Bordet hade varit hårt att sova mot. Joakim gned sömnigt sin värkande kind. Framför honom stod en öppnad brödpåse och ett paket smör som han även i mörkret kunde se hade smält lite väl mycket. Med en gäspning rätade han långsamt på ryggen. Mörkret var blåaktigt och hårt som det brukade vara i TV-spelen han spelade om dagarna. Det sista han mindes var att han blivit hungrig, gått ut i köket och sedan... Sedan måste han ha somnat med huvudet mot bordet. Nu blinkade han hastigt ett par gånger för att kvickna till. Vart var de andra? Det var ovanligt tyst i huset. Kanske sov de. Han ryckte till när han hörde ljudet av steg i hallen. Det var inte det att någon rörde sig genom huset som störde honom, de var trots allt fyra stycken som sov över. Det som fick det att krypa i skinnet på honom var hur personen rörde sig. Hasande långsamma steg. Det lät inte riktigt... mänskligt. Nu närmade de sig köket. Mycket riktigt såg han en mörk figur i huvtröja gå förbi dörröppningen. Personen fortsatte förbi köket, som om han inte hade sett honom.

- Hallå, sa Joakim och skrattade till. Sömnig eller? Vill du ha en macka.

Personen stannade för ett ögonblick, stod där orölig utan att vrida på huvudet, men fortsatte sedan framåt som om han inte hade hört honom. Joakim huttrade till, och först nu märkte han den egendomliga kylan i rummet. Det måste ha varit Nicklas, men vad sjutton var det för fel på honom? Varför låtsades han inte om honom? Var han sjuk eller något?

Ett sms plingade till i fickan. Han tog upp mobilen och i skärmens sken kunde han läsa; ”Var är du?”.

Det var från Benny. Som själv borde befinna sig på övervåningen. Vad var det här? Joakim började allvarligt undra om de andra hade tagit något efter det att han hade somnat. Det var inte likt dem men Feffe kunde ha haft med sig något, han höll på med en del underliga saker emellanåt.

”Sälen Sälle rapporterar till pingvinen Pingo”, skrev han tillbaka. ”Befinner mig i köket. Var är du själv ditt ljushuvud?”

Inget svar. Kanske hade Benny slocknat igen. Det skulle inte förvåna honom. Han såg ner på sina händer. De darrade lätt. Måste bero på kylan. Han stod där i sin T-shirt och mjukisbyxor och förmodligen drog det ifrån de gamla fönstren. Dålig isolering eller något. Han kastade en blick på klockan och märkte till sin förvåning att han även i mörkret kunde urskilja visarna. Men den verkade ha stannat. Minutvisaren gjorde ett litet ryck som om den tänkte röra sig framåt men föll sedan tillbaka på sin plats igen. Tick, tick, tick. Den hade stannat på exakt klockan ett. Det måste ha varit strax efter att han somnade med huvudet mot bordsskivan.

Efter en stund tyckte han sig kunna urskilja ett annat ljud, ett dovt dunsande. Det lät som om det kom ifrån källaren. Det fick honom att känna att han inte ville vara ensam längre. Han struntade i det smältande smöret och brödskivorna på köksbordet och gick mot dörröppningen. På vägen klev han i något vitt och kletigt som verkade ha spridit sig över golvet. Hade någon spillt ut något och bara struntat i att torka upp? Typiskt. Nicklas, tänkte han men han slog hastigt bort tanken. Han fortsatte ut i hallen. Fötterna fastnade lite i golvet när han gick. Längst bort i hallen fanns källardörren. Han vände ryggen mot den. Ljudet tystnade. Det var totalt tyst i hela byggnaden. Han kunde bara höra sina egna andetag. Joakim började gå mot trappan. Det kändes som om han hade drömt något tidigare, något som han glömt bort men som nu försökte göra sig påmint. Han ville inte veta vad det var. Det han ville nu var att gå upp till de andra och se vad de egentligen hade för sig. Hälla lite vatten i Bennys öra om den latmasken hade somnat igen. Han skulle kanske spela lite mer TV-spel och se om det fanns någon öl kvar att dricka. Feffe hade trots allt lyckats fixa en hel back åt dem. Feffe var bra på att fixa saker. Sedan att han inte alltid tänkte efter innan han hittade på grejer var en annan sak.

När Joakim närmade sig trappan kom Nicklas hasandes ut ur en mörk dörröppning. Huvan var fortfarande uppfälld, som vanligt. Han mer eller mindre levde ruvandes inne i sina hoodies.

- Hej Nicke! Finns det någon öl kvar där uppe tror...

Nicklas vände sakta upp ansiktet mot honom. Joakim skrek. Det var inte Nicklas. Det var Nicklas med söndertrasat ansikte, Nicklas efter döden, som ett blekt vandrande lik. Ansiktet var uppskuret på ena sidan och sårkanten stack ut på ett sätt som fick det att vända sig i Joakims tomma mage.

Joakim kastade sig undan när Nicklas trängde sig förbi honom. Han tryckte sig skakande mot väggen medan Nicklas försvann vidare uppför trappan. Han stirrade mot platsen där liket nyss hade befunnit sig. Liket hade gått upp på övervåningen. Nicklas, rättade han sig, Nicklas hade gått upp på övervåningen.

Han drog in luft med flåsande andetag men ändå kändes det som om han höll på att kvävas. Mobilen hade fallit ner på mattan. Han lutade sig ner och plockade upp den. Strök en darrande kall hand mot sin panna. Det måste vara en hallucination. De måste ha tagit något allihop, han också, innan han somnade. Djävla Feffe. Varför skulle han komma dragandes med sådan skit? Joakim märkte att han mumlade för sig själv. Han tystnade och rätade på sig, men han kunde inte få sin kropp att sluta skaka. Nu vibrerade mobilen lätt i hans hand.

”Varför kommer du inte upp hit? Alla andra är här.”

Benny igen. Benny med sina låga skämt, Benny med sin skateboard. Benny som han känt sedan han var fem år gammal. Det var något fel med hans sms. De lät inte som de brukade göra. Han tvekade och vred på huvudet. Strax framför honom låg trappan. Någonstans i dunklet bakom honom ledde den långa hallen till ytterdörren. Han funderade på att gå ut. Få lite frisk luft. Spring, for en tanke genom hans huvud. Ja det skulle vara det vettiga att göra. Att gå ut ett slag. Att gå ut ett slag och lugna ner sig. Men mellan honom och ytterdörren låg källardörren. Han visste inte hur den löjliga skräcken för källardörren hade börjat, han hade inte varit rädd för den kvällen innan. Bara småbarn var rädda för källardörrar. Men nu vågade han inte gå förbi den. Dessutom var Benny var kvar där uppe. Tillsammans med Nicklas. Han stoppade ner mobilen i fickan.

- Hallå? ropade han.

Inget svar. Han klev uppför det första trappsteget. De skulle sitta där allihop, de skulle sitta där och spela TV-spel och vänta på honom. Men varför är det så tyst överallt?Feffe skulle skratta sådär som han brukade göra, det lät lite som en åsna när han skrattade, vad han älskade det där ljudet. Vad var det där på golvet i köket? Feffe skulle säga att han såg bra dum ut och att ruset skulle gå över på ett par timmar. Det var inget farligt, nej, Feffe var kanske impulsiv men han var inte dum. Varför minns jag det inte om jag tog några droger? Varför minns jag ingenting? Det gick långsamt att gå uppför trappan. Varje steg kändes allt tyngre. Men han måste få veta. Detta var enda vägen. Motvilligt tog han de sista stegen och klev upp på övervåningen. De satt där alla tre och väntade på honom, som han på något sätt hade vetat att de skulle göra. Benny satt i fåtöljen och Joakim trodde nästan att hjärtat skulle stanna av chocken när han fick se honom. Han önskade att han aldrig hade gått uppför trappan. Han önskade att han hade sluppit att se dem.

Benny mötte hans blick. Men på något sätt var det ändå inte Benny. Det var något annat, något otäckare. Benny log. Blottade sina tänder.

- Vi borde aldrig ha gått hit, sa Joakim. Vi borde ha förstått att det var något fel med huset.

- Det var någon i källaren, sa Benny med likgiltig röst.

Rösten lät raspig, som om det var något fel på hans hals. Det klart det är något fel med honom, tjattrade en liten röst i Jockes huvud. Till att börja med så är han väldigt död. Tre timmar tidigare... Det måste väl ha varit tre timmar? Hur kunde han veta hur lång tid det gått? Det kändes som att han kunde ha sovit i evigheter. Tidigare under nattan hade de suttit tillsammans här och spelat TV-spel och druckit öl. Benny och Nicklas hade talat om något i källaren, något de ville gå och se på, men han hade inte direkt lyssnat särskilt noga. Det fanns gott om chips att äta och han hade varit mitt i en eldstrid mot några ruttna zombies så han hade inte direkt haft tid med så mycket annat. Nu såg han på den mörka TV-rutan och den avstängda PS3:an. Det annars tunna rogivande surrandet från konsolen hade tystnat.

Han kände hur tårarna brände bakom ögonlocken, men de föll inte. Det var som om hans ögon inte kom ihåg hur det var att gråta, eller som om tårarna hade torkat.

En golvlampa var tänd längst bort i rummet och kastade långa skuggor över golvet och gestalterna i soffan och fåtöljerna. Jocke tog några steg framåt mot Benny. Fastän han visste att det var omöjligt så kunde han se tydligt även i mörkret nu. Se fläckarna runt Bennys ögon. Kvävda människor såg ut sådär, han hade läst det på någon sajt på internet. Någonting satt fastkletat på Bennys haka. Var det någon form av slem... eller blod? Ett underligt ljud kom från Bennys strupe.

- Vad är det för fel på dig? sa Jocke tyst.

- Kan du känna det? sa Benny med den där underliga rösten. Kylan?

Jocke lyfte handen till sitt eget ansikte. Tvekade lite innan han la handflatan mot kinden. Kylan chockade honom. Kinden var stum och kall. Som om jag redan vore död, tänkte han. Hur kom det sig att jag inte kände det innan? Det gjorde du, svarade rösten i hans huvud. Andades han fortfarande, eller var det bara något han trodde sig göra? För att han ville tro det? Han visste inte. Det enda han visste var att han kom ihåg något nu, något han inte ville tänka på. Något eller någon som hade kommit upp ur källaren.

Bilder flög förbi genom hans hjärna. Där var den där känslan av mardrömmen igen. För det var väl en dröm? Den öppna källardörren. Stegen i trappan. Hasande långsamma steg. Han ville inte fråga, men läpparna rörde sig som av egen vilja.

- Vad hittade ni egentligen där? sa han. I källaren?

Benny verkade se rätt igenom honom. Nicklas satt och gungade i sin fåtölj. Den gnisslade under honom.

- Kommer du inte ihåg? sa Benny.

Ansiktet. Det främmande ansiktet som sett så lugnt på honom medan han tryckte ner Joakim mot bordsskivan. Någon hade varit hemma. De skulle ha varit ensamma. Det skulle varit deras kväll. Men någon hade redan varit där.

De lätta dunsarna nere från källaren. Sedan stegen i trappan, dörren som öppnades. Nicklas som hade druckit direkt ur mjölkkartongen. Hans långa gängliga kropp hade lysts upp av lampan från kylskåpet. Joakim hade just börjat breda smör på en macka när stegen hade nått fram till köket. Nickolas hade vänt sig om. Sedan hade han stelnat i en rörelse.

- Vad... hade han börjat säga.

Sedan hade det som kommit upp ur källaren anfallit honom. Gripit honom i håret och sedan huggit och huggit med kniven. Ljudet av skrik. De där fruktansvärda skriken. Mjölkpaketen som slog i golvet. Ett lätt splash när mjölken spred sig över golvet.

