I går kom äntligen storebror Hasse med fru Carina å sonen Erik upp. Det är snart ett år sen vi sågs sist. I somras träffades vi först i deras stuga i Dalarna. Jag var på semester i Dalarna å satt på hotellet när det kom ett meddelande : Hej syrran, nu är du inte alls så långt från oss. Vi är i stugan, kom förbi å fika. Sagt å gjort. Vi lyckades ta oss dit. Och jag lovar att det är paradiset på jorden. En röd stuga på en liten kulle. Carina tog barnen ner till bryggan. Vi åt jordgubbar med glass å solen sken. Nån vecka senare kom de upp till Hudik och vi satt på Waynes och pratade bort en stund och om jag inte minns fel så var det bra väder den dan också. Igår vaknade jag upp och dimman låg tjock och snön föll ner. Nån timme senare kom sms.et från Hasse att de var på väg och sakta började solen tränga sig igenom tunga moln.Så nu har jag insett att när Hasse å Carina kommer på besök så skiner solen. 

Timmarna bara flög i väg i går. Vi satt och pratade om allt å inget. Sonen Erik skriver krönikor åt fotbollslaget Bayer Leverkusen vilket jag tycker är extremt coolt så nu är Erik min idol. Nu är de snart på väg hem igen och jag tycker att det är så vansinnigt tråkigt. Jag kommer på mig med att sitta och längta efter alla. Det är påsk å dom jag tycker om är så himla långt bort.Så jag tror att jag ska sätta mig och se på reprisen av Sofias änglar för jag känner att jag behöver få gråta en stund.

Det är påsk. Jag satt igår och försökte komma ihåg hur påsken var förra året. Den sista påsken jag firade tillsammans med min man. Den sista månaden innan han gick bort. Jag kämpar med tankarna, försöker desperat minnas men får bara fram fragment. Den sista tiden vi hade tillsammans minns jag inte. Jag minns delar av sista veckan. Hur Marie och Kicki fanns hos mig. Kickis sambo kom med mat sent en kväll. Hur vi satt tillsammans allihop i en trång sjukhussal och åt thaimat och försökte hålla modet uppe. Men bortsett från de korta blidsekvenserna så minns jag inte. Och just nu hade jag behövt det. Kunnat se tillbaka på den sista påsken och tänka att så var det då. Nu finns han i hjärtat.

Det är påskafton, solen skiner från en blå himmel .Det är rimfrost i träden och landskapet ser ut att vara taget ur filmen Narnia. Ta hand om er och era nära och kära. Och ha en fantastisk påsk.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

-Låser du dörren ordentligt när du går och lägger dig sen? Den stadiga frågan från lilla sonen. Även i kväll fick jag intyga dyrt och heligt på bibeln och min morfars grav att jag skulle komma ihåg att låsa dörren. Och gå tillbaka och känna på den för säkerhets skull att den var låst. För man måste försäkra sig om att tjuvar och banditer och andra skurkar inte kan  ta sig in. Mina barn har trots att de förlorat en förälder haft en trygg uppväxt. De har visserligen fått vara med om det värsta man kan, att döden kommer och tar någon i från en. Men innan, under perioden som vi var en hel familj så tror och hoppas jag att vi hann ge dem allt vi hann och allt vi kunde.

Som förälder ansvarar man för att ge sina barn det allra bästa. Alla med olika förutsättningar naturligtvis. Min man var rullstolsburen efter en olycka i tonåren. Det liv vi levde tillsammans var inte så olikt alla andras liv. Många hade förutfattade meningar om hur vi hade det. Och trodde att jag var den som drog det tyngsta lasset. Så var inte fallet utan jag tror att vi delade mer jämställt än många andra par. Eftersom han var med i landslaget i bordtennis och reste mycket så var han extra noga med att ta del utav allt det vardagliga när han var hemma. Han ville gå på affären och handla mat tillsammans med barnen. Det var viktigt att laga mat tillsammans och sitta ner och prata. Det var viktigt att veta hur barnen hade det, vad som hände på dagis och skolan. Måndagarna var hans och grabbarnas dag då de hade sin killkväll. Killkvällarna smällde högre än både jul och påsk tillsammans och det enda som var ett legitimt skäl att inte ha killkväll var att maken befann sig på en annan plats på jorden. Tonåringarna knökade ofta ner sig i fotändan på vår dubbelsäng. Det skulle diskuteras killar, läxor, lärare som var bra, lärare som var dåliga, gymnasieval, bekymmer kompisar, glädjeämnen... 

