View tracker

R O...R O C niggaz.

Rockafella yall!!!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det där brukar jag jämt säga, det är ju ingen riktig sjukdom jag har eftersom jag bara tillför något som kroppen annars ger mig. Det är inte så att jag tar medicin som inte vanligtvis finns i min kropp. Det är ju precis som att tanka en bil, det är ju precis som att röra i lite socker i kaffet...det är ju...faktiskt så fruktansvärt jävla jobbigt ibland.

Jag fick diagnosen Diabetes i Juli månad 2004, för snart 3 år sedan. Alla sjuksköterskor trodde jag var i chock när jag blev inlagd och inte ens var besvärad över det faktum att jag skulle få sticka nålar i min kropp massor med gånger vareviga dag så länge jag lever....vafan tänkte jag, det kunde vart värre. Tänk om jag hade fått cancer eller nåt mkt värre. Ge hit sprutfanskapet och lär mig, jag vill klara mig själv.

Visst klarade jag mig själv rätt snart, alla blev paff över att jag tog det så bra, Mamma grät och var förtvivlad och släkt och vänner kom och besökte på sjukhuset och ringde och hörde hur det var med mig. Vafan e det för fel på folk, tänkte jag. Jag har ju bara diabetes, man kan ju inte ens dö av det. Eller jo OK det kan man men då måste man missköta sig grovt en längre tid.

Diabetes är ju rena semestersjukdomen. Det är typ en sjukdom som är snäll, som man umgås med och tittar fotboll och spanar in snygga tjejer med, det är la inget att lipa åt? Så är det ju faktiskt oxå om man heter Daniel Gabriel och har min attityd och inte vill tycka synd om mig själv utan vill vara självständig, stark och vägra låta denna sk sjukdomen ta överhanden.

Det har varit segt många gånger, ännu en spruta, ännu ett blodsocker prov och ännu ett uttag på apoteket av Insulin, Nålar, Testremsor osv. Det har iaf bara varit en flyktig tanke då och då, inget att lipa över som sagt utan jag har viftat bort det och fortsatt jobba eller vad det nu kan ha varit.

Jag känner inte igen mig själv, jag är för tillfället så jävla less på den här skiten som lika gärna kunde varit Cancer just nu. Jag har fått nog, jag vill inte se en enda insulin-ampull någonsin mer. Jag vill inte behöva ta fram en jäval kukapparat som folk tror är en mobil och börjar fråga vad det är för att sen skratta och utbrista: Haha, jag trodde det var nån ny mobil. Haha....haha....haha...men gissa vad det är inte så fucking jävla haha ibland.

Det är ingen ny grym och cool mobiljävel, det är en BLODSOCKERAPPARAT som jag använder för att se hur jag mår. Ta fram och sätt på, ladda i en nål och stick hål i valfritt finger för att sen mäta det fucking jävla sockret i blodet för att bestämma hur mkt insulin jag ska ta.

Fram med insulinsprutan, ladda på en annan sorts nål på den, 5mm lång och 0.25mm tjock är nålen, det är ju fan ingenting, som en piss i havet. Men den där pissen i havet kan göra så olidligt jävla ont ibland när den tränger igenom huden att jag tror jag ska avlida vilken nanosekund som helst.

Snurra runt nålen på sprutan, vrid upp antalet enheter som ska skjutas in i kroppen, knacka på sprutan för att få upp luftbubblor som värsta jävla pundaren och tryck försiktigt för att få upp lite vätska. Grabba tag i lite fett runt naveln och kör in nålen och injicera insulinet i kroppen. Det där jävla fettet man ska grabba tag i för att inte skjuta nålen rakt in i nån muskel måste man naturligtvis flasha magen för att komma åt.

Jag är långt ifrån nån blyg fjant eller för fin för att sitta bland allmänheten och klämma ihop lite fett, men det är så fucking jävla tröttsamt att 5-10ggr DAGLIGEN göra detta beroende på hur ofta man ska äta eller dricka. Allt som oftast så rinner det dessutom ut lite blod som kladdar ner och gör ens kläder härligt fläckiga så att folk kan börja fråga ännu mer vad det är för fläck och varför det rinner ut blod bara sådär från magen eller låret.

Låret ja, jag måste nämligen ta två sprutor dagligen i låret, det är det långtidsverkande insuliner (Det andra heter måltidsinsulin) som är en bas som man sedan bygger måltidsinsulinet på, det räcker liksom inte med att sticka sönder sin mage utan låren ska oxå få sin beskärda del. Varierar man dessutom inte nålsticken så att man inte träffar samma ställe jämt så blir det en förhårdnad där och en ful och fet jävla "bula" av förhårdnad.

Coolt ändå, jag kan ju bygga ut egna bröst eller varför inte en puckel på ryggen om man så vill? Penisförstoring? Näää fan kör hårt och stick nålar i den med, varför inte liksom? Som om inte nålar, sprutor med insulin, blodsockermätare som har en livslängd på max ett år innan de börjar strula vore nog så ska man varje år träffa en läkare. Två gånger per år ska man till en diabetessköterska som frågar om man kan få stånd, om man nånsin haft problem och om man isåfall vill prata om sina problem att få stånd.

OK jag är inte i den åldern än där detta kan förekomma men det känns tryggt att inte nog med att jag som kille ändå kommer ha det problemet i framtiden, jag har nu en sjukdom som dessutom skyndar på detta, JAAAAAAA MEN FAAAAAAAN VA BRA!!! Sitta och tugga viagra nån halvtimme innan man ska ha sex med en kvinna som man älskar och tänder på är ju kul för henne, men än värre för en själv. Hur skoj är det att tända stenhårt på en tjej men ändå ha en lilleman som ligger och snarkar?

Ögonundersökning med fotografier från ca 10cm avstånd och med en CP BLIXT som gör att man bokstavligen blir ljusskydd oavsett väder (kan va mörka moln likagärna) resten av dagen är en annan mysig grej. Sjukhuset har rätt att ringa länstinget och säga att vafan den här idioten har ju keffa ögon, han ska fan inte köra så ta ifrån honom hans körkort innan han kör över sig själv eller nåt annat.

Fötter kan man få amputera om man av nån anledning inte lyckas ta hand om sin sjukdom, som jag nämnde så kan man få dålig syn och rentav bli helt BLIND! Min sjukdom är inte nåt man viftar bort, det är fan en allvarlig jävla åkomma som man inte kan bota och inte heller säga VARFÖR man får den. Ingen kan säkerställa varför man får skiten, jag frågade sköterskor utan att få svar. När den ena gick så frågade jag lite i smyg nästa för att hon kanske har ett bättre svar. Men varken den ena, andra, tredje, läkaren eller tidsskrifter och broschyrer kunde säga mig varför jag är tvungen att sticka hål i mig själv gång på gång.

Den senaste tiden har min diabetes varit kaos, jag har alltid och jag menar ALLTID varit svinduktig med att sköta den oavsett om jag åt nyttigt eller åt pizza, godis och missbrukade cola. Jag hade alltid perfekta värden. Nu är det rena skämtet, det som var så lätt är så svårt nu. Jag mäter blodsockret mer än någonsin men ändå lyckas jag inte. Man får ju jämt gissa och uppskatta hur mkt insulin man ska injicera men helvetes jävla skit vad det är svårt nu.

Mina värden hoppar upp och ner, antingen ALLDELES för höga eller för låga. Det har gått så långt att mina värden är jättelåga så ofta att min naturliga tröskel där jag känner själv med hjälp av min fantastiska kropp när mitt blodsocker är för lågt har sänkts. Förut kunde jag ha 4.5 i blodsocker och märka att nu fan är det för lågt, dags att ta en druvsocker eller nåt för att få det bra, man ska ligga mellan 5 och 9 nämligen.

