Header

Det var ett tag sedan mitt senaste inlägg, men det är verkligen inte något jag vill be om ursäkt för! Att ständig be om ursäkt för saker är en ut av mina mycket dåliga vanor som jag jobbar med dagligen för att bli av med.

Självklart ska man säga förlåt när man gjort något fel. Men jag har en tendens att säga förlåt för allt. Här är en lista på exempel:

  • För att jag inte vill något
  • För att jag inte hinner
  • För att jag inte orkar
  • För vad jag tycker
  • För vad någon annan gör/tycker


Jag hade säkert kunnat lägga till mer på listan, men jag tror ni förstår vart jag vill komma med detta.

Ingen skall göra något man inte vill eller inte känner sig bekväm med utan att behöva be om ursäkt. Har jag mycket planerat under veckan så behöver jag inte säga förlåt till kompisen som vill ta en fika på onsdag om jag inte hinner. Är mina krafter slut, kompisarna vill på fest men du vill ligga hemma i soffan under en filt och se en film så behöver du inte be om ursäkt för det. Tycker du inte om att springa en mil varje morgon så ska du inte säga förlåt till din sambo som vill att du ska följa med. När någon annan beter sig illa ska du verkligen inte bhöva be om ursäkt för hen! Hen har en egen vilja och du bär inget som helst ansvar för personens handlingar.


Alla har vi känslor, tankar och viljor. Dem utgör vem vi är och därför bör vi inte säga förlåt när man inte vill, tycker eller känner som någon annan! För varför ska man säga förlåt för att du är du och jag är jag?


Under de senaste veckorna har jag känt att jag varit påväg att tappa fotfästet. Jag tog på mig för mycket uppdrag. Allt blev för mycket, jag kände mig nedstämd, trött och tog många förhastade och dumma beslut som jag ångrade i efterhand. Till slut insåg jag dock att det blev för mycket så jag såg över det hela och valde att strycka vissa saker och prioritera om. Dessutom har jag fantastiska vänner som fångade upp mig.

Att ha vänner är som ett skyddsnät skulle jag vilja säga. Det är så viktigt att ha någon att prata med om saker och som man vet finns där när man behöver dem. Vänner är det viktigaste som finns, trots detta väljer man många gånger att stänga ute dem när man mår dåligt. Man tror inte att dem ska förstå. Men vet ni vad, ge dem en chans! Dem kommer garanterat förstå mer än ni tror, dem kommer kanske inte förstå allt, men det du kan få hjälp med är guldvärt!

Ta hand om er och ta hand om er vänner! <3


/Deppiga ÅngestBettan

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Tjenixen, här kommer fortsättningen på gårdagens inlägg!

Jag gick till första skoldagen i sexan med en klump i magen. Detta eftersom några tjejer från förra skolan hade sagt till min lyllasyster att dem skulle se till att jag inte hade några vänner. Jag var livrädd att allt skulle bli som innan igen. Men det började faktiskt ganska bra! Jag fick några vänner, vi var ett gäng som hade väldigt kul tillsammans. Som bäst vän blev jag med Anna, detta var dock inte okej för vissa.

Dem här tjejerna som hade pratat med min syster menade tydligen allvar. Helt plötsligt skulle dem också vara vänner med Anna. Jag har alltid varit av åsikten att alla får vara med, men när jag helt plötsligt inte fick vara med och tjejerna skulle göra saker själva med Anna, då kändes det inte okej för mig. Dem gav blickar, ställde sig demonstartivt med ryggen mot, precis sånna saker som ingen ser men som gör så ont!

Anna började berätta saker för mig om sin pappa. Hon berättade att han slog henne. En gång till och med puttade han ner henne från trappan. Hon hade bärken i ansiktet som hon satte plåster för. Självklart mådde hon dåligt över detta. Eftersom hon var min vän så brydde jag mig väldigt mycket om henne, därför sög jag åt mig alla hennes känslor som en svamp. Kom hem till mamma flera gånger och grät för att jag tyckte det var jobbigt. Mamma förklarade att jag inte kunde göra något för att hjälpa henne mer än att vara hennes vän, Anna måste dock prata med socialen för att få hjälp, för det är olagligt att slåss, speciellt att slå barn.

