Sömnlös natt igen. Sista gången jag tittade på klockan var den 04.30. Inte bra. Förstår inte att det ska vara så omöjligt att somna. Igår var en bra dag ändå, gick på  hockeymatch på kvällen och sen film och mys med ena dottern. 



Klev upp i morse och skulle ta min fiskolja som jag köpt efter starka uppmaningar. Vad hittar man i kylen? Jo ett paket alvedon. Man kan vara trött och så kan man vara trött. Det är kanske inte så konstigt att man tappar bort skor och stekpannor och annat. Sova på natten och vara vaken på dagen är ett av mina nyårslöften.

Det där med nyårslöftena. Det är dags nu. I morgon är det ett nytt år. Ett bättre , lyckligare och gladare år. Jag ska försöka vara mitt absolut bästa jag. Så bra jag bara kan. Jag ska jobba på att bli en bättre mamma och bättre väninna. Jag ska i ännu högre grad försöka leva i nuet och ta vara på de möjligheter som kommer. Jag ska försöka bli modigare. För om man inte satsar som kommer man heller inte att vinna. Jag ska älska ovillkorligt, jag ska skratta mycket och jag ska försöka se möjligheterna i allt som kommer. Min Marie sa att man har ett ansvar för hur man tar saker. Nu är man satt på jorden. Mag gör saker som ibland är bra och som i bland är dumma. I bland är man till och med hemsk. Men så länge som man inte dömer andra så får man ta det som det är och verkligen försöka. Och inse att man är en blandning av både fina och mindre smickrande egenskaper. Ansvaret är var och ens. Och nästa år ska jag försöka göra det bästa möjliga av det jag ställs inför.

Jag borde egentligen inte sitta här och skriva. Jag borde ta och fixa med kläderna inför i kväll. Jag borde ta och fixa med alla matinköp som ska göras. Det är verkligen att vara sent ute att göra det idag. I kväll är det middag tillsammans med fina vänner och det ser jag fram emot. Just den här dagen har jag oroat mig för så länge. 



 

Det har gått åtta månader. Idag är det bröllopsdag nummer två. Barnen saknar dig enormt. Den här bilden på er är så fin. Den säger så mycket om den kärlek du och barnen hade till varann....


Alltid på språng och alltid med ett leende på läpparna. Fulla med upptåg...

 


Den här togs dagen innan cytostatikabehandlingen skulle påbörjas. Vi firade att nu skulle behandlingen börja och du skulle bli frisk. Vi var spända men det var ändå med lättnad. Det är så här jag ska försöka minnas dig. Glad. Och med stor aptit på livet.

Nu finns du inte mer och jag firar min första bröllopsdag utan dig. Jag ska få sällskap till graven i kväll och vi ska tända ljus. Jag går vidare i livet utan dig. För det är så det måste ske. Det var tills döden skiljer oss åt. Och det gjorde den. I samtal med din extramamma hade du berättat hur mycket du älskade mig. Du hade berättat att visste att du skulle dö. Du bad henne hälsa att oavsett vilka beslut som jag skulle fatta, både i jobbet och privat så skulle du sitta i himlen och stötta mig i det. Du sa att hjärtat är stort nog att rymma fler.. Det visar vilken enorm människa du var. Ta hand om mig från himlen och led mig åt rätt håll. Ha en fin bröllopsdag där uppe. Om du vill får du gärna ge mig nåt tecken på att du har det fint. Sov gott och vi ses snart.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Känner ni till det engelska uttrycket comfort food? Kocken Nigella använder det ofta när hon på nattkröken smyger upp och öppnar kylen och hittar rester av alla de kulinariska rätter som hon gjort.

Men visst är det väl så att man alltid har lite plats över i magen när efterrätten serveras. Desserten har väldigt många funktioner. Det viktigaste är att den ska lägga sig som bomull runt hjärtat. Den ska också vara helt oemotståndlig.  Comfort food, tröstande mat. Det ska räcka med att titta på en efterrätt för att en mulen och ruggig dag genast ska kännas ljusare och man ska känna sig friskare om man är lite sjuk.

