Fredagen var ingen bra dag för mig. Jag vet inte om jag var PMS-ig, trött eller om mitt tålamod tröt, men hela dagen gick upp och ner. Ena stunden var jag glad, för att i nästan känna mig både arg som fan och deppig. Ville be allt och alla dra åt helvete samtidigt som jag ville lägga mig i ett hörn och dö. Lagom dramatiskt. Men så kändes det.
Vi hade "Patientsäkerhet ur ett etiskt perspektiv" på agendan och det var inte så mycket att ha faktiskt. De som höll i föreläsningen nämnde att det fanns 4 principer inom vårdetiken och sen fick vi uppgifter vi skulle göra i grupp. Där kände jag direkt ett agg. Jag vet som sagt inte om det var pga hela skiten, att veckan varit lång och jobbig för mig eller om det var deras krav som triggade mig. Jag har ju svårt för folk som säger åt mig vad jag ska göra eller ställer krav på mig hur som helst. De ville att vi skulle diskutera i gruppen och sen redovisa det. Vi skulle prata om olika saker i 7 minuter per gång (det var väldigt exakt 7 minuter) och sen säga det högt inför alla och bla bla. Sen var det slut?! Helt värdelöst.
Jag gick hem och åt på lunchen och kände verkligen inte för att gå tillbaka, men var tvungen.

Efter lunch fick vi veta mer om vår nya patient som kommer i veckan. Har nämnt hen tidigare men vi fick mer info nu och ja... Känns som att man kommer få förbereda sig ordentligt. Pga hens självskadebeteende fick vi höra att hen såg ut som ett "monster" och det var inte elakt menat, utan mer som.. Ja, typ "förbered er". Man vill ju inte direkt visa för patienten att man kanske tycker hen ser läskig ut, så det var väl rätt bra. Den som berättade om patienten började gråta mitt i allt, för hon sa att patienten lider nåt så fruktansvärt. Hon sa att hon önskade att man kunde ge hen ett piller så hen fick dö. Så illa var det enligt henne. Och så sa hon att det varit prat om lobotomering? Men det kan väl inte ens vara lagligt idag!? Det var bara nåt hon nämnde att läkarna pratat om. Och detta har inte tagits upp för att någon anser att patienten är farlig eller jobbig, utan för hens skull. För hen har så ont hela tiden och verkligen lider.
Så vitt jag vet är hens personal väldigt förtjusta i patienten, vilket känns bra. Och hen ska vara hos oss pga en operation, för tydligen får inte personal på boenden hålla fast brukare, inte ens om de skadar sig själva. Låter helt sjukt. Vem fan kom på det? Säkert någon som aldrig satt sin fot på ett boende eller inom vården.

Det finns alltså brukare ute i boenden som skada sig själva obehindrat. Personalen får bara stå och titta på, för så ser lagen ut. En brukare hade tydligen börjat krossa fönster med huvudet och man fick inte stoppa personen. Bra. Vi är väl där för att ta hand om personerna och se efter deras bästa och så kommer en sån här idiotlag. Så vissa personer kommer till oss under viss tid pga att vi får hålla fast dom och skydda dom ifrån självskador. Helt i onödan egentligen för det här är personer som behöver vara i en miljö de känner igen med personal de känner igen. Och så kommer de till oss en kort stund när de mår jättedåligt, just för att vi får hålla fast dom och skydda dom. Hela situationen blir ju inte bättre av det direkt. Men så ser det ut idag. Allt ska se fint ut i teorin, men hur det går i praktiken det skiter man i. Speciellt om det gäller personer med psykiska diagnoser/sjukdomar.

Jag har lite funderingar på livet i allmänhet. Vill jag verkligen fortsätta jobba med det jag gör nu? Jag stöter ju på samma problem hela tiden och jag vill helst bort. Skulle behöva plugga men det är svårt att komma in. Behöver ta upp det här med min psykolog tror jag. Jag ska dit på onsdag, men jag blir liksom frustrerad över att det går så långsamt. Jag vill bli klar nån gång. Så vi kan påbörja efterarbetet så att säga. Jag vill komma framåt.

