Och den här känslan av att vara tom i själen, själslig tomhet. Vart kommer den ifrån?
När allt borde vara ljusare ser jag bara ett bottenlöst stup.
Jag har så mycket att vara tacksam för, och jag är väldigt tacksam för att dom just är mina, våra.
Jag vill känna ro och hitta hoppet om livet och känna livsglöd. Hur känns den?

Jag är less på de här, less på att känna mig så här utanför världen på något konstigt vis.
jag vill sluta söka efter min plats och den jag är.
Jag vill börja leva, på riktigt.
Jag vill önska, hoppas och hitta mål i livet som jag kan kämpa för att uppnå.
Jag vet inte vem jag är, vad gillar jag egentligen? Ärligt så vet jag inte. Jag vill Slå mig till ro och växa som människa och bli stark på riktigt.




Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

"Remamber you only see what i choose to show"

Tänk vad lite smink och ett halvtaskigt försök till att få lite ansiktsmimik, Helt plötsligt tror folk att man mår bra att ljuset ute gjort att man inte är deprimerad längre. Tänk om det hade varit så "lätt" för mig.
Natt som dag, ljust mörkt jag ser allt svart vilket som.

Jag har hoppet om att det kommer bli bättre, hoppet är barnen. Utan dom finns inget hopp.
Jag kan bli frustrerad och jävligt arg på mig själv att jag har dom, då hade jag inte behövt ha de så här jag hade inte behövt vara här.
Men samtidigt är jag så glad att dom är mina att jag vill vara med dom och finnas för dom, för alltid.




Likes

Comments

Snart är det en ny månad och sjukskrivningen fortsätter inne på månad 7 och det blir minst 2 till.
Jag saknar att jobba, jag saknar att få en lön, jag saknar att göra det jag faktiskt tycker om, där jag trivs.
Dessa månader har gått så fort men samtidigt så utdragna, mycket känslor alldeles för mycket faktiskt. Inget jag kan styra längre även om det ibland är det ända jag önskar. Att kunna gå tillbaka till livet då jag bara körde på, utan att känna och tänka. Inte lyssna på den personen som inom mig sa att sluta förneka, inse och våga möta det riktiga livet. Men jag vågade inte. Jag ville inte. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur det skulle bli. Under åren har jag haft många svackor där jag kommit i kontakt med den riktiga jag, men jag har faktiskt kunnat styra och tränga iväg känslorna och börjat om på den vägen jag gått för att orka komma vidare, till mitt inlärda beteende som kört över mig själv. Jag älskar det beteendet, tyvärr.
Men jag vågade tillslut och det är de värsta jag gjort. Jag ångrar mig så mycket. Men ändå är jag så lättad. En stor gryta att röra om i, många trådar att dra i och mycket att försöka få ordning på för att orka fortsätta och se allt bra framtiden har att erbjuda.
Någonstans är jag lättad och glad att jag valde livet. Även om jag mestadels av tiden vill ge upp och skita i allt. Jag värdesätter dom minuter och timmar där jag mår bra, just där och då. Men jag jublar inte utan försöker ta de just där och då. För jag vet att det kan vända väldigt fort.


Jag ska dela med mig av en sak som idag fyllde mig med kärlek så där lite extra
han gjorde min dag.

Virrade och stressade omkring hemma innan jag skulle åka iväg på ett möte.
Vincent: mamma har du allt med dig?
Jag: ja hjärtat
Vincent: är du säker? Du brukar ju alltid glömma dina saker. Lugn oroa dig inte jag klarar mig, ses sen.

Jag är så stolt över han, våran kloka unge full av kärlek. men känslorna är blandade för mig, mitt barn på snart 10 år känner av min stress, min förvirring och vill ha koll å hjälpa mig. Jag är tacksam men ändå vill jag inte att han ska känna sig orolig och för vuxen.
Vi har öppna kort hemma, han vet att jag mår dåligt. Även om han inte vet exakt hur illa det är. Jag försöker prata med honom och han förstår mer än jag tror. Klok som en bok.

" Du är värdefull bara för att du finns. Inte på grund av vad du gör, eller vad du gjort. Men för den du är."

Likes

Comments

Jag är inte bra på känslor.
Känner för mycket eller ingenting alls.

Hur ska jag hitta balansen mellan mycket eller inget?