En riktigt tröstande efterrätt ska helst serveras rykande het, direkt från ugnen. Den ska dofta så gott att man inte kan nöja sig med bara en bit heller. Den ska vara vacker och smaka utomjordiskt bra och bara anblicken ska få dig på bättre humör. Så bra att även det sämsta väder kommer verka rätt hyfsat. 

Olika efterrätter betyder olika saker för olika människor. Om choklad får dig lycklig så välj en som är maffig med inbyggd sås som uppenbarar sig när du låter skeden glida genom skapelsen.  Om hösten är din allra bästa årstid kan du skatta dig lycklig. Mängden av frukt och bär är enorm och utbudet gör att du kan svänga ihop vilken paj som helst toppad med fluffig vanlijsås. Tillsammans med tända ljus och en filt, vad kan gå fel? Och det är ju så att kring julen så längtar man bara efter nygräddad sirapspudding eller krämig ris ala malta med extra vanilj. Och vad vore en sensommarkväll utan en Cappuchino-pannacotta?

Som ni kanske förstår så är det dåligt väder i Hudiksvall idag. Efter en rask promenad på morgonen lockade sängen mer än något annat. Det är fuktigt och rugggt och eländigt. Min Comfort food hittills? Kanel-knäcke. Men dagen är inte slut än. Och efter att ha suttit i hallen och kollat in dagens hockeymatch och frusit häcken av mig så tror jag att inte ens jag kan motstå en varm Pannettonepudding.

Så dagens tips från den svarta husfrun är att ät mer efterrätt. Om det serverades mer Fruktkaka med kolasås och Persikokompott så skulle det vara fler lyckliga människor och mindre krig på jorden. 

Likes

Comments

Hej på dig där i himlen. Jag hoppas du har det bra där uppe. Jag antar att du har det men jag kollar med dig för säkerhets skull. Det är åtta månader sen du lämnade jorden och det känns både som det var alldeles nyss och som att det vore väldigt länge sedan.  Jag har firat två av barnens födelsedagar utan dig och jag har firat min första jul med dig i himlen. Om bara någon dag har vi vår andra bröllopsdag, den första utan dig. Jag gruvar mig lite inför den. Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Förra året när vi firade vår första så grät du och frågade om det var den enda bröllopsdag du skulle få fira men jag sa nä, det är den första av många. Jag hade fel och jag är ledsen för det.

Här nere på jorden är det tungt. Jag har haft det svårt ett tag och det verkar hålla i sig. Ledsamma saker avlöser varandra och jag är trött på det. Det enda jag vill är ju att få må bra och vara lycklig, tror du att du kan hjälpa mig med det? Du kanske kan se in i framtiden, kan inte du putta mig lite åt rätt håll så att jag åtminstone missar de största minorna? Jag vet inte riktigt längre vad jag behöver men det kanske du gör? Du får gärna skvallra lite vad jag ska göra om det är nåt viktigt du tänker på. 

Lilla sonen har haft en period där han saknat dig mycket och gråtit varje kväll. Han har förstått nu att du inte kommer tillbaka. Det blev väldigt tydligt nu runt helgerna. Han har pratat mycket, om bordtennisen, om dig och om hur tomt han tycker det är. Vi har varit till graven många gånger under året och ibland har så han  fått lämna en fin blomma. Det känns konstigt att se ett litet barn framför en grav, små händer som stryker över stenen . Det är svårt att se ett litet barn gråta och sörja och veta att det finns inget man kan säga som tröstar. Man kan bara krama om och hoppas att svidet i bröstet lindras.

Snart har ett år gått. Kan du fatta, ett år... För mig är det ofattbart. Det är så mycket som händer i livet och du fattas mig. Jag skulle behöva få sitta ned och prata med dig och berätta för dig allt som händer. Fråga om datagrejer och få råd om hur jag ska göra med vissa beslut jag måste fatta. Många gånger känner jag mig vilsen och vet inte hur jag ska göra. Då försöker jag tänka hårt i huvudet hur du skulle ha sagt. Tyvärr så får jag inga bra svar och jag fattar beslut som inte alltid är de bästa.

