Header

Dagen då den omtalade flytten skulle äga rum har kommit. Väskorna är packade och vi har två vändor kvar. Det är tidig morgon och vi är på väg till jobbet. Vi har inga nycklar till lägenheten med automatiskt lås. Jag går ner till bilen med första vändan. Ringer upp till lägenheten för att Linn ska öppna dörren. Går in i hissen. Åker upp. Linn som vill vara snäll och hjälpa till möter mig vid hissen med nästa laddning av väskor.
💥BAM💥
Och där med var vi utelåsta. Med ett dussin påsar fyllda med kläder och mat på andra sidan dörren. Och sena till jobbet är vi redan.
Klätterapan i Daniel kryper fram. Vi åker ner till bottenplan där jag kravlar mig upp på grannen under oss balkongräcke. Be till gudarna att de inte såg oss. Upp en våning och in i vår lägenhet där jag kunde låsa upp åt Linn. Enkelt.
Vi kom till jobbet. Förvisso alldeles försena men vilken hjälteinsats vi gjort ändå.

Jaha, då bodde man i tält. Ett enmannatält. Två personer. Fötterna får vi väl kapa av om de inte vill frysa. För i nuläget bor de utanför tältet.
Men det blev bara en natt i det tältet. Dagen efter kommer bossen med ett militärtält till oss. Två rum. Med plats för hela farmen. En annan anställd som tidigare bott i husvagn och som nu flyttar in i hus dumpade av all möjlig utrustning. Bestick, tallrikar, gasolkök, lakan, ett ombyggt bilbatteri så vi kan ladda telefonerna och allt annat man behöver för att överleva tältlivet. Dessutom får vi en värmefläkt av Paul och Al, våra fina grannar i husvagn. Inga fler kalla nätter för oss. El drogs in i tältet och belysning fick vi också. Luftmadrassen är förvånansvärt skön. Kanske ska vi överleva trots allt? Utan pool, gym och de tidigare faciliteter vi tidigare haft.

Vi välkomnas snabbt och varmt med en bbq som pågår in mot småtimmarna. Ett par öl, massa god mat och riktigt trevliga grannar. Avslutningsvis en citronsufflé som Al stod för. Om det var för stämningen eller om det faktiskt var den bästa sufflén jag haft låter jag vara osagt men högst otippat att man skulle få den där, mitt ute i ingenstans, gjord i en husvagnsugn.

Dagarna går. Vi hittar hallonodlingen som bara är där, fylld av perfekta, obesprutade hallon. En del blir övermogna, andra äts upp av oss. Litervis. Konstigt att de inte plockas och säljs. Men jag klagar då inte!

En bit bort från farmen, kanske en minuts bilresa bort har vi våra nästa grannar. Isac, Chris och Luca. Luca är tysk och de andra två är fransmän. Det blir vårt nya ställe där vi mer eller mindre bosätter oss. Ett sånt trevligt gäng.

Duschmöjligheter har vi hos chefens mamma som bor precis vid farmen. En jättesöt liten tant som går där hemma i sin enorma trädgård. Eller hos Jenny och Keith som vi jobbar med. Jenny fyllde precis 75 och Keith är ett par år äldre. Och de jobbar precis samma timmar som oss andra. Jag förundras hur pallar med det i den åldern? Hurusom har de ett stort hjärta och är jättesnälla mot oss. Dusch när vi vill, tvätt när vi vill och vi har till och med blivit erbjudna ett sovrum hos dem.
Den tredje duschmöjligheten är vid The Sportsground där vi båda för en fem dollars sedel kan duscha hur länge vi vill. Så, så går det runt i en slags cykel. En dag där, nästa dag på nästa ställe.

Lediga dagar kan se ut på olika vis. Antingen hänger vi hos killarna i deras camp eller åker vi till biblioteket för att ladda ner några poddar eller kan vi köra någonstans.
En dag tog vi bilen upp i bergen, besökte ett winery, ett mysigt café, ett par badställen och någon botanisk trädgård. En annan dag åkte bilen till Bribri Island för en dag på stranden med fransmännen. Minst sagt lyckat! Sol, bad, lite mat och allmänt gött häng. Det krävs ju inte så mycket längre.

