Idag är det 20 år sedan. 20 år sedan du födde mig och sen lämnade bort mig till min nya familj. En mamma och en pappa som två månader senare skulle ta mig över halva jordklotet till ett nytt land. Jag var för liten för att förstå, och det tog mig många år innan jag ens började inse något.

Men du, min mamma. Min biologiska mamma, du vet att jag fyller 20 idag. Du vet vad som hände med mig, vilka som adopterade mig och var jag hamnat. Du vet med andra ord att jag har fått ett bra liv. 

Men jag undrar ändå.. 

Dagar som denna. Den 25:e April. Tänker du extra mycket på mig då? Att du gav bort mig? Saknar du mig eller har du raderat alla minnen av mig? 

Jag tänker på dig och på mina syskon som jag vet att jag har, vet de ens om mig? Om deras syster som bor i det lilla, kalla landet i norr? 

Jag drömmer om den dagen jag kanske får träffa er, inte för att jag på något sätt är arg över att du lämnade bort mig och inte de andra barnen, mina syskon.  Faktum är att jag är tacksam och jag vill kunna träffa dig för att tacka för det liv du gav mig. Jag fick två fina föräldrar och allt jag någonsin pekat på. Jag har fått spendera mina somrar utomlands vid havet och mina vintrar i skidbackarna i fjällen. Jag har fått spela fotboll, rida, dansa och gå på gymnastik. Jag har fått vara den pojkflickan jag var som liten och den extremt tjejiga tjejen jag blev vid 17 årsåldern. Jag har fått ha mina kriser däremellan med svarta kläder, lila hår och kedjor och sedan stora baggyjeans, bandanas och flätor. Jag har fått ha mina pojkvänner och jag hade inte blivit dömd om jag hade föredragit tjejer.  Hade jag haft det livet om jag bodde kvar med dig? Hade jag varit samma person som jag är idag? Nej, troligtvis inte, så tack! 

Idag firar jag min 20 årsdag med mina två perfekta föräldrar och släkten. I helgen med mina underbara vänner. Men idag tycker jag att även du borde fira, för att du tog ett beslut för 20 år sedan som troligtvis var det svåraste du gjort i ditt liv, du gav osjälviskt bort ett barn, ditt barn, utan att veta om jag någonsin skulle få reda på sanningen, utan att veta om du någonsin skulle träffa det barnet, mig, igen. Du borde fira och vara glad över att du gav ditt barn det bästa livet hon kan ha. 

Likes

Comments