​Man ska ju ha mål i livet, annars är livet tråkigt tycker jag. Men när man har mål så tänker man oftast OM jag når dit så skall ja...

Jag tänker prova NÄR jag nå´r dit. Och leva som om jag är där redan, att jag är skuldfri, att jag är vältränad och gått ner och att jag är framgångsrik i mina jobb. Tror att livet blir så mycket enklare än att man ska leva med massa ältande, och grubblande. 

Jag har klarat mig hittills, varför skulle jag inte klara mig lite till? Det kan ju bara bli bättre nu än vad det har varit. 


Många är nog rädda för mig, för dom vet att jag är bestämd och ger mig inte. Man försöker trycka ner mig och visa att man har makt. Men såna saker har alltid stärkt mig ännu mera, det ger mig energi att fortsätta vara mig själv ännu mera. Jag visar mina känslor, tyvärr ofta genom att jag gråter. Men tårar behövs med. Det är antingen tårar eller mitt skratt jag visar. Är jag arg så ser man det med på mig för då är jag oftast bara helt tyst. 

Nä, det är slut på att gå med en klump i magen och behöva tänka på varje rörelse man gör. jag har alla möjligheter att lyckas med detta. Alla, jag måste bara ta ACTION. Min man är inte arg på mig och han stöttar mig i alla mina val. Jag vill tjäna så pass med pengar nu så jag kan betala mina skulder, samtidigt som vi kan unna oss en semester nästa år. Det är mina mål. Och det är det jag tänker, att vi är där på semestern och bara njuter av att vara. 


Nu jävlar...try and stop me!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

​Idag skall jag till banken för att se om jag kan få hjälp där. Det är en ständig kamp att få ihop min ekonomi, men det är jag själv som har satt mig i den här soppan, det är jag som kommer få ta mig ur den med. Min man hjälper mig så gott han kan, men han är som sagt väldigt svår. Men jag skulle inte kunna vara utan han heller. Han tar liksom ner en på jorden. Men jag hoppas på det bästa från banken, annars får man kolla runt på en annan bank. 


Jobbar inom ett direktförsäljningsföretag med som jag måste få igång, får jag det så kommer cashen rulla in direkt. Det är verkligen så enkelt att tjäna pengar där. Och vet inte vad som får mig att tveka och inte göra. Det är liksom dags för mig att ändra mig, inte tveka och skjuta upp saker utan göra det när jag väl tänker det. Skulle få så mycket gjort och det skulle rulla på i livet liksom.

Min man tycker jag skall ta ett extra jobb på helgerna, men efter att ha jobbat över en hel helg på jobbet jag har s var jag helt förstörd, min kropp skrek VILA direkt. Det är liksom inte så bra att jobba för att sen gå in i väggen, då blir det liksom inga pengar. 

Många som hamnat i den situationen som jag är i har kommit ur den, varför skulle inte ja klara att göra det med? Det är ju liksom inte nån mirakel kur som krävs som funkar för vissa, vill man nåt så går det. Gäller att bestämma sig och inte förhandla bort det beslutet. Jag skall vara skuldfri och jag skall inte hamna hos kronofogden, det är mitt mål Jag skall vara skuldfri inom 3 år. Det ska bannemig gå!!


Likes

Comments

Det här med känslor är svårt. Dom påverkar en på olika sätt.

Mycket senaste tiden har varit oro, det är ju också en känsla. En oro över att ekonomin skall bli katastrof, att folk vänder mig ryggen när dom får reda på sanningen om mig. Eller att man själv skall försvinna snart från denna jord, för man vet hur snabbt det kan ändras i livet.

Det är en ständig kamp i mitt huvud i alla fall, vet inte hur det är med andra. Mycket som far runt, mycket som jag vill göra men får aldrig gjort. Istället fastnar jag i den förbannade mobilen och försummar väldigt mycket tror jag. Vet inte vad man ska göra för att bli kvitt den med, jag missar ju egentligen inte nånting. Det enda jag missar är alla upplevelser med min dotter och alla minutrar vi kan få extra utan den där manicken.

Man kanske skall klocka en dag på nåt sätt och se bur mycket man faktiskt sitter med den, till ingen nytta egentligen.


Känslan av att jag gjort bort mig och att min man är arg på mig finns hela tiden, det är nåt liksom. Sen är min man inte den bästa på att prata, han håller mycket inom sig. Och återigen så är vi båda fast i den förbannade telefonen på eftermiddagarna istället för att prata med varann.,

Känslor är nåt man inte skall vara rädd att visa har jag fått till mig. Men när jag visar känslor så gråter jag ofta, och när man gråter så är man oftast svag. Men det kan ju vara tvärtom med, att man är så pass stark så man vågar tillåta sig att gråta med. Arg har jag lätt för att bli, skyller på mitt röda hår. Och glad gillar jag att vara. Men att hålla alla känslorna inom mig är inte bra, jag måste få ur mig dom mer. Har inte många vänner jag kan bolla saker med och vänner har ju sina egna bekymmer med. Har en nära vän som är rak mot mig och säger vad man tycker, trots att jag visar känslor. Som ser på mig mig när det är nåt som sägs som jag tar åt mig och jobbar med. Som kan vara rak mot mig, men samtidigt omtänksam trots sina egna bekymmer. Men jag känner att älta över alla känslor på hen är inte snällt.



