Vad tyckte du var bäst med resan Signe? Lördagsgodiset (läs:godiset vi köpte på båten)

Vad tyckte du var bäst med resan Pontus: Två röda och en grön och att få äta lunch med min underbara fru (det sista är redigerat sv mig)

Vad tyckte du var bäst med resan Oscar? Va? Resa? Jag minns bara att jag vaknade upp på ett torg och jag åt. Sen somnade jag ju om och vaknade i mitt näste hemma. Va snackar du om?

Och du då Karoline, vad tyckte du var bäst? Smörrebröd i solen, Att få vara med familjen och det danska wienerbrödet

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • 26 readers

Likes

Comments

Okej, kan vi prata lite om det här med treåringar. Snälla, för jag fattar verkligen inte vad som är grejen?! Okej, jag fattar att man kan vara tre år men själva treåringen. Jag begriper mig inte på det.

Jag har en snart treåring, en månad-ish kvar but still, hon är snart tre. Följande scenario utspelar sig mitt i mitt vardagsrum. Jag sitter och leker med Bamsehuset. Detta hus som jag nog lekt 2 000.000 gånger med. Jag ser på klockan och säger att om en liten stund ska mamma börja på maten så vi kan äta lunch. Visst säger treåringen och vi leker vidare att Lille skutt går på förskolan och att Skalman hämtar honom. Helt logiskt. När det gått en stund säger jag vänligt med bestämt, så... nu ska mamma laga mat. Då blixtrar det till i den lilla kroppen och det mest naturliga som kommer ut är ordet NEJ. Jo mamma måste. 5 minuter senare sitter jag med en hyperventilerad unge i knät. Med rödsprängda tårfyllda ögon i knät försöker jag lugna henne och säga att mamma älskar dig och vi leker mer en annan dag. Denna drama, denna otroliga smärta för det mest naturliga. Att få ett nej och acceptera det. Men oh no, inte för treåringen. Den accepterar INTE ett nej

Eller den här. Kl är 07.10 och treåringen kommer in i sovrummet. Godmorgon älskling säger jag med len röst. Varpå treåringens respons är NEEEJ!!! Mamma, är det morgon? Ja älskling det är det med det är ganska tidigt, säger jag. Treåringen springer fram till fönstret och säger nej det är det inte. Jo säger jag. NEJ MAMMA DET ÄR INTE TIDIGT!!, och blir fly förbannad. Okej fine....

Treåringen ger sig då iväg på ny jaktmark för att leta efter någon att trotsa med. Hon hittar pappan i badrummet. Ah, lätt byte. Pappa, vad gör du? Borsta tänderna, säger pappan i en fullt normal ton. Normal reaktion på ingång från treåringen: MEN JAG VILL INTE DET SLUTA BORSTA TÄNDERNA. PAPPA SÄTT PÅ DIG EN TRÖJA. Tårar sprutar och ilskan kokar.

Och samtidigt ligger min 6 veckors gamla bebis bredvid mig och tittar på mig med blicken

”ah fast haaaallåååå hur mycket ska man begära för att få lite västertutte idag?”

Treåringar. Jag fattar inte grejen? Vad är det som gör att vid minsta lilla motgång, vid minsta lilla som de inte tycker är lattjolajban, så ska det gnällas, skrika och trotsas för. Sen har vi sidan som är hysteriskt rolig som när de kommer på att man kan rita på Oscars täcke och sen helt iskallt skylla på ”ne de var pappa som målade på täcket”. Eller när de springer omkring helt naken och sjunger nakenfis för grannarna.

Så till alla er som har, kommer eller har haft en treåring slash viljestark envis liten treåring. Jag tycker vi samlas på stans champangebar och skålar för livet och att de lär oss att vi lever.

Med vänlig hälsning en mamma som tror att rå korv i bröd är en utmärkt lunch...

Signe Charlotte "Nä...ville inte de" Engberg

  • 102 readers

Likes

Comments

Den 2 augusti blev min lilla prins 1 månad. En månad stor och ändå så liten. Han är väldigt snäll hittils. Han skriker när han vill något, äter när han vill äta och bajsar precis hela tiden. Jag hinner knappt med allt för han vill så gärna vara i min famn. Sover bäst gör man i mammas famn. Jag tycker ändå han har fattat det här med dag och natt för han sover okej, med vissa undantag för att vara knölig med magen på nätterna. Denna lilla kille har verkligen stulit mitt hjärta och jag ser fram emot lite skrikigare månad nummer två (NOT!) Speaking about the devli.... Någon är hungrig... Igen. :)


  • 151 readers

Likes

Comments

En måndag blev en tisdag som blev en fredag. Och vips, så var det måndag igen. Idag har jag lämnat Signe på förskolan igen. En väldigt ledsen tös som inte ville bli lämnad. Får se hur detta ska sluta. Jag är jätte kluven för en del av mic behöver ha lite avlastning på dagarna och Oscar kan behöva få lära känna mig och jag han. En annan del av mig tycker att Signe ska vara hemma med mig och få njuta av ledigheten. Men det får bli en rutin som kommer bli bättre. Jag får se hur det går denna vecka och göra en avvägning senare.

