View tracker

Då var det dags att tacka för mig och till alla läsare, ni blev många fler än vad jag hade trott från början vilket var en trevlig överraskning.

När jag först kom med idén om att jag skulle skriva en blogg var det med blandade känslor. Jag tänkte att det skulle bli kul eftersom jag älskar att skriva, men samtidigt visste jag inte om det "var min grej". Om det är min grej eller inte det här med att blogga får ni som läst och följt min blogg avgöra. Det jag däremot har lärt mig under de senaste månaderna är hur stressigt det faktiskt kan vara att ha en blogg. Man vill ständigt uppdatera den, men det handlar inte bara om att lägga upp vad som helst (åtminstone inte i denna blogg). Det är så mycket mer.

Jag tycker att det har varit kul att blogga, trots att det var stressigt och att jag i perioder inte uppdaterade så mycket som jag skulle vilja ha gjort. Om jag kommer att fortsätta blogga i framtiden vet jag inte, det får tiden utvisa, men jag har tyckt om att få dela med mig av mitt äventyr och är stolt över den process och det projektarbete som jag har gjort.

Tack!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Allting börjar dra ihop sig och likaså detta projektarbete. Innan jag uppdaterar er en sista gång är det dock hög tid att jag besvarar de frågor och funderingar jag hade innan jag åkte, min frågeställning. 

Detta skrev jag i mitt allra första inlägg här på bloggen:

"Mitt syfte med mitt gymnasiearbete är att ta reda på hur det är att som svensk ung kvinna åka ner till Sydafrika och jobba som volontär med vilda djur. Kommer det bli en kulturkrock? Vad har jag för förväntningar? Hur stor betydelse har lejonen för landets turism egentligen? Detta är bara några av alla frågor som jag hoppas kunna undersöka och redogöra i denna blogg."

Med facit i hand så kan jag säga att någon kulturkrock när det kom till att jobba var det inte. Däremot märktes det tydligt de dagarna jag hade ranger day att det här med att hålla tiden inte är någonting som man tar så allvarligt på i Sydafrika. Däremot kan jag säga att intresset för lejon och allt kring detta är väldigt stort i landet. Större än jag hade kunnat tro faktiskt. Varje dag var det ständigt nya människor och grupper som besökte oss. Det var sydafrikaner, turister från hela världen och skolklasser. Urvalet var så blandat det kan bli, men intresset och reaktionerna var samma för mer eller mindre alla. Man kunde se på de människor som besökte oss att detta var lika stort för dem som för mig. Jag kan inte förstå att det var min vardag under några veckors tid - det ständiga samspelet mellan mig och livs levande lejon. 

I ett inlägg som jag gjorde i höstas tog jag upp en artikel som jag hade läst, att då många turister vill hålla, klappa och ta kort på lejonungar så blir de ofta stressade och rädda, vilket i sin tur påverkar dem när de blir äldre. Vissa "får något fel" och andra drogar man för att de ska förbli lugna och människovänliga. 

Denna information tog jag med mig och funderade kring under min tid på gården. Då vi varje dag hade turister som umgicks med lejonungarna kunde jag på så sätt dra min egen slutsats kring det hela. När det kom till de allra minsta så lät man inte ens turisterna klappa dessa. Det var knappt så man lät dem titta på dem ens. De lite äldre däremot fick de umgås med "hur mycket de ville". Det var alltid en guide och minst en volontär närvarande vid dessa "möten" och det märktes ganska tydligt när en unge inte ville bli buren. Det märktes på dem när/om de blev stressade och då lät man dem vara. 

När det kom till de lite äldre lejonen som var mellan ungefär ett och två år så hade vi så kallade lion walks. Detta var en slags promenad vi gjorde med lejonen då de fick röra sig fritt utanför sin inhägnad. Under dessa promenader observerade man och studerade djuren och deras beteenden för att vid minsta misstanke om att de hade blivit för "gamla" eller aggressiva så slutade man gå på promenad med dem.  

