View tracker

I fredagens Arvika Nyheter kunde man läsa om tre maskerade män, som i centrala Arvika slog ner och misshandlade en kvinna. Kvinnan var i 65 års åldern och bara ett stenkast hemifrån.

Vad i all världen är det för människor som gör något liknande?

Jag har aldrig ens tänkt tanken tidigare på att samma sak skulle kunna hända mej. Jag är varken 65 år eller bosatt i Arvika centrum. Men det som skrämmer mej när jag tänker på denna händelse är att om någon skulle misshandla mej, så kanske min ofödde 👶 skulle komma till skada. Jag är inte rädd för min egen skull...

Det är väl bara att inse att hönsmamman inom mej har stigit till en ny division. 🐔 🐣

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det var en kväll i början av augusti. Jag hade precis slutat jobba och styrde bilen hemåt. Som så många gånger förut så knäppte jag på P4 på radion. Allt för ofta är det sport som strömmar ur högtalarna. Då brukar jag vara snabb med att byta kanal. Men nästan alltid så stänger jag av. De andra kanalerna har ändå inte mottagning ända hem. P3´s kiss och bajs humor orkar jag bara inte med. Säger jag utan att egentligen veta vad som brukar sändas där. P1 och P2 har jag aldrig ens försökt att hitta i kanalsöket. Jag är inte så flexibel, helt enkelt.

Det blev alltså P4 denna ljumma sommarkväll. Trots att det endast var sport på radion. Av någon anledning valde jag att inte stänga av. I OS tider får man lära sig att leva med eländet. I ärlighetens namn är jag faktiskt lite intresserad av hur det går för Sverige i de olika grenarna. Hur motsägelsefullt det än låter.

Utan att egentligen förstå hur det gick till så satt jag och lyssnade intensivt på en dokumentär om Sara Sjöströms karriär. Jag hade till och med skruvat upp volymen för att inte gå miste om ett endaste ord. Hennes karriär hade svävat mellan hopp och förtvivlan och hennes bistra motgångar tidigare berörde mej oerhört starkt.

Innan jag visste ordet av så hade jag börjat gråta. Det var inte en tår eller två. Jag grät hejdlöst. Radioprataren bytte tonläge och hennes framgångar presenterades en efter en. Som om det skulle stoppa mej. Jag fortsatte gråta ännu mer. Ända hem.

När jag väl parkerat bilen där hemma så var jag alldeles slut. Rödgråten och dyster gick jag in till min man. Tacksam för att bara han var hemma. Han behövde inte många ord som förklaring. Han hade vant sig med sin gravida frus instabila känslostormar.


Nog var den första trimestern, likt en berg-och-dalbana. Alltså de första tre månaderna i graviditeten. Ständigt orolig för att något ska hända. Illamående, järnsmak i munnen, oerhört känslig för allt vad dofter innebar. Tårarna rann var och varannan minut. Rörd av allt. Kunde inte se ett program på tv utan att hitta något att gråta över.

Det var först i trimester två som lugnet åter la sig över Storbäcken. Nu kunde jag njuta mer av tillståndet. Glädjas över att se magen växa och känna rörelser som kändes mer och mer. Från ett litet fisksprattel, till rejäla sparkar. Magiskt.

Det känns också lite befriande att man kan känna doften av kaffe utan att vara nära att kräkas. Kaffe som jag i vanliga fall kan dricka hinkvis av, blev nästan olidligt att befinna sig i samma rum som. Nu dricker jag kaffe igen. Men med lite måtta. ☕

Ska försöka att komma ihåg att njuta av dagarna mer. Förra veckan var det höst och när jag tittar ut idag så liknar det mer vintern. Tiderna förändras. Framtiden känns spännande. Jag fortsätter att räkna ner dagarna, något mer stabil i psyket. ;-)

Sara Sjöström kommer jag kanske alltid att följa med viss glädje. Inte minst kan jag minnas och skratta åt min turbulenta augustikväll när hon fyllde hela min värld med känslor. Hon är onekligen en fenomenal idrottare.

  • 236 readers

Likes

Comments

View tracker

Idag har jag varit ledig, inför en hektisk jobbhelg. Jag hade inriktat mej på att åka till Sunne Jaktmässa. Såg verkligen fram emot de. Min man hade också tagit en ledig dag, för att umgås med sin fru. Han tyckte inte att någon jaktmässa var något alternativ, det är nämligen bara jag som är intresserad av jakt i hushållet. Men han har trots allt lovat mej i nöd och lust.