Nu ska jag försöka få i mig lite lunch medans Oscar sover. Undrar om det inte är magen som spökar för oj vad det knorras och gnälls på kvällarna. Jag körde mjölkfritt med Signe och det blev bättre, men jag hade hoppats att slippa det med honom. Så tråkigt men vad gör man inte för sina barn.

Den ena håller mig vaken på nätterna och den andra vaknar och säger dumma mamma. Det finns inga ord på hur mycket jag älskar dem. Trots sömnbrist och allt vad det innebär så är det värt det alla dagar i veckan!!!

  • 195 readers

Likes

Comments

När Pontus går till jobbet efter 5 veckors ledigt och jag är ensam med två barn på dagarna. Önska mig lycka till!

  • 268 readers

Likes

Comments

När solen tittar fram och temperaturen stiger över 20 grader är det stranden som lockar. Även för en spädisförälder som mig har lyckats få några timmar. Min lilla Oscar är en riktig sjusovare. Han sover och sover och jag undrar när han ska vakna och börja skrika i timmar. Som sagt, lugnet före 1 månades krisen. Han har sovit sig igenom båda stranddagarna så jag och Signe har fått njuta av solen och att ha Pontus hemma.

  • 314 readers

Likes

Comments

När barnen Engberg sover middag. Samtidigt. Och solen lyser på den blåa himlen i Steninge. Och jag har min man vid min sida. Då... då är det njuta och PASSA PÅ som gäller :)

  • 383 readers

Likes

Comments

Hej alla och välkomna till bäbisbubblan.

Just nu går all vaken till åt till att lära känna detta lilla knyte som vi kallar för Oscar. Namnet är egentligen inget som vi hade i tanke. Han skulle ju heta Nils eller Olle. Men så tittade jag på han genom den där plastbaljan på BB och såg att nemen, du är ju en Oscar! Så får det bli. Oscar Nils Engberg tar just nu mycket plats här hemma och väldigt lite. Jag har liksom glömt bort att spädbarn äter, vaknar, bajsar, äter och somnar om igen. Ibland blir jag lite rädd för jag tänker att han måste ju vara vaken lite mer, men nej, han sover och sover. Lugnet före 4 veckors krisen så nu njuter jag av att han är nöjd för det mesta.

Mitt stora hjärta, lilla turbo och till lika så storasyster Signe ser till att vi lever. Hon tycker mycket om sin lillebror och berättar vänligt men bestämt för oss att; Nej, jag behöver inte borsta tänderna för jag é storasyster. Ne, jag behöver inte äta upp, för jag é storasyster. Ständigt denna kamp om att inte skälla på henne, och att just nu slita mig själv i två delar för jag vill spendera lika mycket tid med dem. Jättesvårt och det kommer få ta en tid innan jag har ställt in mig på det. Men denna gång får det ta tid. Signe är iallafall jättego (inte för jag någonsin tvekat på denna lilla brud) mot Oscar och mot MIG, När det gör ont och amningen svider (för det gör den!!!) Så pussar hon mig och säger ingen fara mamma. Älskad unge. Hon och Pontus är i Ulricehamn för att hälsa på farmor och farfar. Jag och Oscar har hängt i Steninge och nu ska vi bara chilla hemma.

Jag har sagt det till flera och nu blir det nedskrivit. Det är nu man får perspektiv på hur dåligt jag mådde med Signe och hur otroligt orolig och nojig jag var för ALLT! På BB sa de till mig att hon skulle äta 8 ggr/ dag och var tredje timme. Det tog jag till mig och vaknade hon inte och åt så väckte jag henne. Jag klockade mig och åt hon inte var tredje timme fick jag panik att hon skulle somna in för djupt och aldrig mer vakna. Idag vet jag bättre. Du väcker inte ett sovande barn :) Han vaknar när han är hungrig. Vill han sova, låt han sova. Vill han äta, låt han äta. Jag grät mycket den tredje dagen över allt. Nu gråter jag för det gör så ini helvetes ont ibland att amma och jag vill bara att det ska funka.