Min farsa hörde av sig i fredags förresten. Han skrev ett sms där han nämnde att min morsa hade skickat en artikel till honom och så undrade han varför jag inte hade skrivit till honom (vi bestämde att vi skulle chatta till att börja med). Jag var tvungen att smsa morsan och fråga vad han menade med artikeln. Hon svarade att det handlade om en pappa som sagt upp kontakten med sina barn efter att han skaffat en ny familj. Verkade inte som att farsan uppskattade det från min mor.
Hur som, jag skrev att jag inte vet om jag vill ha kontakt och att jag inte har vetat vad jag ska skriva. Och att jag haft fullt upp med jobbet, sjukskrivning, utredningar och sånt. Betar av en sak i taget, ordentligt, istället för halvdant. Han svarade väl typ "ok, helt förståeligt. Hör av dig emellanåt är du snäll". Jag kände väl lite "Varför då?". Är det min uppgift att hålla kontakten? Nej, men det har det ju alltid varit. Om inte min morsa pushat på honom hade han inte hört av sig. Han påstår till henne att han har försökt (1 gång, 2 gånger om man räknar med den senaste) på typ 4 år. Tycker inte riktigt det är att försöka. Inte som förälder i alla fall. Morsan hade svarat honom att han får väl fortsätta försöka, han är ju föräldern. Äh, jag vet inte. Folk tjatar på mig att jag ska ge honom en chans, för att det är vad DE tycker är rätt. Men de verkar inte inse att det dels sätter press på mig och dels förringar mina känslor. Jag sa upp kontakten av en anledning. Jag väljer väl om jag vill ha kontakt igen? Jag kanske inte är färdig med helandet än? Jag kanske inte är redo? Jag kanske inte ens vill? Varför är det så svårt att respektera? Det är en gåta för mig. Jag kommer alltid göra vad JAG vill och vad JAG anser är bäst/rätt. Punkt slut. Sen kan man ju tycka vad fan man vill om det.

Jaja. Livets alla svårigheter återkommer med jämna mellanrum. Jag känner mig bara så obekväm och less på allt och bara det är ju ledsamt att känna hela tiden. Det är lite som att jag söker efter nåt annat, men jag vet inte ens vad det är? Jag vet liksom bara att jag inte passar in här. Det är bra ett tag, sen faller ridån och saker är inte alls så bra som jag först tyckte och kände. Jag undrar vad det beror på... Men det är väl nåt min psykolog får bita i antar jag. Sånt borde väl han kunna, gissar jag på.
Hur som, ny jobbvecka. Nya tag. Får väl hoppas att det blir bra nu då när våra patienter återkommer efter 6 månaders stängning. Kan bli tufft.

Likes

Comments

Jag har inte orkat skriva nåt denna vecka, då jag mest sovit faktiskt. Lagt mig runt kl 21 varje kväll och sovit som en gris fram till kl 7.30. Vi har ju vår utbildningsvecka med jobbet och det är jobbigt. Alltså, det är intressant och bra men så fruktansvärt ansträngande att dels lyssna på nån som pratar i 8 timmar och dels allt annat runt omkring. Folk som rör på sig, prasslar, hostar, harklar sig och pratar, sen ljuset, andra störande ljud som fläktar, dörrar som öppnas och stängs, stillasittande och så vidare. Lägg till att jag måste vara supersocial hela tiden också. Folk ska prata med mig hela tiden, när jag egentligen mest hade velat vara för mig själv. Men jag går hem på lunchen och äter i alla fall. Är fan guld värt att få komma hem till tystnaden och bara få vara ensam.
Men jag känner ju för att sitta och stirra in i väggen efter det här. Bara glo och rensa skallen.

Kanske skulle pröva att meditera? Haha. Tror min hjärna behöver det.

Imorgon är sista dagen, tack och lov. Vi ska även få veta mer om våra nya patienter som ska läggas in nu när vi äntligen öppnar igen efter att ha hållit stängt i över ett halvår. Vår första patient kommer tydligen vara en extremt självdestruktiv person som skadar sig ordentligt och ibland permanent. Biter hål på läppar, kinder, kastar sig in i saker och lite annat. Låter helt fruktansvärt men samtidigt skönt att det inte är nån som är utåtagerande mot andra, för de är verkligen livsfarliga. Men men, får veta mer imorgon. Får hoppas att vi kan vårda personen ordentligt så hen kan må bra igen!

Jaja, jag har väl inte så mycket mer att säga just nu. Orkar inte riktigt samla mina tankar och få ner dom i text. Är helt slut. Får se om vi hittar på nåt kul i helgen förresten!

Likes

Comments

Jag och J tog en promenad upp till de gamla fabrikerna för att jag skulle få fota vattnet. Hittade lite nya inställningar på kameran som jag ville testa och se hur det blev. Tänkte visa två bilder, som i princip är likadana men den ena är fotad med lång slutartid och den andra med kort. Skillnaden blir mjukt och hårt.

Helt plötsligt blev vattnet mindre hårt och otämjt. Ser mer ut som mjukt skum eller böljande sammet. Roligt att få testa på det!
Annars har vi matat djuren, lagat mat och kollat på tv. Jag har inte sovit efter jobbet idag för jag ska ju upp imorgon runt 7.30, så behöver vända på dygnet så jag orkar sitta och lyssna på massa prat i flera timmar. Jag vill inteeeee. Men jag måste. Hoppas fan den här utbildningsveckan är värt det!

Minen man gör när man är trött på livet... Hahaha.
Snapchat som vanligt 😂

Jag är redo för sängen, så lär väl lägga mig snart. Känns som om nån har hängt vikter i ögonlocken på mig, haha. Det var väl allt för idag.

