Kära dagbok, att hata sig själv är enkelt. Man kan stå där framför spegel och bara titta, titta på människan som stirrar tillbaka på en. Du ser så mycket fel på denna människa, du jämför den med alla andra, du gör narr av dig själv. Det är så himla enkelt att se allt som är fel på en.

Vad jag än gör så känns det som att jag inte gör tillräckligt bra ifrån mig, samtidigt som det känns lönlöst att försöka för att jag bara gör fel. Speciellt när det handlar om någon som man tycker om och som står en nära, allt blir så svårt. Man kan inte ta in något positivt som någon säger till en, det är som en vägg som stoppar det, eller som att det kommer in genom det ena örat och åker ut genom andra medan man ler och tackar. Man ler och tackar för man vet att personen inte skulle förstå om man sa emot. Jag tycker detta är extremt svårt och det är så svårt att ta seriösa personer seriöst när så många har gjort narr av en innan. För det är tyvärr så, folk har gjort narr av mig sedan förskolan.

Jag har aldrig haft speciellt många vänner, då jag har väldigt väldigt svårt att lita på folk och låta dem komma nära mig på grund av rädslan att de ska såra mig. Det är många som inte förstår sig på mig, och jag håller med dem, jag är en komplicerad person, man förstår sig inte alltid på mig. Såklart så har jag försökt förklara för de få som verkligen vill veta men de tycks ändå inte förstå. Detta är en väldigt jobbig sak då jag verkligen behöver någon som bara kan förstå mig och finnas där när jag behöver de, för just nu har jag ingen. Att inte ha någon resulterar i att jag håller allt inom mig, tills jag spricker. När jag gör det så svartnar allt, jag blir arg och ledsen på samma gång och jag känner mig bara tom. Ett ekande skal, det är vad jag är.

Många gånger kommer jag på mig själv att sitta inne på sociala medier och titta på alla andra fina tjejer och önska att jag såg ut så, att jag hade så många vänner och så vidare. Jag förstör mig själv och jag kan inte sluta, jag vet att hatar är ett stark ord men jag hatar mig själv. Jag blir äcklad av mig själv. Det är sanningen, hur dåligt det än låter.

Att sedan få höra av personer hur äckligt ful man är och sådant, det tär på mig, det gör ont på riktigt. Jag vet att jag inte borde ta åt mig men jag gör det ändå, jag kan inte skita i det. Senast idag fick jag ta en massa skit av personer och det gör ont, jag blir ledsen och jag gråter. Men jag har ingen att vända mig till, ingen att gråta ut mot, för jag har ingen som bryr sig tillräckligt. Bara folk som kastar skit på mig, det finns det så det räcker och blir över.

Jag mår verkligen inte bra, jag behöver hjälp, återigen. Psykisk ohälsa är inget nytt för mig, jag har lidit av det i några år nu och det blir bara värre och värre, självskadebeteendet ökar och hjälpen funkar inte just nu, jag vill bara gräva ner mig. Folk skulle nog bli glada om jag gjorde det, det är vad folk säger och jag tror också det. Många tycker detta låter hur dumt som helst men tyvärr, det är såhär jag är, jag känner att det gör inget om jag dör, jag kan lika gärna ta livet av mig, tredje gången gillt. För jag orkar ej stå upp mot folk nå mer, det håller inte, jag är för trasig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Tränar man för att må bra eller för att man försöker nå kroppsidealet? Det skiljer sig från person till person såklart, men ändå, att vissa ska känna sig tvingade att träna. Detta för att passa in enligt samhällets oskrivna regler. Alla har nog någon gång önskat att de hade den platta magen, smala midjan, den perfekta rumpan osv osv, men ska det verkligen vara så? 


Varför måste man se ut på ett visst sätt, varför kan man inte bara få vara den man är och se ut som man vill, utan att folk ska döma en. För jag menar, vad gör det om någon har lite extra fett här eller några kilo extra fett där? Det är väl den personens ensak om den vill se ut så eller inte, så varför ska då andra lägga sig i? 

Om du är nöjd med din kropp, uppskatta den och låt andra vara. En kommentar om vikten till fel person och det kan skada en så mycket, för vi vet aldrig vad den person kämpar med. Vi alla kämpar med något som ingen annan vet något om, så man måste vara försiktig med vad man säger till folk, man måste tänka sig för en extra gång innan man slänger ur sig de. Din kommentar kan göra sån stor skada bara att man inte förstår det själv, men den kommentaren kan leda till så mycket onda saker.

Kroppsidealet är bullshit, jag tycker verkligen det. Vi måste sluta uppmana folk till att de måste se ut sådär för att folk ska gilla en, det skapar en ständig press på personer och deras bägare kommer att rinna över så småningom. Och vem vet vad som kommer hända när den gör det?

Likes

Comments

Vardag

Kära dagbok, från ingenstans, blåser detta upp som en storm. Person efter person träder fram och berättar saker. Att någon man har sett i princip i hela sitt liv, inuti den där tv rutan, har gjort något sånt här, det trodde jag absolut inte. Det låter så bisarrt. Tyvärr är detta en vardag.