Sen kom cancern. Maken blev sjuk och i stället för landslagsuppdrag blev det cytostatika, strålning operationer. Barnen fick ett annat familjeliv. Vi var tvungna att samlas. Som en enad, gemensam styrka. Man håller ihop och försöker göra det bästa möjliga av en omöjlig situation. Man hoppas och ber. Man håller andan och andas ut. Korta stunder, strimmor av hopp. Och när det otänkbara händer och den vi älskade mest lämnade jorden fick vi fortsätta att vara den enade styrka som vi var innan, Försöka fortsätta trots att inget mer skulle bli sig likt.

Det jag hoppas är att vi hann med allt. Att ge barnen allt det som det var tänkt att vi skulle ge dem tillsammans. . Jag vet att vi hann ge dem en bra människosyn. Att det inte spelar någon roll hur man se ut, eller var man kommer ifrån. Jag vet att barnen vet att alla har samma värde. Mina barn ser inte en person med handikapp, de ser människan. Jag vet att de vet att han älskade dem ovillkorligt och att det gör jag fortfarande. Vi försökte båda pränta in i deras huvuden att allt det som de vill klarar de av. Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid. Det vet att han var oerhört stolt över var och en av dem, och att det är jag fortfarande.  De har lärt sig att hålla ihop och stötta varann när det är tuffa tider. Och nu kan jag bara hoppas att vi hann med det som var det allra viktigaste. För nu är det bara jag kvar.

Lilla sonen är trots allt som hänt, allt han varit med om i sitt korta liv, en trygg person. I hans värld så oroar han sig mest för tjuvar och banditer som kommer smygandes om natten och letar olåsta dörrar. Jag bäddar om och lovar att låsa dörren. Jag lovar att stoppa Pokemon-pärmen i väskan så att han inte glömmer den och hålla koll på hur det går för Sverige i fotbollen för det måste vi berätta för vår ängel i graven, Det är med andra ord en alldeles vanlig kväll på Brantens i Hudiksvall.

 

 

 

 

Likes

Comments

Det händer ju oss alla. Att vi inte alltid vet. Man behöver ha nån att fråga. Om vilken hårfärg man ska välja eller hur man ska tänka runt en utbildning. Jag vet inte hur ni har det men jag har en del vänner och jag vänder mig till en speciell när jag handlar kläder, en annan när datorn krånglar och en tredje när jag funderar runt träningen.

Kompis-Anders läste min blogg igår och det kom en direkt reaktion.

Anders: Man får hitta kryphål om man är pigg och glad.

Jag: Mm bra. För det är väl målet som räknas? Och om man är okej och inte kan sitta still så måste det ju räknas som något?

Anders: Japp.

Jag: Bra. För det du säger är viktigt för mig.

Anders: Skönt att höra.

Jag: För vet du. Även om du tror att jag inte lyssnar på dig så gör jag det .Ibland tycker jag bara inte som du. Och ibland så måste jag fundera ett tag på det du sagt. Och ibland så säger du kloka saker men jag vet inte hur jag ska få det att funka. Förstår du hur jag menar eller rörde jag till det.

Anders: Jo jag fattar.