Nu kan jag ha 2.5 innan jag börjar känna jättelite skakningar eller liknande. Hamnar man för lågt kan man tuppa av och i värsta fall om man inte vaknar av sig själv, avlida. Nu ska det väldigt mkt till för att man inte ska vakna själv pga att kroppen säger till att nåt e fel men det kan hända.

Jag är förtvivlad, deprimerad och så knäckt över att sjukdomen vinner, jag lyckas inte hålla den i schack utan den gör som den vill. JAG VILL MÅ BRA!!!!!!!!! Varje jävla nål jag tar tittar jag på med avsky, varje injektion känns som om jag sprutar in gift, varje blodsockermätning där jag pressar ut några droppar blod känns som flera liter och som att jag sakta men säkert dränerar mig själv mot en säker död.

Jag har fått nog, bägare har fått för jävla många droppar i sig och runnit över för LÄNGESEN. Jag har försökt allt, jag är desperat. Jag vill inte vinna hundra miljoner på lotto eller ens en halv, jag vill bara ha bra värden och må bra för jag pallar inte längre att ständigt må dåligt pga diabetes....en sjukdom som inte ens är en riktig sjukdom.

Snälla låt mig vara, jag vill inte vara med längre. Jag vill inte vakna 4 på morgonen en jobbdag för att mitt blodsocker är för lågt och inte kunna somna igen, jag vill inte pissa var tionde minut som om jag inte pissat på flera dagar för att blodsockret är för högt.

Jag vill bara vara jag, Dani...utan diabetes typ1, utan alla nålar och mätare och insulin som står mig upp i halsen. Jag kan inte låtsas längre, jag mår för dåligt av skiten för att låtsas som att allt är bra. Det jobbiga är att jag inte kan få hjälp, jag måste själv lista ut hur mkt insulin jag ska ha och reglera själv hur mkt jag ska ta. Ingen kan säga till mig hur mkt jag ska ta för att det ska bli bra.

Men jag orkar inte, jag pallar verkligen inte detta. Jag orkar inte gå iväg på fester för att ta en spruta, jag vill inte dra upp skjortor och tröjor för att injicera. Jag vill bara vara normal, jag haftar den här skiten, kan jag inte bara få slippa? Jag begär inte att nån ska förstår för jag förstår inte själv, jag har som sagt alltid tänkt att detta är a piece of cake. Men det är det fan inte just nu.

Jag vill att det ska vara som när man var liten och var ledsen och gråtfärdig eller faktiskt bölade för fullt. Någon ska krama mig, stryka mig på håret och säga: Schhhh....allt kommer att bli bra, såja!

Men det kommer det inte, snart är det dags för en ny nål, en ny injektion....en ny jävla påminnelse av att jag inte alls är som alla andra. Jag skulle ge allt för ett bot mot detta, snälla...kan inte nån säga att det kommer uppfinnas ett bot och att det kommer bli bra?

Säg att det kommer bli bra!!!

Jag vill inte bli utstirrad på restaurangar och dansställen när jag tar mitt insulin som om jag vore värsta jävla mongot.

Bara säg att allt kommer bli bra...snälla?

Likes

Comments

View tracker

Jag har aldrig behövt ta ett jobbigare farväl. Mormor gick bort när jag inte ens var 12 månader, farfar och farmor kände jag inte lika starkt för och jag var för ung för att riktigt greppa saker och ting samt sörja.

Du har alltid varit en inspiration för mig, jag har aldrig haft en "idol" som jag sett upp till när jag varit yngre men du har alltid varit min förebild.

Du har definitivt kommit till ett mkt bättre ställe, men glöm oss inte...vi som är kvar och saknar dig varje för sekund som passerar i våra liv som på ett ögonblick blev mkt fattigare. Du är saknad och älskad av oss alla!

21 Februari 2007

Farväl

Likes

Comments

H to the izzO, V to the izzA
Fo shiZZle my niZZle used to dribble down in VA

Likes

Comments

Det är hörna för motståndarna, bollen kommer från våran höger men den nickas bort, bort till vänsterkanten. Jag hade blivit inbytt som anfallare trots att jag alltid spelat försvarare. Den kalla sanningen var att jag var sämre än alla andra försvarare och det stod 0-0, tränaren ville helt enkelt inte riskera något.