Och sedan hade inkräktaren vänt sig mot honom. Med helt lugna ögon, som om han hade varit någon annan stans. Det var då han hade tänkt på Benny och Feffe i källaren. Det var då han hade insett att de aldrig skulle komma tillbaka. Och sedan hade den där handen gripit om hans nacke och tryckt ner honom mot bordet. Den där svidande kalla känslan av huggen. Den överväldigande smärtan. Ska det här vara det sista jag ser, tänkte han. Ett paket smör? Smörpaketet blev suddigt framför hans ögon. Och sedan fanns bara mörker.

Nu såg han ner på sin T-shirt. Den var alldeles blodig. Det fanns torkade blodstänk på hans armar och händer också. Han tog ett steg bakåt.

Någonstans på undervåningen öppnades en dörr. Allas huvuden vändes mot ljudet. Nicklas slutade att gunga i fåtöljen.

- Han är kvar här, sa Benny.

- Nej, sa Joakim. Det här är inte verkligt.

Hans röst lät inte som den skulle. Han fingrade på sin mobil. Skärmen var trasig. Förmodligen efter att ha fallit i golvet. Eller så gick den sönder när du föll över den. Varför lämnade inte den där rösten honom ifred? Han såg på Bennys bleka ansikte. Vad hade Benny någonsin gjort för ont? Han visste att det fanns ett hål i hans egen mage. Under den blodiga T-shirten. Han vågade inte känna efter. Lät händerna krama om mobilen. Såg han ut som Benny? I badrummet en bit bort fanns en spegel. Han skulle inte titta i den. Värst var ändå Feffe. Feffe som satt nämare lampan. Feffe som stirrade mot trappan.

- Nu kommer han, sa Benny.

Joakim släppte sin mobil och sjönk ner på golvet.

- Det är inte verkligt, upprepande han.

Han slöt ögonen och tänkte att han var någon annan stans. Någonstans långt borta tyckte han sig höra hur en minutvisare envist påbörjade en rörelse och sedan med ett klickande läte föll tillbaka igen. Han öppnade munnen och skrek. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Recension av En hjärtformad ask/ Heart-Shaped Box:

”En hjärtformad ask” är en skräckroman skriven av Joe Hill. Joe Hill är en pseudonym och hans egentliga namn är Joseph Hillstrom King (det vill säga Stephen Kings son). Detta är hans debutroman som släpptes 2007.

Handlingen är något ovanlig: Huvudpersonen Jude får ett erbjudande om att köpa en våldnad. Utan att tänka sig för så lägger han ett bud på den med tanken att den ska bli en kul del av hans udda samling. Paketet anländer men det visar sig att han får en lite mer äkta vara än vad han tänkt. Bakom annonsen finns dolda avsikter och någon som vill honom illa. Någonting kom verkligen med posten, och det är ondskefullt och ute efter honom. Plötsligt svävar han själv, hans flickvän, hans vänner, hans hundar och alla som står på hans sida i fara. Och Jude märker att det kanske är enkelt att skaffa en våldnad, men att bli av med den är en helt annan sak.

Jag måste erkänna att i början tilltalade boken mig inte så mycket, den var alldeles för obehaglig, kanske rentav en släng morbid, och karaktärerna verkade allt för osympatiska för att jag skulle orka bry mig om dem. Men det är också det som är det stora med den här boken, att snart ser man djupare och inser att ingenting är riktigt som man trodde. Och att den som i början verkade ”skyldig” kanske rentav är ett offer. Författaren tar hela steget ut och skriver ren skräck, där inga obehagliga detaljer väjs undan för. Det kan ibland bli väl magstarkt och obehagligt för min smak, men det förstärker också upplevelsen och gör den omöjlig att värja sig emot.

”En hjärtformad ask” levererar också äkta skräck eftersom den till skillnad från många andra skräckhistorier (och jag anser mig inte särskilt lättskrämd) verkligen skrämmer mer eller mindre slaget på en. Det hände mer än en gång att jag önskade att jag aldrig börjat läsa den, eftersom den var såpass skrämmande att det var svårt att fortsätta läsa, samtidigt som det också såklart var omöjligt att sluta.

Spänningen är på topp hela tiden, men det är inte alltid en behaglig spänning. Tvärtom.

Samtidigt har den här romanen flera djup. Den har något att säga om människor, och om livet. Det var det sista jag hade väntat mig, men boken är mångbottnad och mitt i all skräck lyckas den också att vara på sitt sätt filosofisk. Utan att tappa farten det minsta.

Karaktärerna är speciella, huvudpersonen är en avdankad sångare i ett band, ett band där de flesta medlemmarna redan är döda. Hans image är hård och mörkare än mörkast, men innerst inne är han mest en sorgsen ångestfylld man med dåligt självförtroende, som stöter bort alla som vill älska honom eftersom han inte tror sig vara värd att älskas. En bruten man som sörjer seperationen från sin fru och alla sina döda vänner. Och kanske också den eländiga människa som han blivit. Men när det verkligen gäller visar han prov på en oväntad överlevnadsförmåga.

Georgia (som egentligen heter något annat) är Judes unga flickvän. Även hon visar upp helt nya sidor när saker och ting blir tuffa, och det blir snart klart att hon är betydligt starkare än hon först verkar.

Karaktärerna är fulla av brister och det finns stunder när man undrar om de inte förtjänar det som händer dem, men samtidigt fäster man sig vid dem och de växer hela tiden. Och när man möter de verkligt onda så förstår man varför huvudkaraktärerna trots allt är ”hjältarna”. De känns verkliga och mänskliga, och även om de i början känns lite överdrivna så blir de allt mer nyanserade ju mer man lär känna dem och ju längre man kommer i storyn.

Allting i storyn vävs med tiden samman på ett mycket snyggt sätt, så att det som verkar vara skilt från den övriga handlingen istället visar sig vara en viktig del av den.

Jag rekommenderar starkt ”En hjärtformad ask” till alla skräckfantaster. Det enda jag vill varna för är att den är en oväntat stark upplevelse och att den både är skrämmande och stundtals obehaglig på sätt som kanske inte precis alla kommer att uppskatta. Men det är en suverän skräckroman och det visar att Joe Hill inte ligger långt efter sin pappa när det kommer till skrivandet. De skriver väldigt olika, vilket kanske är tur, men även Hill visar prov på en stor talang.

En sak som liknar Stephen Kings sätt att skriva och som jag kan ha lite svårt för är att det övernaturliga ibland kan få ta lite för stor plats samt bli lite för orealistiskt. Det finns några ögonblick där mot slutet i romanen när det kan kännas lite omotiverat ”flummigt”. Men i övrigt tycker jag att han lyckas skapa en trovärdig känsla med det övernaturliga och ”spökerierna”.

Det här är en bok som lämnar spår efter sig, kanske djupare än man skulle önska. Det är också en historia som slukar en under tiden som man läser, och som man lätt fortsätter tänka på ett långt tag efteråt. Den passar kanske inte alla, men om man uppskattar Stephen King och skräck åt det lite mörkare och dystrare hållet så kan det vara väl värt att ta en titt på det hans son skrivit. 

Likes

Comments

Torsdag kl 21:00

Regnet smattrade mot rutan. Det var mörkt utanför. Han lutade sig mot väggen och iakttog mönstren som dropparna bildade på glasats yta. Rummet luktade unket av billig parfym och damm. Det bruna överkastet på den allt för mjuka sängen skrynklade sig under hans kropp. Han öppnade sin lilla anteckningsbok och skrev ner några siffror; gatnumret och tidpunkten. Jobbet var åtminstone utfört. Regnet sköljde säkert bort blodet från kropparna just i denna stund och ingen borde hitta dem förrän tidigast morgonen efter. Men man kunde aldrig vara absolut säker på någonting.

Han vecklade ut plasten kring smörgåsen som han köpt med sig till motellet och började äta. Skruvade av locket på den lilla flaskan med whiskey och sköljde ner det med det. Tricket var att inte ta i för mycket, bara tillräckligt för att lugnet och värmen skulle sprida sig i kroppen. Vad han älskade den där lätt raspande brännande känslan i halsen, och sedan eftersmaken. Det var skillnad på whiskey och whiskey.

Han åt snabbt och effektivt. När han var färdig stoppade han ner skräpet i en påse som han i sin tur la ner i sin väska. Så plockade han upp boken igen. Nästa jobb skulle bli något mer ovanligt. Han måste vara väldigt noga med att pojken var ensam hemma. Inga levande vittnen som kunde identifiera honom. Vad han inte fattade var varför han inte kunde göra rent hus och skicka hela familjen till de sälla jaktmarkerna. Det skulle ta honom högts en kvart, och en kanske en timma extra om man räknade spaningsrabetet före och städningen efteråt. Snabbt avklarat, rent och snyggt. Ingen som kunde gissa vem i familjen som varit det uttänkta offret, eller om mordet var planerat eller inte. Sådant här däremot gillade han inte. Men uppenbarligen ville någon lämna ett meddelande. Ett meddelande utan en allt för tydlig avsändare.

För en sekund svävade tanken att det kunde finnas något annat skäl för honom. Kunde pojken ha sett något olämpligt? Eller handlade det om något annat?Han gned sig över pannan. En lätt huvudvärk började ge sig tillkänna. Det var de här djävla sängarnas fel, de gav inget stöd för hans rygg. Dessutom kunde det knappast vara nyttigt att andas in allt damm han fick i sig. Om omständigheterna hade varit annorlunda så hade han gärna klagat. Han funderade över hur det skulle vara att sätta ett kulhål i huvudet på föreståndaren och sätta upp en lapp med ”tack för den utmärkta servicen” på hans runda mage. Tanken fick honom att le.

Han rapade lågt och slöt ögonen. Om en stund skulle han sätta på TV:n. En match skulle gå hela kvällen. Han skulle låta den stå på i bakgrunden, ta sig en dusch och sedan gå ut och köpa sig något mer ätbart i automaten utanför hans rum. Sedan skulle han se på matchen resten av kvällen och planera lite inför morgondagen. Imorgon skulle han städa bort alla spår av sig själv och innan klockan tio skulle han vara ute härifrån och aldrig mer komma tillbaka. Det var visserligen en ren nödvändighet i hans jobb, men ibland tilltalades han verkligen av tanken på att lämna allting bakom sig, av att ingenting var beständigt. Han lämnade inga spår någonstans och ingenting lämnade några spår hos honom. Den ultimata friheten.

Fredag kl 22:10

Det var kallare än han hade väntat sig. Men han rörde sig inte en tum där han stod tätt tryckt intill väggen utanför det stora vita huset. Han hade iakktagit dem en bra stund nu. Enligt hans källor brukade barnvakten smyga ut ur huset om kvällarna och komma hem först strax innan föräldrarna var tillbaka.

Pojken satt just nu i det upplysta köket och ritade. Barnvakten gick fram och tillbaka genom köket. Han kunde svagt höra deras röster genom väggen. Så dök hon upp framför fönstret. Hon pratade med pojken och verkade sätta pengar i handen på honom. Sedan sa hon några ord till, kysste honom på hjässan och tog sin handväska från bänken. Hon lämnade återigen rummet. Han antog att han snart skulle få höra ytterdörren slå igen, och mycket riktigt dröjde det bara några minuter innan hon var ute. Hennes klackar knastrade mot gruset på uppfarten, och sedan såg han henne försvinna gatan bort. Höfterna svängde och vinden drog lite lätt i hennes uppsatta ljusa hår. Han log. Allting gick enligt schemat.

Han iakttog pojken medan han för säkerhets skull väntade för att se så att barnvakten inte hade glömt något och skulle komma tillbaka. Pojkens bruna hår hängde ner i ögonen, luggen var snudd på för lång. Ansiktet var avslappnat och han var fullt fokuserad på teckningen. Så såg pojken plötsligt upp och verkade se rakt på honom.

