Däremot blir det massa nyårslöften. För i dag är det nyårsafton och då ska man lova grejjer. Såå. Bara å sätta igång å lova!

Jag lovar att ALDRIG rösta på Sverigedemokraterna

Att inte ta på mig så mycket uppgifter å arbete

Att försöka göra grejer som får mig att må bra

Umgås mer med barnen å göra roliga grejer

Ta hand om Micke allt jag bara kan

Våga stå upp för mig själv och våga säga nej

Prioritera bort saker

Vara ensam då och då och bara ha det tyst

Skratta

Ha varma kläder så jag slipper frysa även om dom är fula

Skämma bort mig själv med nåt onödig åtminstone var tredje månad

Vara generös med fina ord

Våga se en otäck film innan året är slut

Inte ta nån selfie


Japp, det var min lilla lista det. Hur ser era löften ut? Vad önskar du inför det nya året?

Jag passar på att tacka er som läst det här året och hoppas ni fortsätter nästa år. Nyårskram på er!


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

I morgon är det nyårsafton. Fasiken va fort det går. Det här året tar priset i snabbhet. Först var det nyår och jag längtade efter påsk. Sen kom våren, efterlängtad som bara den med sin sol och sitt fågelkvitter. Jag längtade efter sommaren, sol, varma sommarkvällar, bad och ledighet. Å poff var sommaren slut och julen närmade sig. Nu är det nyår, igen. 

Det är en vacker morgon här i Hudiksvall. De senaste dagarnas 20 minus har bytts ut mot en halv plusgrad. Kaffet är uppdrucket, likaså frukostsmoothien. Barnen sover gott i sina sängar och missar inte en enda chans till sovmorgon. Idag blir det ett besök på badhuset med de minsta barnen innan vi tar tag i maten som ska serveras på nyårsafton. 

Jag är lycklig och glad över min fina familj. Jag har en kärleksfull sambo och fina ungar och hjärtat bubblar över av kärlek och stolthet. Samtidigt känner jag med en vän vars dotter är saknad och söks via missing pepole. Jag önskar och hoppas att hennes dotter hittas oskadd och välbehållen så att även hon får ett härligt nyår. Jag lägger ut missing pepoles facebooklänk här nedan.

https://www.facebook.com/MPSweden/posts/9390448927...

Har ni sett eller hört något så hör av er till Missing pepole.


Det är inte mycket kvar av 2014 nu. Ta vara på årets sista dagar. Och ta det försiktigt med alkoholen på nyårsafton. 

Likes

Comments

Vi skippade julmaten idag. Inte en dag försent egentligen. Svärfar samlade sina barn med respektive och alla småungar och bjöd oss till en känd hamburgerkedja. Svärfar är en lugn man som inte hetsar upp sig i onödan. " det är för att jag inte har så mycket att tänka med, eller att tänka på" sa han skämtsamt när vi stod i kö för att köpa kaffe.
Vi knökade ihop oss allihop vid ett å samma bord. Maten skulle fördelas ut till alla inblandade. Jag försökte hålla koll på minstingen så att han skulle få i sig sin mat utan att ramla av stolen eller tippa ut drickan över hela sig och sina bordsgrannar. Jag försökte äta min egen mat och konversera samtidig och förmana mina ungar så att de skulle uppföra sig så att inte andra gäster skulle bli störda. Visst, barn är barn men inom rimliga gränser...
Jag kände till sist att nu spricker jag snart. Av alla ljud. Och av allt folk som kom och gick. Jag tjatade på en unge som inte hörde ett ord av vad jag sa för att pratet på restaurangen var så högt. Till sist sa Micke de förlösande orden " vi måste nog åka nu"
Stress är mitt mellannamn. Jag känner mig nästan autistisk för jag KAN inte längre stänga av intrycken. Jag tycker att alla ljud hörs högre nu och det gör nästan ont i öronen. Jag vet inte vem jag ska lägga fokus på när det blir rörigt. Och jag blir såå trött i huvudet av att försöka fokusera och hålla mig skärpt för att inte missa något.
På onsdag är det vi som bjuder svärfar på mat. Allt det bästa ska han ha. För att han alltid är så snäll och så glad och så omtänksam. För att han kommer så fort man behöver hjälp. Eller så fort man vill ha fikasällskap. Han ska skämmas bort med mat och dryck. Fast här hemma hos oss. Där det är lite lugnare. För fortfarande är det skönast när det får vara så harmoniskt som det bara går.