Henke satte full fart på vänsterkanten och jag sprang, jag sprang som en dåre mitt i planen utan några som helst tankar i huvudet, jag bara sprang. Jag närmade mig straffområdet och tittade vänster ut mot kanten, det var jag och två försvarare mot mig och självklart målvakten. Minnena från hur allt gick till är väldigt vaga, jag kommer inte ihåg detaljer eftersom det bara var en instinkt att springa för att möta ett inlägg, och bollen kom på volley...ett inlägg från vänsterkanten kom...

Jag spelade fotboll från andra till åttonde klass, jag älskade och älskar fortfarande fotboll, det är så grymt roligt att jaga bollen och leka, slå långa bollar, trixa litegrann och skjuta i mål givetvis. När jag var liten så försökte jag så hårt att göra dig stolt, jag ville så desperat att du skulle dyka upp så att jag kunde få visa dig vad jag hade lärt mig.

Överstegsfint, kroppsfint eller bara finta att man ska passa men istället rycka och skjuta i nästa sekund. Jag ville göra dig glad, jag ville ha någon som stod och tittade när jag spelade, för det fanns faktiskt matcher då jag spelade riktigt bra trots att jag var underviktig och föll så fort nån satte axeln emot. Trots att jag älskar fotboll så var jag aldrig speciellt duktig på det som liten.

Men det kvittar för att det jag kunde ville jag visa dig, jag ville visa att jag inte var värdelös på allt. Du brydde dig aldrig om att leka med oss som små, du frågade inte hur det var i skolan, hur träningarna gick, du frågade inte om jag gjorde framsteg, du frågade inte om jag behövde skjuts någon dag eller när det var match eftersom du ville se din son spela.

Det är klart att du älskade oss allihop, men du var aldrig den pappan jag behövde som liten, jag fick aldrig stödet eller lite av din tid, det var alltid något som dök upp istället och höll dig upptagen. Hassans pappa var ALLTID med på träningarna och matcherna, Amins pappa var där ibland, Andreas pappa oxå och Dag och Eriks mamma skjutsade oss ibland men du...du hade annat för dig.

Jag har alltid drömt om att ha barn, jag vill se mina barn göra det de tycker är roligt och jag vill vara där för dom och stötta dom till 300% oavsett om de spelar fotboll, tennis eller schack. Jag vill så gärna kunna ge mina framtida barn det jag aldrig fick, jag vill visa att jag bryr mig och att jag älskar dom, på så många sätt som möjligt. Jag vill kunna stå och titta på träningarna när mina barn spelar fotboll, jag vill vara med på matcher och följa mina barn när de springer och gör mål, känna glädjen och stoltheten över att MITT barn gjorde mål.

Du har svikit mig på så många olika sätt och alltför många gånger, jag är nu 24 år men det har snarare fortsatt även om det väldigt sällan händer. Fastän jag har vant mig och fastän jag inte tar åt mig lika mkt och deppar för det så mkt så finns det där, det gnager och stör mig och jag är så jävla förbannad på dig och ditt beteende gentemot mig och resten av familjen.

Det handlar inte bara om fotboll, det handlar om så många olika val och aktioner som du har gjort. Visst...mamma säger att du älskar oss, att du alltid jobbat för våran skull, du drack aldrig, du spelade aldrig, du har alltid varit trogen och varit kvar men det räcker inte för mig, jag nöjer mig inte med det för allt det mamma räknar upp är en självklarhet för varje människa anser jag, det är inget att skryta med för det är bara så det ska vara.

Du kommer aldrig få se detta, du kommer aldrig få veta hur jag känner och vad jag tycker. Du kommer aldrig att förstå...men det känns som att hoppet är ute, du kommer aldrig att förändra dig. Ibland måste man ta väldigt jobbiga beslut och det verkar som att det är enda lösningen för att få lite ro och må lite bättre.