Likes

Comments

Uh, jag har fått höra ett par halvt oroande grejer om framtiden för min avdelning. Tydligen ska vi inte bara ha våra patienter längre utan även patienter från avdelningen ovanför oss. När det är fullt hos dom och om vi har rum lediga, så ska vi tydligen ta emot deras patienter och vårda dom tills de är ok att åka hem igen (alltså inte bara ha dom hos oss tills avdelningen ovanför får en sängplats ledig som nu). Och de patienterna är våldsamma dementa.... Precis vad jag INTE vill jobba med. Och sen undrar jag hur det kan vara en bra idé att blanda dementa med personer som har autism, downs syndrom, cp-skador och mycket annat. Ska vi alltså ha gamlingar som går runt och kan bli våldsamma med våra patienter, som också kan bli väldigt våldsamma? Låter helt sjukt. Jag tänker inte jobba kvar om det blir så. Vägrar. Jag jobbar till 1 maj, men sen slutar jag.

Sen så verkar de ha ändrat våra arbetstider med. Vi börjar normalt sett mellan 21.10-21.20 och slutar mellan 6.45-6.55 pga att vi annars jobbar för mycket. De andra avdelningarna får var 10e natt ledigt, medan vi istället börjar senare och slutar tidigare, vilket är jätteskönt. Men nu är det tydligen ändrat, trots att chefen skrev sms till mig i typ oktober att vi ska börja 21.00 och sluta 07.00 bara just nu, tills vi öppnar vår avdelningen igen den 16 januari. Men nu stämmer inte det utan nu ska vi tydligen börja 21.00 och sluta kl 7 även efter att vi har öppnat. Jag får ju inga veckobrev eller uppdateringar av nån anledning, trots att jag har gett ut min mail. Så allt jag hör kommer ifrån andra och man vet aldrig vad som stämmer och inte.
Så hörde av mig till chefen idag och bad om att få sånt skickat till min privata mail, eftersom jag inte ens har fått en jobbmail eller inloggning till ett skit. Kommer inte ens in på datorn på jobbet liksom. Kan inte dokumentera nåt i Melior heller. Inte för att jag behöver det, men det vore ju bra att kunna komma in och läsa på om patienterna om det behövs.

Tanten ser ut som en grevinna, haha. Passar henne!

Jag har hört folk som klagat på chefen, att hon inte gör nåt (nån sa "Det enda hon gör är att servera kaffe") och att inget händer och man får höra fem tusen olika saker osv. Jag tyckte inte alls att det stämde i början. Hon fixade ju massa saker! Men nu börjar jag ändå märka att det finns en del brister. Det grämer mig att skriva så om henne, för hon är en väldigt bra chef annars. Lätt att prata med och väldigt trevlig. Men ja... Folk börjar bli missnöjda och det är redan en hel del som har slutat i personalen. Fler funderar på att sluta. Alltså, det är ju skittråkigt för våra patienter behöver rutinerade och kunniga personer runt sig, vilket det inte blir om alla slutar hela tiden. Lönen är ju inget att hurra över och om man aldrig får raka besked från chefen så blir det ju inte bra. Då börjar folk gnälla och snacka skit om varandra, vilket leder till en kass stämning på jobbet. Det är lättare att ta ut det på kollegor som är där på lika villkor än på sin chef. Man vill ju inte få sparken. Så tror jag att det är i alla fall.

Närbild på J's pipa. Tyckte bilden blev rätt frän!

Jag funderar på att plugga. Men grejen är att jag inte vet vad. Jag skulle egentligen kunna tänka mig att jobba med vad som helst, så länge det är intressant. Jag är ju dock inte så bra på att plugga, men jag tänker att ADHD-medicinen kanske hjälper med det där när jag väl börjat med det. Då kanske jag kan behålla fokuset i alla fall och bara ta mig igenom de tråkiga momenten. Jag är ju dock ingen social person och vilka yrken är osociala idag? Typ inga. Borde starta eget. Men vad? Jag kan ju inget! Haha. Fy fan, det är inte lätt att vara antifolk. Jaja, det löser väl sig.

En natt till, sen ledig till på måndag. Ser ej fram emot utbildningsveckan... Jag och tidiga morgnar funkar inte. Det finns en anledning till varför jag jobbar natt!

Likes

Comments

Nu tänkte jag äntligen få tummen ur och tipsa om ett par filmer vi sett nyligen. De var faktiskt riktigt bra! Det är sällan man får se filmer som håller måttet rakt igenom. Men ibland hittar man ett par guldkorn.
Först ut har vi The VVitch.

Handlingen:
En familj i New England på 1630-talet bestämmer sig för att lämna byn och bosätta sig i vildmarken. Fadern i familjen kommer inte överens med kyrkans ledare och de blir egentligen förvisade helt från sin bosättning.
De finner till slut en glänta i skogen där de bygger sitt hem. Sakta men säkert börjar konstiga saker att ske...
Detta är en sorts thriller/skräckis, men utan att vara onödigt blodig eller B-aktig.