Likes

Comments

Julen är över. Den kom och den gick. Utan stress och jäkt. Målet var att sitta så mycket som möjligt i soffan och så blev det. Klockan 22 gick jag i säng, trött, nöjd och glad. På juldagen tände vi ljus på gravarna hos de som fattas oss. Snön börjar täcka deras viloplatser. Nu får de vara ifred och vila på samma sätt som hela naturen vilar under vintern.
Nu står 2015 för dörren. Jag vet inte vad jag förväntar mig av det nya året. Jag hoppas typ att det blir stopp på ebolan och att politikerna beter sig som folk så det inte blir en massa tjafs. Jag hoppas att folk slutar vara egoister och börjar vara medmänniskor. Jag hoppas att alla troll slutar gömma sig bakom datorerna och näthata och att de ber alla som de gjort illa om ursäkt. Jag hoppas att inget barn i Sverige ska somna hungrigt eller rädd. Och så önskar jag lugn och ro. Ett friskt och lyckligt 2015. Vad önskar du? Och hur kan du bidra till att göra nästa år till det allra bästa?

Likes

Comments

Dan före dopparedan. Idag skulle jag egentligen inte göra nåt. Allt var förberett och klart. Men i vanlig ordni g är det nåt som saknas. Åker och handlar samtidigt som 15 000 andra hudiksvallsbor. Får med mig grädden, julmusten och hårschampot.
Sitter sen hemma och undrar om det är värt det. Att jäkta ner å trängas i affärerna dan före julafton. Det blir ju lixom jul ändå. Så nu är tjocksockorna och tofflorna på. Vi ska sitta i soffan å bara dricka glögg å kolla på Downton Abbey och låta julen komma.
Så stanna upp. Sakta ner. Andas. I morn är det jul. Så ha en lugn och finnjulafton, hoppa över spriten, ta hand om varandra och peace om earth 😊❤️


  • 341 Readers

Likes

Comments

Det är två dagar kvar till jul.Barnens ögon tindrar och förväntningarna på allt det roliga ​är höga. Det snöar dessutom idag till barnens glädje. Årets första snögubbe är tillverkad, lite vind och skev men alldeles perfekt.

Julen. Den stora familjehögtiden. Jag kommer inte fira med hela min familj för alla är spridda över hela det avlånga landet. Vi är en brokig skara syskon, hela, halva, bonusar, extra... Jag minns när syrran kom in i familjen. Pappa hade träffat en ny kvinna. Och hon i sin tur hade en liten flicka. Brunt hår och blyga ögon. Hon kan ha varit 2-3 år kanske när hon gjorde entré Nu är hon 30. Vi har många år som familj. Hennes mamma och min pappa är inte längre ett par. Men åren tillsammans, även om de varit på avstånd  har gjort att hon hör  till min familj. Vi har inte en enda gemensam gen, men hon är min syster ändå. För även om blod är blod så är det inte alltid tjockare än vatten. Hos mig får alla plats. The more the merrier.