Jag hatar inte dig men jag hatar den du är.
Jag älskar dig men jag älskar inte den du har blivit.

Det går inte att diskutera med dig, du är envisare än någon annan människa jag NÅGONSIN har stött på, det är därför vi allihop vänder oss till mamma, det är därför det är vi och det är därför det är du...det hade kunnat bara vara vi men nu är det inte så, det är du och det är vi.

Du dök upp en enda gång på en av mina hundratals matcher som jag spelade. Så många gånger hade du lovat att komma, du hade lovat att skjutsa och du hade lovat och lovat och till slut så hade det visat sig bara vara skitsnack. Den matchen slutade oavgjort och var trist som fan.

Jag tittade ut mot sidlinjen men du var inte där.Leendet på mina läppar försvann i samma sekund som jag tittade ut mot sidlinjen. Där stod Anders, våran tränare, avbytarna och Andreas Pappa, men du var inte där för du hade nåt annat för dig.

Jag hade sprungit emellan försvarana och när bollen hade kommit in från vänsterkanten så tänkte jag inte utan jag bara sparkade till bollen, den for in i målet och målvakten stod helt maktlös tillsammans med försvarana, alla tre var tysta och deppade. Jag förstog efter nån sekund vad jag hade gjort och sprang iväg mot mitten av planen till mina lagkamrater.

Jag tittade ut mot sidlinjen men du var inte där, det enda målet jag någonsin gjorde i en match på 7 år i min allra första match som anfallare såg du aldrig. Hassans pappa stod och log käften av sig och klappade på mig, våran tränare och alla andra jublade och vad glada...men den enda personen jag ville skulle jubla och var glad var inte där, du hade annat för dig.

Mitt stoltaste ögonblick förvandlades till ett deprimerat minne, jag gjorde 1 - 0 i matchen som vi senare vann med 4 - 1 men du var inte där och såg allt detta.

Jag tittade ut mot sidlinjen och fann tomheten...
Jag tittade ut mot sidlinjen och stannade upp...
Jag tittade ut mot sidlinjen och blev ledsen...

12 år senare och det jag kommer ihåg från den enda gången som jag gjorde mål är att du inte var där...

...när jag tittade ut mot sidlinjen

Likes

Comments

Didn‘t I say that life fucking sucks and then you die?
I think I did, still you got annoyed and said NO, life doesn‘t suck and then you die, life is unfair sometimes but eventually it will change.

Well i‘m sorry if I can‘t make myself believe that, because to me it seems like no matter what or when something good happens, i‘m ALWAYS bound to face something negative, it‘s not sometimes or maybe, it‘s a certainty.

Life sucks and then you die...better get used to it.

Likes

Comments

1982 föddes jag i ett land som kallades Mellanösterns Paris, Mellanösterns Pärla. Libanon var högteknologiskt, hippt och vackrare än den bästa palmgatan på Tahiti. Sen kom krig...krig...och ännu mera krig. Landet som var synonymt med klass, stil, mode, lyx till viss del och glädje blev sönderbombat och det enda som stog kvar var höga och stora hus med enorma gapande hål överallt. Jag föddes precis i slutet på kriget, jag slapp uppleva allt det hemska som min familj fick uppleva. På en skala, hur upphetsande är det när två eller tre familjer, ibland upp till 20 pers gömmer sig i ett badrum för att undkom granatanfall, för att undkomma stridsflyg som fäller missil eller missil, bomb efter bomb? Hur roligt är det att gå till sängs och inte veta om man kommer att vakna av att marken skakar och allt ramlar ner från hyllor och skåp? Inte pga nån jordbävning utan pga bomber som hamnar i grannhusen...eller i affärerna mittemot. Hur mår man som person, hur klarar man att gå vidare, hur kan man fortsätta leva när man ser sin familj och närmaste dö mitt framför en? I ens egna händer...jag vet iaf att jag inte hade klarat av det. Min pappa fick ett samtal en kväll av sin bästa kompis fru, hon storgrät och bad honom springa dit. Han rusar över och ser sin bästa vän ligga i soffan med granatsplitter i strupen och förblöda. Hans bästa vän dör i hans armar, hur fan klarar man av att gå vidare och leva med sig själv? Nu har idioterna Hizbollah kidnappat nån arabjävel i Israel och Israel har bombat sönder flygplatsen i Beirut och många andra ställen och dödat över 50 pers. Nu är det snart krig igen, dags att ha ihjäl varandra för att lösa sina konflikter. Och folk undrar varför "invandrarpacket" kommer till Sverige...ja...jag vet inte...kanske för att inte få en granat i huvet??? Snart finns inte Libanon mer, för det finns inte så jävla mkt kvar att bomba sönder. Fukk it...åt helvete med allihop. Den här världen vi lever i är GROVT överskattad.

