Vi bjöd in tjejerna till vårt bås. Mamma hade talat med dem en gång tidigare så hon visste redan att de var trevliga.
De var i min ålder båda två och ingen av dem kom från denna lilla by från början. En av dem hade nyligen flyttat hit och hennes flickvän skulle flytta till henne om bara ett par veckor tillsammans med sin valp. De hade lägenheten ihop men flyttade olika på grund av deras olika arbetssituationer där de kom från.
De var underbara människor båda två och vi stängde baren och bestämde oss för att fortsätta kvällen hos dem. Det var nära baren så vi började gå mot dem, min mamma gick hemåt för att sova och var trygg i vetskapen att jag skulle umgås med reko människor.
Det var en lång spiraltrapp upp till lägenheten och vi vandrade upp och ner några gånger för att röka.
Vi var ett litet gäng på sex stycken i lägenheten och en av männen blev för berusad och påfrestande. Tjejen som bodde där var väldigt berusad hon också så när han gick henne på nerverna så valde hon istället att gå ut med sin flickväns hund. Valpen var inte ett år än men hörde till de större raserna som blir stora när de fortfarande är unga.
Vi satt kvar, pratade och skrattade … tills två skulle gå ner för att röka och fann hunden utanför dörren - ensam.
Vi alla reste oss från soffan och rusade ner för trappan efter att vi fått in hunden i lägenheten.
Längst ner i den spiralformade stentrappan låg hon. Helt stilla i sitt eget blod.
Medan hennes flickvän larmade var tre av oss nere och försökte få kontakt. Blodet på golvet kom inte från något öppet sår. Blodet kom ur hennes öron och näsa. Fragda sipprade mellan hennes stängda läppar. Försöken att få ut hennes tunga ur hennes mun var lönlösa då krampen i hennes käkar var starkare än våra fingrar, hade vi fick fått ut den så hade den dessutom inte suttit fast längre. Efter att vi lagt henne i sidoläge lämnade jag henne med de andra för att kunna byta av hennes förstörda flickvän i telefonen så att hon kunde springa ner till sin flickvän.
I sådana lägen tänker ingen logiskt när det gäller hjälp. Ingen som ser sin älskade på det sättet vet vad de ska göra. Än mindre så har man tålamod nog att låta bli att skrika på den i telefonen. För även fast vi alla visste att ambulansen är påväg så hörde vi bara massa frågor och kunde inte ta in att de skickat ambulansen innan frågorna.
Efter vad som kändes som timmar kom ambulansen. De tog upp henne på båren och de åkte iväg tillsammans med hennes flickvän.
Polisen pratade med oss som var kvar. I en olycka där någon form av berusningsmedel, i det här fallet alkohol, är inblandat så kommer alltid polisen.
Efter att ha pratat med dem så drog vi alla oss hemåt.
Väl hemma slängde jag mina blodiga kläder i en hög redan i hallen. Sedan gick jag för att skrubba mina blodiga händer innan jag gick och la mig.
Slagen mellan hennes sköra huvud och den kalla, hårda, ödeläggande stenen i trappan och väggarna var slutet. Hon vaknade aldrig. Hade hon överlevt så hade hon inte varit sig själv längre…. eller? Det kanske känns bättre att tänka så? Nej. Inget får det att kännas bättre.
Hennes hjärta slog i något dygn inne på sjukhuset innan de stängde av maskinerna och hjärtat långsamt lät kroppen somna.
Jag känner en oerhörd smärta för hennes flickvän och jag lider med henne varje dag.
Jag gick till jobbet. Som att inget hade hänt. Inombords var jag trasigare än vanligt.
Jag skrubbade bort hennes blod från mina händer. Men det har aldrig riktigt försvunnit.
Jag vill nu sända henne en kram. Från någon hon inte kände. Jag önskar att ni också gör det.

~April 2016

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Denna text kan anses som upprörande. Jag ber dig att tänka om du inte klarar väldigt känslofyllda texter. Jag ber dig också att tänka på dina ord, för ord gör ont.