Å nu när julen närmar sig önskar jag att alla mina bröder å systrar kunde knöka in sig här i mitt vardagsrum. Jag skulle bjuda er på lussebullar och julmust. Jag skulle spela julmusik och krama om er. För just i juletider tycker jag att alla mil vi är i från varandra är extra långa. Jag saknar er hela bunten och jag hoppas att ni får en fantastisk jul, var och en av er <3 Jag skickar all min kärlek och alla mina julekramar till er <3

I år har jag begravt ännu en väninna. En familj firar sin första jul utan sin familjemedlem. Så med den tanken i bakhuvudet så hoppas jag att ni skiter i julstressen och bara njuter och umgås med varann. Det behöver inte vara perfekt, det räcker långa vägar med good enough. Ta hand om varandra

Likes

Comments

Till alla er snöälskare kan jag meddela att det föll ca två millimeter snö över Brantens igår. Som ett tunt, sirligt täcke lyste det upp i mörkret. För dra mig baklänges är det mörkt nu. Alla är trötta. Det blir svårare å svårare att få upp barnen ur sängen på morgonen. De sitter som små troll och kurar i soffan å kollar på adventskalendern. De börjar vara slitna så här på slutet av terminen och behöver ha jullov.

Julen ja. En vecka kvar nu bara. Vi har dragit ner ordentligt i år. Ingen jäkt å ingen hets å ingen stress. Vi hade en omröstning om maten och på juldagen vill barnen ha pizza. Sagt å gjort. Minimalt julbord på julaftonen. Julen i år kommer vara slow. Vakna, frukost, mysa, kolla på TV, äta, mysa, Kalle Anka, mat, julklappar, TV, mysa, mysa, mysa. Känns som en ypperlig plan. Vi har bjudit in lite löst folk till vårt firande, Pappa Björn till exempel. Eftersom hans kära hustru jobbar natt tänkte vi att han kunde få äta frukost med oss och hans fru kunde få sova ut. En väninna som inte riktigt vet var hon ska fira jul har fått en inbjudan. Ingen ska behöva vara ensam, det finns plats i våran soffa.

Jag vet inte hur snäll jag varit i år. Och vilken typ av snällhet som räknas. Jag försöker vara snällare mot mig själv vilket innebär att min totala uppoffring gentemot andra blivit annorlunda. Så jag vet inte riktigt hur tomten räknar i år. Har jag otur har jag hamnat på the naughty list och ´med endast en vecka kvar till jul är det lite försent att göra något åt den saken Jag hade en jättelång önskelista innan. Jag ville ha ett trollspö och vingar och en flygande rosa pumpa å lite annat smått och gott. Nu har jag ändrat mig och önskar mig detta.

https://www.youtube.com/watch?v=hcxwTgEC7IM


Jag har också bestämt att det ska bli mer tid för mina barn. Mer närvarande och att vi göra mer roliga saker. Här kommer lite inspiration.


https://www.youtube.com/watch?v=_L6ToyBLGKE


Nä. För ärligt talat så har jag inga stora önskningar i år. Lugn och frid. Att alla ska få vara friska å glada å lyckliga. Och vet inte du vad du ska ge bort i jul så kan du alltid skänka en slant tilll välgörande ändamål. Cancerfonden tycker jag är ett bra val. Här kommer en länk till vår insamling till Cancerforskningen.

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/insamlingar... 

Smsa Besegra 6951 till nummer 72988 så skänker du 50 kronor till forskningen. Med din hjälp får fler familjer fortsätta att fira jul tillsammans

Idag ska jag iväg och äta jullunch med mina kollegor på jobbet. Det ser jag fram emot. Lite prat och skratt och vuxentid. Vad ska ni hitta på idag? Jag hoppas att ni alla får en fantastiskk dag, ta hand om varandra!


Likes

Comments

Julen närmar sig med stormsteg. December har rusat på förfärligt fort. Ingen snö har vi än. Jag gillar inte mörker å snö. Men till och med jag börjar tröttna på vädret. Ena dagen 9 minus, dagen efter 5 plusgrader och regn. Det är ingen ordning på nånting längre.

Idag dök en av mina bästa kompisar upp här på Brantens. Vi kröp ner i soffan och drack varsin kopp kaffe och låg och löste världsliga och ovärldsliga problem. Helt chill utan krav eller måsten. Hon har hängt med i min sjukskrivning och i min återhämtning. Hon är en sån där tjej utan prestige och som bara är och finns. Det var skönt att bara få lite tid och jag kände att energidepåerna fylldes på.

