View tracker

har inte sovit på 2dagar. asså blä.

Men tidigt, väldigt tidigt imorse. tror runt kl 7? så åkte jag till sjukhuset, och fick väl sitta där i ca 2timmar, men jag tänker faktiskt inte klaga över det. Jag kan förstå att man får vänta ett tag, och det var faktiskt värt det eftersom att jag inte långt efter det fick hjälp

Jag fick hjälp av en väldigt snäll läkare. Haha jag skrev ju i tidigare inlägg att jag tyckte att de flesta läkare var som väggar, asså att dom inte utstrålar någon somhelst personlighet. well, det gjorde han inte, men han var mycket trevlig ändå, trots att han var en vägg, lol.

Nu är jag sjukskriven iallafall. Och kommer vara det ett tag. Det känns väldigt skönt att jag är det faktiskt, nu slipper jag tänka på skolan ett tag, och att ja måste vara där o blabla, när jag mår såhär. Lärarna på min skola är väldigt förståndiga, men man kan ju inte vara frånvarande hur länge som helst utan att ha, det som jag har nu, läkarintyg + sjuktskrivning. och under tiden jag är sjukskriven så kommer jag få ett par nya antidepressiva. Och eftersom att det ALLTID slutat med att jag överdoserat alla antidepressiva ja någonsin testat, så har jag fått en mycket liten mängd antidepressiva till att börja med - Men dem är starkare än vad andra tabletter någonsin vart.

Just för att de har inte hjälpt mig innan. Och dom vågade ge mig dessa nya tabletter nu för att jag är vuxen, och då ska jag tåla det. Jag kommer även träffa min läkare 1 gång i veckan framöver, vilket är bra.

Men det slutar inte där. Under denna tiden då jag är sjukskriven så kommer jag få en annan slags behandling med, utöver tabletter. Men den vill jag inte skriva om, är så nervös inför den, hoppas på det bästa men har även läst en del läskiga grejer om den..

Jag fick även frågan idag ifall jag ville läggas in på psyket. Men jag tackade nej. Det hade kunnat vara bra ja, men jag vill ändå försöka att vara här hemma, samtidigt som jag får hjälp genom att åka till sjukhuset själv istället då o då, istället för att ligga inne. Jag vill sova i min egna säng osv. Plus att jag har en katt som jag adopterat som kommer hem till mig om 1-2veckor, blir glad när jag tänker på det &hur töntigt det än låter för er så tror JAG att det kan hjälpa liiite inte vara ensam. oavsett om det handlar om att de är ett djur eller en människa.

Självkalrt. om det skulle vara akut, nödsituation, så kommer jag läggas in på psyket. men som det ser ut nu, nej. Nu kommer jag testa dethär som jag och läkarn planerat, o så får vi gå därifrån. 

Men faktiskt. jag känner mig positiv till det. uppskattar väldigt mycket när läkare är trevliga o faktiskt vill hjälpa. och nu har jag en FAST läkare, och det är så skönt. för min förra försvann bara precis efter att hon hade lärt känna mig &jag henne.

Nu ligger jag iallafall i sängen och undrar varför jag inte kan sova. Jag har inte sovit på 2dygn, ändå ligger jag och är pigg. dock så har jag extrem huvudvärk vilket är förstås pga att jag inte sovit.. but im hungry.

Så nu ska jag äta, försöka sova och så höres vi. xoxo

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

Denna natten har vart så jobbig. som vanligt. inte sovit nånting. och redan runt klockan 8 imorse så åkte jag faktiskt till psykiatrimottagningen då jag kände att det var akut..

efter att ha suttit där ett tag så fick jag prata med en vägg. Haha nej, med en läkare, men läkarna där utstrålar ju inte någon som helst form av personlighet eller liknande, så ja.. det kändes i princip som att prata med en vägg, men jag är tacksam ändå.

Imorgon ska jag till vårdcentralen redan kl 8 på morgonen, för att vara exakt, HALV 8 på morgonen &jag hoppas att det går som det ska. jag vill bara ha hjälp, men det känns som att om man inte kommer in med sönderslitna handleder, så får man ingen hjälp.

Asså, det känns som att när man mår psykiskt dåligt, så måste man 'bevisa' det, öööverdrivet mycket för att folk ska tro på en, eller reagera. Liksom, det är väl bättre att ''tro på mig'' innan det är försent, ? Och varför skulle man ljuga om att man mår skit. i don't get it. MEN som sagt, imorgon hoppas jag att det går bra. Det SKA gå bra.