Till slut ringde jag och mamma till socialen anonymt istället. Vi hade fått höra att det oftast tog ganska lång tid innan något händer. Men samma dag hade dem gjort ett hembesök. Då säger både Anna och hennes mamma att det bara var påhittat, att det inte låg någon sanning alls i det.

Anna visste direkt att det var jag. Hennes mamma ringde, hon pratade med min mamma för jag vågade inte, jag var rädd att dem skulle vara arga på mig. Annas mamma ville istället säga tack. Hon menade att även om det inte låg någon sanning i det så visade min handling på hur bra vän jag var, som verkligen brydde mig om Anna.

Vad jag fick lära mig av detta var att Anna inte heller mådde bra. Hon behövde precis som alla andra uppmärksamhet och bekräftelse. Får man inte det så söker man det. Hennes pappa vägrade att prata med henne på grund av anmälan och för att hon ljugit. Detta berättade hon för några i vår klass. Hon berättade även att det var jag som hade gjort anmälan. Dem menade då på att jag hade försökt förstöra Annas liv. Därför skulle jag ha stryk! Jag var en dålig människa och förtjänade att bli slagen.

Den dagen blev jag inte slagen. Men det hände att jag fick skåpet smält på mig när jag skulle hämat böcker, det kom kommentarer både på raster och klassrummet. Jag var återigen ensam, ständigt med en klump i magen och gråten i halsen. Så fort något hände blev man skickad till kuratorn där dem andra blev tvingade att säga förlåt, men så fort vi kom utanför dörren var det som vanligt igen.

Hur ska man få ett slut på detta? Det är faktiskt något jag än idag inte kan svara på själv! Det enda skolan kunde erbjuda var att skicka mig till kuratorn vilket inte var en långsiktig lösning. Därför fick jag än en gång byta skola. Trots att jag från 7:e till 9:e klass hade 1 timme enkel resa till skolan så är det ett utav dem bästa valen jag har gjort!

/Deppiga ÅngestBettan

Likes

Comments

Hej,

Mitt förra inlägg tog mycket energi kände jag. Nog för att jag pratat om detta många gånger med familj och vänner, har jag aldrig öppnat mig på det sättet utåt, det var lite som att uppleva allt på nytt och alla känslor kändes mer aktuella än någonsin.

Men nu har jag samlat ny energi och jag vill fortsätta att dela med mig av min historia!

Jag stod ut med min ensamhet och ständiga kränkningar i ett och ett halvt år. Efter jullovet i femman valde jag att byta skola. Jag började i en stor klass på den stora skolan i centrum, det var verkligen en kontrast till den lilla skolan i utkanten av hålan.

Något märkligt hände dock sista dagen på den där skolan. Sara gav mig en present och ett brev där hon skrev att hon kommer sakna mig. Än idag kan jag undra vart det kom ifrån. Varför hade hon inte kunnat sträcka ut sin hand tidigare? Jag hade kanske sluppit den smärtan jag ständigt hade inom mig.

Jag blev den nya tjejen. Jag kommer ihåg att det var överväldigande att så många pratade med mig, ville vara med mig på rasten och ville umgås efter skolan. Det var inget jag var van vid och jag förstod inte vad som var så speciellt med mig.

När jag tänker tillbaka blir jag arg över dem tankarna. Att jag som 1o-årig tjej undrade varför någon skulle vilja umgås med mig, det är så fel! Min självkänsla var körd i botten, redan då.

Jag hade i alla fall en fantastisk termin i den klassen. Men sen var det dags att splittra den klassen. Det var nämligen så att när man började i sjätte klass så skulle även eleverna från dem mindre skolorna börja på min skola. Alla klasser skulle splittras och bli nya. Dem hade ett system där man fick önska vilka vänner man ville gå i samma klass som. Men det visade sig att dem hade helt andra prioriteringar än jag trodde...

