Idag har jag och Linnéa varit i Arvika och uträttat ett par ärende. Vi var bland annat inne på banken och besöket var långt ifrån så smidigt som jag trott.

Tryckte ut en kölapp och insåg att det var 23 personer före mej. Jag förstod att jag hade valt helt fel dag och tid för vårt bankbesök. Men jag tänkte inte ge upp så lätt, nu när jag ändå var där. Linnéa måste ju få egna bankkonton och få igång ett sparande. Det är hög tid, såhär 20 dagar efter födseln.

Man kan sammanfatta väntrummet som trångt. Pensionärerna stod som packade sillar med rollatorer och vandringskäppar i en salig röra. Jag klämde in mej och Linnéa mellan ytterdörren och en invandrarkvinna med tvillingbarnvagn och sina små barn.

Att bära omkring på ett nyfött barn i bilbarnstol är ett säkert kort för att få prata med var och varannan människa. Inte riktig det jag annars försöker eftersträva. Jag kan faktiskt vara både supertrevlig och social, men oftast väljer jag att bara hålla mej i bakgrunden.

Men Linnéa håller oss alltså i ständigt rampljus. Invandrarkvinnan sken som en sol och pratade med mej och Linnéa. Hon visade fram sin bäbis och var verkligen hur trevlig som helst. När en av Arvikas original, tillika alkoholist kom stapplande fram med sin rollator med kvartingen liggandes i korgen, ändrades hennes minspel. Kvinnan ville att jag och Linnéa skulle ta skydd bakom henne. Hon ville skydda oss mot mannen med rollatorn. Jag försäkrade lugnt och sansat att jag inte alls var rädd för mannen som var knappt 150 cm lång. Kvinnan var inte så övertygad när jag sa att han inte var farlig. Men hon släppte trots allt taget om bilbarnstolen. Mannen kom ända fram och tittade så rakt in i mina ögon som man kan göra när man inte är nykter och är minst en skollinjal kortare än mej. - Va fin du är, sa han. Du kan väl hälsa tack till din pappa. Jag tackade artigt, jag är trots allt både tjock och trött, så det gäller att ta åt sig av alla komplimanger man kan. Sen gick han och kvinnan bredvid mej fnissade lättat.

När det väl var min tur så var mitt ärende inte gjort i ett hastverk. Killen som hjälpte mej förklarade att jag måste boka tid hos rådgivare för att starta ett fondsparande. Visst, klart att vi ska vara så omstädiga. Men du kan öppna ett vanligt kapitalspar försäkrade han. Jo, tack. Det vill jag, också. Men jag vill månadsspara på ett annat sätt så att min dotter inte kan få tillgång till alla pengar på sin 18 års dag - Om hon inte skulle vara torr bakom öronen. "Tôrr bakom ôra". Okej, jag insåg att man kanske inte bör uttrycka dig så år 2017 på ett bankkontor i Arvika. Men det var ju faktiskt precis vad jag ville få fram. Min dotter kanske faktiskt inte är tôrr bakom ôra när hon fyller 18 år utan kanske måste fylla minst 25 innan hon får tillgång till pengarna. Det är vad jag kallar tryggt sparande. Men okej, jag kan förklara det för rådgivaren vid mitt nästa bankbesök.

Skönt att komma hem till Aschtan igen efter så mycket sociala intryck...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Nu är det alltså februari och det är dags att börja planera inför förlossningen. 😱 Det känns overkligt och samtidigt väldigt spännande. Skräckhistorierna duggar tätt från nära och kära. Tack så hjärtligt för de. Men än så länge har ingen klarat att rubba mitt lugn även om jag inser att en levande människa ska ut genom min kropp. Hur sjukt är inte de egentligen? Om jag ser mej omkring i världen så har många klarat av denna prestation - Så varför skulle inte jag klara av de.