Filmen i sig är inte fullspäckad med action, men lyckas den ändå fånga och bibehålla tittarens uppmärksamhet. Man blir nyfiken. Samtidigt får man en inblick i hur det kunde vara att leva på den tiden. När saker och ting väl börjar hända sker det i ett och allt blir med ens ännu mer spännande. Slutet är rätt otippat!
Jag skulle ge den 3 av 5 i betyg.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Nästa film är 10 Cloverfield Lane.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Har ni sett första Cloverfield kanske ni inte tycker att det är nåt att ha, men.. MEN! 10 Cloverfield Lane är tusen gånger bättre än Cloverfield (som egentligen var rätt.. mja..).
Handlingen:
Michelle råkar ut för en bilolycka och vaknar upp i ett spartanskt källarrum där hon är fastkedjad i väggen. Hon vet inte vart hon är eller vad som har hänt. Inom kort får hon träffa Howard som påstår att jorden har gått under. Men har den det?

Handlingen må verka tunn, men fy fan vad bra den är! En riktigt bra spänningsthriller. Så fort man tror att man vet hur det ligger till, ändras allt så man har egentligen ingen aning om hur det egentligen ligger till.
Slutet är sjukt otippat! Den var så bra så jag ger den fan 5 av 5. Så bra var den!
Det är sällan jag ser så bra filmer, men ja... Den här är exceptionell! Se den!

Likes

Comments

Jag har lyckats läsa ut två böcker på 2 dygn, haha. På en vecka har jag väl läst 3-4 böcker tror jag, om inte mer. Och nu vet jag inte vad jag ska läsa härnäst? Hade en topp 2 som jag absolut var tvungen att läsa på en gång (vilket jag gjorde), men nu har jag lite beslutsångest.

Beslutsångesten ser ut typ så här. Fast böckerna står inte staplade på golvet i vanliga fall
utan har sina platser i bokhyllan, men så här kan jag sitta och fundera på mitt nästa val.

Jag hittade faktiskt en bok som jag helt glömt av! Haha. Andra gången det händer på en månad eller nåt. Jag hade visst köpt den men lagt den i bokhyllan och glömt av den, så kanske får chansa och läsa den nu. Men ah, vi får se. Jag har även Pride & Prejudice av Jane Austen att läsa, så borde få tummen ur och göra det.

Jaja, vilka "problem" jag har, haha. Idag ska jag nog försöka städa hamsterburarna och så ska vi handla också. Vilket betyder en ny veckomeny, vilket betyder att det kommer ta tid att komma överens om minst 5 rätter. Brukar ta ett tag, haha. Sen så är jag ju trött också, men vet inte om det är nån idé att sova.
Får väl läsa annars 😜

Ps, tror jag räknade till 165 böcker. Sen saknas det några som jag hittade på andra ställen, haha.
Min samling växer!

Likes

Comments

I helgen passade vi på att möblera om lite, eftersom vi fick möbler av min yngsta morbror och hans fru. Efter att vi hämtade dom har de bara fått stå hoptryckta på en tom yta men det gick ju inte direkt att använda dom. Lite dumt! Men nu så har vi fått lite ordning på det ändå och ni ska så klart få se bilder på't.

Vid den här väggen stod först alla terrarium men de står mittemot soffan nu istället. Och där terrariumen står nu, där hade vi de där gamla stolarna och ett av de gamla spelborden.

Här har vi stolarna. Den stora, tunga träkistan stod här förut, men den har vi flyttat in till sovrummet istället. Blev rätt bra ändå! Plus att vi har nånstans att sitta i hallen medan vi väntar på att nån av oss ska bli klara för att gå ut.

Och så kistan i sovrummet. Den fick precis plats, utan att det blev för trångt!

Finns även en video på min Instagram på hur det ser ut i vårt hem. Önskar som sagt att man kunde lägga in sånt direkt på bloggen men jaja, får vänta och längta, haha.

Hur som, min 5-dagarsvecka är ju nu, även om jag är ledig söndagar. Men det värsta är att vi gör 3st 5-dagars 3 veckor i rad istället för varannan vecka. Det är fan dåligt. Nästa vecka har vi utbildning, dagtid måndag till fredag. Det är egentligen min och min kollegas "lediga" vecka, då vi bara jobbar två nätter. Istället får vi sitta och uggla i en sal från typ 7.30-16.30 hela jävla veckan. Veckan efter kör vi vår långvecka igen... Dessutom får vi samma lön som dagpersonalen, vilket suger. Vi förlorar alltså både vila och lön på det här! Jag undrar om det ens är ok egentligen? Jag är jätteglad över att få gå en utbildning, men jag borde ju inte förlora på det... Dessutom bjuder de inte ens oss på lunch! Så jävla snålt. Men jaja, vad kan man förvänta sig från SU egentligen? Man får vara glad över att de ens bjuder på en utbildning. Hela nästa vecka kommer vara ett helvete för mig. Kommer inte kunna sova eller fokusera ett skit. Men shit happens.

