Tror egentligen att min blogg kommer handla om lite allt möjligt.
Valde just namnet " dead before death" eftersom den är mer deep, kom liksom inte på vad jag annars skulle få skriva för att få läsare. Men denna bloggen kommer inte bara handla om mitt liv och vad jag går igenom, utan andras, ur andras perspektiv, saker ja läst om och så vidare , lite allt möjligt!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag tror skolgången är en av de jobbigaste sakerna  för en tonåring, iallafall för de flesta.
Ja menar, du kanske är duktig i skolan och får bra betyg, men det är fortfarande jobbigt, fattar ni?
& det blir ännu jobbigare ifall du har det jobbigt hemma.

Sen tänker jag på sakerna som händer, folk börjar testa saker; röka, droger, snacka skit & göra andra dumheter.
VI säger t.ex. att det finns 2 vägar, antingen fokuserar du på skolan, men även har kul med kompisar som en "vanlig" tonåring eller väljer du den andra vägen som innebär att kanske fokusera mindre på skolan, göra dumheter, testa röka, droger och bli beroende.
Här i Malmö finns det för många skolor där 11-15 åringar röker, från 5:an till 9:an, och lärarna säger
​ " ni kommer få mejl hem eller samtal ifall ni röker osv, och vet ni vad som händer? inget det blir ingen förändring. 
Medans folk som får 2 min frånvaro för att ha kommit försent på lektionen får samtal hem direkt och föräldrarna reagerar på 2 sekunder.
Lite knas är det ju.

Själv tycker jag, alla har sin egen vilja, det är ert liv, ifall ni vill misslyckas och luffa runt & langa, va skyldig folk pengar, visst gör det då, det gör inte mig eller någon annan något, du förstör bara för dig själv.

onödig fakta


​Sedan tycker jag även att 60% av sakerna vi lär oss i skolan kommer vi aldrig ha nytta av, vad kommer t.ex. jag ha nytta av hur Karl Gustav XII föddes & dog, vi lev er i 2017, inte 1800 talet.
Sedan saker vi behöver kunna eller kommer ha nytta av, läser vi inte ens en mening om, t.e.x köpa hus, betala räkningar, utan istället lär vi oss en ekvation på ett blåbär.

Likes

Comments

Nu när jag tänker på vad jag gått igenom, tänk på dem som har gått igenom ännu värre.. som t.o.m tagit självmord.
Kan inte ens föreställa mig hur dåligt de mått.
De finns en serie som påminner om detta, och faktiskt är jävligt bra för 15+ " 13 reasons why".
Nog den bästa serien om ungdomslivet jag någonsin sätt, hon tog självmord och trodde inte att någon brydde sig, men Clair gjorde, sedan spelade hon in 13 anledningar varför hon döda sig själv, nog det hemskaste och sorgligaste jag sätt, men jävligt bra och veta hur hon tänkte & varför hon gjorde som hon gjorde, och även hur ett litet ord kunde stoppa henne från självmordet.

tänk på det, ifall du har någon kompis/ familjemedlem, eller känner någon som mår dåligt, depression eller liknande, ett enkelt ord kan hjälpa.
Det är ju i denna åldern, tonåringar från 10-20 som de vanligaste självmorden sker, har ni någon gång frågat er varför? Vad kan ha hänt? ja menar , jag vet hur det är och gå med ett fake smile varje dag vart du än går och låtsas som att allt är bra, medans du lever i ett levande helvete och bara vill bort från allt & alla.
Men man borde kunna märka det på något annat sätt.
Mina kompisar brukar märka på mig ifall jag är ledsen eller arg, borde inte alla kunna det då?


Likes

Comments

jag har velat skada mig själv, men jag vågar inte. Ibland känns det som enda vägen ut , men det är det inte. Jag lovar.
Skada aldrig dig själv, hur dåligt du än mår eller hur tufft du än har det, det kommer inte lösa någonting.

Min depression.

Jag har varit i depression senaste 6 månaderna kanske? har gömt det , det känns som ingen bryr sig, inte nån kompis, eller någon annan, och det enda dem säger " jag finns ifall du vill snacka" .  Jag vet att du finns, och att jag kan snacka med dig, men du skulle inte förstå, ingen förstår, jag förstår knappt själv vad jag går igenom.

Men kan säga iallafall såhär, min depression gjorde alla färgglada färger till svarta.
Gjorde min hjärna och tankesätt till ett levande helvete.
Du skriker till mig hur ful & äcklig jag är.
Du får mig och göra om mina misstag.
Du gör det omöjligt för mig att vara glad & ha någon kontakt med mina vänner & familj.
Jag är så trött på att du kontrollerar mig, desto snabbare du lämnar mig, desto snabbare kommer jag må bättre & kom inte tillbaka heller.
Jag hatar dig & jag hatar mig själv för jag lät dig "ta över" mig.

ibland undrar jag ifall någon hade brytt sig ifall jag dör ?  I guess not.