Eftersom jag blivit utsatt för kränkningar tidiagre fick jag en förmån, eller det är i alla fall hur dem framförde det, jag fick även välja dem som jag inte ville gå i samma klass med. Här brast det verkligen i skolans kompetens när det gäller mobbning och psykisk ohälsa! Något som är extremt viktigt ät det sociala skyddsnätet, har man dett socialt skyddsnät blir det mycket lättare att ta sig igenom svåra saker då där finns något som fångar upp en. Detta hade skolan missat! Därför valde dem att placera mig i en klass så att jag slapp gå med någon av dem jag inte ville gå med, men jag kom dessvärre inte med en enda av mina vänner.

Jag har alltid haft lätt för skolan och tyckt att det varit kul att lära mig. Jag hamnade i den minsta klassen men också den klass där allra flest hade diagnoser så som ADHD, dyselexi etc. Jag har verkligen ingeting emot människor med diagnoser, dem är precis lika mycket värda som alla andra och förtjänar all hjälp dem kan få. Men jag stack ut väldigt från mängden, jag var annorlunda. Sånt är inte accepterat i en liten håla. Där ska man passa in!

Fortsättning följer!

/Deppiga ÅngestBettan

Likes

Comments

Jag fick mig enordentlig tankeställare idag. Jag hade äntligen fått tid hos naprapaten för attfå ordning på nacke/axlar/rygg då jag har väldigt spänningar. Hon frågade omjag varit stressad eller mått dålig över något. Jag berättade klart att jag fördrygt ett år sedan var mycket deprimerad. Frågan jag får tillbaka är ”har duhaft emotionella besvär som detta tidigare i livet?”. Jag visste verkligen intevad jag skulle svara på detta, men det fick mig att tänka på om det faktiskt ärså. Det måste börjat någonstans, det är en sak som är säker!

Vad jag kanminnas var jag ett glatt barn. Jag hade väldiga drömmar, men jag var verkligeninte som alla andra! Från att jag var jätteliten hade jag en bästis, låt osskalla henne Sara. Vi hängde alltid ihop, följde med hennes familj tillsommarstugan och lekte alltid efter skolan. Precis så som det ska vara i denålder! Men sen hände något, något som satte igång hela denna karusell somskulle visa sig vara väldigt lång. Jag var då 9 år och gick i årskurs 3 på en litenskola i en liten håla. En håla där alla känner alla, alla vet allt om alla. 

En dag skulle jag följa med en annan kompis hem. Sara kände sig utanför och berättade detta för sin mamma. Hennes mamma ringde upp min för att förklara att det inte är okej för mig att lämna hennes dotter utanför. Det håller jag med om, jag kommer faktiskt inte ens riktigt ihåg vad som hände. Men jag vet med mig att jag alltid velat alla väl och har svårt att se att jag som 9-åring skulle varit uppriktigt elak mot henne. Hon var ju min bästa vän dessutom. Det hela slutade med att våra mammor blev ovänner. Mamma pratade mycket med mig om detta. Jag kommer ihåg att jag hade svårt att förstå att det skulle bli såhär stort bara för att jag ville leka med någon annan en dag. Men jag inte visste då var att allt skulle bli ännu värre.

Efter detta skulle helt plötsligt ingen leka med mig. Jag gick jämt ensam på rasten. Det kom taskiga kommentarer från mer än ett håll. Lärarna försökte få mig att hänga med två andra tjejer i klassen som inte hade så många kompisar. Redan då brydde jag mig om andra, jag tyckte synd om dessa tjejer för att dem alltid varit mer ensamma än jag. Jag försökte vara en vän, men alla funkar inte ihop, jag kände inte att jag hade något gemensamt med dem. Jag blev åter ensam.

Sedan började ett år av rent helvete. Jag blev retad om jag sa fel svar i klassrummet. Jag blev retad för att jag hade en annorlunda frisyr. Jag blev retad om jag inte var uppe lika sent om kvällarna som någon annan, för att jag inte var lika duktig som dem andra på idrotten, för att jag inte var lika smal som alla andra. Jag blev mobbad.