Jag vet att jag lovat dig en hel del. Att det är saker jag ska fortsätta att göra för att du bett mig. Jag försöker så gott jag kan. Jag försöker lyssna på de hälsningar du skickar genom din extramamma också. Idag kom Kompis-Anders och så sa han att du har väl tagit blodtryckstabletten? Det hade jag ju naturligtvis glömt. Inte kunde vi fixa tvättmaskinen heller .Den har gett upp helt. 

Jag är fortfarande arg på Gud för att du inte finns och det kan du hälsa honom nästa gång ni ses. Jag kan inte förstå meningen med detta och jag har svårt att acceptera att döden drabbar unga människor. Det står i bibeln att det räcker med att tro och att be. Och det gjorde jag och det räckte inte. Fråga om jag inte bad tillräckligt eller på fel sätt. För just nu känner jag mig både arg och lurad. 

Det är snart ett nytt år. Jag hoppas det blir ett bra år med mycket glädje, kärlek , humor och annat roligt. Ett ljust år. Jag ska hedra dig genom att leva mitt liv, jag som fortfarande har chansen. Om jag orkar så åker jag ut till graven och tänder ett ljus. Och orkar jag inte det så tänder jag ett för dig här hemma och hoppas att det går lika bra.Sov gott och så ses vi snart. Ett liv på jorden är ju ett andetag i himlen. 

Likes

Comments

 

Hängde på kompis-Anders och Karin till Maxi. Bilen ville ju inte starta och min kyl ekade tom.  Anders gillar tydligen inte att shoppa så jag tänkte att nu gäller det att vara snabb och effektiv.  När vi går där och plockar varor så stannar han till vid ett set med skruvdragare med en miljon olika tillbehör. Jag säger till Anders att man kanske ska ha ett sånt set. Jag har en skruvmejsel, en tång å så tror jag att jag har en hammare. Anders tittar bekymrat på mig och säger: Eller så ska du inte alls ha en sån. Kanske du ska ringa en vän när du behöver hjälp, alltså mig.  Jag har redan insett att jag är totalt värdelös på händiga grejer. Jag kan inte skruva ihop saker eller fixa med bilen eller ordna till det när datorn eller Iphonen krånglar. Jag är helt beroende av hjälp. Tonåringarna kan hjälpa mig med datagrejerna och nu fixade Anders bilen idag vilket jag är enormt tacksam för.  Jag hittade en flaska tvättmaskinsrengöring på Maxi som jag köpte och skulle testa om det funkar. Tvättmaskinen är ett evighets-renoveringsprojekt som ingen hittills lyckats fixa. Och nu satte jag min tilltro till den här lilla rengöringsgrejen. Som 4-barnsmamma utan tvättmaskin är man rätt såld skulle jag vilja påstå.Jag skyndade mig att hälla i rengöringen i tvättmedelsfacket. Det var mörkt i tvättstugan. Drar igång tvättmaskinen.  När den hoppar igång så ser jag att tvättmaskinen är full med tvätt. Nu kommer dels inte rengöringen att funka och dels kommer jag ha sabbat äldsta dotterns tvätt och antagligen bli ersättningsskyldig. Mmmm underbart. Anders, kan du förbarma dig över maskinen innan jag förstör nåt mer??

Från mitt på dan till sen eftermiddag tillbringades med goda vänner. Idag var en sån dag när jag kände att jag inte ville vara ensam. Vi satt och pratade om relationer och om det här med vänskap. Vi pratade om hur snabbt vänskapsrelationer kan ändras och hur det känns när de man tror har vid sin sida sviker. Jag blev så otroligt ensam när min man dog. Många av de jag trodde skulle finnas hos mig för evigt vände sin rygg och gick. Jag tyckte att det var svårt. Inte bara hade min man dött, med honom försvann så många som jag räknat in som mina närmsta. Jag grämde mig och ältade. Tills en av de jag hade kvar sa att sörj inte de du förlorat utan gläds åt de nya som du nu lärt känna.  Och det som dagens diskussion gav var att det är inte antalet vänner som är det viktiga utan att de är äkta och finns där no matter what. Och det är jag den första att skriva under på.

