View tracker

Tiden liksom flyger iväg snabbare än att vi hänger med trots att vi far och flänger i ungefär samma höga tempo. Men vart tar tiden vägen egentligen? Det var nyss vi som stod där förväntansfulla och väntade på att dörrarna till aulan skulle öppnas och att vi skulle få påbörja vårt första år som gymnasieelever. Nu har vi påbörjat vårt tredje och sista år på gymnasiet och snacket om studenten blir allt mer och mer. Och jag kan liksom inte förstå att det är vår tur?

Gymnasiet har verkligen gett mig så otroligt mycket och så fantastiskt fina människor som fått mig att växa som person något enormt. Något jag verkligen har lärt mig är att ta vara på tiden. För snart är det över och kommer aldrig någonsin tillbaka. Det låter hemskt, men det är ju trots allt helt sant.. Det är liksom lite overkligt att det är mindre än ett år tills jag är klar med gymnasiet och ska ut i arbetslivet på riktigt för.. vart tog tiden vägen egentligen?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det efterlängtade påsklovet är här och jag har börjat det med två härliga dagar tillsammans med familj och släkt. Kvällarna har sedan spenderats med några utav jordens finaste vänner och gud vad roligt vi har haft. I torsdags var det fotbollsträning och gymnasiefest och igår träffades vi hemma hos Joacim och det gamla gänget var samlat. Kvällen bestod av många härliga skratt och det finns inget som gör mig så glad som när jag får spendera tid med dessa människor.

Just nu sitter jag uppe i stugan och väntar på att mormor, morfar och farmor ska komma upp och äta med oss. Sedan väntar ännu en kväll tillsammans med ett gäng härliga människor

Likes

Comments

View tracker

En tanke som ofta far runt i mitt lilla huvud är hur lyckligt lottad jag är, som är omringad av en hel drös med fantastiska människor. Skulle jag rabbla upp alla namnen skulle jag få skriva en hel bibel.

Men en person jag verkligen måste nämna är ändå min älskade vapendragare Hannah. Som stått vid min sida enda sedan småbarns ben och som alltid varit som en syster för mig. Hon är faktiskt den personen jag spenderar absolut mest tid med. Vi har snart kämpat oss igenom 12 skolår tillsammans, sida vid sida, då vi stundtals velat ge upp då tiden varit för knapp men det är även tillsammans med henne jag har delar de roligaste minnena. För hon har alltid varit med och vi har kämpat tillsammans. Det var även denna fantastiska kvinna som räddade mig i höstas då min kropp faktiskt sa ifrån på riktigt. När jag var påväg att gå in i väggen. Då det inte spelade någon som helst roll hur mycket jag sov eller hur mycket jag vilade, jag blev bara tröttare och tröttare. Ögonen var ständigt illröda, självklart berodde detta på de alla de gråtattacker jag hade dagligen men även på utmattning. Jag hade stressat för mycket och satt en alldeles för hård press på mig själv. De där utslagen jag trodde var en allergisk reaktion visade sig efter ett besök hos läkaren vara ett sätt för kroppen att säga ifrån. Såren på blev bara fler & fler, det gick till och med så långt att min mensen uteblev. Jag orkade knappt med mig själv samtidigt som jag skulle klara av ett berg med skolarbeten, träningar, allt som hör vardagen till och såklart mina älskade vänner och familj. Nu tänker ni säkert, men det kan väl inte vara så jobbigt att umgås med sina vänner.. Jo det var det faktiskt under denna period, trots att det var då jag mådde som allra bäst. Men med att ha en konstant inre stress om att inte räcka till, kan även de saker som ligger dig varmast om hjärtat vara ansträngande. För det stjäl ändå en liten bit av den minimala tid du har varje dygn.

Trots det fanns dom ändå alltid där och fick mig att inse att man måste lyssna på kroppen och att det är det viktigaste av allt. Det andra får man ta tag i sen. Även att de där leendet på läpparna inte alltid säger allt. De jag pratar om nu är naturligtvis min fantastiska familj & mina underbara vänner. Och inte minst Hannah som var med mig dagligen och hjälpte mig de stunder då jag själv inte kunde kontrollera mig själv och gjorde samtidigt ett riktigt hästjobb. Då hon klarade av både sina egna uppgifter samtidigt som hon la ner mycket tid på att hjälpa mig med mina.. Den kvinnan är helt otrolig, en riktig guldklimp. Och jag kan inte tacka henne nog för allt hon gjorde för mig, och fortfarande gör. Lika så alla mina fantastiska tjejor.

Vart vill jag egentligen komma med detta enormt långa inlägg? Jo, jag vill att ni ska förstå hur viktigt det är att lyssna på kroppen & kroppens varningssignaler i tid. Jag skriver inte heller detta för att någon ska tycka synd om mig utan istället för att folk ska inse hur viktigt det är att ta kroppens varningssignaler på allvar. Också för att tacka alla fina människor jag har i mitt liv och för att jag får vara en del av ert. För det finaste av allt är väl ändå att vara omringad av godhjärtade människor?

Likes

Comments

Efter en lång tids uppehåll från allt vad bloggande innebär har jag nu valt att starta en ny blogg och börja om på nytt. Här har jag tänkt mig att jag ska dela med mig av mitt liv, min vardag och mina tankar som ibland är alldeles för många för att hålla inom sig.

Hoppas att ni vill följa mig här !

Likes

Comments