Han tog ett par steg bakåt, klev längre in bland skuggorna. Nej, han kunde inte ha blivit sedd. Han stod i mörkret och det var ljust inne i köket. Det fanns inte en chans att... Ändå verkade de där mörka ögonen ha genomborrat honom. Så vände pojken bort ansiktet igen och fortsatte att rita.

Han märkte att han hade börjat att svettas. Och att han höll andan, som om han väntade på att någonting skulle hända. Han ruskade irriterat på sig. Det här var löjligt. Ingenting fick honom att svettas, han hade inte reagerat så här sedan... Han svalde och bestämde sig för att han hade väntat tillräckligt länge. Det var dags att få det gjort. Pojken kunde omöjligt ha sett honom. Och om han hade det, vad spelade det för roll? Inom tio minuter skulle han ändå vara död. Ändå smög sig en underlig känsla på inombords, som om den ville varna honom för att gå in. Han brukade lyssna till den inre rösten. Det undermedvetna kunde trots allt uppfatta saker som det medvetna inte hann bry sig om. Som tidiga varningssignaler till exempel. Men nu fanns det ingenting att oroa sig för, det var bara inbillning. Han hade själv sett först föräldrarna köra sin väg och sedan barnflickan ge sig iväg in i mörkret. Pojken var ensam i huset. Om han bara skyndade sig så skulle det hela snart vara avklarat och han skulle vara på väg därifrån. Till nästa motell. Sedan skulle han fortsätta uppåt landet, och därefter, på säkert avstånd från hans senaste jobb, skulle han unna sig ett par dagar ledigt. Så han ignorerade svetten som fortsatte att bryta fram på hans kropp och rörde sig framåt.

Strax stod han utanför den vita ytterdörren. Enligt dörrskylten var det familjen Erlander som bodde där. Snart skulle familjen Erlander vara lite mindre tätbefolkad. Han drog upp dyrken ur fickan. Det tog honom några enstaka sekunder att få upp låset. När det klickande ljudet hördes så såg han sig snabbt omkring och la sedan handen på dörrhandtaget. Återigen greps han av en känsla av olust, denna gången så starkt att han faktiskt funderade på att släppa dörrhandtaget och bege sig därifrån. Men han sansade sig. Vad skulle hans uppdragsgivare tycka om han helt utan orsak sprang sin väg från en nioårig pojke? En nioåring som dessutom eventuellt kunde ha sett hans ansikte. Det var helt enkelt otänkbart. Antingen utförde han uppdraget eller så skulle han få sota för det ett bra tag framöver. Kanske med sitt liv. Med en ny beslutsamhet tryckte han ner dörrhandtaget. Den tunga dörren gled upp nästan ljudlöst. Han klev in i hallen och stängde efter sig. En känsla av oundviklighet fyllde honom. Som om detta ögonlick varit betsämt sedan länge.

Med tysta steg närmade han sig köket. Stannade innan ljuset från kökslampan hunnit nå honom. Lutade sig fram för att få bra sikt över pojken. Rynkade pannan. Köket var tomt. Teckningen låg oavslutad på bordet. En sol sträckte ut sig över den övre delen av pappret och underdelen var täckt av grönt högt gräs. Huset mitt i bilden var vitt och utanför stod en lycklig liten familj. Den lilla målade pojken sträckte ut sina streckarmar och log ett stort rött leende.

Han ryckte till. Tyckte sig ha sett något skymta förbi utanför fönstret. Han stirrade ut i mörkret, men rutan förblev mörk och orörlig. Det var svårt att se något ordentligt. Förmodligen var det bara inbillning. En reflex från lampan eller liknande. Förmodligen. Det fick honom inte att känna sig bättre till mods. Han gick tillbaka ut i hallen. Huset verkade onaturligt tyst. Han smög sig vidare. Alla rummen på nedervåningen verkade tomma och låg i mörker. Han gick fram till trappan. Det hördes inga ljud där ovanifrån, men huset var stort. Pojken måste vara där uppe. Utan att veta varför repeterade han tillvägagångssättet inom sig. Ett skott i pannan och ett i bröstet. Det var ingen fara, det var ren rutin, han hade gjort det förut. Han hade fått instruktioner kring utplacering av kroppen. Det var lika bra att grabben var där uppe, då skulle han slippa flytta honom. Han rörde sig snabbt och smidigt uppför den långa trappan. Ovanvåningen sträckte ut sig i en lång hall. Det verkade finnas fem rum och ett badrum. Alla dörrarna var stängda utom en, som stod på glänt. Lampan i hallen gav ifrån sig ett varmt och tröstande ljus. Han tog fram pistolen, skruvade snabbt på ljuddämparen och gick sedan mot den öppna dörren. Från rummet hördes det låga ljudet från ett TV-spel. Som alltid spände han sig i hela kroppen precis innan det skulle ske. Inte utav nervositet utan för att göra sig redo. Men just den här kvällen undrade han om det inte trots allt handlade om något annat. Han sträckte fram handen och sköt häftigt upp dörren. Tog ett snabbt steg in med pistolen höjd. Rummet var tomt. För en sekund stod han helt stilla, förbryllad. Ett ögonblick för länge. När han hörde ljdet bakom sig var det för sent att vända sig om. Det enda han hörde och kände var den hårda dunsen i bakhuvudet. Sedan föll han framlänges in i mörkret. Han kunde känna den mjuka mattan mot ansiktet. Synen återkom i korta snabba glimtar. Ett par smala ben, klädda i jeans. Ett järnrör som dunsade mot golvet och sedan låg stilla. Mörker. Och sedan ett ansikte bara ett par decimeter från hans eget. Han trodde att han skrek men inget ljud kom. En pojkes ansikte, men ett ansikte som han kände igen. Uttrycket i det. Ögonen. Ögon som såg in i honom som om de såg hans själ. Sedan blev det mörkt för gott.

I ett slags virrig desperation tänkte han på jularna som han firat med sina kusiner när han var liten. Doften av gran och stearinljus. Värmen och skratten. Maten de hade ätit. För ett par dagar varje år hade det känts som att livet var annorlunda. Som om det var det riktiga livet och allt var möjligt. Men sedan hade det försvunnit. Han såg sina kusiners ansikten för sig, som de hade sett ut då. Knappt äldre än den här pojken. Sedan började andra bilder sväva i hans medvetande, mer obehagliga bilder. Minnet av hans första mordoffer. Det hade varit en otäck historia. Kärringen hade aldrig velat dö, hon hade tagit tid på sig. Han hade kräkts i trappuppgången och sedan tvingats städa upp alltsammans. Det hade varit ett rent under att han inte åkte fast.

En sprängande nästan skärande smärta spred sig genom huvdet. Resten av kroppen kändes obehagligt stum och bortdomnad. Som om den redan var död. Han gjorde ett försök att röra sig. Ingenting hände. Han hörde ett underligt ljud, som om någon lyfte stålröret från golvet.

Nej, nej. Det kan det inte vara.

Det var bara en pojke. Inget monster.

Allting kommer att bli bra.

Det kändes som att någonting vått rann över hans ansikte. Mattan gjorde det nästan svårt att andas. Han försökte kocentrera sig men samtidigt kändes det som om han befann sig lång långt borta.

In i mörkret.

Rummet fylldes av en underlig tystnad. Som om de båda väntade på något. Han fick lust att skrika igen, men inte ett ljud kom från hans läppar.

Det här är inte sant, det händer inte. Det enda sättet är att du...

Han lyssnade men inte ett ljud hördes utom möjligen ett par tunga andetag. Kanske kom de från honom själv.

... om du inte lät honom ta dig. Om du inte fått ett samvete.

Nu kunde han höra hur pojken bytte fot. En insikt drabbade honom plötsligt.

Om du inte är trött på allt. Bara trött.

Han insåg plötsligt vem pojken hade påmint honom om. Det var sig själv han hade sett. Och i den sista sekunden, när röret for genom luften, innan det träffade hans huvud en sista gång, så fylldes han en underlig, för honom nästan bortglömd känsla. Den påminde honom om jularna förr, med paket och nötter och låtsassnö på gården. Det var känslan av tacksamhet.

Likes

Comments

Recension av boken Flickan från ingenstans.

Flickan från ingenstans är första boken i en skräck/vampyr-triologi skriven av den ameriskanske författaren Justin Cronin. Den gavs ut 2010 i USA, originaltiteln är The passage. Andra boken, The twelwe, har kommit ut (2012) på engelska, men ännu inte blivit översatt till svenska. Cronin har sålt filmrättigheterna till boken så förmodligen kommer en (eller flera?) filmer följa i böckernas spår. 

 

Handling:

Amy är sex år gammal. Hon bor med sin mamma som kämpar för att ta hand om henne under ganska svåra förhållanden. Men det finns de som letar efter Amy, som har egna planer för henne. Som ser att hon är speciell. Samtidigt närmar sig en katastrof där en ny art riskerar att utplåna människan och världen som den nu ser ut. Ett vetenskapligt experiment har gått fel (jo, tro det eller ej...) och plötsligt befinner sig Amy i en situation där människor dör omkring henne och hon tvingas fly genom landet. Det finns de som hjälper henne och de finns de som jagar henne. Hon får veta att det är hon som måste rädda världen. Hon påbörjar sin långa resa, i jakten på svaren som hon söker. En resa full av monster och ensamhet, men också av människor hon lär sig älska. 

 

Recension:

Bokens handling rymmer ganska mycket. Det kan bli lite rörigt med alla tidshopp, för det tar en stund att ställa om sig och byta perspektiv. Detta ger boken en något ojämn och splittrad struktur. Men samtidigt har den något episkt över sig. Tänk dig en saga, som dessutom känns någorlunda realistisk, som sträcker sig genom tiden, genom människors liv och släkten som föds och försvinner. Huvudpersonen Amy är verkligen flickan som rör sig genom tid och rum. 
Världen (eller världarna, om man nu vill se varje tid och ny samhällsstruktur som en egen värld) är välgjord och snyggt uppbyggd, och den känns både trovärdig och realistisk nog för att man ska fullständigt dras in i den. Även karaktärerna känns som verkliga människor med nyanserat känsloliv och komplicerade sidor. Det är lätt att engagera sig i dem och deras liv och glömma allting annat. Det här är en bok som får en att glömma tid och rum, och jag menar det verkligen. Den är starkt beroendeframkallande och det är svårt att sluta läsa. 

Vampyrerna är inte som vanliga vampyrer utan mer som en blanding av vampyrer och zombies och någon slags annan supervarelse. De är faktiskt väldigt intressanta. Författaren lyckas undvika klyschorna rätt bra och skapa en helt egen, ny sorts vampyrer. Även om de inte direkt är 100% vetenskapligt trovärdiga (vilka vampyrer är det) så kommer de en bra bit på väg, och de är definitivt fullt tillräckligt trovärdiga i berättelsen vilket är det viktigaste. 

När jag började läsa så visste jag inte ens att det var en triologi, men jo, det är det. Nu är varje bok tjock nog att vara ett episkt verk i sig, så det är många sidor att läsa. En strålande nyhet för alla dem som inte vill att det underbara ska ta slut. Men det finns ingenting att oroa sig för ens för dem som är allergiska mot tjocka böcker; första boken är lättläst och varje sida är så bra och spännande att det bara flyter på och innan man vet ordet av så allt över. Först oroade jag mig lite för att den skulle innehålla en mängd utfyllnad bara för att författaren bestämt sig för ett visst antal sidor eller liknande, men så var det verkligen inte. Istället är det svårt att föreställa sig hur den skulle kunnat vara kortare, då historien knappast skulle ha haft en chans att få plats i mindre format. Snarare så skulle jag nästan velat ha lite mer utfyllnad, för att få veta mer, men kanske är det där uppföljarna kommer in.