Jag försöker verkligen men känslor går inte att styra över även om jag verkligen önskar det gick, bara lite.

Likes

Comments

Likes

Comments

Jag har alltid varit en virrig person som alltid glömt saker över allt, tappat bort viktiga saker eller förlagt dom någonstans. Sist var det mina kort (bankkort, körkort och alla medlemskort) i flera flera månader var dom borta, jag letade över allt. (Jag har en börs men jag tar alltid av en ful ovana ut dom kort jag behöver för jag tappar lättare bort börsen). Men sen nästan ett år senare skulle jag hämta något från förrådet uppe på övervåningen, vad låg där i en flyttlåda? Jo mina koret. Och då fick jag ett svagt minne av varför jag just lagt dom där.

Mobilen är en klassiker att förlägga hemma 1000 gånger om dagen 😆 över allt och på konstiga ställen.

Vissa perioder är jag mer snurrig och glömsk.
Har en sån period nu, eller den har hållt på några månader. Men idag nyss började jag gå igenom dagen, men jag minns inte mycket, vet inte om jag duschat? Jag vet att jag handlade men minns inte vad? Hittade tvätt i maskinen men minns inte om den är från igår eller idag? Har mått skit hela dagen, varit i min egna värld, tiden har gått så fort men ändå så jävla långsamt. Jag har bara varit idag, bara funnits utan att jag varit med. Svår känsla. Allt jag känt är den jävla ångesten som ätit upp mig. Kroppen är som bly, benen viker sig, huvet är för tungt för att hållas upp. Kan inte andas, händerna och fötterna är iskalla och hjärtat slår alldeles för hårt.
Känns som att kroppen är på flykt, från vad? Mig själv?

Hela dagen fram tills eftermiddag så är det suddigt och oklart. Kollar sms jag skrivit men minns inte allt jag skrivit. Det blev bättre nu ikväll.
Fast då kommer såklart alla skuldkänslor ikapp.

Jag hoppas verkligen den här förfärliga perioden har något bra med sig, en väg till att bli friskare och få ett fungerande liv.
Allt har en mening sägs det, har inte de här någon mening så vet jag inte hur jag ska klara mig vidare.

Kaoset har varit de ända närvarande dom senaste dagarna känns det som.
Jag har bara velat somna, stänga av känslor och tankar. Men vet ni vad ?
Jag har varit så frustrerad på att inte kunna sluta känna, på att inte vara själv, på att inte ha något som får mig att sova flera dagar för att slippa de här ett tag eller bara en stund.
Men jag är någonstans tacksam över att jag inte varit själv, att jag faktiskt är kvar här hemma med Anders och barnen.
Att vara själv skrämmer mig mer än jag vågar tro. Jag är inte stark, jag är inte stabil, jag är inte trygg med mig själv och jag litar inte på mig själv.

När jag var inlagd så kändes de oftast som att jag tog upp deras tid för jag var ju inte så "sjuk" för att vara där. Men jag har insett att det är ett av sätten att skydda mig själv, jag ville inte visa mig svag eller svälja min stolthet. Jag blottade mina känslor och bröt ner mig själv, men var snabb med att bygga upp den skyddande väggen igen, men den rev dom gång på gång. Jag var snabb igen på att börja tänka å känna att jag inte var nog sjuk för att vara där. Jag började gång på gång övertyga mig själv att jag var "frisk". Men insåg fort efter första dags permissionen att jag var så jävla svag så jävla nerbruten och skör. Det är än idag svårt att acceptera.
Jag började än en gång bygga upp å manipulera mig själv och personalen att det är bra för jag log ju, jag var inte inne på mitt rum och grät, jag promenerade i korridoren. Men dom såg förbi mitt beteende och jag blev mer och mer frustrerad. Jag ville inte inse utan jag ville bara åka hem och övertyga mig själv att allt blivit bra nu.
Jag fortsatte med mitt beteende, utåt såg det ganska bra ut. Men dom gånger jag accepterade känslorna så insåg jag att det inte är okej, att det jag känner inte bara går att köra över gång på gång. Det har tagit stopp, jag kan inte fortsätta som alltid förr.
"Vi finns här för att hjälpa dig" "lova att säga till när det känns jobbigt" "det är okej att känna så som du gör" "prata med oss" "du behöver inte låssad för oss" "du är svår att nå fram till, du hörs inte du syns inte".
Jag har insett att det var så "lätt" att bygga upp en skyddande mur framför mig för jag kände mig på något skönt sätt trygg där bland alla trygga människor och bakom dörrarna.