Jag ska strax krypa i säng i sova ett par timmar, sedan iväg och jobba inatt igen. Imorgon är jag ledig. Dock har mitt passerkort visst gått ut, så om jag har tur är min blankett påskriven när jag kommer till jobbet ikväll, för jag har bokat tid för fotografering imorgon kl 8 så jag får ett nytt kort. Annars kommer jag inte in på jobbet, haha. Vore jobbigt.

Likes

Comments

Igår passade vi på att besöka Liseberg. Trots att jag har bott nära har jag inte varit på Liseberg på flera år. Förutom när vi såg Ghost 2014. Men då gick vi inte runt eller nåt, så det var lite kul att se vad som var nytt och gammalt. Jul på Liseberg är ju dock inte lika kul efter jul som innan, men det var helt ok ändå.

Vi la oss relativt tidigt igår och imorse åkte vi iväg för att se Star Wars, Rouge One. Den var helt ok, men inte direkt superbra heller. Tyckte mest den var seg faktiskt. Måste dock säga att jag är imponerad av animeringstekniken som finns idag! Vi har sett en hel del filmer det sista så tänkte göra ett inlägg om det vid ett senare tillfälle. Lite filmtips är väl alltid nice?
Tänkte även visa mina julklappar! Jag har så många böcker att läsa nu så jag typ drunknar.

The Gospel of Loki började jag läsa i veckan. Riktigt bra!
Läs den om ni får chansen. Rat Queens är en ny favoritserie, sjukt grym.

Sedan fick vi två böcker av svärmor till låns, så de måste vi också läsa. Jag har nog typ 15 böcker som ligger och väntar... Jag hinner ju läsa en hel del på nätterna på jobbet, men nu har det varit pratiga timvikarier där så jag har mest fått sitta och lyssna. Men jaja, så kan det vara.

Anywho, händer inte mycket här. Vi har kollat på film och ätit middag. Vi är ju inte så mycket för att fira så vi myser mest. Ska mata alla djur, kanske glo på nån mer film och mest slappa.
Gott nytt år på er och var försiktiga inatt! Se efter varandra och försök inleda det nya året med vänskap, glädje och empati.

Likes

Comments

Jobbade med en timvikarie inatt och det gick bra. Jag gillar henne då hon är väldigt lätt att prata med och har humor, men vi kom in på ett ämne där hennes åsikt faktiskt gjorde mig lite förnärmad. Hon menade på att det är så enkelt att få en "bokstavsdiagnos" och att alla som sticker ut får det. Jag förstår hennes poäng, med att alla ska delas in i fack om man sticker ut och att man inte tillåter normbrytande personer och beteenden. Men samtidigt så lät det på henne som att det var sååå lätt att få en diagnos. Typ att man bara träffade en läkare och bad om en diagnos och så fick man det. Jag vet själv hur jävla svårt och jobbigt det är att ens få igång en utredning så blev lite irriterad. Men jag sket i att säga nåt, man vill ju inte skapa massa bråk. Märktes dock att hon inte tog såna diagnoser på allvar, utan menade på att de var hittepå. Väldigt irriterande. Det är inte så kul att möta såna människor inom vården som inte tar vissa på allvar för att de inte tror på att vissa diagnoser finns. Kan säga att just människor med t.ex ADHD och/eller asperger/autism blir väldigt dåligt behandlade av hela samhället i princip. Så det är inte så kul att höra sånt.

En gammal Instagrambild från min tid i ensamhet.

Hur som, jag besökte min psykolog igår och vi blev klara med ADD-formulären. Hade även med mig ett papper med kommentarer från min mor. Han sa att det är ganska tydligt att jag har ADD, både på de svaren jag har gett honom och på det min morsa hade skrivit. Framförallt att jag var seg och tog aldrig initiativ och att jag inte kunde få tummen ur och göra saker på egen hand. Var alltid tvungen att ha henne bredvid mig när jag skulle göra läxor och hon var till och med tvungen att peka ut vad jag skull läsa osv. Ju mer jag chattade med henne desto mer grejer kom jag själv på. Typ att jag hade dille på att äta smör direkt ur smörpaketet (och rå potatis, men det kom jag ihåg) och att jag roade mig med ord. Brukade säga ord i vissa specifika miljöer för att höra hur de lät (klangen blev speciell) och att jag försökte komma på nya ord på saker. Jag hatade ordet "stol". Jag tyckte det var fult och ville komma på ett bättre. Men det lyckades jag ju aldrig med dock, haha.
Det där hänger kvar än.