Vi behöver sälja bilen. För beslutet är fattat. Jag åker åt ett håll. Linn åt ett annat. Det har varit ett fantastiskt år men viljorna delas här. Jag flyger tillbaka till Sydney, Linn reser mot Melbourne.
Vi åker runt till bilfirma efter bilfirma. Får ett bud efter ett annat. Allt mellan 500-2500dollar. Men många ville inte ens köpa den. För gammal. Vadå för gammal? Ni skulle sett min golf! Från 89. Och den hade jag gärna köpt tillbaka. Min lilla älskling. Nej, man ska väl inte blanda in känslor och pengar. Hurusom kom vi hem med bilen igen eftersom dealern som gav det högsta budet hade stängt butiken när vi var klara med vår runda.

Sista farmdagen. Tänk att denna dag tillslut skulle komma! Overkligt. Tårtorna reflekterade nog oss ganska bra. En cheesecake och en riktigt tung Chocolate Mud.
Tina skrev massa fint på tavlan till mig och jag fick världens längsta kram. Dong och Phong har tjatat i veckor om att jag måste komma tillbaka till nästa säsong. Det är ett härligt gäng trots allt. Och efter att ha kramat om alla är det bara den obligatoriska festen kvar. Alla som slutar har en fest.
Vodka-vattenmelon-mynta-citrus-bål drog igång det hela. Därefter beerpong och ett spel som resulterade till att vi alla gick runt med blåmålade magrutor, halvnakna och dessutom hade jag och Linn vid något tillfälle bytt underkläder med varann.
Dagen efter skyndade jag mig till duschen för att försöka tvätta bort mina magrutor, min mustasch, en katt på armen och något streck i pannan. Pennan är permanent. Och flyget går om några timmar. Och jag har en bil att sälja innan jag flyger. Herre min Gud. Ja, ja. Det blir vad det blir. Med ett blåfläckigt ansikte lyckas vi sälja bilen, två timmar innan flyget går. Väl på flygplatsen är det ändå försenat med en halvtimme. Vilket betyder att jag får tid för en lunch.
Flyget går smärtfritt och taxin till mitt hostel lika så. Även om den tog närmare en timme tack vare all trafik. Det är redan kväll och efter att ha köpt något att äta kryper jag ner för natten. Men sju andra bäddar bredvid mig. På ett halvtaskigt hostel.


Det är skön stämning här. Inte så stökigt som man kan tänka sig i Manly. Men det är gött när man får nyckeln till sitt egna rum. Mitt i Manly. Victoria Parade. Ett råttboliknande rum för alldeles för mycket pengar. Mitt i Stockholms Vasastan bodde jag 100 gånger större och fräschare till halva priset. Men jag hade å andra sidan inte Manly beach 100 meter bort.

Jag har dessutom fått ett jobb. Belgrave Cartel. Det tar knappt fem minuter att gå dit och ungefär lika lång tid att gå hem. Ingen fine dining utan mer av Växjös Kafé Deluxe känsla över det. Fast lite fräschare om jag får säga det själv. Det började som ett klämmis-hak. Ni vet såna dubbelmackor man pressar ihop i ett smörgåsjärn. Sen utvecklades det och blev frukost-, lunch-, & middagsmenyer. Med Italien i baktanke. Nu är det dags för uppgradering igen. Och det är där jag ska komma in i bilden.
All personal är inget annat än underbar. De högsta hönsen, Mick och Joe som för övrigt är näst intill omöjliga att se skillnad på är öppna för alla förslag jag kommer med och påpekar dagligen att de gillar mina idéer och min energi. Samt hur glade de är att jag börjat jobba för dem.
Managern kom igår med en först ganska allvarlig röst och sa att hon måste prata med mig. Hon började; jag vet inte vad du gör eller vad det är med dig men alla tycker lika dant. Innan du kom var stämningen bland alla ganska tryckt och deppig. Sen du kom är alla så mycket gladare och gillar jobbet mycket mer och ingen vet vad det är du gör. Men någonting är det och vi älskar det. Stefano, kocken som stod bredvid berättade när hon gått att han aldrig hört henne säga något positivt till en enda kock förut. Så vad det är jag gör, det vet vi inte men något verkar ju ändå vara bra. Och jag älskar detta stället! Jag älskar personalen. Och kanske är det just det.
Dessutom har jag redan blivit erbjuden ett sponsorship om en månad så då har jag ytterligare 2+2 år att spendera här down under. Välkomna att hälsa på, jag har alltid en flaska champagne i kylen för oväntat besök. Eller väntat för den delen...