Men jag kan inte jämföra Signes och Oscars första tid. Med Signe fick jag panik av att tänka att det är såhär mitt liv kommer att se ut. Jag kommer sitta fast i den här soffan medan livet går förbi mig. Inga roliga fester eller middagar, inget kul alls! Plus noja för att att hon inte skulle få i sig mat eller att hon skulle försvinna. Idag är jag mamma och vet att detta också kommer att gå över. Skillnaden är att jag njuter mer i den mening att det är inte betingat med ångerst den här gången. Det enda är att jag inte kan dela mig i två och vara där för Signe 100% när lilleman ropar och vill ha mat. Denna gång är jag mer harmonisk och till freds med att veta att jag ska njuta av denna tid som inte kommer tillbaka.

Så medan Oscar sover så ska jag passa på att äta lunch. Over and out ifrån bäbisbubblan!

  • 426 readers

Likes

Comments

Han tog tid på sig. Och när han väl skulle ut, då gick det fort. Den 2 Juli kl 03.53 kom han till oss. Älskade lilla pojk vad vi är glada att du är här. Signes lillebror och vår son. Jag är redan upp i öronen förälskad i detta lilla knyte. :)
Tack alla som skickat grattiskramar och till all personal här på förlossningen och BB. Ni är vardagshjältar!

Just nu är det mycket gos och vila. Jag njuter så av att inte vara gravid längre. Känslan av att ligga på rygg utan att få extremt ont i höfter eller känna sig svimfärdig är underbar. Att kunna böja sig ner utan att det är ett projekt. Ja lite ont gör det ju men det är väl inte så konstigt. Kaffe smakar gott igen.
Nu ligger han och sover gott på mitt bröst och jag väntar på att Signe och Pontus kommer hit. Livet alltså. Shit va häftigt.

Likes

Comments

Jag MÅSTE sluta googla på allt. Varför tror jag att svaret finns i denna oändliga soppa som kallas för internet där troll och andra korkade människor kan sitta och spy propaganda. Eller historier som absolut inte skulle kunna hjälpa mig ett dugg då jag är en unik människa och inte en replika av andra?

Jag håller på att lyssna på en bok (mer om den senare). Den handlar nämligen lite om det. Att jag är jag och ingen annan. Jag är en unik uppsamling av mig själv som har levt ett liv och som sedan byts ut för att bli något nytt. Varför tror jag då att svaret på alla mina frågor finns på en internetsida där andra ger mig deras historia. Jo, av den enkla anledningen att när man är vilse så söker man... nej jag... svar på frågor. Jag vill ha en känsla eller kanske en tanke på att det jag upplever inte är helt galet. Att få dela sina erfarenheter med andra och att bara få känna att jag inte är ensam i detta. De finns det som upplever/upplevt typ samma sak som jag och att jag då kan få känslan av att "skönt, jag är inte ensam". Fast jag är ju det. För ingen kan uppleva exakt det som jag upplevt eller kommer att uppleva. Det är det som är så läskigt och samtidigt en befriande känsla att om jag gör något så är det ju rätt. För jag gör det utifrån mina erfarenheter eller tankar och då är det ju unikt utifrån mitt sätt. Problemet är ju "alla andra". Känner ni igen de? Alla andra som ska komma och tycka och tänka. Mmmm, de är enna luriga filurer de där.

Okej, mycket tankar på mig nu. Jag tror det handlar om det som komma skall. 48 timmar kvar på denna graviditet. 48 timmar kvar att ladda. Förra gången var jag så exalterad för jag hade ingen aning om vad det innebär att bli igångsatt. Denna gången har jag erfarenhet. Jag är tyvärr olyckligt medveten. Bara det skulle jag kunna skriva en massa om. Att vara lyckligt omedveten. Men tyvärr, nu är jag omföderska och en person som är lite nervös och hispigt laggd av mig så jag är lite offer för mitt egna medvetande. Jag är lyckligt (eller olyckligt) medveten. Snuvad på konfettin lite. Har ju velat uppleva de där "nu går vattnet älskling" och få jobba lite hemma med värkarna. Jag har nog en väldigt romantiserad bild av det. Så kanske är det det bästa att bli igångsatt. Du är i trygga händer med övervakning av maskiner och sladdar och barnmoskor. Du har fri tillgång till piggelin. Bara det! ;) Som Majsan sa. Skönt! Då kan man förbereda sig med lång frukost och dusch och inte stressa så mycket.

Hur laddar jag nu de sista 48 timmarna (låter som jag går mot min egna begravning.... usch! Jag är ju faktiskt glad :)? Med mycket Signemys, choklad och att fördriva tiden med sådand som gör att jag inte tänker så mycket. För så fort jag börjar tänka på att om 48 timmar ska jag föda barn och bli tvåbarnsmamma så sätter katastroftankarna igång. Då gäller det att ta fram alla verktyg jag har och fokusera på det positiva. Som att jag äntligen ska få träffa min son och få se hur han ser ut.


  • 633 readers

Likes

Comments