I postlådan låg HM.s vårkatalog. Det är så mörkt och kallt och eländigt att jag glömt att det kan komma en vår också. Just idag så var det en trevlig påminnelse mitt i allt mörker. 

Likes

Comments

Tonårsbarnen sover. Det är tyst och lugnt i lägenheten. I går när jag kom hem var det annat. Prat och surr. Själv var jag så enormt trött och kände att jag behövde få gå i säng. När jag kommer in in sovrummet ser jag att de bytt lakan i min säng. Och att de tvättat och hängt kläder på tork.  Det knep till av värme i hjärtat. Mina stortjejer är verkligen enormt ansvarsfulla och omtänksamma. Jag måste bli bättre på att berätta det för dem.Jag tror inte att jag gör det tillräckligt ofta.

Vaknar rätt tidigt idag. Kylen är i princip tom. Måste iväg och handla. Ringer Kompis-Anders och kollar om han är i stan. Det är han inte. Min bil har stått rätt länge och eftersom jag bara kör korta turer så laddar batteriet ut fort. -Men ring du om bilen inte funkar, det löser vi säger han efter en stunds samtal. Bilen vill naturligtvis inte starta. Ringer Anders igen som lovar att hjälpa mig få igång den. Han å Karin ska i allafall in till stan och handla säger han med ett skratt. Vilka vänner man har. Jag gråter en skvätt över honom och Karin när jag tar hissen upp till lägenheten.

Under hösten har jag hållit på och rensat ur och slängt kläder ur min avlidne makes garderober. Det har varit ohyggligt tungt och svårt. Men med hjälp av en väninna så blev det gjort. Jag har däremot inte flyttat in något i de tomma garderoberna. Mina kläder trängs fortfarande i en garderob och det som inte får plats där ligger i tvättkorgar. Det känns inte riktigt okej än att vika in mina kläder i hans garderober. Jag vet att det låter sjukt. Det känns som en jättetröskel. Just nu ser mitt sovrum ut som ett vindsförråd men saker som förvaras i korgar. Jag vet att jag borde. Tänker för en sekund att det är en sån där sak som jag ska lägga som nyårslöfte. Att åter ta tag i garderoberna. Flytta in. Men fortfarande känns lägenheten lite som ett flyktingläger. Jag känner mig inte helt hemma. Det här var ju vårt hem, inte bara mitt.  Jag vet inte ens om jag ska bo kvar. Om jag vill bo kvar. Jag vet inte om lägenheten för alltid kommer att förknippas med det som varit. Kanske är det bäst att starta om någon helt annan stans? Om man bara hade svaret, facit på vad som vore det rätta så skulle allting vara så mycket enklare. Kanske ska jag inte ta garderoberna än. Eller så ska jag.. Beslut beslut....

För det är just det. Att jag är less på att att saker blir fel och går snett. Jag önskar lite medgång för en gångs skull. Jag är trött på att efteråt stå och känna mig dum och tänka att ja gud ja. Att jag inte fattade när allt var så tydligt. Eller jag borde ha gjort på ett helt annat sätt. Att packa och flytta är ett stort beslut. Att byta jobb är visserligen också ett stort beslut men det är ju redan fattat. Det kanske är ett utav de sämsta besluten. Eller kan vara det bästa, who knows när man inte har nån kristallkula att se in i framtiden med. Så du som sitter på facit, kan du låta mig kika lite så att jag åtminstone kan undvika de största och hårdaste smällarna i allafall. Jag vill stå på benen under hela 2013. Tack på förhand.

 

Likes

Comments

Året 2012 håller på att ta slut. Det är inte många dagar kvar. Summeringen hur det här året varit har börjat. 

