Header
View tracker

​Hej! Det var länge sedan nu, bloggen. Det har hänt en hel del, och bloggen har legat nere av många olika skäl. I kväll gör jag ett återbesök här inne, för jag har en sak att berätta. Ni vet Emelie, tjejen som skriver bloggen? Jag träffade henne igår. Jag har känt och känner henne ganska väl vid det här laget. Jag brukar kunna se på hennes ögon hur hon mår, utan att hon behöver säga något. 

Igår frågade jag henne om hon kunde känna lycka igen. 

"Ja" sa hon. Och hennes ögon var alldeles, alldeles klara. 


Hälsningar "hon den där Mia" 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det handlar inte om mitt eget barn. Emelie har föräldrar och övrig familj som hon självklart älskar och som älskar henne . De alla gör precis allt vad de kan för att stötta och hjälpa henne i hennes kamp och sjukdom. De närståendes kamp är lika svår som den sjukes, men på ett annat sätt. Ett annat plan.  Du som är anhörig till någon med anorexia och läser det här: Kom ihåg att du inte är ensam! Att försöka hjälpa sitt eget barn igenom något sådant här- det är nästan omänskligt svårt. Att se den man älskar mest utsätta sig för allt det anorexia innebär av självplågeri och förakt mot sin egen person, det är inget man vill att någon ska behöva gå igenom.

Ändå måste man. Man får inte ge vika, inte ge upp, inte släppa taget. Man behöver vara den sjukes mod och styrka. Man behöver lyssna, peppa, kanske tvinga- och vara beredd på att bli utskälld och hatad för att man gör det. I sådana lägen behöver man kunna kliva utanför sig själv och tänka att det inte är barnet som säger allt det där- det är sjukdomen.

Emelie inte är mitt barn, men ändå har jag varit nära henne. Även jag hamnar i lägen då jag inte vet hur jag ska kunna fortsätta stötta eller hjälpa. Jag blir frustrerad och ledsen när jag inte når fram, när sjukdomen ryter för högt och när mina ord inte landar.

Jag och Emelie träffas inte alls lika ofta nu när hon inte finns på mitt jobb längre. Dessutom mår hon bättre och har lärt sig hantera sina demoner på ett bättre sätt.

Jag skriver det här för att du som är nära någon med en ätstörning hela tiden, dygnet runt, ska veta att man får bryta ihop. Det är ok att låta maktlösheten ta över, det är ok att gråta, det är ok att känna att man inte orkar. Man måste det. Blir känslan övermäktig så finns det hjälp att få. Ätstörningsenheten kan ordna det, och det är inget att skämmas över i så fall.

All den här maktlösheten över att inte kunna hjälpa, sorgen över att se någon man tycker mycket om plåga sig själv och ​rädslan över att det ska gå åt helvete- den har jag känt med Emelie. Och hon är inte ens min egen. Så du som går igenom det här med ditt eget barn- du är makalöst stark. Glöm aldrig det!

Likes

Comments

View tracker

Igår frågade jag er vad ni ville läs mer om här i bloggen. Jag fick ett önskemål om att skriva om vad som är bra att äta och hur man blir hälsosam. Detta måste vara den svåraste frågan som jag kan svara på.

Vad som är bra att äta vet jag inte om jag vågar svara på. Eftersom jag ännu inte är frisk har jag fortfarande ohälsosamma och sjuka tankar kring vad jag anser som nyttigt och bra. När jag gör något så är det allt eller inget som gäller. Redan där blir det inte riktigt bra. Maten till exempel, antingen ska jag leka ’’fitness’’ fullt ut och endast äta de saker som jag anser vara nyttigt medan andra dagar släpper jag allting och det är choklad, kakor, bakelser, massa mat, glass och i princip allting jag ser som åker ner i magen. Det händer inte lika ofta längre vilket jag är glad för men det händer fortfarande ibland. Jag äter alltid som jag ska, men ibland blir det extra, och då blir det ofta väldigt mycket extra, och då menar jag extremt mycket extra. Det är då rösterna blir starkare och jag blir feg och börjar äta på en ’’säker nivå’’ så att inte rösterna bråkar med mig lika mycket. När det blir så, det är då jag blir rädd för att äta även de sakerna jag tycker är mindre farliga och allting blir extra jobbigt.

Jag vill inte nämna några specifika livsmedel som jag anser nyttiga och hälsosamma av den anledningen att jag tror att jag har en del läsare med just samma problem som jag har. Jag vill då inte att de ska inspireras av fel saker, vilket jag vet är lätt att göra.

För att få till ett hyfsat bra svar på frågan trots allt så tycker jag att ha en balans i allt man äter och gör är det mest hälsosamma, helt klart. Själv har jag inte helt lyckats med det än. Men jag lyckas allt oftare. Jag har svårt att äta vanlig mat’en hel dag och sedan äta en glass på kvällen utan att spåra ur och gå och köpa kakor, choklad, godis och nästan alla sötsaker jag ser. Det är allt eller inget. Att finna balansen är för mig väldigt svårt eftersom jag ibland har svårt att skilja på rätt och fel. Jag kan fortfarande till exempel tycka att jag är dum i huvudet om jag äter lite godis, vilket jag självklart inte är, det är normalt att äta godis. Jag tycker att man ska kunna äta vad man vill, när man vill, till en lagom nivå. Att ha en balans, det tycker jag är det mest hälsosamma, och det är precis det jag strävar efter. 