Denna bild togs under min andra och sista lion walk. Jag är ute i det fria med dessa fantastiska djur och jag är fullt medveten om att de kan ta ner ett djur när som helst. Varför? Jo, för att det ligger i deras natur. 

Hur lejon behandlas runt om i världen i olika parker och i andra inhägnadsområden kan jag inte veta. Däremot kan jag säga att på Ukutula behandlar man djuren med respekt och förståelse. De är inga leksaker, utan djur som behöver sitt space minst lika mycket om inte mer som vi människor.

Likes

Comments

View tracker

Innan jag åkte till Sydafrika kommer jag ihåg att jag tänkte att jag inte skulle få några starkare band med de människorna jag skulle träffa där nere - jag hade fel. Till en början kände jag mig ensam och tänkte att vi bara skulle komma bra överrens och trivas tillsammans under hela projekttiden. Vi trivdes mer än bra och för varje dag som gick så växte sig vänskapen sig bara ännu starkare. Jag kom ju givetvis inte alla nära och klickade inte heller med alla volontärer eller ens de som jobbade, men de människor som jag kom nära kom jag ännu närmre än jag någonsin hade kunnat tro. Jag trodde inte heller att det skulle bli jättejobbigt att säga hejdå till alla och även samma morgon, bara några timmar innan vi skulle skiljas åt, trodde jag inte att jag skulle gråta eller något sådant, men även där hade jag fel. Vid första kramen kände jag hur det vattnades i ögonen och när tårarna väl hade börjat rinna gick det inte att sluta. Det var jobbigt att skiljas åt, men det var samtidigt blandat med glädjetårar. Glädjetårar över de fina människor jag hade fått träffa. allting jag hade fått uppleva och såklart alla minnen jag hade fått.

För är det någonting som jag har fått i och med denna resa så är det minnen för livet. Att det skulle bli kul, häftigt och en riktig upplevelse att få spendera tid med dessa små underverk visste jag, men att det skulle påverka mig så mycket som det faktiskt gjorde och gör hade jag nog inte räknat med. Lejonen var inte bara lejon för mig, speciellt ungarna kom att bli så mycket mer. Jag åkte därifrån för drygt en månad sedan (tiden flyger verkligen förbi) och jag sitter fortfarande och tänker på det varje dag. Senast igår satt jag och bläddrade igenom alla tusentals bilder på mina kära bebisar. Tänk vilka avtryck vissa händelser, resor och människor (och djur) kan lämna i ens liv och hjärta.

Veckorna på projektet kan ha varit de allra bästa i mitt liv!

 

Tjejen bredvid mig på bilderna är min norska rumskompis. Hon var den jag kom allra närmast och att ha träffat henne och idag ha henne som vän är jag otroligt glad och tacksam för. En fantastisk och underbar person som jag delar många, många minnen med!

Likes

Comments


Likes

Comments

En av de sista kvällarna/nätterna hade vi en av lejonungarna sovandes i vårt rum vilket var nästintill magiskt. Hon gick runt och runt i rummet, in mellan sängarna, bort till ytterdörren, in på toaletten och så höll hon på så. Efter att ha varit på gården i nästan två veckor så visste jag vid det här laget att ungarna var ungefär som vanliga bebisar, men den kvällen blev det extra tydligt, speciellt vid läggdags.

Hon fick inte sova i sängen utan skulle vara i buren och om hon inte hon flyttade sig från sida till sida inne i buren så låg hon där och lät. Ja, hon gjorde allt annat än att sova, precis som en liten bebis.

Vid ett tillfälle tog jag till och med ut henne ur buren och satt och vaggade henne i famnen. Detta hjälpte faktiskt, för stunden... Så fort vi la tillbaka henne i buren och vi lagt oss i sängen och släckt så började hon låta igen. Tillslut så somnade hon i alla fall och att sedan vakna på morgonen och ha henne ute på golvet springandes igen var supermysigt och en toppenstart på morgonen. Den ultimata starten hade varit att vakna upp med henne bredvid mig i sängen. Det får bli nästa gång, haha.