För det är så. Det finns så mycket olika sätt att få råd, om hur man ska tänka och agera från stort till smått. I det lilla har vi ju alla våra vänner och familj som kommer med råd. I det stora finns det kognitiv terapi, beteendeterapi, kognitiv beteendeterapi, interpersonell psykoterapi, psykodynamisk korttidsterapi, psykosocial rådgivning, lång psykodynamisk terapi osv osv.. Det är tur det finns läkare som ger en råd och remiss. Man kan behöva både det ena och det andra och man ska ta emot hjälp när man får och den typ man behöver, 

I mitt fall så har de flesta och bästa råden kommit från snickare. Ät, skit och sov. Ta en promenad i solljuset och ta fiskleverolja. Mmm en bra start. När man tagit tag i sina basala behov kan man ta tag i resten. Större delen av mitt sorgearbete har jag haft tillsammans med min huspräst. Jo, vi är så amerikanska i den här familjen att vi har en egen präst. Och det är inte som man tror. Vi sitter inte och pratar om Gud under våra samtal. Utan det är mer existens, liv och död, kärlek och sorg. Och att hitta tillbaka till livsglädjen efter att ha drabbats av tragedi. Jag tror att många drar sig för att prata med prästen för att man tror att man ska bli påpackad en religion eller tro. Så är det inte. 

Råd och stöd kan komma från många håll och i olika former. Man ska helt klart vara kritisk, särskilt om man är i sorg eller kris. Men samtidigt så ska man ta emot det man behöver. Idag har jag kört snickar-råden. Jag har vilat lite på morgonen, käkat frukost och tagit en långpromenad. I kväll ska jag träna (kryphålet i min å Anders överenskommelse) Jag har tagit fiskleveroljan och jag ska försöka lägga mig i bra tid. Solen lyser ute och himlen är blå. En riktigt bra dag med andra ord.

Likes

Comments

Idag lyser solen så starkt. Det plaskar på gården och gruset tittar fram. Landslaget är på väg hem från Italien med fina medaljer i bagaget. Tankarna blixtrar till. Nutid och dåtid möts. Jag har ännu inte landat i mitt nya liv. När jag ser deras stausuppdateringar så kommer känslan av pirr i magen att nu är min man också på väg hem. Men så kommer sanningen i kapp. Ja visst ja. Han finns ju inte.

I går var jag så sjukt trött. Så trött att tankarna inte gick att tänka. När klockan var 19.30 så somnade jag. Och jag har sovit 14 timmar. Så länge har jag aldrig tidigare sovit. Nytt världsrekord. Morgonen fick ta lång tid här och jag slog mig ner framför facebook och började gå igenom meddelanden som hopats i min inkorg.. När det står 99+ är det kanske dags att börja gå igenom.. Det var meddelanden som börjat rinna in hösten 2011. Stöttande, uppmuntrande meddelanden fulla med omsorg och värme. Det tog mer än ett år. Nu har jag öppnat era meddelanden, jag har läst och svarat så gott jag har kunnat. Och jag vill bara säga tack. Jag är överväldigad.

Många har skrivit till mig. De har berättat om sina liv. Om hur de haft det när deras män och fruar blivit sjuka. Om paniken av att inte bli sedda eller lyssnade på i vården.Om obesvarade frågor. Förklaringar man inte förstått. Ett utanförskap. Kamp för liv och outsäglig sorg. Ingen är den andra lik. Man förstår olika, hanterar olika. Man har olika erfarenheter och olika resurser att hantera saker som kommer. Men en sak är säker. Att det som görs och sägs den sista tiden man har med den man älskar det glömmer man aldrig. Och jag är förfärad över hur många makar, fruar och barn som går med förfärliga ärr i hjärtat av dåligt bemötande till och med under den absolut sista tiden de tillbringat med sin partner. På just den här punkten har vi mycket att lära och mycket måste bättras. Man måste förstå att det som är patienten på sal 3 faktiskt är mer än ett personnummer och en diagnos. För oss en make, en bonuspappa, en bror och en son. Och vi bär med oss våra erfarenheter på samma sätt som många andra. Och jag tror ingen av er skulle vilja byta. 



