Självskadebeteende är inget skämt, det är allvar. Jag har flera gånger läst på olika hemsidor om att folk som gör sig själv illa är ute efter uppmärksamhet och att det i de flesta fall inte är så allvarligt ifall någon har ärr på vristerna. Men det är allvarligt! Hur kan folk (absolut inte alla men vissa) tro att det är på skoj att man skär sönder sin kropp? Hur?! Hur kan ens en människa föreställa sig att allt är ett skämt? Det finns ingen jävla människa som för skojs skull kan utsatta sig själv för fara. Vissa av dom som skär sig kanske verkar lite mer ute efter uppmärksamhet än andra men innerst illa mår nog alla dåligt. För en psykiskt frisk människa skulle nog aldrig någonsin få för sig att skära sig med flit. Så jag förstår inte hur man fortfarande kan tro att allt är ett skämt? Att en människa ska behöva må så fruktansvärt dåligt så man väljer att ta sig själv till skada. Dämpa den inre ångesten genom att sätta fokus på den yttre smärtan man får genom att skära sig. Förstöra det yttre för att försöka tankarna inombords. Att en människa ska behöva känna lycka efter att ha skadat sig eftersom det blev så skönt att slippa den inre smärtan. Det är helt sjukt!! Att behöva må så dåligt så man sätter sig i ett självskadeberoende där man skär, bränner och gör sig själv till skada på alla sätt det går. Att en människa kan må så dåligt och fortfarande inte bli tagen på allvar.

De flesta tar nog självskada seriöst och allvarligt men jag känner en hel del människor som bara skojar bort det och får de som skärt sig på riktigt, att känna sig dumma och helt störda. Men det ska jag skriva mer om i ett annat inlägg, som antagligen kommer upp imorgon.

Hoppas ni gillar inlägget och om ni inte gör det, skyll er själva! För der var ingen som tvingade er att läsa.

Kram på er

Likes

Comments

Det är inte så lätt som det låter. Det är inte bara att bestäma sig för att man ska må bra. För man sitter verkligen fast i en mörk grop och det känns omöjligt att komma upp. Man orkar ingenting. Inte äta, gå i skolan och inte ens vakna på morgonen. Man vill bara sova i all framtid och aldrig mer vakna upp. Man tappar intresset för allt. Inte orka med fritidsaktiviteter eller ens umgås med kompisar. Man orkar ingenting. Livet känns meningslöst och onödigt. Varje andetag är en ansträngning för mycket. Det ända man vill är att dö. Varje gång jag ser en järnväg, rep och tabletter vill jag ta chansen och försvinna. Bli överkörd av tåget eller dö av en överdos.

Jag är fucking 14 år och det ända jag vill är att dö. Jag vill inte träffa människor längre. Jag vill inte ha med någon eller något att göra. Jag vill bara försvinna och det finns ingen som förstår för man känner sig så ensam. Även om det är flera unga i samma sits som mig känns det som om jag är ensam. Den mest ensamma människan i världen som ingen förstår sig på.

Det hjälper inte att psykologer och kuratorer berättar för en att man är stark och kommer klara av all skit ifall ens största önskan är att dö. Depressionen är som en djup grop och jag ligger längst ner på botten helt hjälplös och har ingen vid min sida. Man orkar inte ens be om hjälp. För det är så mycket lättare att säga att allt är okej än att berätta varför det inte är det. För det är knappt så jag själv vet varför jag mår så extremt dåligt.

Det kommer antagligen komma fler inlägg med rubriken depression eller liknande. Detta inlägget var verkligen inte för att få folk att tycka synd om mig eller att jag ska påstås som en attention whore. Skrev det endast för att skriva av mig eftersom jag i verkligheten inte vågar prata om mina känslor.

Ingen tvingar er att läsa!!
Kram

Likes

Comments

Hej!
Jag är en tjej på 14 år och på den här bloggen kommer jag skriva om min depression, självskadebeteende, ensamhet, hur folk behandlar mig, respekt, falska vänner, ryckten, självmordstankar, självmordsförsök, mobbning och mycket mer. Som ni kanske ser på bloggens namn också, så är det ganska mörka saker jag kommer skriva om och ni får gärna komma med egna förslag så länge det är "deppigt" så att säga.

Den här bloggen kommer att innehålla en hel del grova ord och, ur vissas perspektiv; andra "olämpliga" saker. Ingen tvingar dig att läsa min blogg så om du bara ska hata så är det nästan lika bra att du låter bli att läsa mina blogg inlägg.

Grejen med bloggen är absolut INTE att skapa en negativ syn på livet hos andra eller att jag ska få uppmärksamhet. Nej, verkligen inte. Jag skapar den här bloggen endast för att jag är trött på att folk skämtar om självmord och depression och jag vill att folk ska få en större förståelse och inse att det är allvar. Jag kommer skriva mer om det i ett annat inlägg. Men som sagt har jag bloggen i hopp om att folk ska förstå lite mer men även för att jag ska ha någonstans att kunna skriva av mig. Jag kommer försöka hålla mina inlägg positiva men lägga ner tygnden på förståndet för andra. Så vissa inlägg kanske kommer vara deppigare och mer berörande än andra. Men ingen tvingar er att läsa om ni inte vill eller känner er bekväma med att läsa om något som för vissa kanske är helt nytt.

Jag kommer till en början skriva väldigt många inlägg på bloggen för att komma igång. Men i fortsättningen kommer jag försöka få ihop minst 3 inlägg i veckan. Men precis som alla andra är jag också en människa och kommer ha sämre stunder i livet, och då kanske de inte kommer så mycket uppdatering, fast isåfall kommer jag skriva ett inlägg och informera om det så ni är medvetna.

Ingen tvingar dig att läsa min blogg men det vore kul om någon frivilligt skulle vilja det trotts allt!

Kraaaaam, ta hand om er!!

Likes

Comments