Då var man här och ska slänga ut sitt första inlägg .Vet inte riktigt vad jag ska skriva här. Men har under dagen haft mina tankar på oss som lever i ensamhet. Dels av ett eget val men oxå för att skydda oss själv. Jag har tre underbara töser och en underbar sambo. Men för mig finns ändå ensamheten. Ensamheten kan kommer i många olika former. Även om man har barn, jobb  och sambo. Saknas även den där speciella personen som man kan prata om allt och inget med. Tror att när man är ensam och har varit det en längre tid blir det en del av vardagen. Man kör sina rutiner. Man går där på sin egna lilla grusväg. Är man en person som jämt har blivit sviken så många gånger att till slut finns det ingen tillit kvar.Är man den personen som alltid ställer upp och finns där.  Är man  den som har blivit överkörd gång på gång. Så får man oerhört svårt för att släppa någon för nära in på. Man väljer att gå där på sin egna lilla väg. När man då går där på sin lilla väg och kommer till en avtagsväg, och någon står och vill ha med dig på deras väg. En väg som kanske ser lite roligare ut. Då står man där och tvekar. Vågar jag att ta den nya vägen.  Eller ska jag fortsätta på min alldels egna lilla grusväg. Vägen där ingen sviker en, vägen där jag känner mig trygg. Där jag inte behöver oroa mig för att bli sviken. Visst det är oerhört ensamt, och visst saknar man en som man kan vara sig själv med, någon som lyssnar på dig, kommer med goda råd som man antagligen inte lyssnar på ändå. Men min grusväg är ändå trygg. Vi alla som har blivit svikna, utnyttja, trampat på och blivit överkörda. Vi väljer att fortsätta på vår grusväg.  Just för att den är trygg, det är en väg jag känner. Vi vågar inte ta steget in på den andra vägen. Av rädsla för att man kommer att stå där igen. Sårad, ledsen, åter igen har någon som man litade på sårad dig. Vi når en gräns där vi lovar oss själva att aldrig låta någon såra oss. Och väljer att ta vår egna väg. För man orkar inte mer, för varje gång man står där sårad, försvinner även en del av en själv. Delar som tar tid att hitta. Man orkar inte bygga upp ett förtroende som ändå bara komma att sköljas bort som ett sandslott av tidsvattnet. Och ingenting finns kvar. All tid, all energi, alla ens hemligheter som man delade med sig, förtroendet som tog tid att bygga upp för att man inte vågar lita på någon. Borta i en våg. Som om man aldrig funnits. Men ju längre jag har kommit på min grusväg, tror jag att jag har kommit till en korsning. Här står jag nu. Och vet inte om jag ska steget och gå en annan väg. För just som jag står här. Så slår en tanke mig. Vem har vunnit något på denna väg. Inte är det jag, dom som har vunnit är de som har svikit dig. De som har fått dig att känna dig oerhört liten.  De har vunnit för dom springer på den gröna ängen, med blommor och solskin. Medans jag går här på den lilla gråa grusväg. Med en och annan maskros i gruskanten. Med mina 4 rosor har jag alltid med mig. Som alltid finns där med mig på min väg. Nu står jag här vid en skiljer väg. Och jag har nästa bestämd mig för att ta steget in på en okänd väg. För vet ni? Jag är stark, jag är värdefull. Jag har lika mycket rätt att lägga mig på den gröna ängen. Jag står här och kommer på att jag vunnit. Jag har vunnit för att även om jag gått ensam, även om jag har svårt för att lita på någon. Även om jag har varit pusselbitar, så har jag samlat nästa hela pusslet. Och står här idag och är precis den samma person som jag alltid har varit. Jag är fortfarande den som finns där när någon faller och inte kan ta sig upp. Jag är fortfarande den som man alltid kan komma till, den man kan lita på, den som ser det goda i dig. Jag kommer alltid att vara den stora eken Som du kan luta dig mot när du behöver ett extra stöd. Jag är fortfarande den samma ödmjuka, oegoistiska, respektfulla, omtänksamma person som jag alltid har varit. Som aldrig kräver något tillbaka Och under min väg har jag kommit på att jag är precis den jag vill vara. Jag är precis den person som jag vara. Och ingen eller inget har kunnat förändra det, ingen har kunnat bryta ner mig och gjort mig till någon jag inte vill vara. Jag är stolt över mig själv, för har jag kunnat förändra en persons dag från regn till sol. Så är jag lycklig, det är nog för mig. Så nej dom har inte vunnit det har jag. För jag är jag och jag tänker inte bli någon som jag själv skulle hata. Jag har vunnit för jag är lycklig För att jag är precis som jag vill vara. Alla som har trampat på mig, svikit mig, som gång på gång har försökt att bryta ner mig. Ni har förlorat för jag står här idag och är stolt över den jag är och vad jag har uppnått. Alla ni som går på era grusvägar. Ni står vid eran skiljevägen. Och ska välja vilken väg ni ska gå. Så ta den väg som leder bort från den gråa grusvägen, vägen som leder till den gröna ängen. Ängen där de som tror att de har brutit ner oss och  vunnit springer runt och tror att de är lyckliga. Ensam är man stark men även oerhört svag. Man är stark för man vågar att gå ensam. Men svag för att man behöver alltid att någon stötta sig mot, någon som hjälper dig över ett hinder som du inte själv kan ta dig över. Så att ni tillsammans kan ta er vidare. Ensam är stark men 2 eller flera kan bli övervinnliga. Be någon  att hjälpa er att lämna den gråa vägen. Låt någon ge dig den dära lilla putten i rätt riktning för att våga ta det sista steget bort från den gråa grus vägen. Tilla alla er som vandra på den ensamma gråa grusvägen. Var stolta över er själva, för ni är värdefulla precis som ni är. Ingen ska behöva vandra ensan på en grå grusväg.Tillsammans är vi stark

Likes

Comments