Blå himmel. Underbart. Vårkänslorna börjar komma tillbaka efter förra veckans bakslag med kyla och snö. Jag bylsade på mig varma kläder och fikade på balkongen. Min Carita var hit med världens godaste päron och banankaka när jag flyttade in. Den frös jag in en del av för att kunna njuta av under en längre tid. Och idag blev det en Latte å päronkaka i solen. Eller Latte å Latte... Kaffemaskinen är fortfarande knäpp och gör lite som den vill. Det blev kaffe med nån slags mjölk. Gott i vilket fall när den dricks utomhus. 

I morgon är det måndag och ledig dag. Jag vet inte vad jag ska göra med den dagen. Nu när jag lovat kompis-Anders att inte hitta på nåt nytt. I agendan finns inget alls noterat. Men jag tror att jag hittat ett kryphål. Om jag inte får hitta på nåt nytt innebär ju att allt jag brukar göra är tillåtet. Så är ni sugna på att ses å ta en fika så säg till. Eller om ni vill hänga med å träna. 

Det är fint å varmt idag. Inne på bordet håller körsbärskvistarna på  att slå ut. Om jag har tur så har de börjat blomma till påsk. Jag har pratat med en vän från Grekland och svarat på meddelanden. En bra dag hittills med andra ord. Om en stund ska jag packa träningsväskan och köra ett Kettlebellpass tillsammans med Tingeling. Jag önskar er alla en fin dag och att ni tar vara på den på bästa sätt.

 

 

Likes

Comments

Jag förstod att han inte skulle ge sig. Och han har en förmåga att nästla sig in i huvudet på mig och få mig totalt upp och ner. Det är naturligtvis kompis-Anders jag pratar om. Han hade ju redan börjat stryka ord ur ordlistan. Nu har orden katastrof, försäkringskassan, besvär, otillräcklig och omöjllig försvunnit. Han har dessutom fått mig att lova att inte lägga till något mer i agendan de kommande två veckorna. Hur det gick till det vet jag inte. Jag är ju en sån som håller det jag lovar men just i det här fallet tror jag det kommer bli svårt. Det finns risk att jag torskar redan i början på veckan. Igår när han fick mig att lova att hålla mig i skinnet så har jag uppenbarligen i diskussionens hetta lovat mer grejer. Vad minns jag däremot inte och Anders är lite lurig och berättar inte. Nu kommer det bli så att Anders kommer kunna säga att jo men det lovade du ju, minns du inte?! Och han kommer kunna lura mig att jag lovat typ vad som helst. Nu tror jag väl inte han skulle göra det, men ändå. Jag inser att han har övertaget.
Nu nöjde han sig inte bara med att ta bort vissa ord och stryka nästa månad ur kalendern. Han omvärderade vissa ord och prioriteringar. Nu ser listan ut som så att på första plats står sömn och vila följt av återhämtning, långpromenad och meditation och yoga. Hela den här historien är faktiskt rätt rolig. För just det där med meditation och yoga är så långt från Anders som det går att komma. Och nu ska jag skvallra en sak om honom. Att inkonsekvent det är han. Nu ströks antagligen ordet inkonsekvent ur ordlistan av bara farten också.
Nu på morgonen har jag just långpromenerat. Det var lite kallt och blåsigt. Fåglarna gjorde tappra försök att kvittra och hålla modet uppe om att våren är på väg. Jag gick och funderade lite på allt och inget samtidigt som hunden plöjde fram i glädjeyra genom snön. Jag har ju balkong nu med eftermiddagssol. Där ska jag ha en däcksstol och ett litet bord. Lite fint gräs i krukor och kanske en jordgubbsplanta. Och trots att det blåste kalla vindar så kunde jag drömma om ett par rosa snickarbyxor, cementkrukor och en kopp kaffe i solen. Nu är det bara själva sommaren som fattas.