Tempot i boken är rätt snabbt, men inte för snabbt. Tror faktiskt inte romanen innehåller en enda tråkig sida. Även i de passager där den inte är full av nervkittlande spänning och action så är ändå själva historien och karaktärerna, och även skildringen av samhällena de lever i, så intressanta och spännande att det inte går att lägga ifrån sig boken. Man vill hela tiden veta mer. Och även om handlingen är utspridd över en lång tidsrymd och därför stundtals skiftar vissa karaktärer, så binds alltihop samman på ett mycket bra sätt så man aldrig behöver känna att det är lösryckta delar. Snarare är varje liten del av storyn en viktig del av helheten och allt hänger verkligen ihop. Ju längre man kommer i storyn, desto mer inser man att det är så. 
Boken har sina filosofiska och (kanske) samhällskritiska små stunder, och även här blir det verkligt intressant och tankeväckande. Inte för att författaren eller karaktärerna på något sätt försöker förmedla moral (I hate when that happens...) utan snarare eftersom de och världen de lever i både förändras och skiljer sig en hel del från den som vi som läsare befinner oss i. Samtidigt som den såklart också liknar våran tillvaro på många sätt, vilket gör att man kan börja fundera en hel del... Skulle inte gå så långt som att säga att det är en djup bok, snarare är det en bok som fokuserar på storyn, karaktärernas öden och action. Men något finns där under ytan ändå, och det är ganska trevligt. 
När det kommer till genre är det ganska självklart att Flickan från ingenstans tillhör skräckgenren. Men samtidigt skulle jag inte vilja kalla det för direkt klassisk skräck. Så som den är uppbygd (hm, hur många gånger har jag egentligen nämnt ordet episkt under den här recensionen?) får den mig att tänka på fantasy eller en episk roman, med tidsspannet den sträcker sig över och människoöden som betyder något. Man kan också slänga in lite sci fi eftersom den vetenskapliga aspekten och framstidsverisionen finns där. Och ja, om "världen går under", dvs undergångstemat är en egen genre så tillhör den självklart den också. Men skräcken finns där, det finns många otäcka, skrämmande och obehagliga stunder och massor av spänning och action inblandat. Så man behöver inte bli besviken där heller. Men ren skräck skulle jag inte vilja kalla det. Snarare någon korsning mellan lite olika genrer.

Rent litterärt är den här boken välskriven och nyanserad, och skickligt uppbyggd. Den engagerar, berör och drar in en i handlingen. Trots att den är välskriven så är den också ganska enkelt skriven och lättläst. Boken är inget mästerverk rent tekniskt, men den är mycket bra som helhet. Ibland kan tidshoppen bli lite förvirrande och kännas lite osmidiga, men det kan också vara ett medvetet grepp från författaren med tanke på bokens uppbyggnad och story. 

Flickan från ingenstans lyckades verkligen engagera och beröra mig på ett sätt som jag inte hade väntat mig. Det är en bok väl värd att minnas, och som det är nu kan jag knappt vänta tills nästa kommer ut på svenska . Det här är mer än enbart en underhållande spännande story (som om inte det skulle vara nog...), och författaren har faktiskt lyckas skapa något nytt och eget i en genre där man trodde alla vägar i stort sett redan var tagna. Det förtjänar respekt. 
Rekommenderas till alla som inte måste ha enorma mängder blod eller renodlad skräck, och särskilt till alla som vill vidga sina skräckvyer lite grann. Det är inte den bästa bok jag har läst men den är riktigt bra.
Om inte mitt ord skulle vara nog så håll i er, Stephen King har rekommenderat boken. Och om King säger att man borde läsa något, ja då är det väl bara att lyda. 

När nu boken faktiskt har en trailer så måste jag naturligtvis bifoga den. Och en liten intervju med författaren. Håll till godo!



Likes

Comments

Sara gick nerför de sista trappstegen ner till ån. Vattnet var lika svart som himlen ovanför. Bara enstaka ljusglimtar rörde sig över ytan när den krusades av små vågor. Hon drog ett djupt andetag och släppte sedan långsamt ut luften. Här nere kändes luften underligt nog ren. Den smakade vatten och kyla. Kanske var det för att gatorna låg nästan tomma vid den här tiden på natten. Några enstaka bilar hade kört förbi henne, annars var det lugnt och stilla. Sara tänkte på tentan som hon skulle tvingas göra på torsdag. Som hon var tvungen att plugga till. Trots allt; livet fortsatte som vanligt. Även om det kändes som om någon slitit hjärtat ur kroppen på henne. Hon kunde höra hans ord lika tydligt som om han verkligen stod där bredvid henne.

 - Jag fattar inte hur vi kunde bli tillsammans. Hur jag kunde lita på dig.

Hans blick hade varit bortvänd som om han inte stod ut med att se henne. Sedan hade han lämnat rummet, lämnat lägenheten. Lämnat henne. Nu blinkade hon bort några tårar och var glad för mörkret som omgav henne. Hon föredrog världen såhär, okomplicerad och tyst. Detta var platsen hon ständigt återvände till. När hennes pappa hade dött, när hon misslyckats på någon tenta, när hon kände sig ensam. När livet helt enkelt inte gick att få ihop.

Hon lyssnade till ljudet av kluckande vatten och slöt ögonen. Hennes mobil var full av missade samtal och oöppnade sms. En gång hade Gabriel kommit till lägenheten och knackat ihärdigt i nästan en timma. Hon hade inte öppnat. Vad han än ville så orkade hon inte just nu. Hon behövde få tänka. Få vara ensam.

Hon tänkte på Anna som fortfarande inte dykt upp på jobbet. Hon hade varit försvunnen i en vecka nu, och om de inte fick tag på henne snart skulle en polisutredning dra igång. I början hade de alla trott att hon bara gått hem med en kille eller sov över hos en kompis. Att jobba extra på en nöjespark var ändå inte det som Anna värderade högst i världen. Det hade hänt förut att hon hade missat ett arbetspass. Det hade hänt mer än en gång att Sara hade täckt upp för henne. Först flera dagar senare, när Anna fortfarande inte svarade i telefon, började de bli oroliga på riktigt. Hon dök inte upp på föreläsningarna heller och Sara antog att hon kanske var sjuk. Därför gick hon till rummet i studentkorridoren där Anna bodde och knackade på. Dörren var låst men ingen öppnade. Sara blev lätt illamående när hon tänkte på det. På vilka skälen kunde vara till varför hon inte kom hem. Om Gabriel inte hade slagit rekord i att vara ett svin så skulle Sara säkert pratat med honom om det. Hon skulle ha lutat huvudet mot hans axel och dragit in doften av hans skinnjacka och han skulle ha hållit om henne och sagt alla de rätta sakerna. De orden som för en stund kunde få henne att sluta föreställa sig Anna liggandes död i någon gränd, eller att hennes ansikte plötsligt skulle flyta upp ur havet och hittas av en fiskare. Hon rös och insåg att hon borde ha tagit på sig en tjockare jacka. Det var definitivt för sent på året för sommarkläder. Om Anna hade kunnat se henne nu skulle hon ha sagt till henne att gå hem, att det var farligt att vara ute ensam om natten. Det var just det, Anna var nästan löjligt orolig för att vara ensam ute när det var mörkt. Hon skulle aldrig… Så insåg Sara plötsligt att hon inte var ensam längre. Någon stod bakom henne. Hon snurrade runt med vidöppna ögon. Först kunde hon inte urskilja något i mörkret. Men sedan såg hon hans hopkrupna gestalt i skuggorna under bron. Det var en ung man med huvjacka. Huvan var uppfälld så hon kunde inte se hans ansikte. Sara backade några steg. Han befann sig bara fyra meter ifrån henne. Närmare henne än vad trappan var. Bakom henne fanns bara vatten. Hon vågade inte röra sig mer. Om hon började springa, skulle han också göra det? Han satt fortfarande med huvudet sänkt, som i bön. Så reste han på sig, långsamt, och klev ut ur mörkret. Hon kastade en blick på trappan, försökte beräkna sina chanser. Hon försökte lyssna, men hon kunde inte höra någon bil i närheten.

  -  Vad vill du? frågade hon.

Han tog ytterligare ett steg framåt och ljuset från gatlyktan föll på hans ansikte. Det var verkligen en ung kille, men någonting var väldigt fel. Huden var gråblek och uppsvälld, som hos ett lik som legat för länge i vatten. Ögonen som stirrade på henne var märkligt frånvarande. Som om ingen egentligen var där. Han blottade hörntänderna lite. Var han sjuk? Eller galen? Eller bara djävligt påtänd?

 - Hördu, sa hon och märkte att hon darrade på rösten. Jag har ingenting du vill ha. Du vill inte bråka med mig och få problem. Så jag tänker bara gå härifrån och…

Han tog ett steg till framåt. Släppte inte hennes ansikte med blicken. Ju närmare han kom, desto mer började hon inbilla sig att det verkligen var ett lik som stod där, ett lik som närmade sig henne. Ett lik som tänker äta mig. Men hon tystade sina tankar. Det här var inte en zombiefilm på TV. Det här var en vanlig svensk stad där unga killar med för mycket droger i blodet kunde vara minst lika farliga som vilket TV-monster som helst. Hon undrade för en sekund om de skulle hitta hennes kropp. Om de skulle hitta hennes lik eller om de för alltid skulle undra vart hon tagit vägen och anmäla henne som saknad precis som Anna. Sara kastade en snabb blick bakom sig. Kanten var nära, mycket nära. Ett steg till och hon skulle falla handlöst ner i vattnet.

Om han är tillräckligt borta så kan jag slåss mot honom.

Killen tog ett språng framåt. Hon försökte kasta sig åt sidan men han tumlade rätt in mot henne, trevade med händerna, försökte slå armarna om henne. Hon kände en hetta stråla ut från honom, som om hans kropp brann av feber, och en underlig doft, som av ruttna sopor. Hon insåg förvånat hur klumpig han var, som om han hade svårt att styra sina egna rörelser. Hon försökte knuffa honom ifrån sig, men han var stark, mycket stark. Hon såg hans ögon som nu var uppspärrade i någon slags hunger, och munnen som nu var öppen blottade tänderna. Så sänkte han munnen mot hennes axel och lät tänderna sjunka in i den. Hon skrek och försökte ta sig loss, men smärtan skar i henne. Panikslaget trevade hon över hans ansikte, innan hon insåg vad hon måste göra. Hon sparkade honom hårt på benet och lutade sig sedan häftigt bakåt med all sin tyngd. Ett tag verkade de sväva i luften. Sedan föll de ner i det iskalla vattnet. Vattnet slöt sig om henne som en len kall hinna, och ett brusande ljud fyllde hennes öron. Hon höll andan och försökte simma uppåt. Mörkret omkring henne verkade tillhöra en annan värld. Killen höll fortfarande hennes ena arm i ett fast grepp, men hon kunde känna att han kämpade och samtidigt sjönk. Han försökte få ett bättre tag om henne och sparkade vilt med benen. Om hon inte tog sig loss skulle han dra ner henne till botten. Hon sparkade honom hårt i bröstet och han tappade greppet om henne. Hon kunde känna hans händer slita och halka mot hennes ben när hon simmade uppåt. Innan hon bröt ytan kastade hon en sista blick neråt mot hans bleka ansikte som var vänt upp mot henne, och några luftbubblor flöt upp ur hans mun. Sedan kom hon upp i luften och drog ett häftigt flämtande andetag. Simmade mot kanten, drog sig upp på den och kravlade sedan snabbt bort från vattnet. Hon stod där och kräktes upp vatten och stirrade mot vattenytan. Varför kom han inte upp? Kunde han inte simma? Det var inte så djupt, han borde vara uppe vid det här laget. Men inte en enda rörelse bröt vattnets lugna flytande yta. Vattnet påminde henne om allt mer om en liksvepning, mörk och len som sammet. Hon visste inte om det var kylan eller chocken som fick henne att skaka i hela kroppen.