Likes

Comments

Vad ska man säga, efter en filmad straff och turträff av Zidane så reser sig Italien och Marco "Matrix" Materazzi. Andra halvlek spelade vi skit men resultatet är viktigast. Ska man gå på bra spel så förtjänade inte Frankrike att gå vidare från gruppen ens. Målsnåla och tråkiga. Italien stod stabilt och sköt PERFEKTA straffar. VM GULD 2006 - ITALIA IL CAMPIONI DEL MONDO - GLI AZURRI ITALIA ITALIA ITALIA ITALIA ITALIA ITALIAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA =D

Likes

Comments

Om 16 timmar blåser domaren i pipan. Om 16 timmar är det dags för VM Final 2006. Om 16 timmar ska Gli Azurri ta hem pokalen till Italien igen. Om 16 timmar ska Italien få revansch för förlusten i EM Finalen 2000. Om 16 timmar ska Pirlo fördela spelet och Zambrotta mata inlägg. Om 16 timmar ska Cannavaro sätta Henry på plats. Om 16 timmar kommer Lippi rätta till glasögonen för 29837 gången. Om 16 timmar kommer Gattuso att börja mangla Zidane o Co. Om 16 timmar står två nationer stilla. Om 16 timmar får vi bevittna ett av världens största sportögonblick. Om 16 timmar ska hårbanden sättas på plats och håret blötas. Om 16 timmar ser vi om Totti lyfter sig till den nivå han kan hålla. Om 16 timmar mina vänner sker det. Om 16 timmar... FORZA GRANDE ITALIA!!! FORZA GLI AZURRI!!!