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments


Vi alla är lediga och åker till Moolooloba som har blåst upp något gigantiskt tält av något slag. Det ska vara ljussatta rum av bara naturligt solljus på något sätt. Vi vet inte riktgt men ger det ett försök. Och det var verkligen coolt!
Näst på tur blev en biltvätt. Torkning ingick aldrig så Vi gick in till en second hand medan bilen torkade sig själv i solen. Där hittade Daniel vad han alltid önskat sig. En grodhandduk. Åh, en vacker dag, om jag hamnar i samma butik och den finns kvar, då är den min!
Kvällen avslutade jag och Linn med en sjukt god middag följt av en liten ostbricka. Och ingen ost utan vin. Den var efterlängtad. Och himmelskt god. Och jadå, en halv flaska var räckte för att vingla till på vägen in från balkongen.
Dagen efter köpte vi strumpor och hittade ett nytt café som nog är vårt nya hak. De sista veckorna. Ja, nedräkningen är igång.

Ja... kommentar?

Likes

Comments

Ryggen känns bättre än vad den tidigare gjort. Ändå bokar jag in en tid hos en kiropraktor för att få den till rätta. Och där fanns fortfarande ett par fel. Jag har tydligen en S-formad rygg om man tittar på mig framifrån och en för rak rygg i profil. Något man inte kan göra något åt men som gör att jag lättare skadar mig än andra. Och åtta ställen hittade han som hade desorienterat sig. Han varnade för att jag skulle ha ont under kvällen. Men inte det minsta. Jag gick hem med lätta steg, förundrad över att lungorna nu kunde svälja dubbelt så mycket luft. Jag hoppade på moln, bra hållning, lätta steg. Varför har jag inte gjort detta tidigare?
Så kom dagen efter.
Som baksmällan ungefär. Gårdagens lycka får ätas upp idag.
Jobbigt att gå ur sängen och betydligt värre att jobba. Hela tiden fick jag påminna mig själv om att detta var helt normalt och precis vad han varnat för. Måtte morgondagen bli bättre!
Om ni för övrigt vill ha en låtrekommendation så är inte den nämnda i bilden en bra sådan. Men så har inte heller finsk rock fallit mig riktigt i smaken. Bra på skivomslag, det är dem iallafall.

Likes

Comments

Vi fick en ledig dag tillslut. Så vi åkte till Maroochidore där Kim köpte en kamera och jag tog en massage i brist på söndagsöppna kiropraktorer. Men jag fick tag i en bra massör. Min massage som skulle fokusera på nedre rygg klättrade till axlar och ner till låren. Här börjar din rygg sa han medan jag grät ner i hålet på massagebänken. Han frågade om jag ville ha en skön massage eller en massage som gör skillnad efteråt. Jag hade valt det andra alternativet och det det körde han all in på. Han sa åt mig att jag borde gå knäcka ryggen för att om en vecka komma tillbaka och jobba med axlar, överarm, mer rygg, lår, vader och nacke. Med ett gäng jordgubbar skulle jag dessutom få kompispris så om det blir repris är det lådvis med jordgubbar som ska med.

Likes

Comments

Vi har tre fält med jordgubbar. Det första fältet är det största och detta tar de nu bort och ersätter med paprika. Dessutom tar de bort halva andrafältet också. Visserligen får vi mer tomater för var dag som går och snart är brysselkålen redo att skördas men dagarna kommer bli lite kortare framöver. Och eventuellt färre. Kortare gör mig inte så mycket men om vi inte får ihop våra dagar innan visat går ut kommer det ta knäcken på mig. Allt detta jobb för...ingenting.
På vägen hem fick vi höra på radion om en bushfire som beskrevs som ovanligt stor och för tillfället okontrollerad. Den var tydligen vid Bruce Highway, den väg vi brukar köra till och från jobbet varje dag. Det finns en annan, lite mindre väg som vi bestämmer oss för att ta. Men halvvägs in i svängen som ska ta oss hem fälls kommentaren av någon att det hade varit häftigt att se branden och därmed gör Daniel, som också tycker det är synd att missa ett tillfälle som detta, en tvärvändning som tar oss mot den svarta röken. Vi är själva på en annars ganska trafikerad väg. Vi börjar tvivla på att vår spontanitet verkligen var en så bra idé. Innan vi svänger av mot Bruce Highway kollar vi noga så att trafiken inte står helt still. Det gör den inte även om den ser ut att gå sakta. Och vi tänker att påfarten borde varit avstängd om det hade varit en större fara att köra där.
Så vi rullar in. 10km/h. Det är 100km/h långsammare än vad det brukar gå. Men vi närmar oss mer och mer rök. Redan innan vi svängt av var vi tvungna att stänga av lufttillförseln utifrån. Ändå kunde vi inte hålla oss att veva ner rutan och ta ett par kort när vi var precis bredvid elden. För det brann verkligen till asfaltskanten på vägen. Stackars alla dessa koalor och alla andra små oskyldiga djur som inte hann ta sig där ifrån.
När det blev kväll körde vi till Den högsta punkten vi kunde hitta för att titta på den lavaliknande massa som sågs där borta. Det blev tyvärr inga bra bilder dock.
Elden ryktades komma närmre Caloundra där vi bor men dagen efter räknades branden som kontrollerad och vår lägenhet står kvar.