 - Hjälp! ropade hon. Kan någon hjälpa mig?

Men inte ett ljud hördes. Hon närmade sig vattnet igen. Funderade på om hon fortfarande kunde rädda honom, borde rädda honom. Hon lutade sig fram över ytan, försökte se något. Men det enda hon såg var vatten och mörker. Hon såg sig om efter något att slänga i men där fanns ingenting. Sara stack ner ena handen i vattnet och sträckte ner fingrarna så långt det gick, försökte känna något. Men om han var där nere så kunde hon inte nå honom.

Kanske väntar han på mig. Tanken var löjlig men den skrämde henne ändå tillräckligt för att hon skulle resa på sig igen och börja gå mot trappan. Om jag hämtar hjälp… tänkte hon. Men innerst inne visste hon det, om hon hämtade hjälp skulle han hur som helst vara död innan hon kom tillbaka.

Hon tog sig uppför trapporna, halkade till men tog sig upp igen. Sedan stod hon på gatan och såg sig omkring. Träden bildade långa smala silhuetter mot himlen och en katt korsade gatan, men det fanns inte ett spår efter några människor. Hon började springa. Hon sprang genom gata efter gata, några gånger ropade hon efter hjälp, men ingen svarade. Det verkade som om alla bestämt sig för att ligga och sova i sina sängar just den här natten. Varför fanns det inte ens några uteliggare, eller skiftarbetare på väg till eller från jobbet? Staden verkade helt rensad på mänskligt liv. Hon började få kramp i sidan och kylan hade trängt så djupt in i kroppen att hon kände sig bedövad. Då, när hon svängde runt nästa gathörn, fick hon syn på dem. Två män som stod utanför en tillbommad butik.

 - Hallå! Kan ni hjälpa mig?

Hon sprang mot dem. En del av hennes hjärna varnade henne för att komma för nära dem, vem visste vilka det var som var ute och gick vid den här tiden på natten? Men samtidigt kände hon en intensiv lättnad. De vände sig om, de hörde henne. Kanske skulle de hinna. Kanske skulle mardrömmen snart vara över.

 - Det är någon som håller på att drunk…

Hon tvärstannade. Männen såg på henne och rörde sig sakta mot henne. Det såg ut som om de på ett klumpigt vis smög sig fram. Deras ansikten var slappa och för bleka för att tillhöra något levande. Deras ögon var fästa vid henne, men blicken var på samma gång frånvarande och hungrig, som om alla andra känslor än de mest basala hade försvunnit ut deras sinnen. De befann sig fortfarande ett par meter ifrån henne, och även på det här avståndet kunde hon känna stanken. Något ruttet. Något dött. I ögonvrån skymtade hon en rörelse. Från ett annat håll kom en kvinna stapplande mot dem, med händerna trevande utsträcka framför sig och munnen halvöppen i något som kunde ha varit ett leende men som förmodligen var något helt annat. Kvinnan var i ännu värre skick än någon av de andra. Det verkade som om hon tänkt smyga sig på Sara bakifrån medan männen närmade sig framifrån. Sara tvärvände och kastade sig undan. Hon sprang för sitt liv, brydde sig inte om den bortdomnade känslan i kroppen eller smärtan eller tröttheten. Hon sprang tills hon såg porten till sin egen trappuppgång, tills hon med stela fingrar kunde knappa in koden, slita upp dörren och rusa uppför trapporna. En enda gång under flykten kastade hon en blick bakom sig. Hon kunde inte se dem längre, men hon tänkte inte stanna för att försäkra sig om att de tappat spåret. Först när hon låst sin egen ytterdörr om sig sjönk hon ner på golvet och slöt ögonen. Hon började snyfta hysteriskt, det ryckte i hela kroppen, men kanske var det fortfarande kylan som hade henne i sitt grepp. Försiktigt drog hon undan jackan och tröjan och blottade sin axel. Mörkröda strimmor, nästan med en ton av lila, formade två halvbågar på hennes hud. Men det hade inte gått igenom. Vad det än var han bar på så hade det inte trängt in i hennes blod. Hennes tänder klapprade och hon gömde ansiktet i händerna. Bara de inte kan hittar mig. Bara de inte kommer tillbaka. Hon föreställde sig hur de skulle ta sig in i trappuppgången, hur deras fingrar skulle skrapa likt klor mot hennes ytterdörr. Mobilen pep till och hon var nära att skrika. Hon kände den vibrera i fickan och drog försiktigt upp den. Hon hade totalt glömt dess existens. Men vattnet verkade inte ha tagit kål på den. ”Du har ett nytt meddelande”, stod det. Trots att hon såg vem som skickat det, eller kanske just på grund av det, öppnade hon sms:et.

”Jag var bara arg, menade inte alls det jag sa. Förlåt. Låt mig förklara, snälla. Varför undviker du mig? Saknar och älskar dig. Puss!”

Gabriel. Med sitt mörka hår och sina varma händer. Gud vad hon älskade honom. Hon behövde honom. Hon behövde att han skulle hålla om henne och säga att allt skulle bli bra. Som han brukade göra. Hon stirrade ut i mörkret i hallen. Märket på axeln brände. Vad var de för något, de som börjat patrullera staden på nätterna? De som jagat henne som om hon var en levande köttbit? Hon höll hårt i mobilen. Hon hade varit sekunder från att dö, sekunder från att… Bettet hade inte gått igenom huden. Hon tröstade sig med det. Men för sitt inre såg hon killens desperata ansikte försvinna under henne i vattnet. De sista bubblorna som lämnade hans mun. Hur han sjönk mot botten. Hennes hand stötte emot något strävt. Det var tidningen som låg där på dörrmattan. Hon kastade en blick på förstasidan. ”Har någon sett Johan?” lydde rubriken. Ännu en som försvunnit. Hon kände hjärtat fladdra som en fjäril i bröstet. Hur många var det egentligen som försvunnit bara den senaste månaden? Hur många var normalt? Hon undrade vart de hade tagit vägen. Låg det fler lik på botten av den där ån? På ställen där ingen tittade? Utan att tänka lyfte hon mobilen och slog numret till Gabriel. Hon upprepade samma mening om och om igen i sitt huvud. Vad det än är så kommer han att rädda mig. Vad det än är så kommer han att rädda mig.

Efter bara två signaler så svarade han.

  -  Ja, det är Gabriel.

Och hon visste att vad det än var som hände där ute så skulle allt bli bra.

Likes

Comments

Recension av skräckfilmen Deer woman.

Dwight Faraday jobbar på den föga avundsvärda avdelningen för djurattacker hos polisen. Det var en tragedi i tjänsten som fick honom placerad där, och nu sitter han mest och stirrar på fotot av sitt ex hela dagarna. Förut var han mordutredare, men nu är han mest deprimerad. Men det finns något farligt i Vancouver, något som lurar i skogarna. Snart börjar män försvinna och sedan dyka upp i ungefär samma skick som hamrade biffar. Det vill säga, väldigt döda.  Vem som mördade dem är ett mysterium och utredningen kör fast medan offer efter offer skördas. Det enda gemensamma med alla männen är att de innan sin död sågs försvinna iväg med en otroligt vacker kvinna. Men vem är denna kvinna, och hur är hon inblandad i dödsfallen? Faraday blir inkopplad på fallet när spår från en hjort hittas intill ett av liken. Tillsammans med sin kollega Jacob Reed bestämmer han sig för att ta fast mördaren på egen hand. Men kanske blir det en resa bortom det som de antog vara verkligt.

Filmen ingår i serien Masters of horror. Masters of horror är ett samarbete mellan många av de stora namnen inom skräckgenren, där varje regissör fått göra sin egen film. Det är regissören Mick Garris som står bakom serien från början. Deer woman är liksom de andra delarna i serien bara en timma lång. Filmen är den enda skrä.ckkomedin i serien. Totalt är det 13 regissörer inblandade i första säsonge, och därmed 13 filmer.
Exempel på regissörer är som ingår i serien är Dario Argento, Larry Cohen och John Carpenter. Deer woman är gjord av John Landis.
 

 Även om den innehåller många skräckelement, är det inte direkt vad jag skulle kalla för en vanlig skräckfilm. Stundtals är den lite spännande och rentav några ögonblick skrämmande,

Det finns ett par riktigt obehagliga scener i filmen, men oftast är humorn med och trots att man är lätt illamående är det svårt att låta bli att dra på smilbanden. Trots allt är det inte mycket blod i serien, förutom de få offer man får se. Lite avklätt är det också,  men inget som kommer chocka någon  av dagens tittare, utan rätt harmlöst.

Karaktärerna är vandrande klychor, men på ett så medvetet och överdrivet sätt att det blir nästan oemotståndligt roligt. Här finns lantisarna, lastbilschaufförerna, männen som inte kan tänka eftersom de dreglar så över någon kvinna, den härdade och udda obducenten, en förförisk och mystisk femme fatale, och givetvis den deprimerade utredaren som blir som besatt av ett nytt fall.  Landis har gjort det mesta (eller värsta, på ett kul sätt) av det. Vissa scener är helt enkelt otroligt kul. Två scener som är riktiga favoriter är dels en scen med en hund och en apa (ni kommer att förstå vad jag talar om), och dels den där en rånare försöker överfalla Faraday. Visst, det är en fånig, enkel sorts humor som passar den som gillar ironi och parodi. Uppskattar man inte det så tror jag tyvärr inte man får ut mycket av den här filmen, utom möjligen att man kan se den som ett experiment.
Trots att filmen (enligt konstens alla regler) är en riktig lågbudgetfilm så måste man lägga till att den trots allt är mycket välgjord. Klippningen är mycket bra, dialogen (den som finns) är välskriven och humorn fantastisk. Bildmässigt är den helt ok. När det kommer till ljudet får den också godkänt. Dialogen kommer fram bra, ljudsättningen fungerar och musiken är samstämd med innehållet (dvs innehåller en del indianmusik och en del som påminner om panflöjtsmelodier) även om den väl inte är fantastisk på något sätt. Men den duger.

Som film generellt sätt är den intressant, rolig och lite underlig. Sedan kan jag tycka att den slutar lite mitt i, men det är väl för att den är så kort. Man kan säga att nej, den här filmen är inte ett mästerverk, men allting som är dåligt med den är högst avsiktligt, och allting som är bra med den är så avsiktligt och välgjort att man bara kan bli imponerad. Storyn är inte heller lysande, men den håller samman och den är i alla fall rätt originell.
Ett litet irriterande minus  är att man måste se på flera trailers före filmen kör igång, vilket man kanske inte alls har lust med. Det går med andra ord inte att skippa fram till menyn direkt. Men det är en liten sak i det stora hela, och har ju inte egentligen med filmen att göra.

 

Storyn skrev John Landis tillsammans med sin son Max (som också tidigare medverkat i hans filmer). Manuset är baserat på indiansk mytologi, men man kan säga att Deer woman i filmen är lite mer aggressiv än den i mytologin.

John Landis har haft en lång, innehållsrik och något ojämn karriär. Främts har han satsat på komedigenren, med filmer som "Kentucky Fried Movie", "Deltagänget" och "Blues Brothers". Han har även gjort mycket annat, som tv-serier etc.
Hans kanske mest kända skräckkomedi förutom Deer Woman är "En amerikansk varulv i London".

 

Bästa skådisen i sammahanget får väl sägas vara Brian Benben som spelar huvudrollen som utredaren Dwight Faraday. Han har tidigare samarbetat med Landis i tv-serien (komediserien) "Dream om". Benben har främst gjort karriär inom tv-serier. Hans två mest kända roller är i "Dark Angel" och "Radioland murders".
Cynthia Moura lyckas i rollen som den fruktade med vackra Deer Woman göra en roll helt utan en enda replik, trots att hon kan ses som filmens andra huvudperson. Tycker hon lyckas rätt bra. I vanliga fall har hon en karriär som modell.
Resten av poliskåren gör också ett hyfsat jobb, särskilt hans partner Jacob Reed som spelas av Anthony Griffith. Griffith jobbar i vanliga fall med stand up comedy. Även Sonja Bennet gör sin roll bra, här som en något udda obducent som inte precis är äckelmagad. Naturligtvis äter hon sin lunch intill sina "patienter".
Överlag är det ingen jättehög nivå på skådespeleriet, men klart godkänt.