Det här året har varit det svartaste och svåraste i mitt 38-åriga liv.  Året började med kamp. En enorm kamp på liv och död där döden till sist segrade och den 30 april, på kungens födelsedag, så tog cancern min mans liv. Även om jag förstod att det var så det skulle sluta så var det svårt. Från början så var det ett mirakel om jag kom upp ur sängen. Sorgen och den enorma saknaden var svår. Barnens sorg var svår att möta. Kroppen stretade emot. Varenda rörelse var som knivhugg. Tillsammans med sorgen fanns ilskan mot den sjukvård som man litat på och som man trott skulle göra allt. Allt man fått sagt till sig som sedan visat sig vara precis tvärsom födde osäkerhet och tilliten som redan var tilltufsad fick sig en knäck.

Jag försöker summera mitt år. Och det är med tårarna rinnande nedför kinderna. Livet tar så outgrundliga svängar. Överumplande vändningar.  Jag hinner inte riktigt med. Jag sitter och tänker tillbaka på allt som hänt under mitt 2012 och det är så mycket svåra saker. Och vet ni vad den gemensamma nämnaren i allt är? Jo, jag. Jag funderar på mig, och på den jag är.Jag har ju så gärna velat tro att jag är snäll och omtänksam och godhjärtad. En bra kompis och mamma. Ett trevligt sällskap. En bra person. Men jag tror inte att det är så. Jag är nog komplicerad. Jag har efter allt jag gått igenom ett annat svårmod och ett annat allvar än vad ni andra har. Jag står upp för mina åsikter och jag tror att det inte är en uppskattad egenskap att ha. Särskilt inte som kvinna, och kanske inte som liten och blond. Jag är kanske krävande och svår. Det är kanske så det är. Min allra bästa väninna sa nyss i telefonen att alla de egenskaper som du har är det som gör att du är just du. Och du ska inte vara nån annan. Om ni visste vad jag just nu skulle vilja vara just det. Någon annan. Men jag är glad att ha dig Marie vid min sida. Du har sett mitt starkaste och mitt svagaste och du är fortfarande min vän. 

Det jag har lärt mig under mitt 2012 är att inte ta vare sig någon eller något för givet. Jag har lärt mig att man aldrig kan förvänta sig något. Man kan ha förhoppningar, men aldrig förväntningar. Murar som raserats byggs upp. Kanske lika bra? 

Nästa vecka börjar ett nytt år. I april var planen att mitt nyår skulle firas i USA hos vänner. Det blev inte så. Det var med all säkerhet inte meningen att det skulle bli så heller. Nästa vecka börjar jag mitt nya jobb. Det är ett nytt år. Min amerikanska väninna sa vid ett tillfälle när jag grät över en person i min närhet som är svårt sjuk att Gisela, döden kommer att ta personer ifrån dig. Du däremot ska leva. Det är fortfarande människor i din framtid som du ännu inte träffat och som det är meningen att du ska lära känna. Din tid är inte över, du har saker kvar att göra. Ja vem vet. Framtiden. Mia Törnblom säger alltid att om man står med ena benet i det förflutna och med det andra i framtiden så pinkar man på nuet. Jag vet inte var jag ska befinna mig. I det mörka och sorgliga förflutna? Eller i en framtid som jag inget vet om och som delvis känns otäck? Eller i nuet? Det nu som jag heller inte har koll på eftersom förutsättningarna konstant förändras? 

Fast det är kanske så att det är just det som ni andra kan som jag saknar, att hänga med i svängarna när nuet ändras. Jag är tydligen urusel på det.

Hej då 2012, du kom och var ett svårt år. Du rev upp mitt hjärta, min själ och min kropp. Det som var jag var ett vrak. Jag står på benen nu. Jag är starkare än jag var. Jag har lärt mig. Jag välkomnar 2013. Jag hoppas på bra saker under nästa år men vem vet? Jag har lärt mig att inte ta något för givet.

Likes

Comments

Äntligen har det slutat snöa. Julen är snart över. För min del har det varit två bra dagar. Bläddrade igenom Facebook och uppdaterade mig på mina vänners vardagsproblem. Vinterkräkan hälsar på i stugorna och smittar ner barn. Folk har varit strömlösa  och missat Kalle anka. 

