Jag påverkas av vädret mer än vad jag hade önskat. Såhär års är det som värst. Varje år när januari och februari är över, är jag nästan alltid lika förvånad och lättad. Förvånad och lättad över att ha överlevt de två värsta månaderna på hela året. Första mars varje år har jag alltid andats ut och känt mig fri och positiv - nu vänder det!

Just nu är det kallt, minst -5 grader varje dag. Oftast ingen sol. Isgata och snö. Mörkt. Och både min kropp och mitt psyke kämpar så in i helvete för att överleva varje dag. En dag i taget. Ibland tar jag mig inte ur sängen förrän 13-14 tiden, ibland kommer jag upp redan 06 då sambon åker till jobbet de dagar då han jobbar. Inte alltid. Idag kom jag inte upp tillsammans med honom. Idag ville jag bara sova efter en jobbig natt med i princip ingen djupsömn alls. Trots detta vaknade jag 9:30 och kände mig relativt pigg. Jag kunde faktiskt le lite. Det fanns ingen speciell anledning, men känslan var skön. Är jag på väg upp?

Förra veckan lyckades jag ta hela 9 promenader innan jag kraschade igen. Jag har slutat räkna kalorier eftersom jag bara blir stressad över att jag måste upp i hela 1500 kcal. Vissa dagar blir jag stressad att jag BARA "får" äta 1500 kcal. Jag är rädd och kommer oftast bara upp i 1100 kcal. Och eftersom att jag har en sådan störd relation till mat, så kom jag och sambon fram till att jag måste sluta tänka i kalorier. Målet är först och främst att må bra men att till slut också gå ner x-antal kilo innan årets slut. Ingen stress. Och så länge jag mår bra, är det absolut ingen stress över att behöva gå ner si och så mycket. Det kommer med tiden, när jag orkar.

Det jag gör nu för att må relativt ok är att försöka ta mig ut på en promenad om dagen, ibland går det inte alls och då är det så. Jag tänker på vad jag äter, äter alltså sådant som jag VET att jag reagerar positivt på. Och igår, då kände jag för att äta mörk mintchoklad, chips och en kaka. Och vet du? Då ger jag kroppen det. För jag har fan inte misslyckats med något och tänker inte ha dåligt samvete för att jag testar ALLT som går för att bara hålla mig över ytan.

Ibland åker jag som sagt ner på botten och råkar bli kvar där i ett par dagar. Ibland äter jag inte. Att inte äta mår jag extremt dåligt av och om en kaka är det enda jag får i mig under en dag, är jag jävligt tacksam för att jag tillät mig själv att äta den där jävla kakan.

Idag låg jag kvar i sängen till 11, trots att jag vaknade 9:30. Jag låg där och tänkte, stirrade upp i taket, kollade igenom instagram och kände efter. Vart är jag idag? Vad kommer jag att orka med och vart ska jag börja?
Frukost! Bra Annie, frukost är en bra start. Men efter frukosten fastnade jag i soffan. Det är tråkigt väder, jag skiter i promenaden. Jag skiter nog i att baka det där kesobrödet också. Äh, förresten - jag går och lägger mig igen. Trots dessa tankar följde jag mina ben, de gick in till datorn och snart började skrolla igenom "nyttiga bakverk". Ingenting som jag fastnade för, men den där moccakakan såg ju okej ut.
Okej, om du ska baka måste du gå ner till butiken för att handla. Och när du ändå måste gå ut för att handla, kan du lika gärna promenera en runda innan. Okej, det räcker med 30 minuter!

Så när klockan slog 14, tog jag mina steg utanför ytterdörren. Jag hade en plan. 30 min promenad, handla, baka kesobröd (nu hade jag bestämt att den där moccakakan inte skulle göras) och bara vara. Promenaden blev längre och längre. 1 timme och 14 minuter senare stod jag utanför Hemköp. Handla. Duscha. Och sedan inget mer. Där tog min energi slut fullständigt. Nu är klockan 17 och jag sitter och lyssnar på Ta mig tillbaka med Darin. Jag orkar inte ens äta. Men trots detta energihaveri är jag ganska nöjd. Nöjd över promenaden, handlingen OCH duschen. Att jag orkade att ta mig för det.