Likes

Comments

Ännu en söndag är kommen och ännu 6 arbetsdagar har passerat. Upp och hoppa strax efter klockan slagit 6. Äter frukost. Men istället för att åka till något café åker vi till jobbet. Ja, vår enda och väl omtyckta lediga dag är nu borttagen. Bra för att snabbt få ihop våra dagar för visat och lite extra pengar, men också lite tröttsamt. Framförallt för Daniels rygg som de senaste dagarna kollapsat helt. Tina, vår supersnälla boss hade en dag, utan mitt vetande pratat med Kim och sagt att hon inte klarade av att se mig med ett sånt blekt ansikte och bestämde sig för att skicka hem alla tidigare. Så innan jag bröt ihop fullständigt och för att inte varje dag behöva sluta tidigare bytte jag och Kim position idag för en dag eller två. Så jag är numera jordgubbsinspekterare. Ni kan tänka Stig-Helmers jobb som brödrostkontrollant. Fast med jordgubbar. Tyvärr tycker jag inte att ryggen blir mycket bättre på denna stationen heller. Men snart är två tredjedelar av våra farmdagar passé. Jag pushar på mig själv att hålla ut.

Vi har köpt varsin dagbok där vi till och från får ett ryck och skriver en rad. Något som är helt nytt för oss båda men faktiskt rätt skönt. Avkopplande på något sätt. En nybakad schackruta och en kaffe blev resultatet av ett, just för stunden, enormt sötsug.

Likes

Comments

Idag vaknade jag, som alla andra dagar, väl innan sju. Närmare sex tror jag. Förra lediga söndagen var jag utvilad vid fem. Det är ju inte ett normalt beteende. Men skönt att slippa väckarklockan.
Gick ut på en promenad innan det var dags att nyttja massagen jag fått av Linn. Jag öppnar dörren till salongen och möts av en minst sagt kraftig doft. Den kommer som en vägg. Eucalyptus. Så pass mycket att jag först får anstränga mig för att andas. Men i takt med att tiden går rensar den verkligen näsan och jag kände mig lugn och skön. Drogad på eucalyptus? Massagen börjar. En relativt kraftig dam lägger sig på alla fyra över mig. Knäna på min rumpa och sen jobbar hon med knytnävarna på mina skulderblad. Ja, här var det bara att ställa in sig på en hårdhänt massage. Vilket det var. Men också extremt skön. Framförallt efteråt.
Inte sista gången för Daniel att ta en massage där.

Likes

Comments

Familjen och vännerna går först men på en prestigefull andraplats kommer min andra älskling. Som gjort mer eller mindre varje morgon i 20 år till en fantastisk morgon. I sol och i regn, i snö och i blask. Den som alltid funnits där när jag känt mig sugen. Syrligheten, krämigheten, fräschören. Nog kan det vara en svag överdrift men den är älskad. Filmjölken. Alltid vid min sida. Oj vad du har varit saknad. När man pratar med mamma och pappa som visar upp en liter filmjölk där hemma har tårarna alltid varit nära. Och tanken slår mig varje gång jag ser den vackra skapelsen, Sverige är ju ändå bara 25 timmar bort. Kanske ska man ta en biljett hem? Men nej, det behövs inga sådana tankar längre. Iallafall inte i det syftet. Filmjölken har hittat till Woolworths. Dock till ett högre pris än hemma i Sverige. 75cl gick på $7,5. Jag trodde Linn skulle tuppa av i butiken. Nästa gång får jag köpa den med privat konto och inte vårt gemensamma. Men billigare än en flygbiljett, det är den garanterat. Och precis lika magisk som i Sverige. Tack Woolworths! Tack för kärleken!