Psykologen sa att det kan vara indikationer på Asperger men att det fortfarande inte är helt uppenbart hos mig. Jag tänkte "nä självklart, varför skulle nåt nånsin vara enkelt?". Sen fick jag göra ett formulär om asperger-grejer och det var inte lika uppenbart där heller men fortfarande fler indikationer på det. Mest vad gällde sociala grejer (inget nytt heller). Sen vet han sen tidigare att jag ogillar kroppskontakt och ögonkontakt (han nämnde även det min morsa sagt om att jag var känslig mot vissa typer av kläder och mat som jag vägrade använda eller äta) så vi hälsar inte genom att ta i hand t.ex. Men så frågade han om ögonkontakten, för han sa att jag har ögonkontakt på ett normalt sätt. Jag stirrar inte, jag undviker inte och kollar lagom länge/ofta osv. Men då svarade jag att jag har tränat på det. Det var först när jag var runt 22 som jag pallade att kolla folk i ögonen efter att ha tvingat mig till det (innan dess stirrade jag ner i golvet). Men då brukade jag fästa blicken på näsroten på personen så hen inte kunde se att jag egentligen inte såg personen i ögonen.
"Men tänker du på det när du pratar med folk?" frågade han. "Ja, det måste jag. Tänker på att nu måste jag se personen i ögonen och inte för länge, max 2-3 sek och sen titta bort. Helst hade jag velat slippa det helt. När jag normalt pratar med folk tittar jag på tv, mobilen, tidning/bok eller en tavla eller nåt och kollar på dom titt som tätt för att de inte ska tro att jag slutat lyssna. Men jag måste ju tänka på det hela tiden", svarade jag.
Det blev han förvånad över och tyckte att det lät väldigt krävande, varpå jag svarade att hela den sociala grejen är sjukt krävande för mig pga alla saker jag måste göra och tänka på. Jag ska fokusera på det personen säger och inte försvinna iväg i min egen värld, samtidigt som jag ska tänka på hur jag svarar, när jag ska se personen i ögonen osv. Jag sa att jag fejkar jättemycket i sociala sammanhang. Jag har liksom lärt mig hur och när man bör säga vissa saker för att det ska låta bra. Jag studerar alltid folk och hur de beter sig, sen kopierar jag det. Det är så jag har överlevt. Men det tar massor med energi och är asjobbigt egentligen. Plus att jag känner mig som en lögnare. Som att jag aldrig kan vara mig själv.

Hahaha, en gammal bild på mig, Mattias och Anna som var min bästis. Här fyllde Mattias 18
(i januari), så jag var 17 men skulle fylla 18 och Anna var 16, skulle fylla 17. Det var tider det!

Sedan skrev morsan nåt som jag reagerade på. Hon trodde att jag inte lyssnade på henne som barn (pga ADD) och att jag provocerade henne, vilket alltid ledde till bråk. Jag fick skäll konstant, trots att jag inte gjorde nåt fel. Helt sjukt egentligen. Det gör mig ledsen faktiskt. Jag tänker på den där lilla ungen som bara får skit hela tiden trots att hon inte gjorde nåt fel. Hon kunde inte hjälpa att hon var så ofokuserad och inte kunde ta initiativ själv. Lite hemskt. Jag vill åka tillbaka i tiden och krama mig själv som barn, för det hade jag behövt.
Men jaja, vi får se. Asperger har vi precis börjat undersöka och han måste ju ändå prata med morsan sen när vi har gått igenom allt.

Mattias dök aldrig upp i förrgår. Vet inte varför. Jag skrev till honom att han kunde komma när han ville och sova över med, han hade läst det men svarade aldrig. Skickade ett frågetecken igår men fortfarande inget svar. Han brukade göra sånt förr när han var yngre, men man tycker ju att han åtminstone kunde ha svarat. Bara sagt att han inte ville/orkade eller nåt. Jag orkade inte med besök heller egentligen så det gjorde inget, men han är här nere i södra Sverige så sällan (bor i Norrland) så tänkte att jag fick offra mig. Får väl se om jag får nåt svar eller inte.

Skit samma, jag ska snart sova och sen jobba igen. Snart helg dock, skönt! Behöver vara ledig igen, haha.

Likes

Comments

Det är härligt när det stormar ute. Passande att man döpte stormen efter en av de tre ödesgudinnorna. Vädret passar mitt sinnestillstånd känner jag. Gårdagen hos morbror gick väl relativt bra. Förutom en grej. Dagen hade nästintill varit perfekt om inte en person började med sitt jävla skit.
När vi kom dit började vi fixa med all mat, jag hälsade och kramade typ alla släktingar. Träffade dottern till morsans särbo och hon var supertrevlig. Det gick skitbra att prata med morsans särbo med. Vi hade kul. Sedan körde vi julklappsspelet och skrattade. När sen alla gubbar gått ut till bastun och badtunnan med morsan satt jag, mina morbröders fruar och dottern till morsans särbo vid matbordet och snackade. Fram tills dess var allt grymt. Men så börjar frun till min äldsta morbror att ställa frågor om dittan och dattan. Blev så jävla irriterad. Vid ett tillfälle höll jag på att få ett aggressivt utbrott, men lyckades lägga locket på. Tror inte att det märktes, men jag blev helt röd i ansiktet och svettig. Ville mest be henne hålla käften och hålla sig till sitt istället för att ifrågasätta mig. Men som vanligt tog jag emot det i tystnad. Förr gjorde jag alltid så för att jag inte visste bättre, nu gjorde jag det för att jag är så jävla osäker på min egen tolkning av vad folk säger. Jag blir ju själv missförstådd hela tiden och missförstår uppenbarligen andra rätt ofta, så jag var osäker på vad hon egentligen menade eller vad jag egentligen reagerade på. Väldigt frustrerande.