Det här året är jag rädd. Rädd att jag inte ska kunna ta det där djupa andetaget och andas ut min lättnad första mars, det jag längtat så mycket efter. Första mars är en känsloladdad dag. Det är första dagen på mitt/vårt nya jobb (ja, vi ska börja jobba tillsammans, Thomas & jag!) och det är Peters födelsedag. Min fina Peter. Personen jag i princip föddes tillsammans med, personen som jag fick växa upp tillsammans med och har så otroligt många minnen med. Både bra och dåliga. Personen som alltid stod upp för mig, som alltid stod vid min sida. Personen som trodde på mig när jag själv inte kunde se något bra med mig. Personen som jag skulle skydda mot allt och alla som kunde skada honom. Personen som hastigt rycktes bort från mig när jag befann mig ca 33 mil ifrån honom och min familj. 26 april 2016.

Jag vet att den enda som kan rädda mig nu, är jag själv. Jag måste ha viljan och jag måste välja att ta emot händerna som räcks fram till mig. Och jag försöker. För jag vill försöka leva. Framförallt vill jag bli kvitt den här depressionen. Och ett positivt tecken på att det går åt rätt håll, är att jag faktiskt känner något idag. Jag är inte lika likgiltig som tidigare. Och jag känner glädje över att det fortfarande är någorlunda ljust ute trots att klockan hunnit förbi 17:00. 

Jag kan snart känna doften av våren och snart är jag flera meter över ytan. Jag har viljan att fortsätta och jag är starkare än depressionen. Det tar bara lite längre tid att knocka den! Men en dag, när den är som svagast, kommer jag att lyckas.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Livet

31 december. Nyårsafton.

För mig är den dagen, och även dagen efter, väldigt känslosam. Jag känner alldeles för mycket.
"Snart lämnar vi ett år och går in i ett nytt". Och jag förstår inte varför det är lika läskigt varje gång.

Jag skulle ha en fin nyårsafton. Jag skulle få fira tillsammans med vänner och pojkvän i Kalmar. Vi skulle göra minipizzor, shotta hemgjorda shots, skratta och skåla in det nya året.
Det blev så också.
21:59 fick jag ett samtal. På displayen stod det "Pappa 💕 (ICE2)" och jag fick en klump i magen. Varför ringer han klockan 22 på nyårsafton? Han darrar på rösten, mitt hjärta bultar fortare. Något har hänt. VEM är det som råkat illa ut? Jag har druckit alkohol och kan/får inte köra någonstans. Jag sitter fast i Kalmar.
"Har ni kollat på tvn?" Okej, det har varit ett terrordåd! Jag visste att det skulle hända. Fan! Hjärtat bultar ännu snabbare och snart får jag ingen luft. Jag blir vimmelkantig och börjar se sämre. (Inte pga alkoholen).
"Jag har varit med på bingolotto, vi vann bilen!!!".
Här andas jag ut och försöker få grepp om livet igen. Såhär är det att leva med panikångest, dödsångest, ångest i allmänhet, tvångstankar och katastroftankar. Att se ett namn på displayen, en telefon som vibrerar, en skakig röst.. det tar inte ens en sekund förrän jag blir illamående.
Varje. Jävla. Gång.

Jag andades som sagt ut. Skrattade till och svarade "nej, du ringer bara för att se om jag för berusad!"
Det tog fem minuter för honom att övertala mig. Vi la på och jag säger chockad till mitt sällskap "pappa har vunnit en bil?!" Sedan fick jag skicka iväg meddelande till min bror för att se så det verkligen var sant. Jag var ju säker på att han ringt och skämtat och skulle se så jag inte var för full. Men jovisst, visst fasen hade han vunnit en sprillans ny bil.
Mina föräldrar fick alltså ett av de bättre slutet på ett jäkligt jobbigt år. Och jag är så otroligt glad för deras skull. Det här är de verkligen så värda efter allt som hänt den senaste tiden. Mina fina föräldrar!

Strax innan midnatt gick vi ut för att fira in det nya året med skratt, glädje och gemenskap.
Vi sköt till och med iväg korkarna några minuter innan eftersom vi var så ivriga. Vi tittade på raketer och skålade. Men sedan hände något. Jag vände mig bort, med ryggen mot mitt sällskap. Bortom några träd såg jag ett par stora raketer. De var blåa och röda. Varmt och kallt. Och där och då representerade det livet för mig.
Vissa tänkte "fy, vad mycket pengar folk skjuter iväg nu". Vissa tänkte på djuren.
Jag hade en tornado av tankar i huvudet, jag fick inte grepp om någon. Och jag hade hundratals känslor i kroppen på en och samma gång. Snart kunde jag inte andas. "Hej då jävla pissår! Nu skjuter vi bort dig".

