View tracker

Tänk om jag sitter här om åter ett decennium senare, tänk om tio år har gått och jag med andan i halsen tar mina sista andetag. Nu har jag precis släppts ut från hjärtintensiven på st Görans sjukhus. Att det är allvarligt vet jag, men att förstå det är svårt. Eller, att skrämmas utav det är ingenting som når fram. För om man föraktar sig själv som individ är det inte skrämmande att den fysiska kroppen snart får lämna jorden, om inte en förändring sker.

Röster skriker, återigen inte mina. Lägg in dig, hon måste ha vårdintyg, hon kommer att dö, skriv en egenanmälan NU, sippa i dig de där näringsdryckerna för ren överlevnad. Jag hör inte. Vill jag höra? Nej, för att jag kan inte förstå.

tänk om.. Tänk om jag aldrig ändrar mina tankebanor? Tänk om jag aldrig kan se mat som en normal sak? Något man måste ha? Att man behöver äta för att leva och inte tvärt om? Tänk om jag alltid kommer att hata min spegelbild? Om jag alltid kommer att plågas av att visa mig? Tänk om jag bara kan ändra på kroppen men inte det som sitter så hårt i huvudet?
Det här känns som ett jävla spel utan slut eller rättvisa. Något min hjärna kör på utan regler, hur jag än gör kan jag inte vinna. Antingen så dör jag eller lever i misär, en psykisk misär.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 99 readers

Likes

Comments

View tracker

Efter sju års tid kan jag fortfarande inte ärligt säga att jag förstår. Det har pågått längre än så, men uppmärksammades först för snart tio år sedan.

Ena foten är sedan länge i graven men jag förlitar mig på den som fortfarande står kvar. Tar den för givet. Att jag så många gånger blivit tillsagd att jag lika gärna kunnat varit död, når mig inte då jag alltid överlevt. Och när nätter och dagar innehåller mer kamp än glädje skulle det inte göra mig något om allt avslutades. Med svansen mellan benen erkänner jag mig svag, att det faktiskt skulle vara lite skönt om jag fick slippa. För att jag har tappat hoppet om att någonsin bli fri, att någonsin stå så pass stadigt att jag med rak rygg kan spatsera fram genom gatorna. Kanske att det inte kommer att synas, hur destruktiv jag är, eller vilket självhat jag bär på. Inte ens min tunga ryggsäck är synlig, men jag känner, alla dygnets timmar. Börjar förstå att det inte är värt allt slit, jag tar mig ju aldrig upp. Ändå ligger de där breven och dammar, där jag för år sedan fick formulera ett hejdå.

Likes

Comments

View tracker

Jag var så glad, tänkte att nu skulle jag endorferas med glada och fina studer. Veta vad jag överlever för, varför jag ska fortsätta denna kamp. Men det gick snabbt åt andra hållet, nya slag i magen. Rösten jag hörde blev allt mer dåv, jag ville inte höra. Jag visste att jag inte skulle kunna ta det. I en handvändning kände jag en så mycket grövre skam. Alla känslor av hur äcklig och otillräcklig jag är slog över mig, ville bara krypa ur skinnet - ge upp en gång för alla. Åter igen kan jag inte tänka tanken av närhet eller att någon vidrör mig. På ett plan innerst inne förstår jag, men det blev för tungt, för mycket. Couldn't cope with it. Med människor omkring mig satt jag där, fortfarande lika ensam i allt detta. Övergiven och ..avvisad. Med all rätt, det här är mitt fel. Jag har bara mig själv att skylla men det kändes inte ens som att jag fick chansen.

Jag blir allt mer övertygad om att jag är en av de som kommer att dö ung. För att jag levt hårt, ja. Men långt ifrån med lycka och att något skulle vara värt det.

Det här är för starkt, det har gått för långt och nu vet jag mer än någonsin hur min miserabla skepnad inte längre går att dölja. För när ingen tror på mig, vem är då jag att tro på mig själv?

Likes

Comments

Det river i skinnet, smärtan är obeskrivlig. När ögonen sluts rullar gardinen ned. Minnen av dig visas på duken, dem repeteras. Hur du fick väggarna att växa, rummet att krympa. Hur paniken grodde och de redan tunga andetagen blev ännu tyngre med dina fingrar kring min hals. Hur du så snabbt fick mig att överge den egna kroppen för att stå utanför och granska varje slag, varje kast, varje spark. Hur du sög min energi och fyllde mig med beskrivande ord om min totala värdelöshet. Jag var ingenting. När du ansåg dig klar gick du och lät mig ligga kvar. Få mig att känna hur patetisk jag var som inte orkade resa mig, hur dum jag varit som orsakat något du reagerat på. Jag förtjänade ju detta, jag hade bara mig själv att skylla.