 

Extramaterial

För att vara en så kort film så finns det mycket extramaterial. Dels har man tre kortare intervjuer att lyssna till med regissören John Landis, Mick Garris som är grundaren till konceptet Masters of Horror, och skådisen Anthony Griffith.
De är rätt intressanta faktiskt.
Sedan kan man läsa kortare "biografier" över Max och John Landis, och om Brian Benben. Också det är intressant, även om det verkligen är betoning på korta biografier.
Man kan såklart se "behind the scenes" men den här delen är tyvärr rätt innehållslös. Man får se hur det ser ut när de spelar in några korta scener, och sedan jämförs det med den klippta och ljudsatta scenen i filmen. Ingen bakgrundsinfo, ingen info alls. Bara några minuter kamerabild helt enkelt.
Vill man kan man sedan se några trailers, dels från Deer woman, och dels från två andra Masters of horror filmer, "Jenifer" och "Incident on and off a mountain road".

Egentligen får man nog vara nöjd med extramaterialet, men man kan ju alltid önska sig lite till. Som mer info om inspelningen och tanken bakom osv.

 

Fakta om filmen

Genre: Skräckkomedi
Inspelningsår: 2005
Släpptes: 2006
Speltid: 60 min
Ursprungsland: USA

Regissör: John Landis
Manus: John och Max Landis


Skådisar:
Brian Benben har huvudrollen som den deprimerade Dwite.
Cynthia Moura spelar här Deer Woman.
Anthony Griffith gör rollen som Dwites partner Jacob Reed.
Sonja Bennet är den cyniska obducenten med piercingar.

Övriga:
Steve Archer
Zoltan Buday
Lisa Marie Caruk
Julian Christopher
Bea Cotton
John Bear Curtis
John B Destry

 

 


Likes

Comments

Recension av skräckfilmen Them.

Filmen utspelar sig i Rumänien. Ett franskt par, Clementine och Lucas, bor i ett ensligt hus ute på landsbygden. Det är helg och de tänker spendera en lugn, skön och väldigt vanlig kväll tillsammans. Men sent på kvällen börjar underliga saker hända. Ljussken synd ute på gården och någon verkar befinna sig där ute. Telefonen ringer och när de svarar höärs bara ett mystiskt ljud. Det verkar som att någon eller något planerar att ta sig in i huset. Eller är faran kanske redan inne?

Storyn är baserad på en sann historia, eller så påstår man i alla fall ifrån filmproduktionens sida. Om det är sant eller inte ska jag låta vara osagt.

 

Filmen är ruggigt, ibland nästintill outhärdligt skrämmande. Den är nästan rå i sin ton, ändå finns där både en värme för karaktärerna och faktiskt inte särskilt mycket blod. Scenerna blir otäcka på ett annat sätt, främst genom stämningen, tekniken och handlingen. Men det är inte det enda som skapar spänning, här finns också fart och handling. Them är verkligen ingen långsam film (förutom möjligen lite i början), även om stämningen ändå helt igenom ändå är viktigare än farten. Spänningen och skräcken tar vid redan vid första bildrutan. Sedan ökar och ökar den och håller i sig ända tills det fantastiska och oförutsägbara slutet.

Them är en avskalad skräckfilm, som fokuserar helt på en situation där två personer utsätts för hot. Miljön är även den enkel, ett gammalt hus på landsbygden utan några nära grannar, med bara en stor skog utanför. Filmen är på riktigt inspelad i det huset och i miljön runt omkring, så man har inte använt sig av vare sig kulisser eller någon annan filmstudio. Det gamla ensliga huset på landsbygden i Rumänien blev helt enkelt en filmstudio.

Relationen mellan paret är varm och kärleksfull, och i början är allting väldigt vardagligt. Man får följa karaktärerna när de äter middag och sedan se på tv, ungefär lika spännande som det brukar vara i de flestas liv. På något vis kommer man väldigt nära karaktärerna och fäster sig därför vid dem. Olivia Bonamy spelar Clemetine och Michaël Cohen har rollen som hennes pojkvän Lucas.

Det känns som en lättnad att äntligen få se riktiga människor i skräckfilm. Vanligtvis brukar karaktärer annars vara antingen överintelligenta genmanipulerade marinsoldater som bara råkat hamna i en skog full av monster, eller också försvarslösa skrikande offer. Här får man helt enkelt se två smarta empatiska normala människor som pressas till det yttersta i en extrem situation. Därmed blir både sympatin, inlevelsen och också skräcken större. Man vill att de ska klara sig, man dras oemotståndligt in i filmen och kan inte värja sig.  Frånvaron av övernaturliga inslag (som i och för sig kan vara väldigt trevligt) och sidospår (här finns inga gudomliga ingripanden eller gamla mostrar som plötsligt oväntat kommer på besök) gör det hela så mycket mer bättre och mer kusligt på något sätt. Vem har inte någon gång en mörk natt (särskilt efter en skräckfilm) undrat om det är någon eller något utanför fönstret? Något ondskefullt som vill ta sig in…

 

Jag kan se vissa likheter med Michael Hanekes filmer, särskilt om man jämför med ”Dolt hot”. Det vardagliga, den härskande tystnaden med bara vanliga vanliga ljud som bryter av(som i tystnaden blir allt för skrämmande), som höjer uppmärksamheten. Det dolda hotet som inte kan ses men som likväl finns där. Undran över vad hotet egentligen består i, varför, och vem det egentligen är som ligger bakom alltihop. Men samtidigt har regissörer och manusförfattare även hållit fast vid den vanliga skräckgenren, och därför kan man säga att Them är en udda blandning av renodlad avskalad stil och klassisk skräck som fungerar perfekt.

Stundtals finns där en låg musik i bakgrunden, men det är sällsynt och när den kommer är den enbart stämningsförhöjande. Till och med dialogen är mycket sparsam. Skådespelarna hade en avsikt med det; de ansåg att man i sådana utsatta situationer reagerar känslomässigt och bara säger det nödvändiga, och att man sällan håller långa utläggningar, diskussioner eller förklaringar om det som händer. Jag håller med fullständigt, dialogen är riktigt bra. Den både låter och känns trovärdig.

Den lite gråblåa, nästan urvattnade tonen på bilden förstärker ytterligare känslan av att detta är verkligt (även här påminner den lite om ”Dolt hot”).

När det kommer till kamertekniken har man använt sig av det gamla tricket att låta kameran ligga nära och följa huvudkaraktärerna (istället för att klippa ihop bilderna), kombinerat med olika kameravinklar som med sin begränsade syn ger en otäck känsla av att inkräktarna iakttar dem och kan finnas överallt, varför inte bakom nästa hörn eller kanske redan inne i rummet. Suveränt och beprövat, och det fungerar utmärkt. Man har även använt sig av en rörlig och stundtals lätt skakig kamera, vilket bidrar ytterligare till upplevelsen.

 

Skådespelarnas prestationer är otroliga. De är mycket kompetenta (ja vad skulle de annars vara, det är ju franska skådisar det handlar om…) och kemin mellan dem är inte direkt explosiv utan mer ömsint, sådan att man verkligen känner att de är ett par som älskar varandra och har levt med varandra ett tag. Filmen kretsar nästan enbart kring de två huvudkaraktärerna. Därutöver finns deras mestadels (men inte hela vägen) osynliga angripare, samt lite övriga bikaraktärer som finns med i inledingen. Det blir ändå aldrig tomt utan alla skådespelare gör sina roller så perfekt att de blir sina roller. Kan vara kul att veta att de två huvudrollsinnehavarna själva gör alla sina ”stunts”, att inga förmildrande omständigheter införts (så som mjuka mattor eller liknande), och att de under strapatserna fick både blåmärken och småsår under inspelningarna. Även känslomässigt verkar de ha gått helt in i rollerna (därför blir de också mycket övertygande), och kvinnan säger sig fortfarande ha svårt att sova på nätterna även efter att inspelningarna slutat. Något som jag faktiskt kan förstå.

Något off topic som jag gillar är att båda karaktärerna är i 30-årsåldern. Är uppfriskande med lite vuxna karaktärer i skräckfilm för en gångs skull.

 

Överlag är det en film som ger en mer realistisk känsla, även om man också kostat på sig att kasta in en del vanliga skräckmoment och ösa på med dem fullt ut. Sammanfattningsvis kan man säga att detta är en film för skräckfantasten, men även för den med lite högre krav på regi, teknik och atmosfär. Det är definitivt ingen svårbegriplig fransk film, utan en vanlig skräckfilm som är ovanligt välgjord och har det där lilla extra. Ett litet mästerverk inom sin genre.

Detta är regissörernas första film, och det tycker jag är en enastående prestation.

 

Extramaterial

Det enda extramaterialet som finns är en ”behind the scenes”-film, ett inslag som dock är riktigt intressant. Egentligen kunde den gärna ha fått vara längre och ännu mer innehållsrik, men den tar upp både regissörernas och de båda huvudrollsinnehavarnas tankar, känslor och arbete med projektet. Man får se inspelningen av en hel del klipp, och höra en del spännande fakta kring film och inspelningssätt. Inte så mycket extramaterial med andra ord, men det som finns är bra.

 

Fakta om filmen

Originaltitel: IIs

Genre: Skräck

Premiär: 2006

Speltid: 74 min

Regissör: David Moreau

Manus: David Moreau, Xavier Palud

Land: Frankrike

Spelades in i: Rumänien

Talat språk: Franska och rumänska

 


Likes

Comments

NU

Det vita dagsljuset föll in genom springorna i den gamla trädörren. Omtöcknad försökte han vrida på huvudet och se sig omkring. Alldeles intill honom låg en gammal trasig säck. Den luktade rutten potatis. Ved låg staplad i till hälften nedfallna travar omkring honom och han kunde se en grep som stod lutad mot väggen inne bland skuggorna. Någon verkade ha använt skjulet men knappast nyligen. Spindelväv prydde hörnen. Han började tappa känseln i armarna. Hur hårt Johan än kämpade lyckades han inte få loss repen.

Det var alltför svårt att minnas vad det var som hade hänt innan dess. Det enda han var säker på var att några minuter tillbaka hade allt varit svart.

Doften av fuktig jord skrämde honom. En svart skalbagge kröp över marken och han följde den med blicken. Yrseln fick honom nästan att falla där han satt på jordgolvet med bakbundna händer. Han försökte tänka klart. En bild fladdrade förbi i hans sinne. Han grep efter den och den klarnade. Ett fragment av ett minne.

 

Kl 10:30 samma morgon

Det hade varit tidigt på dagen när han började gå genom skogen. Luften hade känts klar och kall och inte en människa hade funnits i närheten. Mobiltelefonen hade han lämnat hemma. Det sista han ville var att bli störd.

Tre år, tänkte han. Tre år är en evighet och ändå inte. Han finns fortfarande kvar. I mina tankar, i allt jag gör, i själva skogen och huset...

Marken han gick på var mjuk och blöt efter regnet och hans nya skor blev snart mörka av lera. Någonstans bland trädtopparna kunde han höra en nötskrika härma en rovfågel. Det enda han hade med sig var klockan på armen och jackan som först hängt slängd över armen. Han hade velat rensa tankarna. Komma bort från allt och alla.

Han kastade en snabb blick åt höger när han kom till platsen med den öppna grinden. Där inne, där var det som det hände. Johan kunde känna hur pulsen slog lite snabbare. Smärtan var inte avlägsen. Fortfarande inte.

