Håller på att göra i ordning och städa inför nästa vecka. Imorgon ska jag jobba dag, och på måndag ska våran nya tv komma. Så dammsuger soffan och pysslar i vardagsrummet. Pojkarna är riktiga vildingar idag. Helt galet, hela förmiddagen har gått åt till att säga åt dom, att sluta slåss, skrika, kasta saker o ja diverse allt. Känns som vad man än säger till ett barn som är i trotsåldern så åker det ut genom andra örat lika fort.

Julia är hos en kompis i huset intill, jag förstår henne att hon inte vill vara hemma i det här kaoset och när hon frågar om hon får ta hem en kompis, så känns det liksom inte ens roligt när mina egna barn nästan välter hela huset pågrund av trots liksom. Jag kämpar dagligen med att vara konsekvent och sätta regler. Men ändå så är det som de nästan hånflinar åt mig, det är när jag blir som mest förbannad de nästan blir rädda. Men då börjar jag istället gråta och känner mig inte alls tillfreds med att bli så arg. För vem vill egentligen vara arg på sina egna barn? Ingen, vill jag tro. Och det trycker ned mig ganska rejält över att skälla på mina barn. Eftersom jag helt plötsligt blir en dum mamma, för att de precis har kastat sönder en leksaksbil eller ett parkeringshus för flera hundra. Ibland är det lite komiskt att jag är den dumma mamman fast det egentligen är bara jag som säger till. Sen är det även svårt att vara konsekvent. Man ska ha styrkan att inte bryta ett nej. Eftersom barn gärna lirkar sig fram ett ja och JAG är specialist på att låta mina barn göra, TILL STOR DEL ... NÄSTAN vad som helst. (Läs hönsmamma). Men nu börjar mitt humör tryta och det känns inte alls bra att jag alltid får styra upp bråken.
Hur gör ni med era små, när trotsen blir så extrem?



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments