Nu sitter jag här, med en medveten överdos av lugnande som som jag hoppas kan få mig att slappna av och låta allt bli tyst en stund. Förmodligen kommer det inte att hända med tanken på hur milda tabletterna är och hur mycket fler av starkare mediciner som jag tryckt i mig utan att få resultat. Jag önskar att starkare mediciner funnits till hands men jag orkar heller inte dra ut på jakt så det får vara.
Till alla som tror att jag varit en beroendesjuk i narkotika och som nu tänker att det var väntat så vill jag bara säga att jag aldrig har varit beroende av någon form av medicin eller narkotika. Jag har bara försökt överleva så gott jag kunnat och eftersom jag aldrig fick den hjälp som jag bad om så blev jag tvungen att hitta andra sätt att få hjälp. Jag blev aldrig beroende av något, det är mina gener (tyvärr) för starka för men som tur var lämnade de mig i en situation som aldrig var svår att ta sig ur då jag aldrig blev beroende. Tacksam är jag men jag förundras ändå av styrkan min kropp hade när jag kände mig så svag.
Jag vet inte om jag vill somna för evigt eller bara för en bra stund. Eller egentligen vet jag vad jag vill men jag har den personen som ställt upp för mig och gett allt hon kunnat så väldigt nära hjärtat att det får mig att vackla. Klarar hon att överleva om inte jag klarar det? Den verkliga frågan är dock så väldigt svår att få svar på ; om någon bryr sig så mycket om en, varför vill de då inte att den mår bra när de vet att man har rätt i vad som är den enda lösningen? Precis där, den frågan får lätt motargument som inte är relevanta över huvud taget.
När vårdpersonal vill lägga in mig men låter bli då jag inte vill det så säger de att jag alltid kan ringa till akutpsykiatrin om det skulle bli värre, att jag ska det. Trots att de ger så tydliga instruktioner angående detta så finns ingen hjälp att få när man behöver den. Jag har ringt så många gånger utan resultat, de i andra änden vill inte höra, hjälpa eller ens svara i telefonen och det märks så otroligt mycket. Ända försöker man igen. Det slutar dock alltid i en ”överdos”, skador på sig själv och blod på golvet. Så varför ens försöka, det gör trots allt bara saker värre när du hör att de inte bryr sig.
Jag har kämpat ensam genom alla år, jag har gjort mitt bästa och jag har ändå lyckats då jag är här än. På senare tid så har jag fått hjälp i kriget, av någon som inte vet hur illa det kan vara. Hon har tagit styren och väljer att kämpa med mig trots att hon kan gå vilken sekund som hon vill, trots att hon borde gå för att rädda sig själv. I och med att hon inte vetat hur livet faktiskt kan se ut för vissa så är hon mycket ovan med hur rått kriget faktiskt är men hennes insatts är trots det helt otrolig. Men som vi alla kan se här så är det långt ifrån lätt, vi förstår alla hur det tär på henne. Ändå gör hon allt. Hon kan inte hantera allt ensam även om det framstår som det och det håller på att fräta sönder henne inifrån. Så jag vet inte längre om det ens är snack om att överleva när jag ändå gör så mycket skada på de som jag bryr mig om.det blir en ytterst svår situation.
Till råga på allt så vänder andra människor det emot mig. Jag hör folk informera om vad jag ska göra för att tacka, vad jag bör köpa som tack. Det svider att höra människor som informerar om att jag borde göra mer då jag är sjukskriven just av den anledningen att jag inte klarar av ett vardagsliv just nu. Jag lever på grund av en person som är värd allt i värden och just denna person kan jag aldrig ge tillräckligt för att tacka. Ändå ser jag människors miner och jag hör deras tonfall. Orden med det tonfallet och den blicken sliter sönder. Jag vet att jag borde göra mer men att ge mig skuldkänslor för att hon inte får tillräckligt med tack svider. Hade jag kunnat hade hon fått allt. Jag kan ännu mindre efter att få den dömande behandlingen.
