View tracker
Bart & Nathan

Idag för fem månader sedan födde jag mina två pojkar, som inte fick vara i livet. Varje dag sedan födseln har inte en dag där jag inte tänkt på dem. Vissa dagar saknar jag dem så mycket att jag gråter mig till sömns. Den eviga frågan är varför det händer detta mig? Oss? Vad har vi gjort för att förtjäna detta? Mina två små guldklumpar. Mina två små hjältar.

Vid den här tiden för fem månader sedan låg jag på sängen på sjukhuset och mådde så dåligt att jag trodde att jag skulle dö. Där och då önskade jag att det var mitt liv det skulle ha tagits istället. Tänk vad de små liven kunde beröra mig även om de bara var i min mage i fem månader. Mina små små pojkar..

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker
Danielle

Det är fortfarande så att man inte kan tillfredsställa alla som korsa ens väg. Det kommer att uppstå skitsnack. Vad gör man då? Eller, vad gör jag då? Jag kan faktiskt inte göra något mer än att låta dem snacka så mycket som de vill. För det första, är det skitsnack så är det fortfarande skit. Det stämmer inte. Den som inte vet, de tror på det. De som vet, de skiter i det.


​Egentligen behöver varken jag eller du förklara oss eller bevisa oss för andra vad vi kan och inte kan. De som känner dig vet hur du fungerar, det räcker. Så är det i mitt fall i alla fall. Resten kan jag inte bry mig mer.

Otroligt hur jag kan bara strunta i oviktiga saker ju äldre jag blir. Jo för man vet att man har andra viktigare saker att fokusera på.

Likes

Comments

View tracker
Danielle

Kl är 05:40. Jag har varit uppe sedan kl 4. Kan inte somna om för mannen snarkar så högt att det väckte mig i min djupsömn. Funderar starkt på att flytta ut till soffan och sova.

Jag låg och surfade runt och kom över en tråd där kvinnor snackade om sina kejsarsnittärr. Jag själv har ju det då jag blev snittad när barnen skulle ut. I och med de var så små ville man inte att de skulle "jobba" samt att det skulle gå fort, fort, fort. Varenda sekund räknades.

Idag har det gårt 4 månader och 1 dag sedan förlossningen. Ärret har läkt men den syns fortfarande. Syns dock inte om jag har på mig trosor eller bikini. Men vem bryr sig egentligen? Inte jag i alla fall. Har aldrig under min ungdom brytt mig så mycket om utseendet. Självklart blir jag irriterad om jag får finnar lite här och var. Självklart blev jag ledsen när jag ser på mina bristningar på min mage i samband med graviditeten men man blir ju det? Vad jag inte bryr mig är att min mage hade skapats och burits på två krabater som tyvärr inte kunnat se och uppleva världen som den är. Så ärret och bristningarna är en del av mig. Som påminner mig varje dag att den har gjort något gott och kommer att göra det igen 😊

Vill återigen tacka den svenska vården för all vård jag har fått. Har fått träffat otroligt kompetenta och omtänksamma usk/ssk/läkare på Lunds Perinatal samt på Förlossningen. Jag är också glad över att jag har fått bo i Sverige där jag fått gratis vård. Hade detta varit i Vietnam vågar jag inte ens föreställa mig hur det skulle varit.

Jag och mannen kom överens tidigt att nästa gång vi ska föda ska vi i vilket fall som helst föda i Lund! Andra alternativet är Ystad. Malmö ligger i botten!

Likes

Comments

Danielle

Skulle göra ögonlaseroperationen idag men det blev inte av. Blev lite besviken men livet har så mycket att erbjuda. När jag väl samlat på mig mod igen ska jag boka en tid och bara gör det. But until then, jag fortsätter bara med mina glajjor och linser.

Likes

Comments

Bart & Nathan, Danielle

Det var ett tag sen sist jag var härinne. Många minnen och tankar har dykt upp men jag har bara inte orkat att skriva ner det. Det har gått 3,5 månader sedan ungarna gick bort, snart 2 månader sedan begravningen och snart 3 veckor sedan jag och J blev äkta makar.

Hur är livet som gift? Same same but different. Vi har ändå varit tillsammans och delat en och samma hushåll i så många år att det känns som vanligt. Skillnaden nu är att vi har varandra förevigt och det är jag tacksamt över. Jag kan bara inte föreställa mig ett liv utan honom.

Hur går sörjandet? Jag sörjer fortfarande. Det går inte en enda dag utan att jag saknar pojkarna. Ibland klarar jag mig fint, andra dagar mindre. Som idag. Jag har varit rätt så nere hela dagen idag. Trodde att det var vädret (jag blir påverkad av vädret) men tydligen inte. Saknaden är bara oumbärlig.

För fyra dagar sedan tutade det i min telefon. Notisen stod "beräknad bf". Jag vet inte hur jag kände. Tomt. Jag stirrade i skärmen och visste inte att jag skulle göra. Jag ville ha det kvar för det var ju något som skulle hända om pojkarna klarade sig. Så glömsk som jag är ville jag ha det kvar, för att minnas.

Det är ju NU jag och J skulle få lite sömn pga all bebisskrik och matning och blöjbytande och underhållning. Det är ju NU vi skulle ha turas om att sova och ta hand om ungarna. Det är ju NU vi skulle ha fått hålla om dem i våra famnar.

Men så blev det inte.

Likes

Comments

D and J

Har inte riktigt kunnat sova inatt. Varför vet jag inte. Kanske är det för varmt? Kanske har jag något i bakhuvud men jag kommer inte på vad?

Det är 12 dagar kvar tills jag blir Fru Nguyen. Tiden går fort! Är faktiskt lite nervös.. Här bjuder jag på en bild som vi tog i lördags. Höll på att svimma av värmeslag :)

Foto: Andy Thien Photography

Likes

Comments

Danielle

Thank you for being in my life. Thank you for being there for me during this hard time. Thank you for not questioning my choices. Thank you for just simply being who you are.

THANK YOU!

Likes

Comments

Igår var det två månadersdagen. Jag och J stack till kyrkogården och tände två ljus till pojkarna. Jag vet inte varför men varje gång jag går dit vill jag inte gå därifrån. Det känns som om jag är hel när jag är där ..

Idag har jag tid hos läkaren som förlöste mig. Så är och fixar mig i ordning just nu innan jag kör till Lund och träffar henne. Är väldigt nervöst. Vet inte hur jag kommer att känna mig när jag kommer till sjukhuset igen. Samma byggnad som jag låg i tre veckor i.

Likes

Comments

D and J

Under de dagarna som jag och J grät som mest, har vi lärt oss vad vi prioriterar först i livet. Det är varandra. Jag har aldrig mått dåligt men samtidigt känt mig så älskad. Han gjorde allt för att jag ska må bättre igen. Han som försökte vara stark när han var mest sårbar. Han som var där för mig när jag behövde honom som mest. Min älskade, min sambo, min bästa vän.

Och med glädje vill jag informera er att om en månads tid, kommer jag att gå från titel Fröken till Fru!!! Jag ska bli Mrs Nguyen. Vi kommer att gifta oss den 24 september, som också är min 26 års dag!

Vi ska inte alls ha ett stort bröllop då vi alltid velat ha en mysig dag med våra familjer och vänner så vi ska bara ha en enkel ceremoni och sedan middag med de vi bryr oss om mest.

Så ni som undrar vad nedräkningen är till för, jo det är till mitt bröllop som också är min födelsedag 


Likes

Comments