Vi åkte ändå mot Sunne och hoppets låga lyste svagt. Väl på plats så hade himlens alla portar öppnat sig och min älskade konstaterade att i regn skulle han inte stå ut en sekund på detta ställe. Utan jacka och utan paraply. Jag insåg att nej. En sur och blöt ointresserad man skulle inte bli något speciellt trevligt sällskap. Imorgon jobbar jag 7-21 så jag får inrikta mej på nästa år. Då kanske jag kan åka dit båda dagarna, eftersom jag vet att jag är ledig. 🌸

Nåväl, vi åkte till Stöpafors för att äta mat på Dinner 45 istället. Väl där så fick vi klara besked om att alla bord var reserverade men vi fick gärna sitta ute och äta - i snålblåst och skyfall. Men det tar minst en timme innan ni får maten. Okej, tack. Men vi avstår nog just idag. Vi åkte till Torsby istället.

I Torsby valde jag matställe och jag hade möjligtvis förskönat stället något sedan jag var där senast. Men maten var perfekt, hamburgare och strips när den är som bäst. När vi sitter och äter i godan ro så ser jag plötsligt att det blir slagsmål på andra sidan gatan. De slår och sparkar hejdlöst. Jag ser mej omkring och undrar, vad ska vi göra nu? Mannen som precis lagat vår mat förklarar på dålig svenska hur det ligger till. Det är bara en turk och en arab som driver en pizzeria tillsammans. De brukar göra så. Okej. Jag sneglar lite tvivlande bort mot männen. När den ena fått rejält med stryk och tröjan hängde som två trådar över kroppen så joggade den andra iväg. Mitt på blanka da'n. Vad ska man säga...

Vi fortsätter vår färd mot Mormors Glasscafé. Får varsin glass-skulptur serverad och konstaterar att det var väldigt gott om än lite mäktigt.

Åker hem och fixar en smörgåstårta åt en granne. Nu tror jag bestämt att vi ska fortsätta vår nyttiga diet med våffelkväll och hemlagad sylt av alla dess sorter.

Lugnast är det i hemmets trygga vrå... 😉 

Likes

Comments

Har varit i Norge på mini-semester några dagar. Jag tyckte att Myskoxe-safari var ett måste när vi nådde Dovre fjäll. Min man tyckte däremot inte att det var en lika bra idé...

Jag hade föreställt mej hur dramatiskt det skulle bli på serpentinvägarna på Trollstigen. Men vi höll huvudet kallt ända fram till färjan som skulle ta oss till Geiranger. Lars lyckades med de omöjliga att låta bilens cd-spelare mata in biljetten likt en cd. Några kissnödiga sekunder uppstod, innan jag räddade upp situationen med att hämta en pincett ur bagaget. Phu...

När vi nådde Geiranger så platsade vi inte längre bland allmänheten. Men det var mysigt med picknick på kajkanten. Ett paket kall kôrv kan rädda vilken slagen hjälte som helst. Vårt hotell var för fint för oss vanliga dödliga. Men vi fick ett bord längst inne i ett hörn och åt historiens dyraste buffé, men det var å andra sidan väldigt gôtt.

Tack Norge för en härlig tur. Storslagen natur och fint väder. Men ännu en gång bekräftas att borta är bra, men de himmelska bergen i Allstakan bäst!! ✌

Likes

Comments

Ett avslutat kapitel...

14 augusti 2009 köpte jag mitt första hus, 22 år gammal. Jag ville bo i Allstakan med mina voffsingar Hugo och Hampus - Det var den enkla anledningen. Många beskrev mina handlingar som ren idioti. Unga flickor köper sig inte hus på egen hand. Jag kan såhär i efterhand hålla med, men skulle inte kalla mej idiot. Jag kanske är västra Värmlands största "stönbleg" men skulle inte för allt i världen erkänna de.

Trots att det stundtals blåst hårda vindar och jag tyvärr inte är speciellt händig så har jag klarat denna resa galant. Det är mycket tack vare min pappa visserligen. Bakom varje framgångsrik kvinna står en stöttande pappa. Trots allt så är det just pappa som plogat snö och grusat på vintern. Han har också haft ständig jour när det gäller pelletspannan som ibland stoppat vid olämpliga tillfällen och hjälpt mej starta gräsklipparen när den strejkat.

Jag erkänner rakt upp och ner att man klarar sig mycket bättre med en händig man vid sin sida. Både jag och huset i sig mår bättre av de.

Jag överlämnar nu Solbacka i en annan familjs händer. 

