View tracker

depressed, för mycket tankar, grew up

Jag förstår inte vad hände med mig? Vad hände med den spralliga glada tjejen som tyckte om världen? Vad hände med tjejen som aldrig kunde tänka tanken att skada sig själv? Vad hände med tjejen som aldrig mådde dåligt? Vad hände med tjejen som brydde sig om alla? Jag växte upp och blev någon som jag aldrig kunde bli, jag växte upp och bekom samhällets barn! Jag blev de barnen som förstörde samhället och som stängde ut alla! De barnen som besökte mentalsjukhuset. Jag blev de barnen som Linda tänka på självmord och begå självmord 4-5 ggr per vecka! Jag blev deprimerad! Jag försvann i mörker och jag har fortfarande inte hittat min väg ut, jag vet inte vem jag är! Inte ens psykologerna vet vem jag är! Varje gång träffar jag en ny psykolog! Ännu en ny psykolog som ska hjälpa mig! Ännu en ny psykolog som ska rota i mitt innersta! Alla psykologer är detsamma! Försöker att rädda mig, MEN hur kan det hitta mig och rädda mig när jag inte kan rädda mig själv!? Vem är jag!!?
Jag vet inte vem jag är! Det gör så ont! Det gör så jävla ont! Varje dag går jag! Att gå på det ödsliga gatorna med sprucken själ gör så ont! Så jävla ont! Varenda steg värker i mig och allt jag vill göra är att släppa taget och falla mot marken! Jag vill sova och aldrig vakna igen! Men hur ska man säga att man mår så pass dåligt att man vill ge upp utan att skapa några problem!? Utan att folk ska oroa sig? Men jag är så jävla trött! Jag orkar inte kämpa längre! Jag är så jävla trött på att försöka kämpa för att inte drunkna helt i mörkret! Men jag har knappt någon ord kvar! Jag orkar inte kämpa längre jag orkar inte kämpa mot mörkret längre! Jag vill bara släppa taget och låta det vinna...för det gör så jävla ont! Så ont att andas! Så ont att kämpa! Så ont att leva!! Jag orkar inte! Jag är förstörd och jag vet det själv! Jag kan inte fixas och jag kan inte må bra igen! Jag vet att det finns människor som älskar mig och som jag älskar men jag...jag kan int och orkar inte kämpa så länge till...jag har förstört allt! Jag har stängt ut mina känslor, vänner, familj och allt som jag bryr mig om! Inte ens fotbollen är lika roligt även fast jag övertygar mig själv varje morgon att jag måste klara Av ännu en dag och hoppas på att imorgon ska bli en bättre dag! Men det blir det inte! HOPE IS FOR SUCKERS.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

depressed, för mycket tankar

Hur ska man kunna ha hopp om hopp är för förlorare? Jag vet inte vem jag är längre! Jag känner mig helt tom och slut! Det känns inte som att jag lever mitt liv! Jag känner mig helt borta! Hur kan man ha hopp om allt bara går
Åt helvetet?

Likes

Comments

View tracker

Likes

Comments

depressed, för mycket tankar, panikattack, skolan

Ibland mår jag bara så dåligt så att jag bara vill släppa taget, jag känner att vad jag än gör blir fel.Inget jag gör blir rätt och jag vet att man ska tänka positivt and trust me im trying men det är inte så lätt. Jag är inte en person som gillar att visa min svaga sida för folk så har du sett mig gråta så är det en mirakel.Jag är bra på att ljuga om hur jag mår och oavsett hur många gången jag säger "jag mår bra" så är det kanske 20% av 100 ggr som det är sant. Jag kan inte vara glad längre men jag kan inte heller visa mig svag. Jag är inte den svaga typen.Men jag har märkt en sak... Jag har förändrats och jag har blivit lite för ärlig mot folk för jag orkar inte med att folk ska snacka så mycket skit om mig bakom min rygg och sedan låtsas som att de är mina vänner, Min BÄSTAVÄN snackar bakom min rygg ibland men om jag förlorar henne så förlorar jag allt, oavsett hur mycket jag ibland vill strypa henne elr typmörda henne så är hon fortfarande min bästavän, jag älskar henne enormt mycket. Men jag känner på mig att jag snart kommer att förstöra allt som jag någonsin byggt upp med vänner,familj,pojkvän. Ja jag har en pojkvän om inte redan märkt det och jag är super rädd för att göra fel när jag är med honom eller när jag snackar med honom, jag vill inte förlora honom det är därför jag är rädd, jag älskar honom enormt mycket. Just nu har jag så mycket inom mig som bara förstör för mig, jag håller allt inom mig...jag vågar inte söka hjälp igen för att jag är rädd att bli inlagd. Jag vågar inte öppna upp mig, jag vågar inte. Ibland önskar jag bara att allt kunde ta ett slut, att jag bara skulle kunna släppa taget.Men jag vet att om jag gör det så kommer jag bara förstöra för alla andra. Jag har seriöst blivit helt mindfuckad för att jag känner mig så dum,speciellt i skolan. det finns inte en enda sak som jag gör i skolan som är rätt, jag kan inte koncentrera mig alls och jag känner inte ens igen mig själv, det finns så mycket jag vill säga men jag får inte fram ett ända jävla ord. Det finns så jävla mycket jag vill säga till ALLA vuxna men det är något som stoppar mig.Jag kan inte prata med folk utan att skratta bort det, för jag har blivit van med att skratta bort hur jag mår,om någon frågar hur jag mår så svara jag bara kort "bra" då betyder det att jag ite mår bra, svarar jag däremot "jag mår bra" eller "jag ärok" så mår jag ganska bra. Men när jag tex pratar med kuratorn så skrattar jag bara bort tiden för att jag tycker att det hon rbukar säga bara är löjligt även fast jag innerst inne vet att det bara är för att hjälpa mig...