Likes

Comments

Genom att redan dag ett få skyffla bajs, döda djurhuvuden och skära i döda djur gjorde att man ganska omgående förstod att tiden på projektet skulle bli både lortig och till och från inte allt för trevlig...

Till att börja med så var det det här med maten till lejonen. Varje dag klockan fyra matas devils med en hel kyckling var. Denna döda kyckling ska först snittas så blod och lite annan trevlig vätska kommer fram, allt för att man ska kunna lägga ner lite pulver i kycklingen (motsvarande proteinpulver skulle man kunna säga). Att skära i en död kyckling hade jag egentligen inga problem med, det var lukten som gjorde hela situationen äcklig. Det luktade så illa att det går faktiskt inte ens att föreställa sig. Vidrigt var bara förnamnet. Lejonen ska ju dock ha mat de också så det vara bara att bita ihop och fixa till det där. Detsamma gäller kycklingarna som vi gav till geparderna.

En dag på ranger day kommer jag ihåg att det kom en bil så vi stod bak på flaket och bara kastade in dussintals kycklingar in till lejonen. Jag tvättade händerna minst tio gånger efter detta, men stanken fanns kvar på mina händer och fingrar i nästan två dygn. Livet är med andra ord inte alltid en dans på rosor, men som med så mycket annat under min tid i Sydafrika, det var häftigt att få vara med om det.

Sedan var det ju det här med att stimulera de allra minsta lejonen... De fem ungarna som vi tog ifrån mamman under tiden jag var där var några riktiga rackare. De första ungarna som vi hade matat med mjölk när vi kom dit fick man kämpa länge med att få dem att bajsa (bajsa skulle de helst göra minst en gång per dag). Med de allra minsta däremot krävdes det ibland bara en halv minut innan det rann bajs ur rumpan på dem. Så som ni förstår har jag alltså inte bara hållit i döda kycklingar och djur under min tid på projektet. Nej, jag har även vid ett flertal tillfällen haft lejondiarré på mina händer. Bild för detta har jag inte och om jag skulle ha haft så skulle jag med största sannolikhet ändå inte ha publicerat dessa, men ja, det var ännu en sak jag kunde bocka av: lejonbajs på händerna.

Likes

Comments

På gården så fanns det ju inte bara lejon, utan även geparder bland annat. Då det fanns en man som har jobbat med geparder i 25 år samt startat upp ett gepardcenter i Sydafrika kunde man få välja att jobba med honom och geparderna en dag då man hade ranger day på schemat. Under min tid på projektet så hade jag inte hunnit med att göra detta så min sista ranger day spenderade jag med geparderna.

På förmiddagen tömde och fyllde vi mest på alla vattenhål i inhägnaderna. (Detta gjorde vi också inne hos lejonen och tigrarna när vi rengjorde deras inhägnader.) Vi tog det väldigt lugnt och fick veta en hel del om geparden som djur, hur de fungerar och så vidare. Det var väldigt annorlunda, kul och intressant.

 

Eftermiddagen gick mest åt till att mata dessa (enligt mig) monster. Kycklingar var det som gällde, vissa förbereddes till och med genom att ta bort alla fjädrar och så vidare. Vidrigt var det som vanligt.

Sedan var det ju det här med själva matandet. Till honorna slängde vi bara in kycklingarna över stängslet, men till hanarna gick vi in och stod bara någon meter ifrån "arga" och hungriga fullvuxna geparder. Att säga att jag var livrädd är att underdriva. Jag var skräckslagen! Några dagar tidigare hade jag hoppat big swing. Det hade jag tyckt var hemskt, men detta, detta var värre. Jag såg bara framför mig hur dem skulle hoppa på mig, döda mig och sedan äta upp mig.