Jag inser att jag inte kan planera vilken dag det händer eller hur det ska gå till. Det kan vara lite svårt för en planerare att inte kunna planera. Därför har jag så smått börjat packa väskan. Skötbord, vagga, spjälsäng och mängder av blöjor från Magnor finns på plats. Tänk att blöjor är så billigt i Norge!! Idag tvättar jag alla kläder och sängkläder åt den lilla kraken. Så pyttesmå kläder så man kan inte låta bli att bli lite rörd. Innan dagen är slut så tänkte jag att de skulle ligga i den nya garderoben som herrn i huset monterade upp igår. Trots mansförkylningen med feber och allt. 🤒💖

Barnvagnen tänkte vi hämta ut till helgen. Köpt på Snövit i Arvika. Kanske ska provgå ett varv runt sjön med vagnen och Axa. Vi går promenader varje dag. Men det blir mest skogspromenader där Axa får springa fritt. Runt sjön tar vi oss bara en gång i veckan just nu. Ganska tungt i uppförsbackarna. Annars går det bra, dock ganska stel de nästkommande dagarna efter. Okej, jag lovar att inte ta med mej vagnen förrän barnet är fött. Men den är ju så fin. 😊 👶 🍼

Så inom kort är jag förberedd på vad som helst. Hund och kattvakt är också spikat. Min man rekommenderar att jag föder en fredag efter kl 16.00. Kan inte lova att jag klarar tajma de. Men han lovade följa med ändå. Tack och lov. 🚗 😂

Likes

Comments

Den 28 februari 2017 väntas tillökning i familjen. Det är svårt att låta bli att tycka att alla små mjuka fina saker till barn är oemotståndliga. I tillägg är jag svag för älgar. Även andra vilda djur som rävar, ugglor och så vidare. När jag såg detta babygym från Kid´s Concept så krävdes noll sekunders betänketid. Det var så självklart att den lilla kraken i magen behövde ha ett babygym med en älg på. Att jag hört att babygym bör ha starka färger för att stärka barnens sinnen kändes mindre viktigt. Nog måste man prioritera vad som är viktigt...

I beställningen följde även en "älg-snutte" med. Den tillhörde samma serie "EDVIN" så det kändes lite som ett måste. Barnets vagga kommer också att bäddas med vilda djur. Sovande rävar kan aldrig bli fel. Eftersom vi inte vet om den lilla är en tjej eller kille så känns det mest rätt att köpa neutrala färger. Även om det egentligen inte är så viktigt om rävarna eller älgarna är rosa eller blå. Det kommer vi sedan lära oss i nästa steg. ;-)

Likes

Comments

I fredagens Arvika Nyheter kunde man läsa om tre maskerade män, som i centrala Arvika slog ner och misshandlade en kvinna. Kvinnan var i 65 års åldern och bara ett stenkast hemifrån.

Vad i all världen är det för människor som gör något liknande?

Jag har aldrig ens tänkt tanken tidigare på att samma sak skulle kunna hända mej. Jag är varken 65 år eller bosatt i Arvika centrum. Men det som skrämmer mej när jag tänker på denna händelse är att om någon skulle misshandla mej, så kanske min ofödde 👶 skulle komma till skada. Jag är inte rädd för min egen skull...

Det är väl bara att inse att hönsmamman inom mej har stigit till en ny division. 🐔 🐣

Likes

Comments

Det var en kväll i början av augusti. Jag hade precis slutat jobba och styrde bilen hemåt. Som så många gånger förut så knäppte jag på P4 på radion. Allt för ofta är det sport som strömmar ur högtalarna. Då brukar jag vara snabb med att byta kanal. Men nästan alltid så stänger jag av. De andra kanalerna har ändå inte mottagning ända hem. P3´s kiss och bajs humor orkar jag bara inte med. Säger jag utan att egentligen veta vad som brukar sändas där. P1 och P2 har jag aldrig ens försökt att hitta i kanalsöket. Jag är inte så flexibel, helt enkelt.

Det blev alltså P4 denna ljumma sommarkväll. Trots att det endast var sport på radion. Av någon anledning valde jag att inte stänga av. I OS tider får man lära sig att leva med eländet. I ärlighetens namn är jag faktiskt lite intresserad av hur det går för Sverige i de olika grenarna. Hur motsägelsefullt det än låter.

Utan att egentligen förstå hur det gick till så satt jag och lyssnade intensivt på en dokumentär om Sara Sjöströms karriär. Jag hade till och med skruvat upp volymen för att inte gå miste om ett endaste ord. Hennes karriär hade svävat mellan hopp och förtvivlan och hennes bistra motgångar tidigare berörde mej oerhört starkt.

Innan jag visste ordet av så hade jag börjat gråta. Det var inte en tår eller två. Jag grät hejdlöst. Radioprataren bytte tonläge och hennes framgångar presenterades en efter en. Som om det skulle stoppa mej. Jag fortsatte gråta ännu mer. Ända hem.