Sanningen gör ont det vet vi alla. Men jag tror att den ändå måste mötas någon gång då och då för att vi alla ska få känna att vi inte lever i en perfekt värld som man förväntas göra i dagens nu.
Ingen är perfekt och livet är inte perfekt men det kan vara bra ändå.


"Insikt producerar inte nödvändigtvist självkontroll, ibland kan du bara se din destrukvitet tydligare"

Likes

Comments

Vet ni vad bilden är?


För mig är det dagens "släppa kontroll" och försöka bryta mina känslor och dåliga rutiner. ligga i sängen, försöka äta och kolla tv. Det är redan en utmaning full med ångest. För jag tänker att jag bara ska fixa lite innan, bara disken, tvätten, städa osv. Det spårar alltid för det blir bara lite till hela tiden.

Tills jag sätter mig ner så kollapsar hela jag, jag hamnar i en egen värld ont i hela kroppen och ännu mer ångest än jag hade innan jag började. För den lilla energi jag har måste jag lära mig lägga på mig själv och barnen. Men jag kör över mig själv jämt. Jag hatar de. Jag hatar att vara så begränsad. Många undrar hur jag orkar städa eller åka iväg men inte gå ut med min barn, jag ska försöka berätta varför.
Att städa och vara i min egen värld är ett sätt att fly, att fly från mig själv, från känslor och ångest. Jag slipper känna och jag slipper tänka.
Att gå ut med barnen krävs så mycke av mig, planering, flyktvägar, fokus, hålla mig lugn, försöka släppa kontrollen, det betyder att jag är där helt blottad i känslor, jag tappar kontrollen, och planen jag hade blev inte som jag planerat och jag tappar återigen kontrollen och stressen blir så hög att jag blir lost får ångest och vet inte vad som händer. Vet inte vart jag ska ta vägen. Jag tappar kontrollen heltenkelt. För barn är barn, inte vill dom leka och vara så som jag som mamma planerat in i minsta detalj.

Jag vet att det här låter sjukt för er, men jag är sjuk. Jag vet om det. Jag har ett sätt att kontrollera allt för att orka finnas, så har det alltid varit. Så länge jag kan minnas. Men jag vet om det nu, därför är jag ärliga och öppna mot alla. Även mot mig själv. Men det är svårt, så svårt. Jag önskar inte ens min värsta fiende att vara i min kropp.

När jag mår dåligt kan jag inte äta eller så äter jag för mycket, mest godis och kaffe.
Mat får mig att kvävas ännu mer. Men egentligen älskar jag att äta.
Misstolka mig inte! Jag svälter mig inte med flit, och det går ingen nöd på mig. Jag äter det jag känner att jag kan. Tyvärr sött och kaffe. Skit dåligt ja vet, men bättre än inget.
Jag pendlar i vikt hela tiden. Och ska jag vara ärlig så har jag börjat gilla då nyckelbenen sticker ut så där hemskt mycket, vilket aldrig hänt tidigare. Jag brukar stå i spegeln och kolla, ofta.
Har aldrig innan jag skriver de här kanske insett att jag håller på att utveckla kontroll på annat för att dölja ångesten. Mitt sjuka sätt att städa syns så mycket utåt att jag kanske undermedvetet letar andra sätt som ingen vet om?
Jag har verkligen inte ordning och reda hemma. Det blir oftast mer kaos än det var innan. Jag stoppar undan saker bara för att det som inte syns finns inte för stunden. Men sen då, när jag behöver sakerna är dom borta och jag hittar dom inte. Just nu vad jag kom på i går saknar jag två par byxor, nålar och vissa viktiga papper. Jag har sökt, rivit ut tills ja spricker av frustration och ilska.

Och det här är inget jag "bara" kan lära mig på direkt eller inte göra om samma sak nästa gång. Jag funkar inte så, men jag önskar jag hade funkat så.
Självklart förstår jag att livet inte skulle vända och bli perfekt bara för att jag kunde hålla ordning och reda omkring mig och inom mig. Men det skulle underlätta så mycket. Ingen har det perfekt, det finns inget perfekt liv.