Just nu sitter jag i sängen. Min mascara har smetat ut sig och i mitt huvud ekar de träffande orden. Jag vet att jag förtjänar dem, jag vet att de är sanna. Jag önskar bara att jag sluppit höra dem från andra än mig själv, jag önskar att jag fick slippa höra att jag inte är tillräcklig, att det jag gör inte duger. Min katt ligger bredvid mig och jag är så lycklig att han ligger där och är underbar så att något känns som det är värt att vakna imorgon.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Efter femton år av märkbar psykisk ohälsa som folk valt att se förbi och kalla för en fas så vet helt plötsligt alla att det inte är någon fas. Detta gör så att människor helt plötsligt tror att man kommer somna in om man är ensam så mycket som en timma. Jag vill bara framföra att efter femton år så har man lärt sig sina knep för att överleva samtidigt som man lärt sig att vara osynlig och man har lärt sig att må bra, eller i alla fall lärt sig att se ut som att man mår bra. Jag vill även framföra att man inte har skydd från sin psyke bara för att man har sällskap och att någon är med dig betyder inte att inget kommer att hända. Sällskap gör ingen skillnad någonstans.
Personligen så blir jag stressad av den eviga passningen. Jag är trots allt vuxen och jag är trots allt i behov av egentid och lugn. Jag vill vara ensam men det är inte är inte så enkelt. Det ä väldigt svårt att be någon dra utan att såra deras känslor, speciellt när du vet att den du ber drar kommer att starta en diskussion som du inte kommer orka vara trevlig i.
Efter ett tag av ständig uppassning så över chansen att livet kommer gå över eftersom du på många sett blir ifråntagen livet när människor inte låter dig leva det. Jag blir otroligt stressad av att ha människor sitta i min soffa som jag vet är där enbart för att stirra på mig så att jag ”inte gör något dumt”. Tro mig, jag gör lika mycket ”dumt” med sällskap som utan.
Känslan av att inte få leva mitt liv som jag vill samt de eviga frågorna om precis allt som du måste svara på så du slipper få massa skit på dig krossar mig så otroligt mycket. Det är kanske inte så konstigt i och med att blir fråntagen mitt liv samtidigt som jag måste gå runt här. Människor, speciellt vården, tar ifrån dig ditt liv med orden ”du måste leva ditt liv”, vill bara säga att jag försökte till ni valde att jag skulle leva det liv ni tyckte passade istället för det livet som jag ville ha. När du inte längre kan leva som du vill eller kan så förlorar du samtidigt lusten och orken att leva över huvud taget. För en människa som redan innan var självmordsbenägen så blir det fruktansvärt svårt att överleva efter det.
Det värsta är att ingen av dem kan förstå det, de blir sårade, ledsna och arga. Därför måste du vara tyst då du inte vill såra dem som försöker och bryr sig. Tyvärr så kommer du såra dem ännu mer när du faktiskt inte klarar av det längre och deras omtanke och kärlek blir överdosen, en riktig överdos av kärleken då det känns väldigt bra i början men lätt blir så pass mycket att sömnen tar dig.
Umgänge betyder inte sällskap. Det är helt olika saker. Tyvärr.
Ibland är allting verkligen så enkelt. Ibland behöver du inte längre fundera på hur du ska göra. Du vet vad du ska göra. Mitt i detta enkla ögonblick så är det också så otroligt svårt då du vet att du kanske inte kan göra som det enkla säger. Det går aldrig att förstå någon annan helt så det är svårt att föreställa sig hur enkelt det är att ta beslutet som för en till den stora John Blund.