När jag väl parkerat bilen där hemma så var jag alldeles slut. Rödgråten och dyster gick jag in till min man. Tacksam för att bara han var hemma. Han behövde inte många ord som förklaring. Han hade vant sig med sin gravida frus instabila känslostormar.


Nog var den första trimestern, likt en berg-och-dalbana. Alltså de första tre månaderna i graviditeten. Ständigt orolig för att något ska hända. Illamående, järnsmak i munnen, oerhört känslig för allt vad dofter innebar. Tårarna rann var och varannan minut. Rörd av allt. Kunde inte se ett program på tv utan att hitta något att gråta över.

Det var först i trimester två som lugnet åter la sig över Storbäcken. Nu kunde jag njuta mer av tillståndet. Glädjas över att se magen växa och känna rörelser som kändes mer och mer. Från ett litet fisksprattel, till rejäla sparkar. Magiskt.

Det känns också lite befriande att man kan känna doften av kaffe utan att vara nära att kräkas. Kaffe som jag i vanliga fall kan dricka hinkvis av, blev nästan olidligt att befinna sig i samma rum som. Nu dricker jag kaffe igen. Men med lite måtta. ☕

Ska försöka att komma ihåg att njuta av dagarna mer. Förra veckan var det höst och när jag tittar ut idag så liknar det mer vintern. Tiderna förändras. Framtiden känns spännande. Jag fortsätter att räkna ner dagarna, något mer stabil i psyket. ;-)

Sara Sjöström kommer jag kanske alltid att följa med viss glädje. Inte minst kan jag minnas och skratta åt min turbulenta augustikväll när hon fyllde hela min värld med känslor. Hon är onekligen en fenomenal idrottare.

  • 394 readers

Likes

Comments

Idag har jag varit ledig, inför en hektisk jobbhelg. Jag hade inriktat mej på att åka till Sunne Jaktmässa. Såg verkligen fram emot de. Min man hade också tagit en ledig dag, för att umgås med sin fru. Han tyckte inte att någon jaktmässa var något alternativ, det är nämligen bara jag som är intresserad av jakt i hushållet. Men han har trots allt lovat mej i nöd och lust.

Vi åkte ändå mot Sunne och hoppets låga lyste svagt. Väl på plats så hade himlens alla portar öppnat sig och min älskade konstaterade att i regn skulle han inte stå ut en sekund på detta ställe. Utan jacka och utan paraply. Jag insåg att nej. En sur och blöt ointresserad man skulle inte bli något speciellt trevligt sällskap. Imorgon jobbar jag 7-21 så jag får inrikta mej på nästa år. Då kanske jag kan åka dit båda dagarna, eftersom jag vet att jag är ledig. 🌸

Nåväl, vi åkte till Stöpafors för att äta mat på Dinner 45 istället. Väl där så fick vi klara besked om att alla bord var reserverade men vi fick gärna sitta ute och äta - i snålblåst och skyfall. Men det tar minst en timme innan ni får maten. Okej, tack. Men vi avstår nog just idag. Vi åkte till Torsby istället.

I Torsby valde jag matställe och jag hade möjligtvis förskönat stället något sedan jag var där senast. Men maten var perfekt, hamburgare och strips när den är som bäst. När vi sitter och äter i godan ro så ser jag plötsligt att det blir slagsmål på andra sidan gatan. De slår och sparkar hejdlöst. Jag ser mej omkring och undrar, vad ska vi göra nu? Mannen som precis lagat vår mat förklarar på dålig svenska hur det ligger till. Det är bara en turk och en arab som driver en pizzeria tillsammans. De brukar göra så. Okej. Jag sneglar lite tvivlande bort mot männen. När den ena fått rejält med stryk och tröjan hängde som två trådar över kroppen så joggade den andra iväg. Mitt på blanka da'n. Vad ska man säga...

Vi fortsätter vår färd mot Mormors Glasscafé. Får varsin glass-skulptur serverad och konstaterar att det var väldigt gott om än lite mäktigt.

Åker hem och fixar en smörgåstårta åt en granne. Nu tror jag bestämt att vi ska fortsätta vår nyttiga diet med våffelkväll och hemlagad sylt av alla dess sorter.

Lugnast är det i hemmets trygga vrå... 😉 

Likes

Comments

Har varit i Norge på mini-semester några dagar. Jag tyckte att Myskoxe-safari var ett måste när vi nådde Dovre fjäll. Min man tyckte däremot inte att det var en lika bra idé...