Klockan är 11 och ännu har jag inte tagit medicinerna som ska tas kl 7, inte ätit frukost eller druckit kaffe. Men jag har hunnit fixa disken, startat en tvätt och plockat kiss blöjor som låg i huset.
Jag kom hem efter att lämnat barnen på dagis, la mig i sängen och jag somnade! Men jag har en förklaring på de tror jag, igår kväll skulle jag ta min kvällsmedicin som ska tas kl 20.00. Men dem glömde jag och tog den kl 20.45, jag har en sån stor dosett, alla kvällsmediciner är i ett fack, för jag sorterar upp dom som ska tas kl 20 och dom som ska tas då jag ligger i sängen.
Sist jag hämtade ut en av insomnings medicinen så hade dom en annan inne alltså samma men annat namn. Och den började jag med i går i dosetten, den är rund och likadan som min b12 medicin. Så jag råkade ta insomningstabletten kl 20. Det förklarade varför jag kände mig lugn men yr å virrig resten av kvällen. Men för att somna så tog jag en till som vanligt då jag la mig. Då den går ut ganska fort ur kroppen ca 3 timmar.
Sov knappt något i natt och vaknade upp så trött. Därför somnade jag nog hemma i ca 30 min.



Har märkt att mina inlägg kan vara ganska osammanhängande men det är för att jag skriver de som kommer ut. Det är svårt för mig att få ut känslor och tankar så det ska vara lättare för andra att försöka förstå. Men jag försöker.


Undrar ni något så våga fråga mig. Jag svarar om jag kan, möter jag dig på en affär kommer jag inte möta din blick eller vara speciellt trevlig men jag gör det inte med flit. Och jag tycker inte illa om dig för det. Det är bara sån jag är.



Likes

Comments

Idag har jag varit i en bubbla, jag har sett livet som jag velat ha passerat utanför bubblan, jag ville så gärna vara utanför. Jag ville så gärna vara närvarande och slippa känna allt en liten stund bara. Men jag bara var där, fast i bubblan, kunde inte komma ut. Den kändes så trygg på något konstigt sätt, en liten del av mig ville vara där.
Jag ville bara skrika på hjälp men det blev bara ett eko i mitt huvud.
Har känt mig så kaos idag, allt bara åker runt som en virvelvind. Jag behöver få in känslor och tankar i olika "fack" för att kunna försöka förstå, möta och sortera. Någonstans i allt kaos måste jag försöka hitta mig själv. Jag vet inte hur? Jag vet inte vad jag ska söka efter ? Jag vet ingenting. Tyvärr kan jag inte se att jag kommer klara av att hitta allt jag måste hitta.

Jag springer bara i kvicksand, jag kommer framåt men det är tungt och sen dras jag tillbaka igen hela tiden.


"Smärtan i bröstet, att inte kunna andas, att inte vilja andas."

"Dom smärtsammaste tårarna är inte dom som trillar ner för din kind och täcker ditt ansikte, utan det är dom som faller från ditt hjärta och täcker din själ"


Likes

Comments

Mötet gick väl bra, jobbiga känslor och ännu mer insikt. Jag hatar de här. Jag hatar att jag släppte fram allt då jag hade kunnat leva mitt liv som faktiskt funkade utåt men inte i mig själv. Då hade jag inte behövt må så här jävla dåligt och ha de så här, just nu. Jag hatar att jag slutade ljuga för mig själv, jag hatar att jag inte stannade kvar i förnekelsens värld.
Jag vill bara sova för att slippa känna den här skiten. För att slippa ångesten som gör att jag knappt kan andas, hålla uppe huvet och hjärtat som håller på att hoppa ut kroppen. armar och ben känns som betong. Jag hatar de här.
Jag vill bara sova för att slippa känna, jag vill bara ge upp, jag vill bara försvinna från det onda, jag vill inte fortsätta den här jävla resan. Jag vill inte vara så jävla rädd och feg.
Men.....
jag vill vara en bra mamma, jag vill finnas för mina barn, jag vill vara en bra fru, jag vill orka, jag vill vinna över den här skiten. Jag vill då ro. Jag vill se min barn växa upp. Jag vill vara trygg.

Jag är rädd för döden men jag orkar inte leva men jag vill inte dö.

Känslor ja känner är svårt förklara för någon som inte varit här själv.

Jag har gråtit idag, kors in taket. ett steg i taget.






"Ge mig styrka att orka stå upp för min längtan"

Likes

Comments