Ibland är allt så svårt dock, du vet att som bär göras men styrkan sviker dig. Du blir så otroligt ensam. Rummet som du sitter i med alla dessa människor blir helt plötsligt tomt, inte för att människorna lämnar dig - de sitter kvar precis där de satt för ett ögonblick sedan. Rummet blir tomt för att du lämnar dem, du går dock inte heller någonstans utan sitter kvar. Rummet ser precis likadant ut nu som det gjorde innan. Du lämnade de andra människorna mentalt för att kunna överleva och för att skydda de som är omkring dig, du vet att även fastän de säger att de vill veta hur du mår och de vill att du ska må bra så vill de inte höra det du har att säga. Ingen vill se någon de bryr sig om gå under. Ingen vill höra ord som smärtar. Det känns bättre att skydda dem.
Jag har människor runt om mig, inte många, knappt så att plural är rätt form att benämna dem i. Att ha människor som bryr sig runt om en är en underbar känsla, dock överskuggas den sköna känslan av känslan som inte är särskilt trevlig. Samtidigt som det är trevligt att ha någon nära så är det en av de värsta känslorna som finns då det bygger upp någon som du inte är intresserad av att ha, varför ska man ha människor i sitt liv om man inte vill ha livet och varför ska folk försöka vara nära när det enbart ger smärta och rädsla?
Alla har vi försökt att prata ut med någon som inte borde ha hört det. Jag menar inte sådana människor som går runt med information som de själva spätt på lite utan jag menar de människorna som inte klarat av att höra det, de som inte vill höra och de som inte klarar av att höra det då de hör det negativa som sedan får dem själva att se fler skuggor i sitt egna liv. Känner man personen, vilket de flesta gör om de berättar personliga saker för dem, så vet man ofta om det är en person som själv blir låg om de får höra fel saker och då har man chansen att skydda dem från informationen som skulle skada dem. De människor som inte vill höra är dock värre eftersom du sällan vet det innan du försökt berätta någon för dem som de gör väldigt klart att de inte vill höra. När en människa du har nära visar att de inte vill höra det som du berättar så skadar det mer än man tror.
Något annat som jag tänkt på är faktumet att det finns så många som skadar andra utan att bry sig, fast de vet att det skadar, dessutom sägs och visas ofta saker som är menade att göra skada. Jag kan faktiskt inte förstå vadman vinner på att trycka ned andra. Känner man sig bättre om man gör så att andra känner sig sämre? Det absolut värsta med det hela är nog att det finns de i släkten som fungerar så och jag tror att de, efter att de fick konkreta svar på hur sjuk jag faktiskt är, valde att ta nytta av det. Det låter som skitsnack, det vet jag. Dock har de givit fler otrevliga och onödiga kommentarer till mig efter de fick reda på sjukhusbesöken. Jag accepterar det då jag vet att jag kan ta det och hantera det men jag tycket att det är så fruktansvärt onödigt att de som är så mycket äldre än mig kan ta nytta av min ohälsa. Får det dem att må bättre genom att trycka ned mig så får de göra det. Det sårar inte längre eftersom jag växte upp med dem fastän det inte förekom riktigt så ofta som det gör nu för tiden. Men jag är rädd att de som är yngre än mig får växa upp likadant med vissa i släkten, jag vet redan att det har börjat att tära på vissa. Jag är så rädd att de ska ta samma väg som mig ur smärtan.