Likes

Comments

Allt började för 1 år sedan, i somras.
Allt va så bra, tills saker började förändras.
Det började med att jag bråkade med en släkting på min mammas sida, hon kallade mig hemska saker, och jag blev så sårad, det som sårade mig mest va att min mamma bara stod där & lyssnade, hon skyddade inte mig, hon bara lyssna.
Tror aldrig jag har känt mig så besviken och ogillad av någon.
Och det var så allt började.

Dagen efter berättade jag allt till min pappa, och han blev jävligt sur, på både mamma och släktingen.
& det kändes verkligen som att jag kunde prata med min pappa om allt, hur tufft det än va. Han lyssnade och brydde sig , och försökte reda ut saker&ting men det gick inte.
Efter den kvällen, tappade jag all respekt för min mamma, kanske lite hårt men det min släkting sa till mig, fy fan. och att min mamma bara stod där & va helt tyst. Vilken mamma som helst i världen hade sagt till, skyddat sin dotter. Men inte min.

Men men, MIn & mammas relation har varit upp och ner sedan dess, vi har bråkat och varit "vänner".
& just nu känner jag verkligen bara så, vad är meningen med livet? varför ska jag ens fortsätta & leva, när min mamma verkar hata mig. Allt känns bara så hopplöst.

MIn pappa har försökt fixa det mellan oss. ( mig & min mamma)
Han snackade med mig, och sa att det var svårt för honom eftersom han måste välja en sida varje gång, och han har alltid valt min sida, tills nu.
Vet inte vad jag ska säga, känner mig så besviken. Han skydda mig i alla lägen, men idag nej.
Jag känner själv att jag inte gjort så mycket fel i min relation med mina föräldrar, jag har försökt och vara perfekt men det är inte lätt asså, och oavsett hur mycket jag försöker är det aldrig tillräckligt, jag räcker inte till...

Jag är tonåring, jag behöver också lite tid för mig själv, jag får aldrig det, har inte mitt egna sovrum ens, vi är 6 personer som delar på 2 sovrum? hur fan ska man inte bli irriterad då? jag blir irriterad jämt, är så jävla trött på allt & alla.
Jag hatar min skola med hela mitt hjärta, trivs inte, och mår som sämst där, ändå mår jag bättre i skolan än här hemma, i skolan känns det iallafall som jag har en familj, här hemma känns det bara som ett fängelse.
Och med fängelse menar jag, mina föräldrar är jävligt överbeskyddande, tror att jag ska bli kidnappad eller våldtagen ifall jag går utanför dörren, visst det är bra att dem är det, men jag är ett barn, och jag är bara det en gång, de förstör hela min barndom, eller iallafall en av dem.
Jag vill gå ut, umgås med mina vänner efter skolan, plugga tillsammans med en kompis, va ute och ha det mysigt.
Men nä, ifall jag får gå ut, ringer min mamma var 3 minut, frågar var jag är, med vem, vad jag gör.
Känner bara att det blir för mycket, jag vet vad jag håller på med, jag vet vilka ja ska umgås med och vilka jag ska undvika. Jag vet även vad jag får & inte får göra.
Men såklart tror inte dem det, dem tror att jag kommer göra så & så, och att jag umgås med helt fel, hit o dit.
så idag brast det, tårarna föll, allt kom ut.
känner mig som "rapunzel", inlåst i ett torn, och rymmer ut när hon väl får chanserna.
T.ex imorgon, har jag studiedag och jag hade planerat det helt perfekt, träffa folk ja saknat så jävla mycket, som jag nästan aldrig träffat, men tyvärr fick jag inte det, först fick jag 2 timmar, tills jag vet inte vad som hände, antagligen snackade han med mamma som sa att jag ska stanna hemma.
Det är inte en stor grej, jag vet. men jag ville verkligen ut o träffa dessa 2 personer, hade planerat det sen 2 veckor tillbaks.
Och det värsta är, när jag inte går ut, klart jag använder min mobil/dator då, jag snackar istället med mina kompisar på sociala medier och ser vad det gör och var dem är, men då blir mina föräldrar sura för jag är osocial? dubbelmoral.
Först får jag inte gå ut med mina kompisar och umgås, och när ja stannar hemma och kollar på sociala medier vad dem gör och var dem är så klagar dem på att jag inte umgås & är osocial , blir jävligt förvirrad alltså.
Dem vill typ att ja ska hemma, o inte ha kompisar & göra ingenting.

Känner bara såhär, jag räcker inte till, jag gör alltid fel enligt dem, jag får inte ha kompisar, får aldrig gå ut, ifall jag stannar hemma är jag osocial ? äckligt liv.


Likes

Comments

Jag skapade denna bloggen idag, för någon minut sedan..
Och anledningarna, det är inte många.
Jag har mått dåligt både psykiskt och mentalt ett jävligt bra tag.
Det går liksom inte att prata med någon, ingen förstår.
Jag började med att spela in videos osv, men det gick verkligen inte.
Nu några veckor senare har allt blivit värre, och svårare för mig.
De lättaste sättet va och skriva, både för er läsare & för mig, som äntligen bara kan få ut allt.

Mina blogginlägg läggs upp i situationer som denna, när jag inte vet vad jag ska ta mig till..
Ett rop på hjälp.


Mvh dead before death

Likes

Comments