Likes

Comments

Vi firade aldrig vår 1 åriga bröllopsdag den 19 juni. Omständigheterna gjorde att det inte passade. Hela bygden låg i sorgdvala eftersom vår granne Sylvia var försvunnen och återfanns ett par dagar senare avliden.

Vårt första år som gifta har gått vansinnigt fort. Men vi har hunnit med väldigt mycket också. Förhoppningsvis blir de många fina år tillsammans.

Mina föräldrar har om jag inte minns fel varit tillsammans i 42 år och gifta i 32 år. Helt vansinnigt många år.

Mina svärföräldrar Ove och Margareta slår däremot alla rekord. De firar guldbröllop och gifte sig i Gunnarskogs kyrka den 24 juni 1966. Femtio år som gifta. Detta ska vi fira på Kalasmakeriet i Gräsmark idag. Imponerande att hålla ihop så länge. Äktenskapet är ingen dans på rosor alla dagar.

Likes

Comments

Köpte mej ett par nya skor idag. Ett par Asics. Jag har aldrig tidigare haft ett par skor i detta märke förut. Men jag tänkte att det kanske var på tiden. Jag tog den dyraste modellen, mest för att de var finast i färgen. Dämpning och löpsteg är något som jag inte förstår mej på. Skulle aldrig ställa frågan i en sportaffär heller. Eftersom jag inte precis är någon synonym till sport. Kanske rent av raka motsatsen.

De lustiga i hela historien var kanske ändå personalen på Intersport i Arvika. Som var så serviceinriktade så att de behandlade mej lite som en maratonlöpare. Åtminstone en blivande maratonlöpare. All heder åt dem. Det var troligen både första och sista gången jag upplevde den känslan.



Trots att alla kunder som köpte skor fick detta träningsprogram, så måste jag ändå le lite extra över att jag fick de. "Bli en bättre löpare" - Förvisso är det inte så mycket som ska till för att uppnå de målet. 😉

Som min gympalärare på gymnasiet sa när han läste av ett slags diagram över kondition. Jo men Catharina. Du har ju faktiskt bara dålig kondition, det finns de som har jättedålig kondition också. 👍 Jag tar med mej alla coaching-tips när jag ska testa mina nya fina skor. Är osäker på om jag har något löpsteg överhuvudtaget. 

Likes

Comments

Jag jobbar inom vården. Jag trampar på hårda golv hela dagarna. Fram och tillbaka. Cirkulationen i min kropp är i tillägg nästintill obefintlig. Det tar en hel dag för blodet att ta sig upp från fötterna. Jag kanske överdriver en liten smula. Men det är nästan hela sanningen.

En dag när jag kom hem från jobbet så la jag mej på soffan med benen högt uppefter taket och fick världens snilleblixt. Hur vore det att testa stödstrumpor? Men vad i hela helsike. Hur gammal är du egentligen? Det var frågan jag ställde mej själv. Även syster yster och min kära mor skakade i huvudet och tyckte jag var knäpp. Som så många gånger förut. Men vem brukar alltid ha rätt?

Sagt och gjort. Men vart köper man stödstrumpor? Apoteket naturligtvis, alla "gamlingar" köper strumpor på Apoteket. Gick in på Apoteket i Arvika och visst hade de stödstrumpor där. Längst framme vid kassan. Jag stod där med hundhuvud och kände mej mycket obekväm. En kassörska tittade kanske inte snett på mej, men det kändes så. -Behöver du hjälp? undrade hon. - Nej tack, det behövs inte. Inte alls. Jag ryckte åt mej två par i en storlek jag trodde att jag hade och gick till kassan. Äsch, jag får läsa vad det står när jag kommer hem. Storleken var rätt, jag behövde inte byta.

Mina fantastiska stödstrumpor, eller kompressionsstrumpor om man så vill, visade sig vara det bästa jag köpt. Nästintill. Jag jobbar inte gärna en dag utan dem. Mina ben är pigga som lärkvingar när jag kommer hem. Men jag köper numer mina strumpor på nätet. Det finns så väldigt många fina. Här nedan finns ett urval som jag har i min strumplåda nu.

Strumporna ökar inte bara cirkulationen utan motverkar även åderbråck. På frågan varför man inte ska använda stödstrumpor på jobbet finner jag inte några svar. Var snäll mot dina ben, det lönar sig. Oavsett ålder.