Ja känslor är svårt att beskriva. Det går att skriva hur mycket som helst av det. Och det är det som jag skall ha detta forumet till. Förhoppningsvis är det ett sätt att få ur mig saker, och kunna gå vidare i livet liksom.


Nu är det dags att starta denna dagen och väcka sovande prinsessan. Hoppas alla får en bra onsdag där ute.

//Malin

Likes

Comments

Ja, vart skall man börja? Min anledning till att jag startat denna bloggen är för att jag skall skriva av mina känslor, fick det tipset av en terapeut jag pratat med. Och det är nog en bra början för att få bukt med mycket, allt kan man ju inte alltid få ur sig genom att prata med någon.


Det hela började med att min mamma gick bort 3,5 år sen. Hon hade länge kännt sig konstig i magen, och trodde länge att det var magkatarr. Hon jobbade själv inom vården och typ gjorde en egen diagnos. Men det var ingen magkatarr. För det gav aldrig med sig. Hon åkte och tog prover och fick besked på lucia för 3 år sen typ. Minns det så väl att jag väntade på att hon skulle ringa under dagen, men istället blev det att hon och min pappa ringde på dörren. Och det första hon sa var att hon har inte goda nyheter.

Hon hade flera år tidigare tagit bort en fläck som hade förändrats på ryggen, men aldrig kommit på någon efter kontroll. Denna fläck innehåll elakartade celler av cancer som nu hade satt sig på levern, magsäcken, tarmarna. Mamma fick beskedet att det inte är en god cancer, och att hon inte kommer överleva detta, men att man kan bromsa det med cellgifter. Sen gick det snabbt. En morgon bara hon föll ihop i köket och fick åka ambulans till Sahlgrenska. Då hade det satt sig även på nerver och skelett så hennes förmåga att gå och stå hade slåtts ut på nåt sätt, så hon blev liggandes på sjukhus.

Hon fick flera cellgiftsbehandlingar och var länge på sjukhus, hon fick komma hem i början av april. Hon fick upp sin matlust och så, men hon fick massa svamp i halsen som gjorde tillslut att hon inte kunde äta eller prata. Hon fick knappt några vecko hemma med en massa besök av läkare och annat. I slutet bara hon sov, så två dar innan hon gick bort kom det hemska uppsvinget många får innan man ska dö. Hon betedde sig som vanligt men snurrig, dock utan att kunna prata.Sen sov hon i ett dygn, tills jag och min bror bara skulle hem och hämta saker för att kunna sova över. Då kände hon att hon var ensam med pappa tror jag, och hon somnade in för alltid. När pappa ringde och sa att hon var borta kom chocken..grät..åkte hem till mitt barndomshem och såg henne bara ligga där. Helt iskall, den varmaste människa jag nånsin kännt. Och man bara väntade på att hennes bröst skulle höjas och hon skulle börja andas igen...men så blev det inte.


Hjälpte hemtjänsten att klä på henne fint, hon var alltid snyggt klädd min mamma. Sen ringde jag efter att en likbil skulle komma hämta henne, för att låta henne ligga där över natten hade inte gått. Gick upp för ville inte se när dom stängde in min mamma i en väska liksom.

Jag tog på mig den roll som mamma alltid hade, jag var den starka. Jag såg efter min bror och pappa istället. Begravningen var jag starkast på, höll t.o.m tal till min mamma. Sen skulle livet fortsätta.

Men det har det inte gjort. Man får nämligen inte visa sig svag som människa bland en flock. Ingen ville umgås med mig och ingen ville lyssna. Jag gick hos en psykolog men la ner det för det gav mig inget. Istället så började jag shoppa saker som jag egentligen inte hade råd med...och drog på mig lån på lån...och nu är jag här med massa skulder och har en massa att arbeta igenom. Det är det jag skall skriva om här. Mina känslor, min kamp..för det är vanligare än man tror att vara shoppingberoende, men vi som är det får ingen riktigt hjälp. Det kanske är mitt kall att hjälpa andra och kan min känslodagbok hjälpa någon annan så gör ja det gärna.

Jag hoppas inte någon hoppar på mig när jag öppnar mig, eller om det är någon som känner mig som dömmer mig. Jag gör detta som en nystart i mitt liv, för min skull. Det är dags att jag tar plats i livet och tänker på mig!

Likes

Comments

​Jag ska ha denna bloggen för att kunna skriva av mig mina känslor som finns långt inne hos mig, efter att min mamma gick bort. Hur jag tacklar den och hur jag kommer ut ur mitt beroende av att shoppa. Det är med shopping jag har gjort det möjligt för vardagen, fram tills nu. 

Men nu är jag så trött men skall skriva mer imorgon om jag känner att det behövs med en längre och bättre presentation. 

Håll till godo!


//Malin

Likes

Comments