Vi hade arbetat ihop i ett halvår nu. Han var trevlig och vi kom överens för det mesta. Det var bara roligt. Nu hade han precis gått isär med sin sambo och fått en egen lägenhet. Så självklart blev det ett inflyttningsfirande. Jag var glad över att han bjöd mig. Det var inget konstigt i det hela, han var tjugo år äldre än mig och visste att jag hade en pojkvän som han var bekant med. Det fanns inget att vara orolig för.
Festen var full av hans vänner och familj som alla var glada och berusade på olika nivåer. Allt var trevligt, lägenheten flödade över med skrattande människor i olika åldrar.
Min ångest över folkmassor ledde ofta ut mig till gatan för att röka med de som också rökte. Det gjorde inte mig något utan jag visste det redan innan jag gick dit och hade precis lika trevligt ute som jag hade de gånger jag klarade av att vara inne. Min pojkvän var ute någonstans med sina vänner och jag var glad för att slippa det.
De fanns de som festade nyktra, mestadels de som körde. En grupp som kommit hit i en äldre Volvo stod mycket ute, lutandes mot bilen, så dessa personer pratade jag mycket med. Mycket härligt folk som jag tyckte mycket om.
Den som körde ikväll erbjöd sig att åka en sväng med bilen för att sladda i täcket av snö som låg över staden. Självklart följde jag med honom! Vem älskar inte att känna adrenalinet som man får när det är farligt och man vet att inget kommer gå fel ändå? Så vi åkte några vändor. Med stopp på festen för påfyllning av min dryck.
Men sedan tog vi en längre sväng och min berusade kropp och sinne insåg att min mobil inte klarade mycket mer musikspelande i bilen så vi stannade hos mig. Jag hade mobilladdaren hemma och ville gå upp för att hämta den. Han behövde gå på toa så vi gick upp till min lägenhet tillsammans.
Sedan får jag väl skylla mig själv som lagen säger. För jag var full och jag lät en främling komma in i mitt hem. Ett nej är inte ett nej om man är berusad. Så säger vår lag. Han kanske inte hörde mitt kvävda nej när han la all sin tyngd på handen som han hade runt min halls.
Hans hand lämnade mig med en fysisk smärta som varade i kanske en vecka. Men det gick över. Han lämnade inga synliga skador på min kropp. Han lämnade inget DNA i mig, inte ens på mig kunde man se att han varit där. Inte på något sätt kunde någon veta att han varit där. Hade jag haft tillräckligt med tur så hade jag tuppat av, antingen av syrebrist, alternativt av berusning. Då hade inte heller jag vetat att han varit där. Tyvärr så är inte tur något som jag har vid min sida i livet. Jag vet att han var där. Det kommer jag alltid att veta. Men jag är för rädd för att acceptera det. För precis som med allt annat så kan sanningen vara svår att acceptera. Så jag valde att göra det som jag kämpat emot i hela mitt liv. Det jag öppet stått och försökt få människor att säga nej till. Det som aldrig är okej, det som aldrig är rätt och det som aldrig är sant. Men jag valde den vägen. Jag valde att mata det samhälle som jag sagt åt andra att svälta.
Jag tog skulden.
Jag valde att tänka att jag säkert hade viljat fast att jag mindes fel. Jag valde att blunda för sanningen som åt upp mig inifrån. Men trots att jag så gärna vill att min lögn ska vara det som stämmer så kommer jag aldrig att glömma hur det låg till egentligen. För jag nyktrade snabbt till och jag minns allt. Jag kommer alltid att minnas vad som skedde. I min lägenhet. I min säng. Jag kommer aldrig att glömma hur klart jag såg. Hur många detaljer som jag såg i mitt vitmålade tak som jag inte sett på det året som jag sovit under det taket. Jag kommer alltid minnas hur det kännes när jag inte längre fick in luft i mina lungor. Hur hans rörelser fick mitt huvud att gång på gång dunkas in i väggen och elementet vid huvudänden av sängen. Hur varje dunk var skönare än handen som trycktes mot mig.
Efter en stund var han klar. Jag reste mig och drog upp mina jeans och trosor. Jag minns hur jag böjde mig ner för att ta upp min mobilladdare. Sedan gick vi ut. Till bilen som tog oss tillbaka till festen med alla glada människor. Jag minns att jag skrattade och log. Men jag laddade aldrig min telefon.
När jag kom hem minns jag att letade på kudden som tryckts ner mellan sängen och väggen och jag plockade upp ett av täckena som nu låg på golvet. Sedan sov jag.
Det syns inte på mig vad jag blev utsatt för, precis som på så många andra i vårt samhälle. Vi är tysta. Samhället säger åt oss att vara tysta. Vi lyssnar. Det finns inget som gör så ont som att anförtro sig till samhället bara för att få kuvertet som anger att det inte går att bevisa att den åtalade ville dig något illa. Det svaret har jag alltid fått, även om jag varit blåslagen vid anmälan. Även om foton på kroppsskada och bevis funnits. Vi lyssnar för att skydda oss själva. Men det är inte oss det är fel av, det är inte vi som skapat denna osäkerhet och rädsla. Vi har inget val.
Vi måste leva med detta.
Vi läker aldrig.
Det gör aldrig mindre ont, och det slutar definitivt aldrig. Det syns bara inte. Vi låter hellre bli att se än att känna oss tvingade att ha en lösning. Så ser samhället tyvärr ut än idag.