Min julmat. Till vänster - potatis med gräddsås, ett smördegspaket med spenat och champinjoner med chiliflakes, morotslåda, vegetarisk makaronilåda, kållåda, en sorts rotfruktsgratäng, veganska köttbullar, sojakorv och så svartvinbärsgelé. Så jävla gott!

Min morbrors fru började fråga vad jag hade gjort efter att min farsa hörde av sig för ett par månader sen. Jag sa att jag inte har gjort nånting, för jag har fullt upp med annat och att jag inte är så intresserad av honom just nu. Hon menade på att när hennes vän gick bort så hade hans döttrar så mycket ångest över allt de hade gjort, inte gjort, sagt och inte sagt innan han dog och att jag borde tänka på det, så jag inte hamnar där. Jag förstår att hon bara försöker ge mig råd och att hon inte menar nåt illa. Men hon låg på som fan, trots att jag om och om igen förklarade att jag verkligen inte bryr mig om min farsa. Jag har gått vidare. Jag klarar mig utan honom. Jag vill inte ens ha honom i mitt liv. Men hon gav sig inte och jag blev så jävla arg. Sedan gick hon på om att jag borde tänka på vad jag skriver på facebook. Typ "Tänk om han får reda på att du har skrivit elaka saker om honom?". Jaha, synd om honom då. Buhu. Han har hållit tyst i tre år, men så fort han hör av sig så får han typ en guldstjärna. Jag som har markerat att jag inte tar skit, får mer skit. Han har ju inte ens gjort nåt men ändå är det så jävla synd om honom. Vaddå orättvist?! Han har ju inte ens varit en farsa! Och sen att jag ska begränsa mig på facebook för att han, som inte ens finns i mitt liv, kanske blir ledsen.. Va? Nej. Varför blir han ursäktad för sitt beteende som faktiskt skadar andra, när jag hela tiden blir ifrågasatt och begränsad, trots att jag är rena lammet i jämförelse? Jag blev ärligt talat förolämpad. Tack för det liksom.

På väg till morbror.

Sedan började hon tjata om barn. Att jag ska göra mig av med alla djuren och skaffa en "liten" istället. Jag blir så sur. Mest pga förväntan att jag som tjej ska vilja ha barn. Bara för att jag råkar ha en livmoder. Jag sa att jag inte vill ha barn. Hon tjatar inte på J om det, utan bara på mig. Efter det började hon argumentera emot det. "Men när du väl har en så kommer du inse att....". MEN ÄRU DUM!? Då har jag väl inget annat jävla val än att gilla läget!? Tänk om jag skulle tjata sådär på henne att hon borde skaffa en hund. "Ja, men du vet ju inte förrän du faktiskt har en". Det vore ju vanvettigt och att uppmuntra till oansvariga handlingar. Men när det gäller barn kan man tydligen köra med den logiken. Vi vill inte ha några jävla ungar. Hennes son ska ju snart bli farsa, då kan hon väl fan glädjas över det istället för att tjöta på mig om att ploppa ut ungar. Jag har fan problem nog med att ta hand om mig själv. Jag har inget fast jobb heller. Men det behövs ju tydligen inte för att ha barn. Nä, föd fram fler människor som får växa upp i dysfunktionella hem bara. Gör det. Det är ju jättebra...

Jag sa om och om igen att jag inte är intresserad, men hon slutade inte. Önskar att jag hade ställt mig upp, bett henne hålla tyst och sen gått därifrån. Då kanske hon hade fattat vinken. Jag blir så less på att hela tiden bli begränsad av min omgivning. Jag får inte skriva vad jag vill, får inte säga vad jag vill, får inte posta vad jag vill , får inte prata hur som helst osv. Jag får liksom klagomål hela tiden och blir ifrågasatt, vilket gör mig så frustrerad. Jag kan inte uttrycka mig verbalt på samma sätt som i skrift. Bara det är frustrerande, att vara så begränsad av sin egen hjärna. Och när folk sen försöker begränsa det man skriver, då blir jag ännu mer frustrerad. För då kan jag inte uttrycka mig alls till slut... Jag lever med den här frustrationen dagligen. Och istället för att slå sönder saker/möbler, gå ut och slåss eller liknande, så skriver jag ur mig det. Hur kan det vara fel? Sen så märker man att jag skriver mer för min ålder medan mitt tal är typ som en 12-13-åring. Jag kan inte uttrycka mig bättre verbalt, men i skrift finns det så många möjligheter.
Så jag funderar på att stänga ner hela jävla facebook. Orkar inte med folk eller nåt av den jävla skiten. Allt är så jävla ytligt och "fint" på facebook för alla är så bekväma av sig. Ingen vill se eller läsa obekväma saker. Allt ska liksom vara rosa moln och glitter. Well, fuck that. Så funderar på att vara lite jävlig och skriva ett inlägg om folk och sen be alla dra åt skogen innan jag stänger ner det, haha. Vore roligt. Skulle säkert tolkas som "Buhu, tyck synd om mig", men det skiter jag i.