Hoppas bara att jag inte får prata med en vägg igen, jag menar.. läkare har väl känslor, eller?. just asking.

Likes

Comments

Hmm. Nu dygnar jag igen, why? ingen aning. Igårkväll gjorde jag nåt himla dumt.

Jag tog för mycket sömntabletter, men det gick ju sådär, ellerhur? Cuz i'm still awake right? Jag ville sova, det är allt jag vill. Jag blev rädd över att jag skulle göra nåt ännu sämre, som skulle sluta med att jag senare dog. Så innan det hände så gick jag till bostaden där min mamma bor. Hon bor inte kvar där, men min syster, &min bror + hans fru är där. Eller ah, min brorsa är inte hemma nu men min syster &brorsans fru, + en hyresgäst.

Jag kände att jag inte ville vara ensam, trots att jag är instängd i mitt gamla flickrum. Men att veta att det finns andra folk i lägenheten känns skönt, istället för att sitta ensam i min lägenhet, som jag tycker är alldeles för stor för lilla mig.

Jag har hunnit tänka väääldigt mycket inatt. Har även pratat med en människa i princip hela natten, god bless your soul, alltså, ibland känner jag mig jobbig när jag pratar med andra om mitt mående, att jag liksom drar ner dem med på något sätt. Men uppskattar verkligen personer som bara är där, som lyssnar liksom. Man behöver inte ens säga nåt, tro mig, jag behöver inte höra att ''det löser sig'', eller liknande. Men har man två öron så är det fine! lol.

Vart var jag nu?.. JO, jag har hunnit tänka väldigt mycket inatt. Exakt på vad tänker jag inte berätta än, men jag hoppas att det leder till att mitt mående kommer bli bättre.

Det första jag ska göra när det blir ljust ute är att ta mig till psykiatrimottagningen, den platsen känner jag igen..Vilket inte är kul. Men jag måste ha hjälp, nu. För ska jag vara ärlig så känns det som att mitt liv kommer vara över om, 3,2,1..om jag inte söker hjälp nu.

Det fanns väl ingen mer mening med detta inlägg mer än att jag ville skriva av mig. xoxo

Likes

Comments


Well done.

Nu har jag dygnat, igen. Jag skulle ha tagit en sömntablett, men igårkväll var jag så ledsen, och mådde så dåligt så jag var rädd för att om jag tog en sömntablett, skulle det sluta med att jag tog 10 stycken, och det hör ni ju att det är inte bra alls.

Vad har jag gjort hela natten då, alltså, ska jag vara ärlig så har jag bara kollat på en massa youtube videos. För mig kändes det som att klockan var typ, 1 på natten, och jag tänkte att shit, nu måste jag sova.

Men så ser jag att klockan är halv 6? OKEJ. Haha, jag ska upp snart, så det är ju ingen idé att försöka sova nu. Men jag tänker att jag ska ta en stor kopp kaffe, få denna dagen överstökad, och sen kommer jag däcka. That's pretty much how life is everyday.

Igår var jag faktiskt väldigt ledsen. så ledsen att jag inte ville leva. Det är så jobbigt för mina dagar kan vara helt ok. Men sen fram mot kvällen/natten, då får jag bara tankar om att jag måste avsluta mitt liv. It's exhausting.

Jag vill lova mig själv hela tiden om att jag inte ska göra nåt dumt, jag ska inte skada mig, jada jada jada. Men innerst inne känner jag att nej, jag kan faktiskt inte lova det. För när jag nått min brekaing point, då vet jag inte vad som händer. And no, this is not a threat. I'm just saying.

Jag skulle ju bara ljuga för er, och för mig själv om jag satt här och skrev att jag lovar att aldrig skada mig själv, let's just be honest. Men faktiskt, tankar som får mig att stoppa självmordstankar är att jag börjar tänka på min vän som inte för längesen dog. Han dog plötsligt, oväntat, och varje gång jag tänker på honom så tänker jag att jag vill leva så mycket som möjligt, och leva för honom, och att jag inte vill såra dom i min omgivning, genom att ta mitt liv.

However.. så har jag fler dåliga dagar, än bra. Så det är lätt att glömma bort att man egentligen inte vill såra folket i sin omgivning genom att skada sig, när man mår extremt dåligt, just den sekunden. I'm out. xoxo

Likes

Comments

Igår kväll fick jag höra att min socialfobi har gjort så att andra fått uppfattningen om att jag inte visar intresse, och att jag inte riktigt bryr mig. Att man liksom tagit det personligt. Jag, blev obviously förvånad, asså jag orkar inte gå in på just vad det handlade om, men har man socialfobi innebär det att man kan ha svårt för att prata med eller inför andra, så handlar det inte om den andra personen/personerna.