  • 653 Readers

Likes

Comments

Hej Gud.

Nu var det ett tag sen vi pratades vid och nu är det dags för ett allvarligt snack. Jag vet inte hur jag ska börja egentligen. Men jag sitter på en fråga som jag skulle behöva svar på. Jag har hört att man inte får mer börda att bära än man klarar av. Min har varit rätt tung ett tag. Är du helt säker på vad du gör? Och om du är det, hur tänker du då? Jag skulle verkligen vilja veta eftersom jag inte riktigt förstår längre. 

Jag vet att du har koll på framtiden å sånt, vilket inte jag har. Jag undrar om det är nån speciell lärdom du vill att jag ska få eller om jag på nåt annat vis ska bli förberedd inför det som komma skall. Eftersom du är Gud så är du smartare och bättre än vad jag är. Men det vore i vilket fall bra om du kunde ge mig en hint om vad exakt det är jag ska lära mig. Så att jag känner att jag är med på banan. Som att vi är ett team. Just nu känner jag mig missförstådd å på sidan av allt. Så Gud, vad är din plan?

Jag har läst din bok. Och där står det att den som ber den får, den som söker den finner och för den som knackar så ska dörren öppnas. Jag ber och jag knackar men jag får ju inga svar,. Vad vill du? Fast visserligen så är du ju allsmäktig och du kan ju ha gett svar som jag bara inte förstod. Eller så var jag så vimsig att jag inte lyssnade tillräckligt. Det kan vara bra om du är övertydlig. Fast det vet du ju redan eftersom du är Gud.  Men just ja.. det där med sjukdomar är det ju inte du som delar ut. Det är ju han den där andra ja.. Men i vilket fall behöver vi prata ut om planen.

Till cancerdjävulen/helvetet. Nu är balansen ojämn. Tror du att du bara ska kunna knata runt här och gå från dörr till dörr och plocka över folk till andra sidan? Ja, det har kanske varit så. Kanske har vi stått bredvid som fån och låtit dig styra å ställa fritt. Att du kunnat gå som en tromb in och krossa familjer. Nu räcker det. Håll dig borta från mina vänner och min familj. Nu jävlar är det krig.

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/insamlingar/?collection=6951

Min Marie sa idag: Gisela, du kan inte rädda världen. Nä. Det vet jag. Men jag kan göra något. Du kan göra något. Jag lägger ut länken till insamlingen som startats till minne av min man. Gå in och skänk en slant. De flesta av oss kan avvara 50 kronor eller 100 kronor. Allt som doneras går raka vägen till Cancerfonden. För i morgon kan det vara du som drabbas. Eller jag. Eller någon som vi håller av och älskar. Och när det händer så vill vi få en chans att vara kvar. Få den bästa tänkbara behandlingen. Forskningen behöver medel för att kunna bedrivas. Varenda krona gör skillnad. Var med du också och stötta forskningen.

 


Likes

Comments

Det är kväll. På vardagsrumsbordet brinner lite ljus. Jag har precis stängt av TV.n. Det har varit "Sofias änglar". I kväll handlade programmmet om en pojke som drabbats av hjärntumör. En liten kille med bruna ögon. En klok pojke som berättade på nästan en vuxens sätt att man måste leva och ta dag för dag. Det är sorgligt och skrämmande att ett barn ska behöva känna så. 

Ledigheten är slut. I morgon är det jobb igen. Jag har inte betat av ett dugg av "måste göra"listan. Det enda jag gjort är att lägga på ett par punkter till. Nä.. det var inte riktigt sant. Några av punkterna har kompis-Anders tagit på sig att fixa. Han lyssnar på listan och skakar på huvudet. Inte åt själva listan utan åt mig. April är månaden som jag gruvar mig för. Det är månaden när min man gick bort. Årsdagen närmar sig. Då strök Anders april ur kalendern bortsett från två födelsedager. Han har även strukit orden måste, prestation och misslyckad ur ordlistan. Idag strök han även ordet "genast". Det kommer snart bli skitsvårt att föra en konversation med honom när han förbjuder ord hela tiden.