Just nu genomgår jag inte bara en period av enorm trötthet där det enda jag egentligen vill är att sova eller ligga i soffan och inte röra mig ur fläcken, jag genomgår också en rannsakan och förändring av mig själv. Låter djupt va? Jag har ju aldrig stannat upp och känt efter. Nu försöker jag göra det. Steg ett. Vad vill jag? Vad hinner jag? Hur vill jag prioritera? Jag har inte kommit fram till så mycket kokt som jag hade önskat. Men jag vill sakta ner. Jag vill bli respekterad när jag säger nej. Jag kommer inte vända mig ut och in för att finnas till hands för allt och alla. Jag kommer att avstå saker. Jag kommer att släppa sådant som jag inte kan påverka (hoppas jag iaf)

Omgivningen är inte jättenöjda med mina ändringar. Många blir förvånade och lite irriterade. Frågar varför jag säger nej. Ifrågasätter mina val. Tjatar och ber mig ändra. Jag blir osäker och vacklar och känner mig besviken på mig själv när jag inte står upp för mig själv. Jag vill inte alltid ha en ursäkt till varför. Jag behöver inte ha en ursäkt. Jag gör nya val och går på nya vägar för mitt bästa och för min familjs bästa. Ni som vill hänga på min nya resa är välkomna att hänga med. Till er andra måste jag säga tack och adjö, det var trevligt men det kommer inte funka. När någon genomgår stora förändringar behöver omgivningen lika mycket terapi som den som håller på att förändra sin situation. Och sluta att förvänta sig att allt ska vara som förr. För det kommer inte bli som förr. Jag vill inte ha tillbaka förr när jag körde både kropp och ork i botten.

Vi har klätt granen här på Brantens och ätit upp första satsen av pepparkakor som vi bakat. Det står en saffransdeg å jäser i köket och luktar så där underbart som bara saffran kan göra. Jag skiter i att det är sent. Jag är sugen på att baka, första gången på jättelänge. Vi spelar Frank Sinatra och försöker locka fram julstämningen här i ett snöfattigt norrland. Jag önskar er en fin måndagkväll och ta hand om varandra!

Likes

Comments

Det är måndag och det är december. Jag har vaknat och när jag vände mig om i sängen så låg Micke där och sov. Jag lever, han lever och barnen lever. Alltså är det en bra dag. Vi klev upp. Trötta barn och ännu tröttare mamma. Frukostfix och så skjutsa till skolan. Puss å kram å ha en bra dag. Hem igen å läsa horoskopet. Hittar inte dagens. Men i morgon ska jag enligt horoskopet skapa en oas mitt i stress och vardagsbekymmer och i den oasen kan ingen störa mig. Låter fantastiskt.

Igår berättade jag om min sjukskrivning. Det som händer när man kör slut på sig är att kroppen och huvudet slutar fungera. Första tiden ville armar och ben inte riktigt lyda. Det var svårt att kliva upp. Jag snubblade på allt. Kroppen gjorde ont och stretade emot. Helst ville den ligga i sängen med rullgardinen nerdragen och täcket över huvudet. Huvudet ville dock en massa saker. Huvudet ville planera och utföra. Huvudet var stressat över att kroppen strejkade. Huvudet sa"skärp dig". Å så försökte jag skärpa mig. Försökte samla alla tankar, alla intryck och allt snurr. Jag insåg att jag tänkte trögt. Allt var trögt. Jag glömde bort saker. Jag glömde bort vad folk hette. Jag kunde tappa bort sammanhang. Jag var trögstartad och inget blev gjort. Jag fick panik. Jajjemän, jag har väl blivit dement. Försökte göra demensutredningstestet på mig själv. Jag räknade baklänges från hundra med sjuhopp. Jag visste var jag befann mig och vilken dag det var. Kände mig lugn för stunden.Ingen demens.