Men det igen förstår är att jag lever med depression och jag kanske aldrig blir frisk hur mycket jag än försöker...hur mycket jag än kan prata med folk...Jag har blivit smalare har folk sagt och jag vet det för att jag kan inte ens äta mer än 2-5 matskedar innan jag blir mätt...min magsäck har krympt och det är mitt egna fel för att jag har förstört för mig själv. Jag är en fotbollspelare och jag borde veta bättre, jag borde veta att fotbollspelare ska ta hand om sin hälsa och äta,sova ordentligt...men jag gjorde inte det...jag har förstört allt...förvånar mig inte om jag bara faller ihop någon dag...varje gång jag äter så får jag spy känsla efteråt...jag vill bara spy och gör jag inte det så blir jag yr och börjar få jävligt ont i huvet...

Jag lever också med panikattack och det är så jävla jobbigt för att man vet inte hur eller när det ska ta slut, det blir bara värre och värre för varje dag som går och jag lovar er att ni inte vill ha det. mina panikattacker brukar vara minst 1 timme lång ibland kan det gå överstyr då jag inte kan andas alls och det känns som att jag kommer dö, vet ni vad? ibland vill jag bara dö, eller nej. Jag vill inte dö...jag vill bara inte leva...


DEPRESSION IT`S LIKE DROWNING BUT NOT BEING ABEL TO DIE...


Likes

Comments

depressed, grew up, panikattack, skolan, suicidal, sämnlösnatt

2002-2016

2002-2007

Jag föddes år 2002 och flyttade från mitt hemland år 2004 då jag var 2 år. Jag började på dagis och trivdes där ett tag tills jag fyllde 5, alltså när jag gick sista året på dagis innan jag skulle börja på skolan. När jag fyllde 5 2007 (fyller år i sommaren) men vi började i augusti så började folk sluta vara med mig, folk började reta mig och säga att jag har fula kläder och att jag var ful och att jag inte fick vara med de...Jag var bara 5 år men jag kände hur sårad jag blev varje gång de sa det. Varje dag sa de det. Inte mina dagiskompisar utan tjejerna och killarna som gick i skolan bredvid. Varje gång vi skulle äta lunch så kommenterade på hur mycket jag åt..men jag låtsades inte bry mig och tog mer mat för jag var så liten. Jag gick väldigt mycket upp i vikt.

(hoppar till 2008)

2008-2009

Ett år efter började jag skolan, Jag var väldigt taggad men jag började på samma skola som mina mobbare...

jag var bara 6 år. Jag skaffade vänner och jag hade det allmänt kul i några månader. Men sen så vändes allt. Alla mina vänner vände sig mot mig och de frös ut mig. De kallade mig för saker och de sa att jag var för tjock. Jag tog åt mig av allt de sa och som 6 åring ska man inte behöva höra sånt... Jag berättade det för min mamma (bodde med min mamma och mina syskon då) Min mamma var världens snällaste mamma (notera att jag sa var.) Jag kunde berätta allt för henne. När jag fyllde 7 år fick jag min första ångestattack, det var i skolan.

2009 (fortfarande)

Eftersom jag hade varit mobbad så grovt och folk började säg att jag var tjock så stoppade jag in första fingret i halsen och spydde ut allt...som 7 åring...Jag fortsatte att spy upp allt jag åt för att folk inte tyckte att jag var tillräcklig.

2010

År 2010 fyllde jag 8 år och började 2an. "Min" pappa som bor med oss nu och hans 2 barn flyttade in hos oss... Jag tyckte om honom väldigt mycket då.. Men det kom en tid då han började hota mig så fort vi var ensamma...han började också slå mig vid 8år...Han började slå mig så fort han märkte att jag inte lyssnade och jag lovar att det var totyr...