Hjärtklappning. Svårt att få luft, trots att vi befinner oss utomhus. Klump i magen. Klump i halsen. Nu brister det snart. En raket till. Två. Tre. Fyra. Pang. Det blir mer och mer suddigt, ögonen fylls med tårar och svämmar snart över. Jag vet inte hur länge jag står så, troligtvis ett par sekunder bara.
En kram bakifrån för mig tillbaka till verkligheten. "Du är stark".
Någon frågar "Annie, vad gör du?".

Allt jag kunde tänka på just då var Peter. Han fick inte vara med och allt jag ville var att få krama om honom, le och säga "nu kör vi!"
Där stod jag och försökte kommunicera med honom genom tankar. Tankar på när vi var små, när smärta inte fanns, när vi var barn, lyckligt ovetandes om vad livet kunde ta sig för.
Det gör fortfarande så ont. Så ont att han inte fick vara med och fira att vi överlevt ännu ett år. Det var bara en av oss som överlevde 2016. Och hon är fortfarande inte riktigt närvarande.

Under 2017 har jag ett mål. Jag ska hitta ett sätt att fortsätta leva på. Jag ska få bukt på min ångest igen. Den ska inte få styra mig igen. Den är inte välkommen men dyker alltid upp ändå.
Och jag måste börja lyssna på mig själv. Till mina elever säger jag "du har kontroll över bilen, bilen ska inte ha kontroll över dig". Det gäller även mig. Min ångest ska inte ha kontroll över mig. Jag är egen och jag tar tillbaka mig. Fuck you, ångest!

Likes

Comments

Livet

Jag skulle kunna säga som alla andra, att 2016 har varit ett jävla skitår. För det har det verkligen varit. Ett år som har förstört så mycket. Ett år som har varit extremt jobbigt. Ett år där allt bara har gått åt helvete. Ett år som varit fullt av så mycket hat, ondska och död. Ett år som jag aldrig mer vill ha tillbaka.

Men saken är den att det här året har också gett så himla mycket. Nya erfarenheter, bekantskaper, glädje, skratt, lyckorus. Det har gett dig nya ögon, du kanske har hittat tillbaka till något du längtat tillbaka till, du kanske har nått en dröm? Hade du ett mål? Du kanske har nått det! Har du kanske fått en ny familjemedlem? Hittat någon som gör din vardag så mycket bättre? Skaffat en kattunge? Vunnit på en lott? Fått ett jobb? Sett en lärka? Vandrat i skogen? Fått ett leende av en, för dig, okänd människa ute på gatan. Osv.

2016 har även gett dig minnen, förhoppningsvis några minnen du vill spara och ta med dig in i 2017 och ännu längre.

Och jag lovar att, vad du än gått igenom, är du starkare än allt. För du har faktiskt överlevt. Hur svårt det än har varit, så har DU varit så jävla stark och helt fantastisk. Året är snart slut och du kickade skiten ur det. DU överlevde medan 2016 försvann.

Jag hoppas och önskar att 2017 blir snällare för oss alla. Vi kan behöva det.

Men mycket blir vad vi gör det till också. Ha en god inställning, gå ut och ta för dig av världen och livet, våga kasta dig ut och gör vad som får dig att må bra.

Du är nyckeln till din lycka, allt börjar och slutar med dig. Vill du så kan du, allt annat lär du dig på vägen.

Och som min kloka faster sa till mig innan min kusins begravning: "går det åt helvete så får det göra det, då får det vara så".

Men ta för fasiken nya tag när du samlat energi. DU är starkare än allt annat. Och du förtjänar att må bra.

Kom igen. Nu samlar vi den sista kraften vi har, nu går vi in i det nya året med storm. Och våra skadade soldater som stupat i kriget mot 2016, bär vi alltid med oss. De kommer alltid finnas närmast hjärtat. De kommer alltid vara den starkast lysande stjärnan på himlen. Och även fast vi inte ser de, så finns de alltid här. Alltid.


Likes

Comments