Det som jag har hört är att han sexuellt ofredat en kvinna i en badtunna på något sommarställe, om det var hans egna eller ej minns jag inte. Sedan har jag också hört att i början av att det kända tv programmet "Äntligen hemma" började sändas så hade han sexuellt ofredat på hans kollega på väg upp i hissen till familjen de skulle hjälpa. I hissen hade han tagit tag i kollegans bröst samtidigt som han sa "Dessa bröst kommer ge oss många visningar". Förstå att fortsätta jobba med honom i minst nio år till efter den incidenten. Om detta har skett så är det vidrigt, riktigt vidrigt.

När tidningen sedan intervjuar honom så står han inte för något, han säger att han inte tänker kommentera något mer men börjar ändå sedan att dra upp saker. Han säger "om jag skulle ha gjort någon något, så ber jag hemskt mycket om ursäkt". Men jag har ett problem med det an säger och det är att han säger att OM han skulle ha gjort någon något, men de är väl klart som fan han vet om han har gjort detta eller ej, han försöker inte ens skydda sig själv längre. Det är sorgligt att se, tror han att det kommer hjälpa att bara be om ursäkt rakt ut? Svar nej, han kanske ska be om ursäkt direkt till sitt/sina offer, som har fått genomgå detta.

När vi ändå är inne på sexuellt ofredande så kan vi lika gärna diskutera sexuellt utnyttjande också. Jag tycker det är en fenomenal idé att sprida #metoo, det får en verkligen att inse hur många det det är som blivit utsatt för något. Det är ungefär en tredjedel, EN TREDJEDEL GOTT FOLK, som inte har blivit utsatt av oss kvinnor. Hör ni själv hur det låter? Det är så sjukt. Usch.

Ungefär 700 våldtäkter begås i snitt i veckan här i Sverige, kan ni gissa hur många som döms av de våldtäkter som blir anmälda? Japp, tre stycken. tre stycken av 700, förstår ni hur sjukt det är? Och straffet de får är så milt, förut var det dödsstraff på de som hade våldtagit någon, dock så var de långt tillbaka men ändå, vi behöver hårdare straff. Det kan ej fortsätta såhär.

Kvinnor ska inte behöva anpassa oss efter dessa vidriga människor som tar sig friheten att göra detta mot någon, vi ska kunna gå ute dag som natt utan att behöva vara rädda, rädda för att någon ska göra något med våra kroppar som vi inte vill. Det måste få ett slut någon gång. Det kan inte fortsätta såhär.

Likes

Comments

Vänner

Jag definierar vänner som personer som vet saker om dig som ingen annan vet. En vän är en person som man kan lita på, man kan lägga sitt liv i deras händer och veta att de skulle hjälpa en. En riktigt bra vän skulle kunna gå igenom eld och vatten för dig, och du detsamma för denne person. Vänner hjälper varandra, så mycket de bara kan.

Men, hur är det om man har en vän som skiter i en, fullständigt, men det är den absolut enda vännen du har som du trivs med? Ska jag stanna? Ska jag gå? Hur jag än vrider och vänder på det så är jag kluven. Jag trivs väldigt bra med denna person och jag kan vara mig själv till 110%, vilket jag strävar efter i en vänskap. Men vad gör man om man alltid är ett andrahandsval för denne person samtidigt som den är ditt förstahandsval, alltid?

Jag har känt henne sen vi var små, kanske ungefär från vi var 10 eller 11 år, det är ungefär 6 år nu. Vi har alltid kommit bra överens och sällan har vi bråkat. Visst, vi har väl tjafsat någon gång om någonting, men på något sätt har vi alltid löst det. Vi har gjort allt möjligt tillsammans, vi ar skrattat, gråtit, allt. Det finns inget som jag inte berättar för henne, behöver jag hjälp så frågar jag om det och oftast så hjälper hon mig. Samma sak om hon frågar mig om hjälp så ställer jag alltid upp, jag stöttar henne så bra jag kan i hennes val och det enda jag vill är att hon ska må bra.

Dock så har saker förändrats på senare tid. Det är nämligen så att hon skaffade kille för några månader sedan och det var då saker och ting började eskalera i vår vänskap. Jag glömdes bort, vi som förut brukade umgås varje helg eller åtminstone träffas ett tag någon dag i veckan, men nu träffas vi bar i skolan då vi går i samma klass, men ändå. Jag känner att vi inte umgås tillräckligt, jag känner mig bortglömd, får man känna så? borde jag känna så?

Visst, hon har en pojkvän nu, han är viktigare, det har folk redan sagt till mig x antal gånger. Men, ska man verkligen börja skita i en person som alltid har funnits där för en? Någon som har lagt ner så pass mycket tid på dig? Det är för många gånger som jag har satt mig på bussen mitt i natten eller bett någon av mina föräldrar att skjutsa mig till henne för att kunna trösta henne när hon inte har någon ork att leva mer. Jag skulle ALDRIG kunna strunta i en sån kompis, A L D R I G. Men, det kanske bara är jag.

Att gör allt detta för att sedan få höra att man inte stöttar sin vän tillräckligt enligt dem, eller att man inte finns för dem, det gör ont. Det gör ont att de inte förstår hur mycket man kämpar för att kunna va tillräcklig för dem, men om de ska strunta i att se allt man gör för dem och bara se det man inte har hunnit göra för de än, det är bara idiotiskt.

Jag är så kluven hur jag ska göra, för vänner som skiter i en, är de ens värda att kalla för vänner?

Likes

Comments