Sen handlade det alltid om dig, hur dåligt du mådde - hur synd det var om dig. Och hur du aldrig ville titta på mig för att du inte klarade av vetenskapen om att alla de där skador & blåmärken kom från dig. Men jag hade ju bett om det.

jag skulle förstå och komma ihåg din uppskattning gentemot mig. Ja, för du stannade ju och 'förlät' mig fastän jag inte var värt något. Jag var ju din hund, ett av många namn du gav mig.

Jag blev psykiskt & fysiskt misshandlad och utnyttjad för att stimulera ditt maktbehov.

Jag ville bara inte se det, ännu mindre förstå.

Men det som fortfarande jagar mig, är något jag aldrig kommer att få svar på. Var jag någonsin överhuvud taget något för dig - eller var jag bara någon med svagheter du förstod dig kunna utnyttja? ..för ett maktbehov?

Likes

Comments

tankarna är många men ingen riktigt tydlig. jag pendlar mellan hopp och total nedtryckning. jag har tappat den där gränsen mellan vad som är bra och dåligt för mig. rätt eller fel.
jag blickar ut genom fönstret för att ge en skepnad av en individ som är precis densamme som förr. man känner igen mig, på några sekunder vet man att jag är där. glaset förbises, förutom små droppar av smuts, kan man inte se det. men jag känner det så väl. det hindrar mig från omvärlden, jag når inte ut och dem når inte in. ingen kan greppa mig, man kan bara stå där utanför och titta. ibland känner jag mig som en av dem. då jag avlöser själen från mitt skal och ställer mig bland folkmassan. som att titta på en skyltdocka, jag kan vara så tom. för ett ögonblick tappar jag kontakten med mig själv. från ett yttre perspektiv iakttar jag varenda steg som den där kroppen tar.
men det är jag som bär på känslorna. för var gång den där skepnaden snubblar och faller, slår sig gul och blå. är det smärtan av det blåa som hugger till i mig.
när jag ser de glansiga ögonen som sakta fäller vätska, känner jag klumpen som växer. jag känner hur det stramas åt runt halsen och andningen blir svår. den där kroppen lever inte, jag har ingen kontakt med den. ändå är det min yta, mitt skal och vardagliga kläder. vi är inte längre det team vi borde vara. jag skulle så gärna vilja nå fram, men jag går i någon annans skor. någons som skaver men jag bär dem ändå.

Likes

Comments

I'm a fly that's trapped

In a web

But I'm thinking that

My spider's dead

Lonely, lonely little life

I could kid myself

In thinking that I'm fine

The world may call it a second chance

But when I came back it was more the relapse


Likes

Comments

Bra dedde, bra. Du jobbade på fint där - säger en helvetes så destruktiv sida. Så varför känner jag sådan ångest, en skam jag knappt kan bära. En vilja att öppna upp mig själv och låta allt rinna ut? Jag vill ta en paus, ett andrum från mig själv och en ännu större distans från livet. Jag orkar inte mer, det går inte. Ändå fortsätter jag.

Jag spolar tillbaka till tanken och känslan som roterade för nästan tio år sedan. 'Jag vill inte dö, jag vill bara ta en paus'. Delar av mig upprörs, vem är jag att sluta kämpa och etsa mig fast i en negativ stol? Med all den hjälp jag ändå får, ser jag den som skurits av. Vem i denna värld ska återfå hoppet om mig när jag inte ens kan tro på den egna individen?

Och att idag få höra att min genetiskt lagda och livslånga ADHD är ett handikapp tillsammans med mitt ätstörda beteende som nu blivit kroniskt. Det känns som en soppa som aldrig blir äten, utan möglar och slängs. Den relativt nya diagnosen gällande organ som inte kan bytas ut, kan likväl försätta mig i koma som att leda till ett avslutat liv - är inget som direkt stärker mitt hopp. En skambelagd del pustar ut och hoppas på den där pausen, att inte vakna upp är en konsekvens jag inte ser. Dessutom vill jag leva, bara inte såhär.