När jag kände mig piggare växlade jag upp. Yes! Halleluja, I am cured! Körde på. Gjorde massa saker. Fixade saker som blivit liggande. Och det slutade med soppatorsk, tårar och enorm trötthet. Jag provade igen, och igen, och igen.. Med samma resultat i princip.

Nu gör jag en eller två saker om dan. De dagar sambon inte går i skolan blir det en fika på stan för att titta på folk ( och för att kaffet är godare där för jag har inte orkat kalka av kaffemaskinen) . En dag ringer jag viktiga samtal. En dag tar jag och viker tvätten. En dag har jag stresskurs och en dag kanske jag städar och byter lakan. Jag försöker prioritera och delegera. Jag försöker pränta in i mitt skadade huvud att det behöver inte vara perfekt, det räcker med good enough. Jag försöker sluta jämföra mig med andra. Och det är så sjukt himla svårt. I min värld jobbar alla andra heltid, alla andra har skitfiina hus och superstädat. Alla andra hinner göra allt de vill, de har hur mycket tid och pengar å resurser att förverkliga sig själva. Alla andra utom jag. Jag försöker se att jag har det väldigt bra och att jag själv är min värsta fiende. Ingen annan än jag driver mig och piskar mig. Ingen annan är så stor kritiker som jag är. Det räcker. Jag har en härlig karl, fina ungar och fantastiska kompisar. Bara där borde jag fatta att det är good enough.

Men i morgon är det dags att skapa den där oasen som ska bli mitt vattenhål i stressen och vardagen. Jag vet inte riktigt hur och vad som kan tänkas vara det vattenhålet. Förkylningen börjar sakta ge med sig jag ser fram emot att snart vara åter på gymmet och få umgås med min kompis Emma. Kanske är det gymmet som ska vara min oas? Jag har tjatat om det förr, att se det stora i det lilla. Jag har varit och är fortfarande asadålig på det. Det är ett mål för framtiden, att inte dra på för stora trummor för att känna att livet ska vara toppen.

Dagens uppdrag har hittills varit en fika på stan. Under eftermiddagen ska jag vika kläder i garderoben som Gud glömde. Varje dag säger barnen bekymrat "har du sett min..." och det har jag oftast inte. Tillsammans ska vi bringa ordning och jag hoppas känna mig sådär feng shui-befriad i själen när barnens kläder ligger i fina högar och alla strumpor har hittat sina makar. Att hitta det stora i det lilla! Och snart Emma så åker vi till oasen och gymmar, det ser jag fram emot!

Likes

Comments

Det var ett tag sen jag skrev nu. . Lusten har inte riktigt infunnit sig. Å så har jag varit trött. Såå trött Jag erkänner. Jag är sjukskriven sen en tid tillbaka. "Du har jobbat över din förmåga och slitit ut din kropp och din själ" sa doktorn och sjukskrev obarmhärtigt. Och jag hade gett upp. Sjukskriv då. Säg vad jag ska göra så gör jag det för det jag gör nu funkar uppenbarligen inte.

Jag har jobbat över min förmåga. Känt ett engagemang. Velat att allt ska bli rätt och bra. För alla. Å så har jag barn. Och de ska ha allt av det bästa absolut. Känt stress över sena hämtningar från fritids. Alla andra barn får gå hem tidigt. När jag hämtar mitt är det nästan bara han kvar. Å träna måste jag hinna. Helst ett par, tre eller fyra gånger i veckan. Midjemåttet har lixom blivit lite större. Å så hinna träffa alla mina vänner och bekanta. Trycka in dom i agendan. Snäva tidsramar för att få vardagspusslet att gå ihop. Men lärdom nummer ett är att om medelsvensson har ett vardagspussel med 100 bitar så hade jag ett 10 000-bitarspussel som skulle läggas på samma tid som ett 100-bitars. Kan väl utan omsvep säga att det inte funkade.