Vi hade fått order om hur vi skulle slänga kycklingarna (detta gjordes på olika sätt till olika) samt att precis efter att vi hade slängt den, skulle vi hoppa mot djuret skrika "my chicken" och försöka ta tillbaka den. Nej, kära läsare, detta vägrade jag att göra. Att ha en gepard som kommer gående mot en, som fräser mot en och som vill ha det jag har i handen. Det räckte för min del. Att ha kastat och matat en gepard på detta sätt räcker för resten av mitt liv.

Jag var så rädd att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Tårarna var inte långt borta, men det var en upplevelse och en otroligt häftig sådan. Jag är glad och stolt att jag vågade samt att jag faktiskt har matat en gepard på så nära håll. Närmre går inte.



Likes

Comments

Var det någonting jag hade (och har) för dessa djur så är det respekt. Av de lejon som vi dagligen jobbade med och som fortfarande räknades till kategorin ungar så var det de så kallade "devils" som var de äldsta. Att de kallas just detta är inte av en slump. Dessa lejon är långt ifrån bebisar längre. Barn, ja, men de börjar allt mer likna de äldre djuren. När man är inne i deras inhägnad så ska man aldrig vända ryggen till. De må vara små till storleken, men de är mycket starkare än vad man tror. Av de som var devils när vi var där så var det ett lejon (Leigh) som var lite större och någon månad äldre än de andra och han var vad man kan kalla ett busfrö.

För att bara nämna ett fåtal exempel på små incidenter samt ge en större förståelse för hur starka dessa djur faktiskt är och även en anledning till varför man inte gick in själv till dessa, samt varför jag har den respekt jag har.

En kväll efter maten gick vi in till devils och efter en stund från ingenstans hoppar Leigh upp och slänger frambenen runt en tjej. Han håller hårt och hon kommer inte loss utan hjälp från någon annan. Ingen större skada skedd, men en trasig tröja och ett hyfsat stort rivsår på ryggen var resultatet.

Vid ett annat tillfälle hoppade han upp och bet en kvinna vid bröstet. Han bet igenom både tröja och bh, men inget värre hände där heller.

Vissa tänker varför har man kvar honom där om det finns en sådan risk? Jo, man hade kvar honom (han flyttades upp några dagar efter att jag hade lämnat) för att han egentligen inte är farlig. Det handlar om att visa honom respekt, vara försiktig och inte vända ryggen till. Han vill bara leka, men förstår inte hur stark han faktiskt är. En annan anledning är för att han var fortfarande för liten jämfört med de andra lejonen (dit de flyttas efter devils) och om han kommer dit och är för liten kan han bli utsatt där istället.

(Leigh är det största lejonet vid väggen. Sista bilden bjuder jag på.)



Likes

Comments

Ett starkt minne som jag har fortsätter lite på gårdagen. Det var det cubs day och då det var söndag så jobbade man bara halva förmiddagen (för att sedan ha resten av dagen fri). Efter att ha matat de mellanstora med kött och de allra minsta med mjölk delade vi upp oss så att det skulle vara folk (volontärer) på alla tre ställen; cubs (de minsta), interactives (lite större) och devils (störst av ungarna). Jag stannade kvar hos minstingarna och efter ungefär en timme kom två av de som jobbar där bärandes på en stor djurbox och i den var de fem ungarna som hade tagits bort från sin mamma dagen innan. De började lyfta ur ungarna en i taget och la ner i den "utomhuslekhage" som jag satt i med de andra sex lejonungarna. Buden var hårda: turister fick inte röra de minsta då de inte var "redo", men titta fick de givetvis göra då de var tillsammans med de andra ungarna.

Så där satt jag nu på gräset i en lekhage på knappt 4 m2 med elva små (och då menar jag små) lejonungar som omringade mig. Det var inte bara min första dag som jag faktiskt jobbade med dessa små bebisar (under rundturen på fredagen hade vi fått gosa med alla ungar) utan nu svämmade det nästan över av dem också. Känslan var så obeskrivlig att jag knappt kan förklara. Det måste verkligen uppleveas för att förstå. Nu när jag sitter här, drygt en månad efteråt, så har jag själv svårt att förstå det faktiskt.

Likes

Comments