Det var inte mitt fel, sa han till sig själv. Det var bara ödet, slumpen.

Men en liten röst inom honom viskade om helt andra saker, mörkare saker. Saker som störde honom om kvällarna när han försökte sova. Han borde ha sålt huset, flyttat därifrån. Men han kunde inte. Någonting höll honom kvar, som om själva minnet av händelsen, kanske existensen av den, hölls fast i trådar som sträckte sig in i huset. In i honom själv. Som om det skulle rivas sönder och upphöra existera om han gjorde något annat, eller började om på nytt.

Det finns ingenting att vara rädd för.

Tankarna lyckades inte lugna honom. Vinden fick granarnas tunga grenar att röra sig och droppar föll ner på hans skjorta med ett smattrande.

Han följde den gamla traktorsvägen i flera timmar. Bort från platsen som fick hans mage att knyta sig. Bort från minnena. Och ändå inte.

Han lyckades le när solen plötsligt visade sig och det dunkla grå omkring honom fick en mer intensiv och levande grön nyans. Även om det bara var en vanlig gammal skog så var det den vacker plats. Det var där han hade vuxit upp, det var platsen han älskade. Så här långt inne i skogen hade han inte varit sedan han var liten, och minnena från den tiden var ofullständiga. Plötsligt kom han till ett ställe där vägen delade sig i två. Traktorsvägen fortsatte med sina guppiga spår till vänster, samtidigt som en stig banade sig väg åt höger. Johan stannade och såg sig om. Några kråkor flög över himlen. Han försökte gnugga värme i sina av kylan stela händer.

 - Peter, sa han.

Han hade varit så dum. Han borde inte ha sagt det som han sa.  Bröder borde inte bråka på det viset. Nu var det försent. Nu var allting försent.

Han spanade ut över åkern som bredde ut sig framför honom. Den lilla stigen som vek av till höger påminde honom om något. Fick honom att undra om han trots allt inte varit här förut, någon gång för länge sedan. En kort sekund såg han inom sig Peter sparka till stolpen och skrika ”Mål” med sin gälla tonårsröst. Håret hängde åt ena sidan så som det hade gjort för länge sedan och... Johan skakade på huvudet och bilden försvann. När han andades ut kunde han se sin andedräkt avteckna sig i luften. Han skakade av sig den olustiga känslan.

Efter en lång blick på stigen bestämde han sig för att följa den. Om han inte hittade sedan kunde han bara följa stigen i motsatt riktning, tillbaka i sina egna fotspår. Johan ignorerade känslan av trötthet och det faktum att det redan skulle ta lång tid att ta sig tillbaka. På samma sätt som han struntade i tankarna om att en liten stig skulle snabbt bli omöjlig att följa om mörkret hann lägga sig. Det var trots allt november. Han bara fortsatte framåt. Kanske var det för bilden av pojken han sett i sitt minne, kanske var det för att han ville vidare, bort från allt. Eller kanske var det för den vaga känslan av att en fråga som länge hade plågat honom kanske kunde få ett svar.

Stigen blev snart snårigare och svårare att följa. Men Johan kunde ändå tydligt se den ringla sig fram. Han undrade vem som fortfarande använde den. Himlen blev snart dunkelt blå och solen ställde sig lågt på himlen. Johan såg på klockan, den närmade sig två. Granarnas toppar bildade skuggor på marken. Han njöt av solens sista värme mot hans hud. Snart skulle det bli mörkt. Han rös till och fortsatte framåt.

Till slut kom han ut på en väg. Det var underligt för den började mitt ute i ingenstans. Först fanns bara stigen där och så plötsligt, utan förvarning, började vägen. Han tog några prövande steg ut på den. Egentligen borde han gå tillbaka. Mobilen låg påslagen hemma på köksbordet och hon skulle säkert ringa medan han var ute. Hon hade säkert redan ringt flera gånger. Och när han inte svarade så skulle hon börja tro att... Några steg till och sedan började han gå igen. Hon kunde vänta. Det kunde hon verkligen. Allting kunde vänta. Han orkade bara inte, orkade inte bry sig. Det var inte dags att vända tillbaka än.

Vägen såg gammal ut, men eftersom den inte var igenväxt så antog han att folk fortfarande använde den. Det förbryllade honom. Han hade inte trott att någon bodde så här långt in i skogen. Men man visste aldrig med skogsvägar, kanske ledde den här ut till en större väg någonstans. Kanske skulle han komma ut på en väg som skulle ta honom snabbare hem än den han kommit från.

Känslan av spänning som vaknade påminde honom om äventyren tillsammans med Peter. Det fick honom att känna sig upprymd. Återigen såg han Peter framför sig. Som klev fram längs vägen, vars läppar rörde sig. Han sa något och Johan försökte tyda hans läppar men lyckades inte. Plötsligt kändes det väldigt viktigt att fortsätta. Som om det fanns något där framme som väntade på honom. Som om det var meningen att han skulle befinna sig just här just nu.

Följ vägen tills den tar slut, sa en röst inom honom. Även om det var lite galet bestämde han sig för att göra just det. Om han ångrade sig kunde han alltid vända tillbaka. Och på något vis kändes det som om han skulle kunna börja minnas bättre om han såg vad som fanns där bortom vägen.

Det kändes som om han gick i en evighet. Vägen verkade inte ändra sig, inte luta eller vrida sig utan fortsatte bara rakt fram som en oändlig kopia av sig självt. Från ingenstans kom han att tänka på nyckeringen han en gång fått av sin bror. Den med en fotboll på. Tanken slog honom att det var precis där han stod nu som Peter hade gett honom den.

Han rynkade pannan och stannade. Nyckelringen låg fortfarande i jackfickan. Han hade aldrig gjort sig av med den.

 - Bara en liten bit till, latmask.

Det var vad Peter hade sagt den där dagen. Även om han inte kunde se det än var Johan nu säker på att där framme någonstans låg ett hus. Varför han var så säker visste han inte.

Vi måste ha varit här den där dagen. Jag måste ha glömt.

En stund stod han stilla och betraktade vägen framför sig. Någonstans där framme vilade sanningen. En större sanning än den som hade hänt i gläntan i skogen bara en kilometer från hans hus. Kanske själva början till allt det som sedan hände. Och han måste få veta vad det var.

 

NU

 

Johan såg hur skalbaggen kravlade sig över en liten träflis och sedan ut genom springan under dörren.

Vem höll honom här? Smärtan i huvudet hade blivit värre. Om kylan mot huden inte hade varit så klar hade han kunnat tro att det var en dröm. Men det var ingen dröm. Någon hade mött honom där i skogen, någon hade tagit honom hit... Varför? ...och någon skulle komma tillbaka.

Det enda han visste var att han inte var död. Inte än. Ännu en gång drog han i repen, men utan resultat.

Blicken föll på en vedkubbe alldeles intill dörren. Hur hade han kunnat undgå att se den? Han måste vara mer omtöcknad än han trott. En yxa satt fast i vedkubben. Johan lutade sig framåt och lyckades ta sig upp på skakande ben. Om han bara kunde ta sig fram till yxan. Han tog några stapplande steg framåt. Sedan vände han sig med ryggen åt yxan för att försöka komma åt den med händerna. Han flåsade av ansträgningen, på något sätt gjorde det ont att andas. Där, han fick tag i skaftet och ryckte till. Den lossnade och han föll nästan. Yxan tappade han i marken med en duns. När han vände sig om för att försöka sätta sig intill den så krängde hela synfältet till. Svarta fläckar började dansa inför ögonen och han föll åt sidan. Smärtan i axeln skar som glas. Sedan domnade känslan bit för bit bort. Långsamt slöt han ögonen och gled tillbaka ner i medvetslösheten.

 

MEDVETSLÖSHET

Var det en dröm eller ett minne? Hans bror hade gått framför honom.

- Fegis.

Orden hade varit det som fick honom att fortsätta, trots att allt han ville var att vända sig om och börja springa. Orden och det faktum att hans älskade storebror försvann allt längre in bland de mörka grenarna. Bort ifrån honom. Han hade skyndat på stegen.

De hade kommit fram till en hög och tät grön häck.

- Vad är det här för ställe?

Även i hans egna öron hade rösten låtit gnällig.

Peter log och för första gången insåg Johan vad det var som hade förändrats med hans bror de senaste veckorna. Ögonen, det var något underligt med ögonen. Det var inte samma ögon som brukade retas med honom eller vara snäll mot honom eller skratta åt hans klumpighet. Det bodde någon annan i de ögonen.

- Jag har varit här förut, sa Peter och leendet blev bredare. Kom.

Men Johan skakade på huvudet.

- Jag vill inte. Jag gör det inte. Gå själv då om du vill.

- Ok.

Peter hukade sig för att kunna pressa sig genom det rätt stora hålet i häcken.

- Då går jag då, sa han som om han ville ge sin lillebror en sista chans att ångra sig.

Han fnyste till och skrattade när Johan fortfarande skakade på huvudet.

- Skyll dig själv om du missar det roliga.

I samma ögonblick försvann leendet ur hans ansikte och blev till ett skrik. Hans kropp ryckte till som om någon försökte slita in honom genom häcken.

Peter sträckte desperat ut handen.

- Hjälp mig då Johan, hjälp mig!

Rösten skars av när kroppen slets igenom hålet. Johan kastade sig fram och grep tag i sin brors arm. Han tog i allt vad han kunde fastän fingrarna nästan slant och drog och drog. Det enda han kunde se var armen han höll i, resten hade försvunnit ut på andra sidan.

- Peter! skrek han.

Någonstans på andra sidan den massiva häcken tyckte han sig höra en viskade röst som svarade honom, men han kunde inte avgöra vad den sa. Men det som fyllde honom med fasa var det faktum att det inte var Peters röst som svarade honom. Johan satte fötterna mot en sten och lutade sig bakåt.

Plötsligt släppte trycket från andra sidan och hans bror föll ut ovanpå honom. Luften pressades ur Johans lungor och Peter låg tungt över honom så han knappt kunde andas.

- Peter!

Munnen var lätt öppen och ögonen uppspärrade, men Peter rörde sig inte, han sa ingenting. Längs ena kinden och på ena axeln syntes långa blodiga revor. Johan knuffade bort sin bror så han kunde resa sig. Han klappade honom lätt på den oskadda kinden.

- Peter? Är du vaken?

Fortfarande inget svar. Johan ruskade honom och slog sedan armarna om honom.

- Du måste vakna, sa han.

Efter en lång stund kände han hur Peter till sist rörde på sig och kramade tillbaka. Ögonen var fortfarande stora och ofokuserade, men han verkade åtminstone höra honom.

Det prasslade till på andra sidan av den täta häcken och för en sekund var Johan rädd att vad det nu var skulle ta sig igenom hålet och komma efter dem. Men ingenting hände. Trots det tyckte sig Johan känna hur något befann sig där helt nära och tålmodigt väntade på dem.

Han tog Peters hand och försökte dra honom upp på fötter.

- Kom, sa han och avskydde sig själv för att han darrande på rösten. Kom så går vi!

Och hans bror reste sig och de började gå därifrån.

 

NU

Johan slog upp ögonen. Det räckte med ett par sekunder för att han skulle komma ihåg vart han befann sig. När han vred lite på huvudet såg han yxan liggandes på marken. Eggen blänkte och han tänkte att det var underligt att den inte hade rostat. Den såg nästan ny ut.

De hugger ved, det är en gammal vedbod, det är bara en vanlig gammal yxa...

Han kämpade för att ta sig upp i sittande ställning. Axeln började göra ont igen men han ignorerade den.

Jag måste ut, tänkte han. Nu. Innan det är försent.

