer låtsas som om att det är någon som läser det, som om jag skriver till någon, trygg i försökringen om att ingen gör det.


Likes

Comments