Likes

Comments

Så lyder ett talesätt. Sikta mot månen och om du missar så träffar du ändå en stjärna, med andra ord så ska man sikta jättehögt och sätta sina mål på en hög nivå. Om man då missar de höga målen så når du ändå ganska högt och du lyckas iallafall rätt bra. Det är inte ofta jag får för mig att sikta, och siktar jag så är det inte så högt. De få gånger jag har siktat så har jag nästan alltid missat, det verkar vara ett kännetecken för mig, jag missar alltid. Jag lyckas aldrig träffa något, varken måne eller stjärnor...inte ens ett jävla molnhelvete...så snett tycks mitt sikte vara. De få gånger jag har träffat så har jag nog siktat...a inte ens på ett moln utan kanske nånstans mittemellan mig själv och molnen. Det är inget kul att missa, nu har jag missat flera gånger i rad och nu e det fan inte roligt längre, orken, engagemanget, lusten och viljan att göra något och förändra saker och ting finns inte längre. Det sägs att man blir starkare av motgångar, vilken dum jävla efterbliven patetisk ursäkt till människa kom på det? Den personen kan inte ha haft så många motgångar i sitt liv. Nu när jag siktade så siktade jag ta mig fan högt, jag skulle ju åtminstone träffa en stjärnjävel...men nej...så kul fick jag inte ha. Jag kanske siktade för högt och skottet aldrig orkade upp, jag visste om att det var en grymt stor grej men varför skulle andra lyckas och inte jag? Nån gång ska väl min otur ta slut? Nån gång ska väl motgångarna vändas till iallafall EN medgång? Inte? OK...förlåt att jag för en gångs skull trodde på mig själv. Förlåt att jag fick för mig att göra nåt bra för att min familj skulle få det bättre. Jag får fortsätta hora på jobbet jag har nu, jag får fortsätta gå omkring och undra vad fan jag gjort för fel. Är det nånting jag har lärt mig från detta så är det att inte tro att man kan nånting, för det verkar bara som att vad jag än ger mig på, vad jag än försöker så slutar det bara åt helvete...för min egna del iaf. Om det gäller jobb, relationer eller min bil...det mesta går snett, nån gång får man anledning till att le, men så kommer ett bakslag. Idag kändes faktiskt bra, jag drömde att det skulle gå vägen, jag var positiv om än nervös. Självfötroendet fick sig en höjning på bensinmacken, jag mådde ändå rätt bra. För vad? För att till slut bli besviken. Jag snackade med en av de vänner jag gillar mest igår som skrev såhär över msn: "Ibland när man verkligen vill ha nåt o e liksom en meter ifrån det, så har man förberett sig för de hela..men så helt plötsligt får man en pitt i röven..." Det där var han igår, men det löste sig för honom, han fick aldrig pitten i röven. Den tog en avfart nämligen...pitten svängde av i Göteborg innan den hamna i Kortedala hos min vän och fortsatte mot Trollhättan där JAG väntade. Nåja..."some are born losers"...det där stämmer in så väl på mig i flera avseenden, inte inom allt jag förtar mig, men inom mkt. Jag får jämt höra vad duktig jag är, jag jobbar...hinner träna, komma hem o laga mat, städa o diska, tvätta och ändå greja med min bil. Jag är så jävla snäll och trevlig och all min släkt tycker jag e så rolig och skön, tom min mammas o pappas stenåldersvänner. Tjejer säger att man är helt underbar, man är så omtänksam och snäll och söt, de fattar inte hur en kille som mig kan va singel, fyfan vilken helylle kille jag är, jag är ta mig fan bäst!!! Bespara mig allt det där, självförtroendet ligger på en snuskigt låg nivå, det är nog bäst för mig att hålla käft, jobba på, sluta kräva så mkt av livet och inte tro att jag ska få det bättre när jag väl försöker. Med andra ord...det är bara för mig att ta emot pitten i röven. Gissa vad! Jag är SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ ATT VARA BRA OCH SNÄLL!!! Droppen som fick bägaren att rinna över har äntligen droppat ner och jag är förbannad på allt och alla. Man ska tydligen vara ett dumt jävla spån som är farlig, stökig och utan jobb och allmänt bara flyta med för att få nånting eller någon. HEEEEEEEEEELT LOGISKT!! JAMENVISST!!!!!!!!!!!!! Jag är ett misslyckande hittills i mitt liv, nån gång får man inse sanningen och sanningen är inte bättre än så, snart 24 år helt åt jävla helvete! ---------------------------------------------------------------------------- Bespara mig alla era kommentarer nu, jag skriver detta för att få ut min aggression, jag vill gärna slå ihjäl horan på banken men det hade inte sett så bra ut så jag får göra såhär istället. Jag vill inte ha erat medlidande och jag vill inte ha meddelanden, samtal eller sms med hur tråkigt det är att jag misslyckades, låt mig bara vara, jag pallar inte med skiten som är nu. HÅLL BARA KÄFT! Sovdags nu, ringa Eidar imorgon och säga att skivan i väggen i korridoren behöver lagas, på nåt jävla sätt knäcktes den och är inbuktad, kass kvalité på skiten. Det blir lagom kul imorgon på jobbet att arbeta när adrenalinet lugnat sig och smärtan tagit över. BRAAAAAA DANIEL, BRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!! Får försöka fejka till det så att det blir arbetsskada eller nåt, kuk oxå! Känns mkt bättre nu, lättat på trycket lite, gonatt...

Likes

Comments