~Februari 2017

Likes

Comments

"Titta pappa! Jag svimmar!" ropade jag och föll handlöst ner i den hög av kuddar och filtar som jag skapat i soffhörnet. Han log och föll handlöst bakåt.
Bakom honom fanns ingen hög av kuddar eller filtar. Ingen soffa. Hans kropp stannades abrupt av möbler och golv. Log han fortfarande? Jag ser inte. Kvinnan drog upp hans kropp i den vita soffan. För visst var soffan vit? Innan den fick den där flammigt rödaktiga tonen?
Jag togs in i barnrummet. Hur länge jag var där inne? En timma? Fem minuter? Jag vet inte.
En man från ambulansen öppnar dörren och ser på mig. Jag ser hur en bår rullas förbi bakom honom.
"Är hon okej?" Jag vet inte om frågan var riktad mot mig eller om den var riktad mot flickan vars rum jag var i. Jag valde att le stort och säga ja. För jag var okej. Så okej som jag kunde vara. En tre-åring som såg sin förälder dö.
Nej. Han dog inte då. Han överlevde. I ungefär ett år till. Då åt det tillslut upp honom inifrån. Det som börjat äta på honom redan långt innan jag föddes. Långt innan det började äta av mig. Ingen sjukdom. I alla fall inte en sådan som ni tänker på. Men en sjukdom som gjorde honom i behov av medicin. Det ansåg i alla fall han, men inte läkarna. De ansåg snarare att han skulle låta bli medicinen för att bli frisk. Men det ansåg som sagt inte han.
Ett år efter att jag såg honom svimma. Ett år efter mitt starkaste minne av honom. Ett minne som spelas upp i mitt huvud som ett trasigt kasettband än idag. Hur hans huvud slogs sönder mot något som var i hans väg. Den mängden blod som färgade den vita soffan i en otäck röd nyans. Den mängden blod som man bara ser på film. Eller som man bara vill se på film. Min svimning full av skratt och lek som la honom medvetslös på en bår. Det var i alla fall så som jag såg det. Ett år senare tog det hans liv. Inte svimningen utan samma sak som fått honom att svimma.
Medicinerna. Drogerna. Knarket. Kalla det vad ni vill. Jag väljer att kalla det missbruket.
Missbruket tog min far när jag var fyra år gammal. Det är så jag väljer att se på det. Det är lättare än det jag senare insåg var anledningen. Ibland är en lögn det bästa alternativet som man har, även fast det är en lögn av sig själv till sig själv.
Missbruket tog aldrig min pappa. Min pappa tog min pappa. Mitt pappa valde själv att lämna alla oss som var beroende av honom, för att han inte orkade lämna det som han var beroende av. Man kan se det på många olika sätt, men det finns bara ett sätt som är sant. Men sanningen kan vara svår att ta. Sjutton år senare har jag ännu inte accepterat den.

~2000

De kallar oss maskrosbarn

Likes

Comments

Då var jag är. Redo att dela med mig av livet som jag ser det.
Kan börja med en lättare introduktion innan jag går på det äkta, smärtsamma och underbara.
Jag är en ung vuxen. Jag är feminist, antihomofob, djurälskare, antirasist... ja, jag är helt enkelt inte helt borta.
Jag är här i hopp om att någon ska kunna känna att de inte är ensamma, jag hoppas på att få upp ögonen på vissa och ge vissa lite hopp. Men mest av allt är jag här för att visa vad som sker bakom stängda dörrar. Överallt.
Hoppas ni ger det en chans att läsa vad jag har att berätta.
Då kör vi!

Likes

Comments