Så sjukskrivningen var ett tvång från min doktors sida. Bland annat. Med en minimal sömn så var sova en ordination. Jag var trött. Och är trött. Kunde sova 15-16 timmar om dagen. när jag vaknade på morgonen kunde jag längta efter att det skulle bli kväll så att jag fick gå och lägga mig. Jag skulle ta promenader i dagsljuset, röra på mig och äta mat i lugn och ro. Doctors orders. Å så skulle jag gå på en stresshaneringskurs...

Eftersom jag är en duktig flicka så började jag gå på min stresskurs. Det hade jag faktiskt påbörjat redan innan sjukskrivningen för min doktor hade redan då insett att hon måste nog ta tag i saker och ting, annars går det åt pipsvängen. Det är bra med stresskurs. Jobbigt men bra. Jag har lärt mig att jag har en kropp. Jo, ni läste rätt. Jag har nämligen förmågan att koppla bort den och hur den känns. Jag kan koppla bort hunger, eller behovet att gå på toa, eller känslan av att vara trött. Jag är bra på att rycka upp mig, att ta tag i saker, lägga i en extra växel, få saker gjorda, kämpa, komma igen. Jag är dålig på att känna av mina egna behov och prioritera.Jag har fått lära mig att jag har en kropp. Jag har insett att den är spänd som en cementstaty. Den konstanta huvudvärken beror på att jag biter ihop om nätterna. Mina axlar drar jag upp mot öronen när jag andas snabbt vilket jag gör när jag är stressad. Min rygg värker för att mina axlar är spända. Mitt bäcken gör ont för att jag har en felaktig hållning för att resten av mig är spänd. Nu får jag lära mig att slappna av. Jag tränar på att känna hur vattnet känns mot huden i duschen och jag försöker känna hur skönt det är att smörja in mig med hudkräm. Sånt jag annars bara gör för att det måste göras i farten på väg mot nåt viktigt och inbokat.

Jag får också lära mig att säga nej. Det tränade vi på i par vid förrförra kurstillfället. Det var jag och A. Hon ställde en fråga och jag skulle säga nej, det funkar inte. Inte ens då när det var på lek kunde jag säga nej. Jag fick hjärtklappning. VI tränade och tränade och varje gång jag sa nej så kändes det som en scen ur Harry Potter där Ron Weasly kräks upp sniglar. 

Alltid när jag säger nej så får jag dåligt samvete.Jag känner att det är inte okej att säga nej och att jag alltid behöver förklara mig, ha en giltig anledning att säga nej. Jag vet inte varför jag känner så men så är det. En kompis sa att det blir skönt sen när allt blir som vanligt igen. Och jag kan bara säga att tyvärr, det kommer aldrig bli som vanligt igen. Jag kommer att vara tvungen att prioritera. Jag kommer inte att kunna ses lika ofta som förr. Har jag mycket som tar min tid och energi måste jag ta bort något. Inte för att jag tycker illa om eller att jag inte vill utan för att ta han om mig. Jag kommer inte alltid att orka svara i telefonen. Eller svara på sms. För under för lång tid har jag kämpat över min förmåga och när tiden har blivit en bristvara har jag prioriterat bort mig själv och mina behov och min återhämtning. 

Det är inte synd om mig på nåt sätt. Jag har en fantastisk, omsorgsfull och stöttande sambo, jag har fantastiska barn och fin familj och roliga vänner. Men jag kommer inte att ta på mig allt längre. Jag kommer inte sluta bry mig, jag vill träffa människor, gå på fest, träna och naturligtvis komma tillbaka till mitt jobb som jag faktiskt älskar.  Just nu så är jag lite trött. Och jag har dragit i handbromsen. Men exkludera mig inte för jag finns här precis som förr . Men ibland kommer jag kanske svara: Tack för inbjudan, det var snällt men just den här gången måste jag avstå. Men hör av dig igen!

Likes

Comments