Detta är min diagnos och ska jag vara ärlig så orkar jag inte ens alltid träffa min egna familj. Jag träffar min mamma nån gång i månaden, mina syskon mindre än så, that's stupid, men jag orkar inte &blir bara stressad.

Det måste inte handla om att man blir rädd eller nervös inför människor man inte känner 100%, ibland kan jag bli nervös inför att träffa min bästavän, min pappa?, jag blev nervös över att ta en fika med min storebror ya'll. Jag försöker, det är inget jag valt, ibland går det bra, ibland går det mindre bra, but i'm hanging in there.

Det jag vill få fram är att nej, det är aldrig nåt personligt.

Och jag tror att många med socialfobi, som kanske läser denna texten, kan mycket väl känna igen sig i att man jämt o ständigt tänker på vad man ska säga, hur man ska säga det, när man ska göra det, eller om man ska göra det, och så slutar det med att man inte säger nåt alls, och då tänker man.. Shit, nu hatar alla mig, nu tror alla att jag hatar dom, ingen vill se mig, ingen vill höra mig, i'm a mess. Whatever u get my point. Fuck it. Moving on,

Från ingenstans börjar jag tänka på en händelse som hände när jag var yngre. Jag var hemma hos en kompis och jag var riktigt riktigt rädd och nervös och mådde illa över att hennes storasyster hade bjudit hem några tjejkompisar till henne. Och min kompis at the time, ville att vi skulle umgås med dom med, och jag sa ingenting om att det kändes jobbigt för jag fattade inte riktigt vad det handlade om. Men bara några minuter in så säger en tjej

''Gu va tråkig du är'' well then, i guess i'm boring.

Andra situationer jag kan relatera till... Någon av er kanske känner igen er om detta med, om man är tillexempel är med en grupp vänner, och så kanske det kommer fler folk man inte riktigt känner, och man står där och tänker på vad man ska säga, och inte säga, för man är rädd att skämma ut sig. Så man kanske bara skrattar med lite, och ler, blabla va roligt, u get it. Plötsligt kommer dendär kommentaren ''Vad tråkig du är'', eller ''Varför säger du ingenting'' jo, för att det blir ju bättre? Nja. Då blir man helt stum istället, haha. Den är jobbig!


Jag har nog alltid vart ganska blyg, faktiskt. Nu när jag tänker efter, men min socialfobi utvecklades på så sätt att jag under en längre tid isolerade mig, orkade inte gå ut, orkade inte träffa vänner, jag var ledsen och trött på livet och tillslut så blev det så att när jag väl gick ut, kanske för att handla mat? Så märkte jag att det var något konstigt på gång.

Jag blev alldeles varm och nervös bara över att gå till affären, för jag fick för mig att alla som åkte förbi mig i sina bilar tittade på mig, och dömde mig, skrattade åt mig. När jag var i affären så blev jag nervös när jag skulle betala, tänk om jag glömmer bort min kod till kortet? Va pinsamt!

Eller om jag skulle betala med sedlar så räknade jag pengarna ca 10gånger innan jag betalade, för att vara säker på att jag räknat rätt, så att det åter igen, inte blir pinsamt när jag väl kommer till kön.

Jag fick panikattacker av att åka kollektivt, för jag kände att folk stirrade, folk dömde mig, folk skrattar, viskar om mig, osv osv. Såna tankar fick jag, så det slutade med att jag undvek att åka kollektivt under en längre tid, såklart fanns det dem gångerna jag var tvungen till det. Och då såg jag till att ta på mig bra kläder, tillexempel inte en polotröja, för då skulle jag känna mig så kvävd. Även om det var ganska kallt ute så kunde jag inte ha på mig för mycket kläder för jag skulle ju obviously svettas som en gris.

När jag skulle träffa nya människor, eller skulle på en jobbintervju eller nåt sånt så var jag tvungen att förbereda mig i kanske 3-4 dagar, ibland upp till 2veckor, för att jag var så nervös. Och det hjälpte ju inte ens för jag höll ju fortfarande på att dö sekunden jag skulle in till jobbintervjun.

