View tracker

Så har jag både pratat med och varit hos familjerådgivningen... Jag ringde upp igår och fick komma dit samma dag! Jag åkte dit själv.. Men innan jag åkte dit så samtalade jag med min man. Efter en stunda samtalande så kom vi fram till att ingen av oss vill leva utan den andra och att vi ska ge det ett försök till. Vi är dock båda medvetna om att saker och ting måste förändras, och det kommer det nog inte göra om vi inte får hjälp. Därför ska vi båda dit på måndag igen. Jag är lite orolig och nervös över vad som kommer komma fram! Men samtidigt är jag glad över att jag känner en gnutta hopp!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

On/Off, on/off, on/off.. Jag fattar ingenting! I fredags kom smällen som sagt! Han vill separera! Samtidigt är det ingen som helst brådska! Han åkte iväg ett dygn lö-sön - fick ett sms där han skrev att det blev tokigt att han åkte iväg och att han tänkte på oss! Jag led något så fruktansvärt.. Jag hoppas inte vår älskade dotter far illa av att hon behövde se mig gråta non stop en hel helg.. Jag lider fortfarande!
På söndagkväll ses vi igen, han nämner inte ett ord om det som sagts i fredags.. Han är bara mer sig själv igen på något vis. Han pratar med mig.. Men rör inte vid mig! Jag går och lägger mig, gråter i princip hela natten, hör honom snarka på soffan nere, jag saknar honom så jag går sönder.. Lyckas somna framåt morgonkvisten, och vaknar snart igen.. Vill inte vakna! Vill inte tänka, känna.. Vill bara ligga kvar i sängen hela dagen! Vill över huvud taget inte existera! Han skjutsar lillan på förskolan, kommer hem, kommer in i sovrummet och frågar om jag vill följa med och fiska.. Vad är det? Jag svarar ja, vädret ska bli skit, så vi skiter i fisket! Fan, jag som ville komma iväg! Kanske kunde vi prata då! Bryter ihop då det ställs in, känner paniken komma krypandes, det kryper, river, sticker under huden och jag vet inre vad jag ska göra av mig själv! Ringer i princip i panik till kuratorn och vill boka tid! Har inte kommit mig för att göra det förrän nu... Han hänvisar mig till familjerådgivningen då min depression troligtvis beror på relationer (har stora problem med min äldsta dotter och min mamma och mina syskon sedan ca 3 år tillbaka). Jag kan knappt prata i telefonen pga att jag gråter så mycket... Han kommer ner och frågar vad jag gör, frågar med en aning omtanke i rösten..
Väderprognosen ändras igen och blir bättre - vi ler och fiskar i alla fall! Vi pratar inget om DET, men vi pratar och han försöker skämta med mig.. Jag försöker uppskatta skämten! Vi kommer hem och allt är typ som vanligt! Jag ringer ändå familjerådgivningen för jag förstår att jag behöver hjälp! Hon ska ringa upp imorgon pga något strul med telefonen.. Fattar inget av denna dagen! Om han vill skiljas, varför tar han med mig ut på fisketur då? Eller är det bara av omtanke han gör det? Jag vill så gärna prata med honom om detta, men jag är rädd för att han åter igen ska säga att han verkligen VILL att jag ska flytta och att han verkligen VILL skiljas. Jag vågar inte prata om det men jag förstår att jag måste! Att han inte säger något tyder ju dock på att han tycker att allt redan är sagt och att mina värsta farhågor kommer att slå in!
Det får inte hända!!!!

Likes

Comments

Finns inga ord som beskriver den smärta jag känner nu! Jag vill inte känna mer! Tårarna rinner utför mina kinder hela tiden. Jag har gråtit non-stop sedan samtalet igår. Jag orkar inte mer. Jag vill inte känna mera. Jag vill och orkar inte leva mera. Jag kan för mitt liv inte se ett liv utan honom! Jag älskar honom så otroligt mycket! Och jag trodde att det verkligen skulle vara vi resten av livet! VI! Det vill jag fortfarande! Hur ska jag kunna gå vidare från det här? Hur ska jag kunna ta mig ur depressionen när jag dessutom måste brottas med sorgen över att ha förlorat den jag älskar mest i hela världen, över att ha förlorat mitt hem, mitt hopp, mina drömmar, mitt liv.. HUR kan det vara över? VAR ska jag finna kraft att hantera detta?

Hur kan han säga att han inte tror att det kommer bli bättre än så här? Hur kan han tro det? Hur kan han säga att så länge det är vi två så kommer båda bara att må skit? Snälla du, min älskade make, jag älskar dig till döds! Snälla lämna mig inte!

Likes

Comments

Allt jag ville var att bli räddad! Det enda jag vill nu är att dö! Ikväll kom smällen, vi ska separera.. Han vill inte ha mig längre.. Jag orkar inte mer! Ingen vill ha mig! Inte ens jag själv..

Likes

Comments

Han känner ingenting längre säger han.. Varför kämpar jag då? Nu får det vara nog! Sitter framför datorn o kollar efter lägenheter nu. Hur ledsamt och hjärtekrossande det än känns så finns det nog inget annat att göra! I detta kalla, som brukade vara det varmaste, kommer jag aldrig att läka..

Likes

Comments

Lite så ja... Så trött på skiten! Så trött på att försöka! Jag älskar honom enormt mycket men han får mig att må dåligt. Jag vill inte lämna honom men jag börjar ändå fundera på om det är det enda vettiga att göra. Det gör ont inuti mig och jag orkar inte ha ont längre. Börjar gråta nu när jag skriver - orkar inte gråta mer! VILL INTE gråta mer! Vi lever två separata liv under samma tak och jag vet inte vad som smärtar mest - att vara helt ensam eller att vara ensam i tvåsamhet?

Likes

Comments

Om det är sant så antar jag att det säger allt.. Varför kämpar jag i sådana fall för att stanna kvar? Han bryr sig inte, tar ingen hänsyn, verkar inte vilja veta av mig.

Och i övrigt känner jag mig numera som ett känslostumt skal typ.. Jag vet inte om jag är ledsen eller glad, allt känns bara rakt och trist.. Ska det vara så? Vill fan bara vara glad igen! Hur ska jag komma ur den här skiten?!?!

Likes

Comments

Om det ändå vore så enkelt att det bara var att sluta tänka negativt och börja tänka positivt! Det hade varit något det.. Kommer på mig själv med att ständigt kritisera mig själv, för allt. Det är endast när jag medvetet anstränger mig som jag kan lyckas intala mig att jag kanske inte är så värdelös som jag känner mig.. Men så fort jag inte anstränger mig så tar det negativa över, helt omedvetet.. Det är väl så invant att jag inte ens tänker på att jag gör det.

Likes

Comments

Snart kanske det inte gör lika ont längre? Snart kanske jag inte älskar honom längre? Snart kanske jag inte saknar honom längre? Snart kanske jag inte behöver honom längre? Snart..,

Likes

Comments