Jag hade föreställt mej hur dramatiskt det skulle bli på serpentinvägarna på Trollstigen. Men vi höll huvudet kallt ända fram till färjan som skulle ta oss till Geiranger. Lars lyckades med de omöjliga att låta bilens cd-spelare mata in biljetten likt en cd. Några kissnödiga sekunder uppstod, innan jag räddade upp situationen med att hämta en pincett ur bagaget. Phu...

När vi nådde Geiranger så platsade vi inte längre bland allmänheten. Men det var mysigt med picknick på kajkanten. Ett paket kall kôrv kan rädda vilken slagen hjälte som helst. Vårt hotell var för fint för oss vanliga dödliga. Men vi fick ett bord längst inne i ett hörn och åt historiens dyraste buffé, men det var å andra sidan väldigt gôtt.

Tack Norge för en härlig tur. Storslagen natur och fint väder. Men ännu en gång bekräftas att borta är bra, men de himmelska bergen i Allstakan bäst!! ✌

Likes

Comments

Ett avslutat kapitel...

14 augusti 2009 köpte jag mitt första hus, 22 år gammal. Jag ville bo i Allstakan med mina voffsingar Hugo och Hampus - Det var den enkla anledningen. Många beskrev mina handlingar som ren idioti. Unga flickor köper sig inte hus på egen hand. Jag kan såhär i efterhand hålla med, men skulle inte kalla mej idiot. Jag kanske är västra Värmlands största "stönbleg" men skulle inte för allt i världen erkänna de.

Trots att det stundtals blåst hårda vindar och jag tyvärr inte är speciellt händig så har jag klarat denna resa galant. Det är mycket tack vare min pappa visserligen. Bakom varje framgångsrik kvinna står en stöttande pappa. Trots allt så är det just pappa som plogat snö och grusat på vintern. Han har också haft ständig jour när det gäller pelletspannan som ibland stoppat vid olämpliga tillfällen och hjälpt mej starta gräsklipparen när den strejkat.

Jag erkänner rakt upp och ner att man klarar sig mycket bättre med en händig man vid sin sida. Både jag och huset i sig mår bättre av de.

Jag överlämnar nu Solbacka i en annan familjs händer. 

Likes

Comments

Vi firade aldrig vår 1 åriga bröllopsdag den 19 juni. Omständigheterna gjorde att det inte passade. Hela bygden låg i sorgdvala eftersom vår granne Sylvia var försvunnen och återfanns ett par dagar senare avliden.

Vårt första år som gifta har gått vansinnigt fort. Men vi har hunnit med väldigt mycket också. Förhoppningsvis blir de många fina år tillsammans.

Mina föräldrar har om jag inte minns fel varit tillsammans i 42 år och gifta i 32 år. Helt vansinnigt många år.

Mina svärföräldrar Ove och Margareta slår däremot alla rekord. De firar guldbröllop och gifte sig i Gunnarskogs kyrka den 24 juni 1966. Femtio år som gifta. Detta ska vi fira på Kalasmakeriet i Gräsmark idag. Imponerande att hålla ihop så länge. Äktenskapet är ingen dans på rosor alla dagar.

Likes

Comments

Köpte mej ett par nya skor idag. Ett par Asics. Jag har aldrig tidigare haft ett par skor i detta märke förut. Men jag tänkte att det kanske var på tiden. Jag tog den dyraste modellen, mest för att de var finast i färgen. Dämpning och löpsteg är något som jag inte förstår mej på. Skulle aldrig ställa frågan i en sportaffär heller. Eftersom jag inte precis är någon synonym till sport. Kanske rent av raka motsatsen.

De lustiga i hela historien var kanske ändå personalen på Intersport i Arvika. Som var så serviceinriktade så att de behandlade mej lite som en maratonlöpare. Åtminstone en blivande maratonlöpare. All heder åt dem. Det var troligen både första och sista gången jag upplevde den känslan.



Trots att alla kunder som köpte skor fick detta träningsprogram, så måste jag ändå le lite extra över att jag fick de. "Bli en bättre löpare" - Förvisso är det inte så mycket som ska till för att uppnå de målet. 😉

Som min gympalärare på gymnasiet sa när han läste av ett slags diagram över kondition. Jo men Catharina. Du har ju faktiskt bara dålig kondition, det finns de som har jättedålig kondition också. 👍 Jag tar med mej alla coaching-tips när jag ska testa mina nya fina skor. Är osäker på om jag har något löpsteg överhuvudtaget. 

Likes

Comments