 

Å andra sidan så förstår jag honom. Han säger alltid att det är målet som räknas. Och ord har makt. Det man fokuserar på och oroar sig för är ofta det man får. Det är så med universum. Att det är viktigt att strö positiva ord och tankar omkring sig. Och allt man vill klarar man ju av. Se bara vad Johnny Depp lyckats med :)

Nä skämt å sido. Det blev morgon och det blev kväll idag med. Inte alla dagar blir som man på förhand tänkt men man styr och ställer inte med universum som man vill heller. Saker och ting sker och det är bara att gilla läget. På något sätt acceptera att det som sker det sker. Och att det som i bland verkar vara kaos faktiskt är en form av förändring. De små miraklen börjar inträffa bara man väljer rätt väg i livet, kör av vid rätt vägskäl. Men hur vet man att det är rätt väg man svänger in på? Det är den stora frågan. 

Jag lägger ut en låt här. Rätt intressant text som många kan känna igen sig i. Jag kan det i allafall delvis. I bland är det bra i bland inte. Å i kväll är Lars Winnerbäck kung på Brantens.

 

 


Likes

Comments

Det brukar sägas att det syns inte utanpå hur det känns inuti. Det är sant. Min son som har hjärtfel blir trött fort och orkar inte som andra. Han får ofta höra att han är omotiverad och lat. Personer med ADHD har många gånger massvis med energi, har svårt att sitta still och är fulla med kreativa lösningar. De får höra att de är jobbiga, att de stör och är impulsiva.
Oavsett alla olika egenskaper och egenheter så finns det en person under alla lager. Som är unik och gör sitt bästa.
På morgonen kliver jag upp. Jag tar min blodtryckstsblett och min omega3 olja. Jag lägger på ett lager foundation och mascara. Under min tuffaste tid så sminkade jag mig inte. Varför skulle jag? Jag såg ingen mening med det. Nu på morgonen fixar jag håret och väljer kläder som passar för vad dagen ska erbjuda. Under de år min man var sjuk så klippte jag håret en gång. Det var i november 2011. Jag köpte inga nya kläder. Dagen efter att han gått bort pajade min jacka och mitt enda par jeans. Jag blev tvungen ut och införskaffa lite byxor, en jacka och även ett par nya skor.
Det jag vill förklara är att det inte alltid är som det ser ut. Vi har lätt att döma människor utifrån vad vi ser på ytan, vad vi hört ryktesvägen och vad vi tror oss veta.Utan att veta hur ryggsäcken ser ut. Och utan intresse för att verkligen ta reda på hur det är. För man är inte automatiskt kriminell för att man kör motorcykel eller lat för att man inte orkar sista kvarten på gympan, ensam för att man är gammal eller dum i huvudet för att man inte klarar av att sitta still. Och bara för att en person kliver upp och lägger på sin mascara så innebär det inte automatiskt att hon är glad varje dag. För det finns både glada och ledsna dagar.

Kanske behöver man granska sina fördomar lite oftare än man gör och inte vara så snabb att bilda sig en uppfattning om hur andra är. Det finns nämligen många nyanser av en människa under lagren av yta.
Dagens änglakort blev "klarsyn" och beskrivningen är att jag ska ha intentionen att bara se kärlek för gör jag det så är det just det jag kommer se.
Jag bjuder på ett citat ur motivationsboken också, "i varje motgång finns ett frö till framgång".
Det är torsdag, jag har ledig dag nummer två. Stormen som svepte in över Hudiksvall igår har bedarrat. Himlen är blå och solen skiner. På Brantens är det lugnt. På vardagsrumsbordet väntar en kopp the och O Magazine. Slow start idag. Ha det gott allihop. 