2011

År 2011 fyllde jag 9 år och min mamma och han skulle gifta sig, vid det här lagret så kallade jag honom inte för pappa för att han var bara luft för mig.Men de gifte sig och år gick.

2012

år 2012 s började jag 4 an..Jag bytte skola men inget hjälpte... alla tankar som jag hade om mig själv var kvar, alla negativa tankar. Jag började planera hur mitt självmord skulle se ut...jag skrev självmordsbrev nästan varje dag... Jag spydde upp allt jag åt och varje gång jag kom hem så slog både mamma och pappa mig... Jag kände att jag tappade kontrollen...

2013.

år 2013...Värsta året någonsin...Jag började 5an och jag var 11 år och sommaren 2015 försökte jag ta självmord... Jag tog massvis med tabletter och det slutade med att jag vakande upp i sjukhuset utan mina föräldrar vid min sida... Jag vet fortfarande inte vad det var som hände...men efter det så började det spridas massa rykten om att jag bara ville att folk skulle tycka synd om mig... de sa att jag tog mitt liv pga jag sökte uppmärksamhet.... Jag blev helt ensam...stående här i världen helt ensam... efter några månader så fick jag reda på att mina så kallade vänner hade gjort ett hat konto på både ask.fm och instagram... jag blev brutalt nätmobbad och jag kände att jag inte hade någon utväg ut...så jag började skära mig...jag drog kanske 5 sträck om dan och de var djupa,jag mådde så bra just vid den stunden men efteråt fick jag panik...Min kurator i skolan fick reda på det här och berättade det för mina föräldrar... Mina föräldrar var så arga på mig och jag visste redan vad det var som skulle hända när jag kom hem. När jag väl kom hem så slog mina föräldrar mig...jag har blåmärken på min smalben...det var då jag slutade berätta hur jag mådde för någon alls...jag slutade öppna upp mig för folk för jag tyckte att det var för mycket..

2014

År 2014 fyllde jag 12 år och började 6an...nationellaprov och allt blev så stressigt...jag pluggade hela natten lång och ja... det var då jag fick min diagnos sömnstörningar.. Jag hade väldigt svårt att sova också... jag försökte ännu en gång att ta mitt liv och skar mig fler gånger...skar mig på låren och handleden... Denna gången skar jag mig så djupt så tt jag svimmade av..

2015:

År 2015 var jg 13 år... Jag började på världens sämsta skola och än idag är den världssämst... Jag lär mig inget där och ag tycker att systemet är sämst. Lärarna brydde sig inte om hur vi elever mådde alls...Men jag klarade mig ur 7an.

2016:

Detta året har varit upp och ner... I januari så började jag spela fotboll och det var då jag såg ljuset i livet, Jag märkte att fotboll är min nyckel till lyckan. Men i mars-april så hände något... Jag var nära på att bli våldtagen...Jag träffade den här killen som jag inte ens kände egentligen... Vi var hemma hos honom och han började ta på mig...jag kände mig väldigt obekväm...s jag sa att jag inte ville...han lyssnade inte på mig och fortsatte... han drog av mig kläderna och jag kunde inte kämpa emot så där låg jag och grät och bad honom att sluta...men han lyssnade inte...så jag tänkte varför inte spela med... precis innan han skulle stoppa in hans...så skrek jag "glöm inte kondom" och han gick och hämtade kondom...jag såg min chans att springa därifrån... jag sprang då till hallen tog min jacka och mina skor och sprang allt vad jag kunde därifrån...

månader gickoch jag försökte änu en gång ta mitt liv i sommras...men sen så hände det att jag skrev en liten presentation om mig själv och då kontaktade min nuvarande pojkvän mig typ 100000 år efter. Allt jag kan säga att han lyser upp mina dagar och han finns verkligen här för mig oavsett vad. Jag älskar honom och även fast jag inte alltid bevisar det så gör jag det... jag älskar dig ska du veta.




Likes

Comments

citat, grew up, suicidal

​-What happened to you?

-I grew up...

-What happened to the happy girl

-She grew up

-what happened to the girl who never thought about suicide?

-She crew up...

look

When i was younger, when i first heard abou Suicide i was shoked.  I didn´t know why 

anyone would kill themselves on purpose. 

All i can say now is..

it´s funny how fast things can change



Likes

Comments

Nås ej... förlåt men jag orkar inte... jag kommer inte nås någonstans... inte Instagram, inte kik, inte snapchat och inte på sms...kanske på sms om du försöker... men jag orkar inte må såhär! Har försökt må bättre men det slutar med att jag bryter ihop och bara mår sämre! Jag försöker prata med kuratorn i skolan men jag kan inte öppna mig... Im sorry but jag vet inte hur länge till jag orkar! Tills dess...
Jag nås ej...

Likes

Comments

citat

​I hate that feeling you get in your throat

while you´re trying to talk

when you´re just about to cry 

Likes

Comments