Om man får höra en sak, upprepade gånger under många år, är det då konstigt att man börjar tro på det?
Vi säger att jag i 14 år säger till dig lite då och då att du är en, tja vad ska vi ta, att du är den vackraste människan på jorden, skulle du då tro på det?

Nu till saken, i mina yngre år så blev jag väldigt mobbad, mellan 1an-8an, jag blev kallad ful, fet, äcklig och allt dåligt man egentligen kan komma på.
Mellan 1an-6an var det mest kommenterar om mitt utseende.
När jag började högstadiet så blev det mer om min personlighet.
Vänner vände mig ryggen och personer som stod mig väldigt nära tyckte jag var en hemsk person, jag kanske var en hemsk person med tanke på mitt psykiska mående.
Så p.g.a detta och min psykiska ohälsa som väldigt mycket berodde på mobbningen fick mig att hoppa av skolan, blev sjukskriven och gick inte tillbaka.
Även i äldre dagar, har personer som stått mig nära kallat mig för hemsk, är det konstigt att börja tro på det då?
Jag hatade redan mig själv, så då är det väl inte så konstigt att även dom skulle göra det?
Jag har väldigt svårt att tro att någon ens kan se mig som vacker, ännu mindre älska mig.

Idag är jag 24 år, snart 25.
Jag har idag väldigt dålig självbild.
Vilka som sagt vad och inte hör inte hit, det enda ni behöver veta är att personer som stått mig väldigt nära har fått mig att tro på detta, tro att jag är värdelös, tro på att jag är hemsk.

Snälla människor, tryck inte ner andra, få inte andra att må dåligt. Den psykiska och fysiska misshandeln tar hårt och kan förstöra en självbild långt upp i vuxna år.
Är det värt det?

Likes

Comments

Hejsan.

Mitt namn är Daniella, jag är bosatt i Motala. Jag är 24, snart 25 år. Jag har bloggat innan om just det jag tänkte att blogga om här, men jag tänkte börja om, då detta verkar vara en bloggportal som passar mig. Tänkte berätta lite om mig själv, vilket jag brukar göra i mina bloggar, så ni får veta lite vem jag är.


Jag är alltså Daniella, en 24åring motalabo. Jag är långtidssjukskriven och outbildad. Roligt liv? nej. Behövligt´?. ja. Ska ta tag i skolan och utbilda mig när jag känner att jag är redo för den stressen, men just nu är jag allt för ostabil för att göra det. Jag har alltså diagnosen bipolärsjukdom typ 2. Vilket betyder depresiva och hypomaniska skov. Hur dom utspelar sig är olika hos alla. Men hos mig:

Hypomani - Jag kan vara vaken i dygn, jag får otrolig energi, jag möblerar gärna om, helst på nätterna. Jag tar åt mig jobb, skola och olika projekt och går all in, tills det en dag slår mig i ansiktet och ett depresivt skov dyker upp, det gör det alltid efter ett maniskt skov.

Deprisivt skov -Jag isolerar mig, jag äter knappt, sover helst hela tiden, ser aldrig dagsljuset. Jag har ett "gammalt" självskadebeteende som finns risk att återupptas. Jag orkar hela enkelt inte med något eller någon.

Kan förklara närmre någon dag framöver.

fortsättningsvis, jag har suttit på behandlingshem, jag satt utanför Flen i ca 1 och ett halvt år första gången och några månader andra gången. (allt som hände som tog mig dit kommer jag att förklara i kommande inlägg)

Just nu bor jag i min etta i motala och pendlar mellan att vara här och hos min flickvän i Tranås.

Kommer faktiskt inte på något mer att skriva för tillfället.

Vi hörs!

Hejs!

Likes

Comments