Likes

Comments

Denna dag har varit ganska lik gårdagen. Rösterna i huvudet bråkade mycket redan när jag vaknade, då tycker jag att det är oerhört svårt att gå igenom dagen med en positiv inställning. I förmiddags innan jag började skolan träffade jag Mia en snabbis för att jag vet att jag blir på bättre humör då. Det krävs inte mycket, bara att få sitta där och prata lite gör hela situationen bättre. Sedan går jag hem, äter lunch och åker lite gladare iväg till skolan. Väl hemma har jag världens energi, jag fyller på med lite energi, packar träningsväskan och går raka vägen till gymmet. Jag lyckas få till ett riktigt bra träningspass och går hem med ytterligare lite bättre humör. Här ligger jag nu och skriver detta inlägg och inser att dagen blev ganska bra, trots allt!

Likes

Comments

En vecka där jag har fått sova hur länge jag vill, göra vad jag vill när jag vill, utan att varken behöva känna stress eller press på mig själv, den veckan har nu passerat. Skolan börjar alldeles strax och nu får jag inte längre sova hur länge jag vill och göra saker när jag vill. Skolarbetet kommer som på löpande band och det är full fart fram till juletid. Stressen som jag lyckades släppa i en vecka kommer nu tillbaka, snart får jag mina allra första gymnasiebetyg och jag vill gärna ha bra sådana. Med tanke på allt jag går igenom just nu kommer jag inte kunna få mina betyg jag skulle önskat mig. Jag har mycket annat att fokusera på, som gör att skolan inte prioriteras först just nu. Jag behöver fokusera på mitt liv, att få ordning på tankarna och att bli fri. Jag vet att detta är viktigare än skolan, ändå känner jag en stor press på mig själv när jag är där. Men jag försöker. Även att skolarbetet jag gör inte blir på topp så gör jag mitt bästa, och mer än så kan ingen göra. Jag ska kämpa på i ungefär sex veckor till innan mitt efterlängtade jullov. Bring it on!

Likes

Comments

Det mesta går ganska bra nu. Alltså, jag äter som jag ska, vågar gå utanför mina kostscheman ibland och lyckas övervinna ätstörningen som ständigt stormar i mina tankar. Ganska ofta börjar jag hitta tillbaka till den tonårstjej jag är och vill vara. Ganska ofta, som i för det mesta men långt ifrån alltid. För rösten finns fortfarande alltid i mitt huvud. Ibland stark, men svagare och svagare nu mer. Jag lär mig, jag blir starkare och hittar kraft att möta monstet.
Men så ibland är den där ändå. Ångesten. Från ingenstans kan den slå till med full kraft. Den sköljer över mig som en svart våg, jag dras med och tappar allt det som är verkligt runt omkring mig. Där inne, i den svarta virveln, är det bara jag och skräcken. Det känns som om jag inte kan få luft, min kropp skakar och det känns som om jag ska kräkas. Ibland kan jag varken se eller röra mig. Jag får panik, men vet att jag varken kan eller får fly. Det enda att göra, det enda sättet, är att stanna kvar och ta ångesten hur läskig den än är.
Om min trygghet Mia är där så känns det alltid lite lättare att hantera. Alla möter sin ångest på olika sätt, men för mig har närvaron av en person som gör mig trygg betytt jättemycket. Bara att veta att hon finns där gör att jag klarar en attack lättare. Hon brukar bara hålla min hand och lugnt säga till mig att det inte är farligt, att jag inte kommer att dö, att jag kommer klara det, att jag ska andas... och det lilla gör att jag kommer igenom. Om jag får ångest bland folk måste jag fort få komma för mig själv. Ingen får vara nära, då får jag panik.
Det här inlägget skriver vi för att alla ska få en förståelse för att anorexia är mycket mer än bara tankar om mat och kropp. Det är ofta också att leva med ångest och depression, något som inte syns utanpå och därför kan vara svårt för omgivningen att förstå.
Mia ser min ångest. Hon vet att det är fruktansvärt när en attack kommer. Jag gissar att det är lika hemskt för alla som lever med detta, och önskar att folk kunde ha mer förståelse för att det finns sjukdomar som inte syns utanpå. En människa med ångest kan inte bara "skärpa till sig och försöka vara glad", lika lite som en med influensa bara kan "skärpa sig och sluta vara sjuk".

Likes

Comments

Att cykla är kärlek på så många olika nivåer. Idag har vi testat dem alla, på varsin mountainbike i Ombergs lummiga skogar. Vi inledde dagen med frukost på det genuint mysiga caféet i Väderstad innan vi åkte upp till Stocklycke för att nöta stig, stock och sten. Uppför backar, nedför backar, genom lövregn och knastrande kastanjer forsade cyklarnas grova däck. Hösten är över oss med full kraft, men vad gör det när den är så galet vacker?

Mia är sedan länge invigd i tjusningen med cykling, för Emelie är det alldeles nytt. Precis som väntat så älskade hon det och tyckte att det var skitkul.

Dagen har varit grymt rolig, härlig och givande, men nu är vi trötta. Och nöjda. Puss och kram :-)

Likes

Comments