  • 651 Readers

Likes

Comments

Onsdag. Det är den 20.e mars. Nån sa i förbifarten att det är vårdagjämning idag. Vår är bra. Men idag är det allt annat än vår. Flera minusgrader och det blåser kraftigt. När min pappa kommer upp och hälsar på brukar han säga att i Hudik blåser det alltid, mer eller mindre. Det gör det kanske. På somrarna gör dig mig inget att det blåser och fläktar lite. När det blåser och de är 6 minusgrader är det inte lika charmigt. Lite nordpolenvarning.



Idag har jag ledig dag. Det är dags att plocka fram "att göra"-listan. Idag ligger redan ett besök på hälsocentralen och lite bankärenden bokade sen tidigare. En sväng i tvättstugan likaså. Ingen har rena byxor längre så det är dags. Bäst att starta dagen då, ta en kopp kaffe och så sätta mig ner och kolla av listan och se vad som kan bockas av och vad som kan vänta. Och när jag står och hänger vid bänken och väntar på att kaffemaskinen ska producera en Latte så kommer jag på att den maskinen inte mår så bra. Den gör skitskum Latte och tömmer inte kapslarna som den ska. På första plats på  "att göra"-listan blir genast att ta kontakt med Karin och få hjälp att fixa kaffemaskinen. Utan kaffe blir nämligen ingenting gjort i det här huset.

Idag är det onsdag. Idag ska jag inte börja mitt nya liv. Jag ska inte börja banta, eller eller byta namn eller på nåt annat sätt försöka bli en bättre och trevligare version av mig själv. Igår satt jag och Tingeling och småpatade en stund om allt och ingenting. Om att den viktigaste ingrediensen när man ska träna är att man tycker att det är roligt, om balans i livet och om egenskaper som formar individer till den de är. Du är snäll du Kråkan sa Tingeling. Och ibland kan jag känna att det räcker ganska långt med att vara godhjärtad och snäll. Jag är inte en perfekt människa. Långt därifrån. Jag orkar inte alltid göra allt jag har föresatt mig. Jag är glömsk och jag sover illa. Jag kommer försent till saker jag bokat, jag dubbel och trippelbokar och många gånger har jag med mig fel material. Jag är urkass på att fickparkera, teknikstrul kan få mig att tippa över kanten och min verktygslåda får mina snickarvänner att gråta. Men när allt kommer omkring så är ju detta egentligen bara skitsaker. För när Tingeling säger att jag är snäll och godhjärtad och att hon kan prata med mig om allt så bleknar det mesta i jämförelse med ett sånt betyg. Och i morse när jag såg mina smågrabbar tassa omkting och packa sina väskor och bubbla sinsemellan så tänkte jag att jo, jag har faktiskt lyckats med det allra viktigaste. Jag har fått enormt fina barn och det är till största delen min förtjänst. Och då känner jag mig både stolt och nöjd. Jag har världens finaste barn, både mina biologiska och mina extrabarn.

Lägger ut ett citat ur motivationsboken, " Den som aldrig går vilse hittar inga nya stigar". Så sant. Idag är det blåsdag i Hudiksvall. Trevlig blåsdag på er.

 

Likes

Comments

Äntligen. Idag fick vi äntligen TV och internet. Ödmjukt tackar jag min teknik-kunnige kompis för att han fixat och kopplat och knappat in koder. Barnen är glada och jag med. Det var meckigt att fixa allt med Iphonen även om det gick det med. Nu blev det genast enklare att blogga.