Igår träffades vi i Dalbogården för att äta och träffa släkt. Svägerskan räcker över sin mobil och visar en artikel. Bara några mil lägre bort har en tvåbarnspappa blivit överkörd och omkommit. Föraren som kört på honom smet. Hans vän hade förtvivlat försökt ge hjärt och lungräddning men förgäves.  Barn har förlorat en pappa. Det är en vän som saknas i kompisgänget. Föräldrar har förlorat ett barn. Julfrid och glädje byts ut mot oändlig sorg. För två år sen drabbades min väninna av just detta. Hennes livs älskade blev överkörd och omkom. Jag vet chocken, sorgen och den enorma saknaden.  När jag lästa artikeln om olyckan på Expressen så blev åter alla bekymmer så små. Jag satt på Dalbogården och hade mina kära runt mig. 

Dagen har börjat. Lite sovmorgon. Vaknar av ett varmt litet barn som kröp ner i sängen. Frukost och soffmys. Vi sitter tillsammans och pratar om tv.programmet. Barnet ihopkrupet vid min sida. Varm och och go. Alldeles underbart.  Kom ihåg detta. Tänk på vad som är viktigt och vad som verkligen betyder något. I våra trakter så saknar två barn sin pappa. En pappa som aldrig mer kommer hem. Ta det lugnt i trafiken allihop. Inte för att jag tror att föraren som smet från olyckan läser min blogg, men utfall så säger jag att ge dig till känna. Ta ditt ansvar. Du har orsakat stor sorg hos familjen.  Gör det rätta och hör av dig till polisen.

Likes

Comments

Julafton har passerat. En av de dagar som jag gruvat mig mest för. Första julen utan mina barn, första julen utan min man. Första julen med min nya relation, bonusar och hans släkt. När man inte vet hur det ska bli utan bara kan ana...

Dagen innan jul gjorde vi de sista julklappsinköpen och maten skulle inhandlas. När vi är på Ica så frågar hjärtat om jag har gravljus med mig. Det har jag inte. Då ska vi köpa det säger han. Och på kvällen går vi till kyrkogården. Det är meterdjup snö. Jag kan inte peka ut var min mans grav är och vi hinner gräva fram åtta gravar innan vi hittar rätt och kan tända ljus. Det glimmar vackert när vi går därifrån. Väl hemma tänder vi mashaller i snölyktan som lilla J gjort och det lyser upp som en snövulkan i mörkret.

Julafton kom och med den nya traditioner. Det började med grötfrukost hos svägerskan. Det var mycket människor och det var en mysig sammankomst. Jag kunde helt och hållet bara vara. När vi kom hem tillbaka till huset och öppnar dörren så möts vi av rök. I huset är det dimma. När vi skyndade oss att åka på frukosten så glömde vi att släcka ljusen i advenststaken. Ljusen har brunnit ner och mossa och pynt har tagit eld. Det har spridit sig till duken och köksbordet har börjat brinna innan alltihop slocknat av sig självt. I morgonstressen glömdes ljusen helt och hållet bort. Denna julens lärdom blev att aldrig ha träljusstakar och inget brännbart pynt. Och vara skitnoga att påminna varann om ljusen. Det är verkligen så himla lätt att glömma. Igår hade vi en enorm änglavakt. Huset kunde lika gärna ha brunnit ner till grunden. Tack änglarna för hjälpen.

Idag är det juldagen. De flesta av mina vänner firar sin jul idag på olika håll på jordklotet. Vi har haft en chill dag på soffan med film och mys. Snart är det dags för klanen Johanssons juldagstradition, julklappsleken. Det återstår att se om det är en trevlig familjesammankomst eller om det är familjlefejd på liv och död. Efter att ha deltagit i sommarens gocart-turnering så har jag fattat att det mesta är på liv och död.. Skämt å sido. Det ska bli roligt att få ta del av något nytt. Jag önskar er en fin fortsättning på julen. Och tipset från den svarta husfrun blir att blås ut ljusen och skaffa brandvarnare. Det är en billig livförsäkring.