Tack för mej...;-)

Likes

Comments

Fantastiskt väder, välkommen våren!! Känns som det finns hopp om livet. Är ledig idag. Passade på att putsa alla fönster och skura golven. Som djurägare är det nästan hopplöst att ha rena golv och fönster vid den här tiden. Speciellt när de sätter tassarna mot rutan och krafsar när de ska in. Man råkar nästan säga KATTJÄVEL lite väl högt när de smäller upp leriga tassar på rutan. Man längtar lite till frusen mark, men bara lite.

Jag sitter alltså här i min fåtölj och väntar på att golvet ska torka. De har visst redan torkat, men jag sitter kanske kvar fem minuter till. Radion har stått på hela dagen och min hjärna måste ifrågasätta och bearbeta informationen som strömmar ut ur den. Ibland stänger jag av radion för att vara ifred. Tystnaden är verkligen underskattad.

På radion ger de öl och vin-tips inför påsk? Jaha, varför då 2016? Men de kanske inte behövs påminnas om att cirka 400 000 barn i Sverige har en förälder som har problem med alkohol. Kanske är det än fler under storhelgerna eftersom det plötsligt är okej att vara full flera dagar i sträck.

Jag har inget emot alkohol, men dricker otroligt sällan nu för tiden. Tråkigt att se hur mycket elände det ställer till med. Även om jag också kan tycka att det är ganska oskyldigt att dricka ett par glas vin när man är ledig och inte som någon i min närhet menande påstod. -Afterwork är synonymt med fulla alkoholister. Nej, lagom är bäst...

På tal om elände så hörde jag också om en person som ville dubbla priset på godis. Pengarna skulle tydligen finansiera vården av överviktiga. Någon kontrade med att de borde i så fall göra samma sak med alkohol. Nej, just precis. Det skulle ingen människa acceptera i dagens samhälle.

Dubbelmoralen lyser klart ...

Nej, skärpning folket. Trots att det inte är någon som behöver betala för mina extrakilo, eftersom jag bär dem själv. Så tror jag inte att det är någon mening med att höja priset på varken godis, alkohol eller annan frosseri-vara. Om man har ett begär efter något så behöver man nog jobba med de på andra plan. Dessutom får man unna sig onyttiga saker ibland, eller ganska ofta egentligen. Så länge man inte skadar någon av sitt beteende.

Nu har de visst gått en halvtimme. Bäst att slänga upp gardinerna.

Hejsvejs!! 😘

Likes

Comments

Jag står och väntar på hissen. Det finns två hissar bredvid varandra. När jag väntat en stund så kommer en klunga med fyra personer och ställer sig bredvid mej och väntar de också. Hissen plingar till och dörrarna öppnas. Klungan tränger sig in i hissen. Jag blir stående utanför hissen och konstaterar att jag inte får plats. Hissen blev full. En av flickorna i hissen tittar upp på mej. Jag ser att hon konstaterar att de tog hissen mitt framför mina ögon. Men hon slår bort blicken och dörrarna glider igen.

Jag tog nästa hiss upp och ställer mej utanför en dörr. Personerna bakom dörren börjar inte jobba förrän kl 08.00. Vänligen vänta om ni inte avtalat annan tid. Jag väntar utanför dörren eftersom klockan inte slagit åtta. Två andra individer ställer sig bredvid mej och väntar. Den ena kvinnan trampar otåligt i fötterna. -Har någon sagt till dej att vänta utanför? frågade hon mej. Nej, jag bara läste vad som stod på dörren, svarade jag lite försiktigt. Kvinnan himlar med ögonen och tar några långa kliv fram till dörren. Hon rycker upp den och går in. Jag svansar efter och känner mej dum. De har faktiskt ett väntrum innanför dörren. Men varför skriver ni onödig information på dörren då?

Livet som väluppfostrad är sannerligen inte lätt. Jag lovade mej själv ytterligare en gång att ta för mej och klampa på. Istället för att enbart be om ursäkt för att jag existerar. Jag om någon vet att jag kan både slänga käft och ta plats. Men när det kommer till kösystem och rättvisa så agerar jag enligt ordningens alla regler. Jag blir så jävla trött på mej själv.

I väntrummet hör jag en röst fråga efter mitt namn. Jag reser mej upp och hon utbrister fascinerat och högljutt -Du var minsann en stor och ståtlig kvinna!!

Men va fan. Det enda sätter jag kan ta plats på är att vara 1,80 cm lång. Kan ni sluta tala om för mej att jag liknar Kebnekaise. När någon väl visar lite engagemang i min närvaro så måste min längd kommenteras. Istället för att protestera ler jag lite snett. Mjo, visst är det så.


Likes

Comments