Förra veckan fyllde jag år. Vid sidan av den köttätande växten så fick jag en bok som heter "motivation". Det är en liten bok med inspirerande och naturligtvis motiverande små textsnuttar. Exempel kan vara " När förändringens vindar blåser bygger en del vindskydd- medan andra bygger väderkvarnar". Eller "Följ den rätta vägen även om den är krokig". Det citat som fick Kompis-Anders och Karin att köpa boken var "även den som simmar långsamt kommer framåt". Själv gillar jag "Det är ganska kul att göra det omöjliga". Nu vet jag att Andesr sitter och läser det här. Jag vet att han suckar en djup suck och blundar länge och gör en konstpaus medans han tänker herregud. Måste livet alltid gå i 100 km/ timmen? Svaret på den frågan är mnja. Man hänger lixom bara med i flowet. När jag var på Majas Café I Rengsjö för nån helg sen så hittade jag en skylt med texten "Lev inte snabbare än din skyddsängel kan flyga". Jag visade den för Anders och han nickade. Så den fick följa med hem.

Det är riktigt bra att ha en motivationsbok. Idag satt jag vid köksbordet och hade ett djupt och allvarligt samtal med en kompis. Om det viktiga i livet och det svåra som man gått igenom. Alla drabbas ju nån gång av svåra grejer. Hur man hanterar dem är ju lika individuellt som det finns människor på jorden. Men en viktig ingrediens att klara tuffa saker är at ha ljusglimtar att hänga sig fast vid. Det kan vara jobbet, vänner och roliga saker som ska hända. Och i perioder när det är riktigt tungt så kan det vara att titta ut genom fönstret och se solen skina eller höra barnen skratta.

Det har varit si och så med änglakorten ett tag så idag la jag en serie för att kolla av läget. Ursprungskortet blev "andlig förståelse" och beskrivningen var att jag skulle hålla sinnet öppet och släppa begränsade tankesätt. Jag kommer att se livet på ett helt nytt sätt när jag öppnar mig.  Nutidskortet blev " rensa omkring dig" beskrivningen var att min jobb och hemmiljö påverkar mig på många nivåer. Har jag det rörigt omkring mig så urholkas min energi, kreativitet och framgång. Jag ska rensa bort störande element och släppa saker som inte gagnar mig. Framtidskortet blev "Gåvor från Gud" och beskrivningen var att kärlek skickas till mig i många olika former och min uppgift var att ge och ta emot kärlek. Just nu väntar svaret på mina böner i att jag ska vara villig att ta emot den. Äntligen har änglarna helt klart för sig. Det ska ta mej sjutton inte vara stökigt hemma för då får man inte frid i själen. En städad hall och ett ordningsamt kök är harmoni i klartext.

Idag när jag var på väg hem såg jag att min Marie ringt så jag ringde upp. Hon frågade hur läget var och vi pratade om det ena och det andra. När jag kom hem så började jag fundera.Hmm. Varför ringde hon en tisdag bara sådär? Har jag sagt eller gjort nåt så hon oroar sig? Man vet aldrig med Marie. Hon kan läsa av minsta lilla nyans på rösten och disikera en så för henne kan man inte dölja något.  Jag gick hemma och funderade en stund men näe. Jag måste bara ringa upp och kolla.

Jag: Hej, vad gör du?

Marie: Jag är på löpbandet men klev just av.

Jag: Ojdå. Förlåt. Jag var bara tvungen att ringa och kolla om det var nån särskild anledning till att du ringde?

Marie: Nä. Jag längtade efter dig bara och det var ett tag sen vi pratade så då ville jag ringa.

Jag: Okej! Ja, jag har inte oroat dig på nåt sätt då i allafall. Det är bra. För allt är bra .

Marie: Du tänker för mycket.

Jag: Eller för lite :)

Marie: Kram på dig. Och du vet att jag alltid finns bara ett telefonsamtal bort..

Jag: Kram på dig och jo, det vet jag.

 Jag hade besök idag när jag kom hem utav en vän. Vi satt vid köksbordet och pratade djupa saker om livet. Kompis-Anders och Karin kom och vi fortsatte samtalen över en kopp kaffe. Och Marie. Min Marie. Du är enorm. Vet ni. Det här är kärlek på riktigt.

 

 

 

Likes

Comments