Sen så hade jag en liten dust med Sara i veckan som också tog musten ur mig. Hon vill att jag kommer hem till henne på fika, för det var så längesen jag var där (vilket är sant). Jag försökte förklara att det kan bli problematiskt, dels för att jag jobbar en hel del och blir väldigt trött och dels för att jag har svårt att få saker gjorda, oavsett var det är ("Uppskjutarsjukan" brukar jag skämtsamt kalla det). Det har ju med min hjärna att göra. Hon rör sig mer i stan där jag bor än vad jag gör i området hon bor i. Jag försökte ge ett exempel för att hon skulle förstå vad jag menade, men nä... Jag skrev att jag skulle ha gått till ortopeden typ varje dag sen i januari då jag fick min remiss, men att jag inte har kommit dit än (inget specifikt datum på remissen). Då blev hon sur och tyckte att jag jämförde henne med ett doktorsbesök. "Jag är ju din vän, det är väl inte samma sak som att gå till doktorn?". Då gick musten ur mig. Jag försöker anpassa livet så gott det går åt hur jag är (oavsett vilken diagnos jag får i slutändan) eftersom allt blir lättare då och jag har förklarat för henne tusen gånger hur det funkar, men hon vill inte ta in det. Vad ska jag göra för att få henne att fatta?! Jag är inte lat, jag har bara vissa svårigheter som gör det jäääävligt besvärligt för mig att ta mig ut och till vissa platser. Till slut svarade jag bara "ok" på allt och sket i att svara på resten. Blir så trött bara.
Är det konstigt om jag isolerar mig? Nej, för det blir ju bara fel hela tiden. Varför ska jag utsätta mig för nåt som bara är jobbigt och problematiskt för att det anses "normalt" och "viktigt" att vara social? Jag behöver inte ens social stimulans. Jag får det hemma dagligen. Man är ju typ konstigt om man väljer att vara ensam, oavsett om det gäller att leva singel eller i social isolation. Alla är inte likadana, låt oss vara olika istället och ge fan i att döma andra så jävla mycket. Sköt ditt och håll käft.

Förra vintern.

För att vidare illustrera min dagliga kamp med allt som har med sociala situationer kan jag ju berätta om två incidenter till från veckan som gått.
På jobbet när jag skulle gå in i ett rum bredvid vår expedition för att slänga patientpapper i sekretessoporna såg jag att chefen lämnat julklappar till patienterna, så när jag gick ut därifrån sa jag till dagpersonalen att det låg julklappar där inne (mest för att påminna dom om att inte glömma ge dom till patienterna) och till svar fick jag "De är inte till dig. De är till patienterna". Hon som sa det hade en sån neutral ton och tittade inte på mig, så jag blev helt ställd, för jag fattade inte om hon skämtade eller om hon verkligen trodde att jag var ute efter dom (kunde inte läsa hennes ansikte). Blev jätteledsen faktiskt. Jag svarade lite tyst typ "Nej, jag menade att det var snällt av chefen...". Sen gick jag. Tänkte på det i 2 dagar.
Sen var jag inne i en giftshop och köpte lyktor till julklappshögen vi har hos morbror och när det var min tur att betala så frågade den ena vid kassan om de var till samma. Jag förstod inte frågan, så han sa "Är de till samma person?". Jag tänkte att det spelar väl ingen roll? De ska ju slås in oavsett, så varför behöver han veta det? För enkelhetens skull svarade jag att de var till mig, för jag orkade inte förklara varför jag har köpt dom eller hur de skulle delas upp. Det ska ju han skita i. Då sa den andra vid kassan typ "Hon köper julklappar till sig själv förstår du". Också utan att ens titta på mig. Kändes som om jag borde skämmas eller att jag var en dålig person eller nåt. Jag sa att jag faktiskt var klar med alla julklappar redan.
Blev också ledsen över det men samtidigt förbannad. Varför ska folk ens öppna käften? Ta betalt av mig och ge mig mina grejer bara. Måste det vara så svårt hela tiden?

Det här inlägget blir jättelångt nu, men jag måste skriva av mig. Burit på det här i flera dagar samt blir så jävla ledsen. Jag undviker folk därför att de sårar mig hela tiden, medvetet eller ej. Höjden av dumhet är väl att utsätta sig för samma sak om och om igen men ändå förvänta sig ett annat resultat? Det är definitionen av idioti. Varför vill folk att jag ska utsätta mig för det, för att det är viktigt för dom att vara sociala? Jag behöver det inte.

Jaja, ska försöka tänka på annat nu. Får se om Mattias besöker oss imorgon eller inte. Han är trots allt en av de få som faktiskt verkar förstå hur jag tänker och funkar, trots att vi inte har träffats på typ 9 år. Återstår dock att se.

Likes

Comments


Better Blogging Nouw