Likes

Comments

Vaknar upp. Det går trögt idag. Det blev sent igen, en aningen senare än jag hade tänkt. Kidnappad av goda vänner igår, bjuden på middag och trevligt sällskap långt in på nattkröken. Det tog en stund innan jag kommit mig i säng. Dottern var ut med klasskompisar igår och när klockan var 03.30 vaknar jag med ett ryck och kommer på att käre värld, var håller hon hus?? Sliter åt mig telefonen och ringer. En trött dotter svarar i andra ändan: Herregud mamma jag ligger på övervåningen å sover. Jaha okej. 

När jag går ut för att hämta tidningen så ser jag att någon av grannarna har varit snäll och skottat utanför min dörr. Tacksamt sänder jag en tanke till den som tog sig an skottningen. Utanför på parkeringen här vid Hemköp är det redan full snurr. Om en kvart öppnar affärerna och då kommer det att bli värsta cirkusen. Det är dan före dan före dopparedagen och jag kan bara tänka mig den julhysteri som kommer att spegla handelsstaden Hudiksvall idag.

Jag är lite trött och seg. Ute ser det kallt ut. Väderleksrapporten lovar ännu mera snö ( Någon som är förvånad??) Mayaindianerna hade fel och jorden snurrar på i sin vanliga takt. Smöret är slut i kylen så jag lär iväg å handla. Det allra mesta är precis som vanligt. Mitt tips till Hudiksvallsborna idag är att parkera lugnt och spring inte så fort.  Eftersom vi fortfarande lever så blir det jul i år också. 

Dagens änglakort blev "Baschakrat" och det beskrivs som så att jag ska tänka positiva om mitt hem, min karriär och min ekonomi eftersom de ord jag tänker bestämmer resultatet. Bra, då gör jag det. Känns lixom bra eftersom jag fått fel lön. Då ordnar sig allt. Tack tack änglarna. 

Likes

Comments

Sista dan på jobbet idag. Det var tomt i korridoren. Många har redan hunnit gå på julledigt. Det kändes vemodigt att städa ur kontoret och att sitta på fikarasten. Kramade om Lilla My ordentligt innan jag gick.  Jag skulle ha velat krama om alla men kände att nä, det är dags att gå nu. Efter nyår är det nytt jobb och nya kollegor. Ett nytt kapitel.

Natten som gick var årets längsta. Från och med i dag så vänder det. Nu ska det bli ljusare och ljusare bara. Inte gick jorden under heller. Siv på jobbet sa att Mexico ligger ju 7 timmar framåt i tiden så inte förrän 07 i morgon kan vi vara helt säkra...

I går firade vi jul här på Källargränd. Hjärtat var här och alla barnen utom äldsta dottern. Det var så underbart att ha alla samlade. Maten blev bra och barnen var glada och det var skratt en bra bit in på kvällen. När hjärtat och hans barn åkt så ville mina små inte gå i säng. De ville sitta uppe och känna efter hur härligt allt var. Själv myste jag på i köket. Disken tornade upp sig som ett berg på bänken. Men det gjorde mig ingenting. Snarare tvärsom. Tänk om bänken alltid var tom.... 

Dagens första änglakort blev "tidigare liv" och beskrivs så här: Jag har dragit detta kort för att jag har erfarenheter från tidigare liv som påverkar situationen som jag frågar om. Jag ska be änglarna om hjälp att minnas, släppa, lära och läka från mina tidigare erfarenheter.  Det andra kortet var "vegetarian/vegan" Jag fick detta kort för att änglarna vill att jag ska hedra min kropp och min andliga väg genom att bara äta och dricka sådant som har en hög vibration. Det innebär att jag ska äta frukt och grönt och sådant som är ekologiskt och fritt från tillsatser,  Ja.. Det är ju jul så fattade jag ju egentligen att vegan-kortet skulle komma. Och Tidigare liv.. Jo så är det..

Idag åker barnen. De kommer säkert ha en bra jul och jag med. Ny och annorlunda men bra. Ännu ett nytt kapitel.

 

Likes

Comments