När jag skulle träffa folk för första gången så oroade jag mig alltid för kläder, hur jag skulle vara sminkad, vad ska jag säga, ska jag skriva ett manus till mig själv? Ska jag fråga frågor eller ska jag hålla käften och bara sitta där och lé. Ibland hände det att jag kunde börja stamma, ibland sa jag inget alls, ibland låste jag in mig på toan och grät, och sen kom jag ut igen.


Man känner sig annorlunda, konstig, elak, jobbig, gnällig, som en börda, och rent ut sagt töntig.

Så illa var det för mig för nåt år sen(det jag skrev ovanför). Men vad gjorde jag då för att hantera socialfobin?

Enligt mig gjorde jag en jävla massa. Jag började plugga. Mina alternativ var, onlineskola, vilket innebar att man pluggar hemifrån, dvs, man träffar ingen alls, utan man är bara hemma hela dagarna och pluggar. Jag kunde även välja nåt som heter lärcentrum, där jag pluggar i ca 3timmar, i mindre grupper.

Där gick jag ett tag, det funkade inte för mig och jag tyckte det var jobbigt. Men då gjorde jag nåt ännu bättre och läskigare(för mig), jag började på en folkhögskola men ännu mer människor, fungerade ungefär som gymnasiet och därifrån blev min socialfobi faktiskt bättre. Det var fortfarande jobbigt ibland, och jag kände att folk tittade på mig och viskade och så vidare. Vilket ändå hände senare, but that's another story 💤

Iallafall, jag vågade se folk i ögonen, prata, men framförallt prata med nya människor, jag vågade sitta i smågrupper med olika elever och bara vara. I really didn't give a fuck. Det kunde vara jobbigt när man skulle ställa sig framför klassen &presentera saker, jag vågade inte göra det själv, men jag vågade göra redovisningar inför klassen om man var i en grupp.

Nu har jag gått på denna folkhögskolan i snart ett år. Och känner att det är likadant, jag är inte rädd, i don't really care, jag kan gå i korridorerna utan att känna att det är jobbigt and so on. Kan börja prata med vemsom utan att det är jobbigt. However, bortsett från skolan. Jag gillar inte att prata i telefon och jag gör inte det om jag absolut inte känner dig, eller om det handlar om att jag ringer vårdcentralen eller liknande.

Jag föredrar inte ögonkontakt men det funkar. Att vara ute och gå känns inte längre jobbigt, bilarna som åker förbi bryr jag mig inte om, att sätta min på en buss eller spårvagn är inga problem, och att gå &handla är inte heller ett problem.

Något som jag alltid kommer att ha svårt för är jobb. Jag kommer inte kunna ha vilket jobb som helst, tyvärr. Det får inte vara för stressigt, det får inte vara för mycket människor och det, i dagens samhälle, är sjukt svårt. Trust me. Men det kan vi gå igenom i ett annat inlägg.

Om man nu jämför hur min socialfobi var DÅ, och hur den är NU, så är den mycket bättre. Och JAG själv har känt att jag gjort framsteg och att jag lyckats, och jag har vart stolt över det.

Ändå, idag, så fick jag höra nåt som fick mig att känna som att ingenting jag gjort under det senaste tiden, åt min socialfobi, har räknats alls, att inget av det vart bra nog. Bara en sån grej att jag faktiskt, kan ringa ett samtal utan att svimma, eller gå på en bjudning där jag kanske inte känner alla, det ÄR stort för mig. Jag kanske inte pratar med alla nej, men jag är där. Trots att jag skakar, eller mår illa, eller svettas, eller är nervös, så är jag där.

Asså detta inlägget är ju inte roligt någonstans men det kändes seriöst som om någon bara bajsade på mig när jag fick höra det, så som jag tolkade det, att framstegen jag gjort inte vart bra nog. Basically took a shit on me.

Whatevz.

Jag tjatar mycket om att ''du som inte lider av depression/ångest/ eller i detta fallet socialfobi, vet inte hur det känns blablbalbal'' det är sant. Och många gånger vill jag oftast förklara hur det känns, och att andra ska sätta sig in i situationen... but then again? Jag har insett att det går nog inte, och det är ju inte så konstigt. Har man icke vart med om det, så vet man ej hur de är. Och så är det ju med allt.

Men. Glöm inte bort, att det är inget man vill ha. No one woke up one day and said, ''oh this would be fun''!

Det är inget man styr över. Det är inget man önskar att någon annan skulle ha. Sist men inte minst, det är något man får kämpa med hela tiden, och varje lilla grej man gör för att övervinna den, är ett framsteg. I'm out, bye.

xoxo


Likes

Comments