Jag gick ofta hem från skolan för att jag ”hade ont i magen”. Både min lärare och mamma förstod att så inte var fallet. Jag stod bara inte ut med det längre. Jag blev skickad till kuratorn och blev informerad om att jag faktiskt har skolplikt. Till en början hjälpte det med att få prata med kuratorn. Hon var fantastisk. Men dessvärre var hon gravid och detta blev inte speciellt långvarigt. Dessutom kom mina klasskamrater på att det bara är töntar och dem med problem som går till kuratorn, dem hade en sak till att reta mig för!

Samtidigt som jag gick igenom detta i skolan hände det grejer på hemmaplan. Min faster, min bästa vän. Hon som jag alltid ville vara hos när det var jobbigt, hon som inte dömde. Hon lärde mig att sticka och spela sims på datorn. Hos henne var jag alltid glad! Men hon blev sjuk, cancer. Denna hemska sjukdom tog över hennes kropp och tyvärr dog hon när det var som tuffast i skolan. Som om inte det var nog för en 10 årig tjej så blev även hunden som funnits hela mitt liv också sjuk. Även han försvann från mig.

Utan någon vidare trygghet kom jag tillbaka efter sommarlovet. Jag skulle börja femte klass. Jag kommer så väl ihåg att jag skrev om denna dag i min dagbok. Jag skrev om hur hela klassen skulle samlas på skolgården. Tjejerna i klassen stod i en klunga med ryggen mot mig, killarna sprang runt som vanligt. Men där stod jag, utanför klungan. Jag var ju inte själv på skolgården, men jag kände mig så ensam. Det kändes som om hela världen bara stannade en stund. Detta är en känsla jag aldrig glömmer, även om det är drygt 10 år sedan.

Allt detta fick jag utstå för att vuxna lade sig i! Jag har jobbat med barn själv, barn är oftast väldigt förnuftiga. Självklart måste det finnas vuxna som säger ifrån när man gjort fel. Men ingen vuxen behöver lägga sig i vem barnen ska leka med, eller inte leka med. Barn är barn, låt dem vara det. För att dem ska kunna bli förnuftiga vuxna en dag behöver dem få göra misstag och lära sig av dem. Sara kanske kände sig utanför, det är hennes känsla och inget som någon kan ta ifrån henne. Men varför skulle jag straffas för detta?

Så ja, har jag haft emoionella problem tidigare? Svaret på den frågan är ja. Det började när jag gick i tredje klass.

Detta blev ett långt inlägg! Men det är bara början på min historia. Tyvärr är det nog många som känner igen sig i min historia. Mobbning är fruktansvärt. Men tillsammans är vi starka!

/ Deppiga ÅngestBettan

Likes

Comments

Äntligen har jag tagit min tanke till handling!

Jag har länge funderat på att starta en blogg, till och med skriva en bok baserad på min historia och min erfarenhet av psykisk ohälsa. Alla är vi olika, därför upplever vi såklart psykisk ohälsa på olika sätt också! När jag var på botten kändes det först som att ingen förstod. Det var inte lönt att prata med någon om mina tankar och mitt mående. Istället så läste jag mycket och kom fram till att det finns inte någon som förstår exakt allt jag känner, men det finns många som förstår något. Jag plockade tankar, redskap och ideér från alla möjliga ställen. På så vis började jag förstå mig själv bättre och gav sedan andra en chans att hjälpa mig istället för att stänga alla ute. För ensam är inte alltid starkast!

För drygt 1 år sedan vill jag inte leva. Idag älskar jag mig själv, jag älskar livet och jag är fantastiskt stolt över min resa!

Jag kommer dela med mig av vägen till psykisk ohälsa. Men framförallt kommer jag dela med mig av vägen till det välmående jag har idag.

Jag hoppas på att kunna nå ut till så många så möjligt. Jag hoppas på att kunna hjälpa någon med något.

Psykisk ohälsa är okej!


/ Deppiga ÅngestBettan

Likes

Comments