Han hasade sig närmare yxan tills han kunde lägga sig med ryggen åt den. Fingrarna kändes klumpiga och han hade problem med ett få upp eggen mot repen, men till slut gick det. Sakta men säkert sågade han repen mot yxan. Armarna kändes tunga och slappa men han kunde inte ge upp. Han vågade heller inte luta sig över yxan. Hela tiden höll han uppsikt över dörren. Det raspande ljudet av repen verkade fylla hela skjulet och han kunde inte höra något annat än det och sina egna hjärtslag. När han var redo att bara lägga sig ner och sluta ögonen igen så gick repet plötsligt av. Med viss ansträngning lyckades resa sig. Vita märken sträckte sig utmed handlederna. Johan rörde lite på armarna för att försöka få tillbaka känseln i dem. Smärtan i axeln hade kommit tillbaka. Så lyfte han upp yxan i ena handen och rörde sig mot dörren. Strax innan han satt händerna mot dörren stannade han till och lyssnade. Inte ett ljud hördes. Han kände försiktigt på dörren. Någon form av hasp verkade sitta på från utsidan. Han tog sats och kastade sig sedan mot dörren. Den for upp med en smäll och haspen föll med en duns ner på marken. När dagsljuset bländade honom slog honom en tanke. Det var fortfarande ljust ute. Hur länge hade han varit medvetslös? Han kastade en hastig blick på klockan men visaren rörde sig inte. Den verkade ha stannat. Han såg sig hastigt omkring. Skog omgav skjulet och han skyndade sig att ta skydd bakom de första träden.

Där han satt och kurade bakom några täta granar försökte han tänka. På något vis måste han ta sig härifrån. En tanke slog honom. Det vill kanske att jag ska springa. Det kanske väntar på mig. Men tanken var absurd. Vad det än var så hade det stängt in honom i skjulet och det enda han kunde göra var att försöka ta sig därifrån. Det var den enda vägen till överlevnad. Utan att egentligen veta vart han var på väg började han hukande och springande ta sig fram genom den täta skogen. Någonstans  i närheten måste hålet i häcken finnas, och där fanns också hans väg ut.

 

KL 14 SAMMA EFTERMIDDAG

Till slut hade han mycket riktigt kommit fram till ett hus. Det låg en bit ifrån vägen, i slutet av en liten grusväg som ringlade sig fram mellan träden. Redan på håll såg det övergivet ut. Han bestämde sig för att gå närmare. Något både lockade honom närmare och var motbjudande med huset. Han kunde inte sätta fingret på vad det var, men bestämde sig för att inte bry sig om vilket. Det hade väckt hans intresse och det räckte. Vad kunde det göra för skada?

Huset hade en rund trapp av sten. I fönstret närmast dörren skymtade en vit gardin. Själva huset var också vitt, även om färgen börjat flagna och gråna. Han vred på huvudet. En bit ifrån huset fanns en lång ladugårdsbyggnad. Han kände inte för att gå dit. Han kunde se en grep ligga slängd utanför. Nästan mitt emot huset stod ett mindre skjul och när han såg det mindes han något. 

Han och Peter hade gått över gårdsplanen.

 - Vad ska vi här och göra, hade Johan sagt.

Peter hade ryckt på axlarna och gått vidare in i skjulet. Johan följde efter en viss tvekan efter honom. Där inne fanns saker precis överallt. De fyllde golvet och träbänkarna. Det verkade inte finnas någon tanke bakom hur de låg eller vad som lagts in där. Johan lyfte upp en gammal ryggsäck och kände en unken doft slå emot sig. Han släppte den genast.

 - Rör inte sakerna.

Peters röst var kall.

 - De tillhör inte dig.

Minnet bleknade bort och Johan såg på skjulet med en stigande avsky. Trots att han nu var vuxen kände han precis samma motvilja som den gången för länge sedan. Så tyckte han sig höra något bakom sig.

Johan vände sig om, säker på att vara iakttagen. En känsla så stark att han knappt kunde uthärda den fyllde honom. En känsla av ren skräck. Fönstret var  plötsligt immigt som om någon satt handen eller andats mot det och plötsligt fick han för sig att det var fyllt av gamla döda själar som försökte ta sig ut. Utan att tänka började han springa tills han kom tillbaka ut på den gamla traktorsvägen. Det hade dröjt en bra stund innan han slutade snegla bakom sig för att försäkra sig om att ingen följde efter.

Sedan hade han kommit fram till häcken och han hade böjt sig ner och försökt se genom hålet ut på andra sidan. Det enda han kunde skymta var ljus och gräs. Med en viss möda hade han pressat sig igenom hålet...

 

NU

Nej, nej, han ville inte minnas. Han måste bara springa, måste bara ta sig tillbaka till hålet i häcken. Vad det än var så kanske det inte kunde ta sig ut. Det var den enda förklaringen han kunde se till varför det inte hade följt efter dem den där dagen för länge sedan. Kanske var det inte sant, kanske kunde det röra sig vart som helst. Men han måste ta chansen. Han måste ta sig därifrån.

 

TRE ÅR TIDIGARE

Den där dagen i skogen. Hans trettiotvåårige bror hade hållit geväret lite på snedden, så att pipan pekade uppåt mot grantopparna. Han hade vacklat omkring som om han var full.

 - Vad är du för människa egentligen?

Hans egna ord ekade i Johans öron. Om han kunde ta tillbaka dem, om han kunde.

Ögonen, de där ögonen. Nu var de mer lika den gamle Peters ögon, hans riktiga bror, mer levande, men de var också rödkantade och desperata.

 - Du fattar inte, sa Peter. Du fattar bara inte vad det är som händer.

 - Berätta för mig då.

Johan slog ut med händerna.

 - För det du gjort, det du gör, det är oförlåtligt, fortsatte han. Vad är det för liv du lever? Du har inte lämnat gården på flera år. Du går inte upp på morgonen, du sitter och stirrar ut genom fönstret på nätterna.

Peter bet sig i läppen.

 - Det var inte jag som gjorde det.

 - Vad menar du? Vem skulle det annars vara?

 - Det var inte jag sa jag! Lyssna då för helvete!

Peter gestikulerade vilt med geväret, verkade nästan omedveten om det. Johan backade några steg.

 - Det bor något där ute, sa Peter och pekade mot träden. Och det bor här...

Han pekade mot Johan. Sedan vände han gevärspipan mot sitt huvud.

 - Och det bor här.

Och så skjöt han.

 

NU

Johan var nu lika gammal som Peter hade varit. Johan hade först trott att det var det som hade gjort honom så orolig. Efter nästan tre års plåga, att försöka ta sig igenom dag efter dag och natt efter natt, så hade det blivit lite bättre. Tills för en månad sedan. När det närmade sig hans brors födelsedag.

Hon saknar mig nu, hon kommer förstå att något har hänt. Hon kommer leta, hon kommer ringa polisen.

Du är instabil, hon kommer att tro att du gett dig av frivilligt.

Hon kommer se att jag lämnat kvar mobilen hemma.

Hon kommer kanske hitta dig, kanske inte. Det kommer att vara försent. Du är instabil, du kanske gör något mot dig själv.

Han ville vråla rätt ut, men han pressade knogen mot munnen och hukade sig. Om han lyssnade noga, då kanske han skulle höra det röra sig. Om bara rösten inuti hans huvud kunde vara tyst!

En vattenpöl. Träden och den grå himlen speglades i den. Johan trodde sig kunna känna att han är nära nu, nära hålet i häcken. Bara lite till, sedan skulle allt vara över. Han reste sig igen och fortsatte småspringande fram mellan träden. Han var säker på att det var rätt riktning. Hur han kunde veta det visste han inte, men han kände det.

Hon kommer leta efter mig, upprepade han tyst för sig själv. Hon älskar mig, hon kommer...

Han tänkte på hur han skulle hålla henne i sina armar igen, hur hon skulle stryka handen över hans sträva kind, det där raspande ljudet. Han skulle aldrig släppa taget om henne igen, han skulle...

Johan stannade till. Framför honom låg den trädgårdsliknande platsen han så väl kände igen. Och där, hundra meter ifrån honom, låg häcken. Hålet skymtade fram som en mörk skugga. Han andades ut i ett kort andetag och ett leende spred sig över hans ansikte. Det skulle gå. Försiktigt reste han sig och begav sig ut på den öppna platsen. När ingenting hände började han springa. Han sprang snabbare än han någonsin gjort förut, och hela tiden kom han närmare, närmare... Så hörde han en gren knäckas till höger om sig. När han vände tillbaka blicken mot häcken stod varelsen framför honom. Det började susa bland träden, som om vinden plötsligt vaknat till liv. Johan stapplade bakåt några steg. Sedan stod de orörliga några sekunder. Den långa skepnaden hade en kåpa över huvudet. På något sätt så visste Johan att tiden inte rörde sig framåt här, inte på ett normalt sätt. Han undrade om det var platsen som fick tiden att stå stilla eller var det, varelsen, som gjorde det. Var detta dess hem, en del av världen som inte följde resten av fysikens lagar?

Det enda Johan visste var att han kände igen den. Det var den som viskat till honom om kvällarna. Det var den som hade lurat i skuggorna när han inte velat vara ensam. Den hade vilat där, och väntat. Och den hade även väntat på Peter.

Skepnaden tog ett steg framåt. Det var som om steget ekade inom Johan, som om många saker skedde samtidigt.

Bilder av det gamla huset på andra sidan häcken svepte förbi i hans sinne, darrande ostadiga bilder. Huset. Ytterdörren. Inuti huset. Lukten är murken. Jag var aldrig inne i huset. Det är så gammalt. Mörker. En ensam sko ligger på golvet. Ansikten. Glåmiga ansikten. De säger någonting. Röster ut mörkret. Skjulet. Saker från olika tider. Hur hade han inte kunnat inse det, hur gamla vissa saker var? Och hur nya en del av dem var? Men vad betydde det?

Det tog ett steg till fram mot honom. Han kunde fortfarande inte se dess ansikte. Kanske har det inget ansikte. Hans tankar rasade. Tiden verkade röra sig åt olika håll samtidigt, dela upp allting i olika delar. Han tog ett steg bakåt. Det följde efter. Han kunde svära på att det någonstans under kåpan log, vare sig det hade ett ansikte eller inte.

En underlig stickande känsla i kroppen, en slags bedövande smärta. Som om olika delar av honom befann sig i olika tidzoner, eller rent av olika världar. Som om tiden hotade att slita honom i bitar. Någonting höll på att hända. Han visste inte vad han gjorde där, bara att det var ödesbestämt. Han visste inte vem det var, bara att det var hungrigt. Och snart skulle tiden i och omkring huset på andra sidan fortsätta att röra sig i ovanligt långsam takt, nästan helt stillastående, i säkert hundra år till innan nästa utvalde kom förbi och skapade en reva i tiden.

Inte hundra år, inte hundra år, sa en röst inuti hans huvud, eller bars viskningen av vinden?

Det var det som talade. I ett sista desperat försök att undkomma kastade han sig framåt för att försöka springa förbi varelsen. Det kan inte sluta såhär, tänkte han. Jag måste ta mig igenom häcken, jag måste... Han såg den andra röra sig fortare än vad som borde vara fysiskt möjligt och i ett fasansfullt ögonblick insåg han att han hade fel. Det var precis såhär det slutade.

 

Epilog

 

Skogen låg onaturligt tyst och stilla. Molnen rörde sig knappt över himlen. Inte ens fåglarna sjöng. En bit bort från det stora hålet i häcken, bland det långa gräset, låg en ensam svart sko. En bit därifrån, på andra sidan häcken låg ett gammalt övergivet hus. Ingen gick på gårdsplanen, men om någon hade gjort det skulle de sett en imma uppenbara sig på insidan av fönstret intill dörren. Som om en hand trycktes mot rutan, eller som om någon andades mot den. Kanske som om något desperat försökte ta sig ut.

 

Likes

Comments