Jag har funderat mycket på hur jag ska lägga upp den här bloggen och kommit fram till att jag försöker göra den så kronologisk som möjligt. Men de kommer nog bli lite hoppande fram och tillbaka, vissa saker hänger ihop delvis så..

Jag tänkte berätta lite om något som hände mig när jag var 6år gammal ungefär, jag hade ingen tidsuppfattning och vet inte hur länge det pågick men jag minns allt så väl.
Jag älskade mina syskon, de var så mycket äldre än mig och jag tyckte de var så häftiga! Det hände ofta att jag smög på dem och tittade in igenom nyckelhålet på dörren för att se vad de gjorde, men de upptäckte det snart och tejpade för det! Åren gick och det var bara min yngsta syster som bodde kvar hemma.. Hon hade sitt rum nere i källaren där hon kunde vara ostörd, jag älskade att hänga där med henne tills hon en dag bad mig att lägga sig bredvid henne i sängen. Hon la sig på mage med en kudde under sig och gned sitt kön mot den, "testa det här" sa hon, "det är skönt.." jag gjorde som hon sa och jag minns en kittlande känsla. Jag hade som sagt ingen tidsuppfattning men det fortsatte så här några gånger tills hon en gång bad mig att smeka henne, hon la sig på rygg och tog min hand och liksom visade hur jag skulle göra, jag såg på henne att hon tyckte det var skönt. Det fortsatte att eskalera, hon ville att jag skulle smeka henne innanför trosorna, jag minns att jag tyckte det var läskigt med allt hår och äckligt att det var kletigt.

"Nu får du gå upp, gå raka vägen till toaletten och tvätta av dig! Men du får inte gå konstigt med händerna", sa hon och visade liksom spretandes med fingrarna, för mina fingrar var kletiga. Jag förstod på något vis att det var förbjudet, så jag gjorde som hon sa, utan att mamma såg mig.

Min egen syster ville att jag skulle ta på henne, smeka och tillfredsställa henne. Jag kände mig smutsig, äcklig och skamsen, men framför allt lärde jag mig att ljuga för min mamma. Men jag gjorde ju min syster nöjd, hon som var min förebild..

Jag hatade när jag blev kletig om fingrarna, det var så äckligt, jag sprang upp varje gång och jag vet att mamma reagerade någon gång och undrade vad jag gjorde, jag minns inte vad jag sa, men jag ljög för henne. Någon gång kom hon ner och öppnade dörren till min systers rum, man hörde när hon gick ner för trappan, så vi hade slutat innan. Mamma frågade vad vi höll på med, vi ljög för henne..

Likes

Comments

Jag hatar min mamma.. smaka på dem orden, hatar. Hur kan man hata sin mamma? Hon som skapat en och satt en till jordelivet, ibland önskar jag att hon redan slutat där, att jag aldrig blivit till den där semestern på Teneriffa. Men nu är jag här och tänker kämpa för det, även om jag ibland bara vill avsluta allt. Jag var som sagt ofta och nästan alltid med min pappa när jag var liten, dels för att han hade ett så pass bra jobb att jag kunde vara med honom, men mest för jag avskydde och var rädd för min mamma.
När jag inte gjorde som min mamma ville eller om jag råkade vara där vid fel tillfälle så slog hon mig, som tur är minns jag det inte så mycket, men jag minns en gång så väl. Jag lekte med en utav mina bästa vänner hemma hos mig och vi fick väl någon briljant idé och frågade mamma om lov, när hon sa nej tjatade jag lite till och mamma örfilade mig. Vad gör hon? Hur kan hon göra så här när min vän är här? Gud vad pinsamt..

Jag minns så vad jag skämdes, tänkt att min kompis såg min mamma slå mig, jag kan fortfarande känns någon slags skam i det. Men det värsta var inte det fysiska min mamma gjorde mot mig utan det psykiska. När jag tillexempel inte åt upp maten så brukade hon säga "nej men, då kan jag lika gärna gå och hänga mig!" Hur mycket jag än hatade min mamma så ville jag inte att hon skulle hänga sig. Jag minns skräcken varje gång jag inte hittade mamma, jag skrek och ropade efter henne, började gråta och paniken kom, mamma har hängt sig! Hon hängde sig aldrig, men skräcken fanns där, att hon skulle göra det, detta resulterade i att jag aldrig ville vara till besvär eller sätta mig emot min mamma. Jag var en riktig liten ängel som aldrig gjorde något dumt, gud vad bra hon måste ha fostrat mig.

Vad alla andra såg, de var det min mamma brydde sig mest om! Fint hus, fin bil, fin trädgård, snälla barn som gjorde som hon sa och gjorde bra från sig på många sätt. Men att vi alla har stora ärr inom oss som aldrig kommer försvinna, det såg ingen..

Likes

Comments

Jag var till syntes en helt vanlig söt liten tjej, smått blygsam och gjorde bra från mig i skolan. Alla mina kompisar var så avundsjuka på mig, jag hade en sån bra familj, bodde i ett så fint hus och fick allt jag pekade på! Ville jag ha en leksak, ja då fick jag det, ville jag ha ett husdjur, inga problem! Jag kan nog inte räkna upp alla djur jag haft, hundar, kaniner, häst, råttor, marsvin, katt... listan är lång.

Så hur blev det då så här? Hur blev den lilla rara flickan så mörk i själen?

Vi kan börja med min uppväxt generellt, jag bodde med min mamma och pappa i ett stort hus, vi hade mycket pengar. Jag har 3st syskon, alla äldre, en bror och två systrar. Min yngsta syster och min bror är de som bodde hemma hos mina föräldrar några år samtidigt som mig innan dem blev så gamla så de flyttade hemifrån. Jag spenderade ofta mina dagar med min pappa på hans jobb, han var snickare och hade eget snickeri som jag älskade att vara på. Jag minns så väl hur vi brukade hyvla brädor i en maskin, han sköt in dem och jag stod på andra sidan och tog emot dem, så fina och släta. Jag var verkligen pappas lilla glada flicka..

Likes

Comments