Likes

Comments

Tiden går och ett inlägg har nu väntat, halvskrivet bland telefonens alla anteckningar, alldeles för länge. Mycket har hänt sen sist.
Vi har ännu en gång bytt bo och bor nu granne med vår gamla lägenhet. Lite närmare havet, om än marginellt. Snart är det på en flotte vi måste bosätta oss för att komma närmre vågorna.
Den nya lägenheten är i liknande standard som den förra men poolen är lite mindre, gymmet borta och vi har inte hittat till vår bbq. Även detta är väl världsliga problem då vi ändå aldrig använder poolen och gymmet brukades väl även det ganska sällan. Vår bbq hade dock varit trevlig att hitta. Tur nog finns det ju fullt med allmänna sådana i hela Australien.
Och i samband med flytt ingår ombokning av alla plagg man samlat på sig och därmed blir det ordning i garderoben. En ordning som förvånande hållits hela vägen tills idag och förhoppningsvis ett tag framöver. Längst till höger är högen med jobb T-shirtar. Det är dem som har fläckar som inte lyckat bekämpats. Ljusa kläder i Australien är inget att rekommendera.


Jag har hoppat av vårt träningsprogram. Det blev för tufft med jobbet och träningen tillsammans. Men Linn kör på! Och Maude likaså. Istället försöker jag springa åtminstone tre gånger i veckan och sällan under milen. Det känns alldeles tillräckligt för mig. Men så får jag kanske också leva med att inte få en modellkropp. Eller får jag satsa på det efter farmen.
Dock känns det riktigt kul med löpningen. Milen är inte längre särskilt jobbig och tiden det tar att springa den minskar för var gång.








Dessutom har vi köpt en bil. Det blev en stressad historia när Kim bestämde sig för att hans skulle säljas samma vecka. Tyvärr gick den inte igenom besiktningen och väntar fortfarande på köpare.
Men rätt om det var ett snabbt beslut så är vi superglada över vårt köp. En Toyota Camry har jag nu lärt mig att det är. Vit. Ratten sitter på höger sida och växelspak saknas. Vid provkörningen tittade vi så att rutorna gick att veva upp och ner samt inspekterade så att radion fungerade. Vad mer ska man kolla?
Eftersom vi köpte via en bilfirma ingick 12 månaders försäkring upp till $10000 om AC eller motor skulle gå sönder, en halvårs registrering och alla avgifter för ägarbyte osv. Ett betydligt bättre köp en vår Rufus uppe i Cairns. Än har vi inte döpt hen men kanske kan ni få ett namn i samband med en bättre bild i nästa inlägg.
Samma dag åkte vi för att fixa min telefon ännu en gång. På mindre än två år har skärmen alltså krossats och blivit fuktskadad vilket resulterade till en omgående restaurering som mer liknade en ny telefon när jag fått tillbaka den. Ännu en gång krossades skärmen och byttes. Då la man till ett extra glas för att skydda självaste skärmen. Skyddet för skärmen krossades även det och togs bort. Laddningsportalen har blivit fuktskadad och fick bytas. Och slutligen har nu skärmen än en gång krossats. Och i samband med denna kraschen har kabeln till hemknappen och kameran gått av. Så efter att lagat den omtalade gånger och spenderat femsiffriga belopp bestämde jag mig nu för att köpa ett skydd. Ja du hörde rätt mamma, jag har köpt skydd till den där klumpen som ägs av en än mer klumpig man.








Jordgubbarna som följer med oss hem från jobbet är många och vi gör sylt, saft, glass, torkar och äter färska med mjölk eller toppar vår yoghurt med.
För att visa miljön där alla gubbar packas tog jag med två bilder. En på Linn och en på Tina som är platschefen. Hon är superhärlig och jag lyckades med det omöjliga. Att få med henne på kort. Jag trycker in en tredje bild där vi tvättar tomater. Dessa får vi i riklig mängd ta hem och det har vi minsann gjort. Kilovis. Avokado lika så. Ett femtiotal kanske. Grapefrukt, apelsiner, citroner och diverse annat kul. Ja vissa fördelar finns det när man jobbar här.
Hurusom, dessa gröna lådor är fyllda med bär när de lyfts upp på bandet av ingen mindre än mig och samlas upp när de är tomma av samma man. Här är precis innan allt drar igång och är det inte fantastiskt hur fint det är när de alla är staplade om tre och ingenstans är det en lucka? Jordgubbspackningspornografi. Haha.
Lediga kvällar utnyttjas till matlagning. En kväll blev det pizza som blev riktigt bra tack vare en riktigt varm ugn. I följd av det flammade också bakplåtspapperet upp i ugnen. Men vi höll lägenheten fri från eld även denna gång. Nog har man väl ärvt lite av pappas blod som inhoppande brandman ändå.