Van vid smärta stannar i smärta.

Likes

Comments

Nu är jag här igen. Samma gamla hemsökande stad, samma mörker, samma stress. Jag har varit hemma en natt nu. Jag sitter i soffan i väntan på min andra natt sedan resan. Efter den här natten ska jag till allmänpsykiatrin för att få någon form av information. Förmodligen så vill de informera om den psykologiska utredning som jag bett om i flera år. En utredning som jag inte längre är säker på om jag vill genomgå.
Mina recept på medicin går inte att förnya utan att jag bokar tid med en läkare som jobbar på sjukhuset, varför går inte att få svar på men jag antar att det är för att de tror att jag inte har något bättre för mig än att åka några mil fram och tillbaka hela dagarna. Hur som helst så tänker jag inte göra det, speciellt nu när jag ändå inte kan hämta ut medicinen.
Efter att ha spenderat tid inom vården, både hemma och inlagd, så är det mycket oklart om jag tänker gå till vårdcentralen imorgon. Det enda jag har fått ut av vården under de åtta år som jag sökt vård är sömnmedicin, som jag uppskattar väldigt mycket men det är trots allt det enda vilket inte duger för mig. Jag mår inte bra av att prata med professionella om mitt liv, men jag har alltid gjort det eftersom de bett mig och eftersom jag trott att jag skulle få ut något av det. Efter åtta år av att ha blivit runtskickad mellan olika ställen och olika människor så har ingen kunnat hjälpa mig och de har uppriktigt sagt att de inte vet hur de ska kunna hjälpa mig och sedan har de skickat mig till någon annan.
Jag har fått nog, vilket jag tror är ganska förståeligt. Jag orkar inte mer, jag vill inte mer. Därför är jag osäker på om jag orkar gå imorgon eller om jag orkar genomgå en utredning. Jag har blivit för trött och för uppgiven. Jag önskar att jag kunnat sova dygnet runt, att jag slapp vakna, att jag slapp höra av någon. Ibland har jag önskat att vara på OBSen igen, men även där fanns det enbart en person som jag vågade vända mig till, och ingen arbetar ju dygnet runt.
Så hur ska jag göra. Det är ingen fråga eftersom jag inte vet om jag vill ha ett svar. Jag vill inte längre höra de förslag som jag blir given för jag har redan hört dem. Jag vet redan vad andra anser är det rätta, alla som säger att de förstår när de egentligen inte ens kan ana. Jag förstår varför folk ge uppmaningar. Helt och fullt förstår jag dem för jag gör precis likadant i hopp om att man kan ge någon som helst hjälp. Så jag är inte ignorant utan jag är bara så otroligt trött på livet. Jag känner mig helt klar här och jag önskar att det hade varit enklare att säga upp sig från livet men det är inte enkelt. Det är så svårt samtidigt som det är ännu svårare att fortsätta. Jag är för trött för att gråta. Det gör inget då mina tårar inte ändrar något annat än mitt smink. Jag vet att om jag kunde gråta skulle jag inte vilja göra det ändå för det enda som kommer efter det är utsmetat smink, torra ögon, snorig näsa och försvårad andning. Inget gott kommer från mina tårar. För tillfället är jag, tro det eller ej, för trött för att skriva eller ens tänka.
Jag ska ta reda på vad min katt håller på att riva i och så ska jag nog ta en drink av något slag, helst fanta men jag tror det bästa jag har är en sodastream.
Hoppas ni har en bättre vecka än mig.

Så otroligt trött.

Likes

Comments

Sedan jag blev inkörd med ambulans till en akut-mottagning för att se om mitt liv gick att rädda så har jag åkt in och ut från psyk-mottagningen. Detta har gjort så att jag fått en sjukskrivning från mitt heltidsjobb. Jag har varit sjukskriven sedan slutet av september och min sjukskrivning varar året ut. Jag är alltså sjukskriven i tre månader. Man märker snabbt att detta inte är till för att leva i.
Jag har jobbat heltid sedan studenten och mitt arbete som jag har nu har jag arbetat på i ett år. Vilket gör att jag får en relativt hög sjukersättning. Denna sjukersättning är precis så att jag kan betala räkningar. Ingen mat och ingen livskvalitet. Men det är ju så det fungerar.
Att jag skriver detta är helt ärligt enbart på grund av att jag vill gnälla av mig lite. Som vi alla behöver göra ibland.
Jag sitter i Gambia och försöker njuta av de sista dagarna utan att fundera över saker som ökar stressen ytterligare men det är inte alltid så lätt. Min ångest växer sig starkare för var dag som går då tanken på att komma hem skrämmer mig så orimligt mycket. Det enda som som ger mig styrka i min hemfärd är faktumet att min underbara katt är i Sverige för att möta mig. Hade jag inte vetat att jag skulle få komma hem till honom så hade jag förmodligen aldrig slutat hyperventilera och tårarna skulle inte sluta rinna. Ska även tillägga att mat till honom inte är ett problem.
Idag har vi varit ute med ett par vänner som visat oss runt bland fåglar, apor och marknader. Detta har verkligen varit härligt och en bra distraktion. Det finns verkligen inget mer härligt än den oändliga vänligheten vi har mellan våra fina familjemedlemmar här nere. Så älskad som man är här är svårt att jämföra med något annat.
Igår så bokade vi ett bord som många av våra fina vänner hade möjlighet att komma till för en underbar kväll med middag och underhållning. Vi är alla så otroligt tacksamma och stolta över att ha vår familj här nere så därför blir det väldigt återkommande.
Jag märker att ämnet i detta inlägg har blivit lite oklart men så får det bli! Nu ska jag ta mitt glas med vin, prata med min fina hotell-katt och bara försöka slappna av med mitt fina sällskap. Hoppas att ni har en mysig söndag och att er stress inte är så stor som min.
Ni som orkar läsa mina snurriga inlägg vill jag bara tacka då ni inte kan förstå hur alla läsningar ger mig så mycket glädje och styrka! Tack till er alla.