Jag längtar så efter egenskrivna rader om lyckan i livet och att fånga upp de små men ack så betydelsefulla ögonblicken. Den önskan kommer från samma människa som spyr ut svarta tankar och klagomål över livets gång. Det är JAG som måste göra en förändring, det är JAG som måste agera. DET ÄR JAG SOM ÄR DEN DOMINANTA HÄRSKAREN ÖVER MITT EGNA LIV. Men nope, det kan jag tydligen inte få in i min trötta lilla skrumpna hjärna. Men självömkan, en tendens att straffa mig själv och se det negativa - det kan jag minsann. 

Likes

Comments

Tick tack, tick tack. Vart tog tiden vägen och vad gjorde jag av den? Det gör inget, denna tid får gärna gå snabbt tills dess att denna kamp är över. Samtidigt blickar jag tillbaka och undrar hur jag kunnat slösat bort så många år av mitt liv.

Jag står och trampar på samma ställe, tiden står still - samtidigt som den rinner mig genom fingrarna. Jag vill säga STOPP, men jag kan inte stå mer stilla än vad jag redan gör. Dessa dubbla känslor & tankar - vad gör man av dem? Svart eller vitt, allt eller inget. Alltid detsamma men ändå ett nytt steg in i framtiden, hela tiden. Jag börjar tappa greppet, vänder upp och ned på mig själv för att finna en rätsida - säger sig ju själv att det går sådär.

Väntar alltid på natten, räknar ned. Tänker att det är en zon att vara fri i, ett lugn utan förväntningar eller ovetande situationer. Dock tycks jag alltid glömma att just denna tid kan vara en av de värsta. Tankarna får utrymme att plöja fritt, sömnen skjuts upp till gryning - mörkret där jag kan gömma mig gör monsterna inom mig så lyhörda. Sakta formar sig den hörda rösten till en skepnad jag tvingas möta. Då är det bara vi, min fristad ät åter igen plundrad av det jag försöker springa ifrån. Det går inte att mota bort den parasit som krupit in under ditt skinn, det har jag bevittnat allt för många gånger nu..

Likes

Comments

Ny dag, nya tag. Ett äldre uttryck man nog nämner mer än lever efter. Som någon slags ursäkt till gårdagen och hopp om en annorlunda påföljd när natten gjort sitt.

Jag brukar säga så, ofta för att överrösta den verkliga tanken och släta över de djupa ord jag tidigare antecknat om djupa dalar och tunnlar utan ljus. Jag anpassar mig, vet att mitt verkliga jag är annorlunda på ett positivt sätt - vet att världen inte behöver mer svarta tyngder. Jag försöker vara någon jag vill vara, inte den jag i nuläget är. Men ur ett perspektiv är det tack&lov för den tanken. Någon slags "nej, jag tänker inte besegras och bli någon jag inte är". Jag kämpar för min återkomst, men jag glömmer så lätt att alla våra erfarenheter och upplevelser kan forma oss som personer. Och i ovissheten över hur just jag har formats när jag naken står kvar utan inre röster som styr mitt leverne, hälsa och vardag - är jag rädd för att hamna just där. Tänk om jag fortfarande kommer att behöva kämpa för att agera glatt & spralligt? Jag vill tro att så inte är fallet, vill tro att min personlighet fortfarande finns där i grunden. Att det enda som ändrats är några livserfarenheter, upplevelser, perspektivskifte och min syn på livet & mig själv. Innerst inne vet jag ju vem jag är, men jag tappade bort henne för så länge sen.

Likes

Comments

 ​Lördag, eller ah.. Visserligen över midnatt men det är helgdag nummer ett som just passerats och levt.

Jag längtar tills att jag är frisk, då jag återtagit livet och med det bunkrat upp energi. Intet menande att det absolut ska vara fullt ös beroende på almanackans datum. Men inte ens en lugn hemmakväll kan jag i nuläget njuta av. It's going down, det finns längre ingenting kvar. Jag har förlorat allt i vad ett liv bör innehålla. Valde jag bort, jag skrev just att jag längtar tills jag blir frisk? Längtar, kanske lite av ett problem då det blir = väntar. Jag kommer att dö innan längtan blir till verklighet om jag inte agerar & det bör vara nu. Men det är en sådan stor del av mig som blivit infekterad och dött. En del som inte tror på att dessa tankar, känslor eller beteenden kommer att "försvinna". Den andra delen är alldeles för rädd, hur skulle jag vara utan allt det här? Vem fan är jag egentligen?!

Jag vill inte vara sjuk, absolut inte. men är nog så rädd för det friska. 

Likes

Comments