Med bil kommer mer frihet. Vi åkte en ledig dag till en regnskog i närheten för en promenad. Klockan hade inte blivit mycket ännu då jag vaknade halv sju och så fort jag satt mig upp i sängen vaknar även Linn till. Livet som farmare. Ett litet vattenfall fanns där och träd. Mest palmer. Det blev en mysig morgonpromenad. Sen körde vi öster ut mot Mooloolaba för strandhäng. Ja, vem kom på Australiens alla udda namn på ställen? Sen matinförskaffning innan vi letade upp en allmän grill där vi tog kvällsmaten i solnedgången.
Allt detta tack vare vår käraste Toyota. Med ratten på fel sida.




Likes

Comments

Vi har blivit fler plockare och fler packare på jobbet så dagarna har förkortats en aning. Kanske beror det också på att plantorna just nu har en liten svacka som väntas pågå i två veckor innan de åter igen producerar mängder av bär.
Till följd av detta har vi alltså hunnit jobba igenom alla tre fält, två gånger när fredagskvällen närmar sig. Vilket i sin tur ger oss två lediga dagar.
För dig som är ovanligt, ja nördigt intresserad i jordgubbar kan jag berätta att på första fältet växer en sort som heter Aussie Gem. Den sort som mest liknas vid vår svenska klassiker. Men vad vet jag, det kanske finns hundratals olika av de också, jag är ingen expert! På andra fältet växer Fortuna, en sort som är inte fullt så söta, har högre syra och är ganska hårda. Dessutom mognar de från toppen, sedan gradvis mot det gröna som garanterat har ett fint namn hos jordgubbsexperten. Detta innebär att halva jordgubben kan vara grön och halva röd. Som att man doppat den i en burk faluröd ungefär.
Red Rapsedy segrar över tredje fältet och liknar Fortuna men är riktigt mörkröda, vissa nästan svarta och är lite sötare. Där slutar min kunskap och kompetens gällande jordgubbar. Vill ni veta mer hänvisar jag till Google eller närmaste jordgubbsodlare. Anledningen till att jag skriver om detta måste väl ändå vara ett tecken på bristfällighet i händelser och så kan det mycket väl vara. Varje dag ser ungefär lika dan ut. Jag lyfter upp låda efter låda med jordgubbar och samlar upp de igen när de tömts på bär. 144 lådor per pall. En bra dag får vi åtminstone in 20 pallar. Och om man snittar på att varje låda väger 2,5kg lyfter jag alltså dagligen 7200kg. Och inte har jag någon dunderhonung till hjälp...
Gällande poddar hinner jag ungefär lyssna igenom en sex-sju stycken och fundera på meningen med livet ungefär dubbelt så många gånger. Men inte bara på ett dåligt sätt. Anledningen? Ja, de poddar som går flitigast är främst med framgångsrika människor med rikligt många miljoner på banken som berättar om livet i allmänhet, hur de tog sig dit de var, vad de gör nu och om döden.
Och på något sätt blir jag så avis och önskar inget hellre än att få vara i deras skor. Folk som är ekonomiskt oberoende och så himla jordnära. En vacker dag... ...så kanske jag är en procent närmare där.
Vår första lediga dag spenderades på en marknad i närheten av Noosa, en 40 minuters bilfärd bort. Det skulle tydligen vara en av de äldsta marknaderna i Australien. Där tryckte vi varsin doughnut, en färskpressad sockerrörsdryck med ingefära och lime och avslutningsvis en sjukt god wrap. Sen bar det av till wi-fi för att ladda ner fler poddar inför nästa vecka samt att uppdatera oss lite om vad som hänt på youtube den senaste tiden.
Mat hemma inkluderat nybakat bröd innan vi gick ut och satte oss vid havet för att smälta hela härligheten vi nyss tryckt i oss. På stranden möts vi av ett gäng som kör en eldshow för oss. Och i bakgrunden hörs vågorna som söver oss för denna dag.

Likes

Comments