Likes

Comments

En kopp kaffe och frukost på altanen påbörjar en lugn och solig dag med väntan på åtminstone två av våra sponsorbarn. Min flicka går ännu i skolan och läser kontor för att kunna bli en sekreterare och min mors pojk är färdigutbildad sedan ett flera år tillbaka och jobbar som militär direkt under presidenten. Dessa två väntar vi besök av idag igen så får vi hoppas att mormors pojk som också är färdigutbildad sedan många år också har möjligheten att komma förbi så att vi kan ha en middag med alla tre.
Dessa tre samt ytterligare två stycken som min mormors syster står för har blivit en del av familjen och mormor (som är främst i organisationen framför mig och min mor) älskar dessa människor som sina barn och vi har en väldigt bra kontakt med dem och deras familjer även när vi är hemma i Sverige. Mormor ser alltid till så att de har det som de behöver, såsom mat, kläder, teknik med mera.
Utanför hotellområdet finne en liten marknad som vi har nära vänner på som också ser oss som del i familjen. Så vi tre behöver aldrig ens lägga en tanke på trygghet eftersom våra vänner alltid ser till så att vi har det lugnt och bra.
Ganska många av våra vänner har tyvärr somnat in (bland annat Rasta som är grunden till den familj som kallas Rasta-family som är det familj som vi ingår i) men de har fått fina inristningar på bänkar i mitten av marknaden. En hel del av dem talar en del svenska efter alla år som vår grupp har varit här nere. Tyvärr har en del av pojkarna blivit dragna till de nordiska länderna av äldre kvinnor som sedan slängt ut dem efter några år så att de kommit tillbaka till Gambia. Denna omställning efter att ha varit i ett ”rikt” land för att sedan hamna i Gambia igen utan något av det som de vant sig vi gör så att de ofta går ner sig i ett moln av cannabis för att efter ett tag somna för gott.
Idag har jag ännu inte mottagit någon blomma av en av städarna som alltid är väldigt tillgiven och ger mig en frukostblomma. Det gör visserligen i särskilt mycket då några av de äldre blommorna forfarande mår bra.
Vår grupp av övervägande äldre kvinnor leds av vår kära Gun som lever för dessa resor och alla resor som vi åker på här för att hälsa på alla sponsorbarn (både de som vi har personligen och de som själva organisationen har). Alla här nere vet väl vem ”mama Gun” är, de känner henne vid deras givna namn som visar hur mycket hon har hjälpt alla på alla olika ställen runt om i detta lilla avlånga land. De ser alltid till att hon har den bästa av servis och hjälp.
Jag skulle kunna skriva om detta i evigheter men det blir nog ganska jobbigt att läsa då. Jag ska runda av här och återkommer säkert med fler berättelser!
Ha en toppendag!

Likes

Comments

Vi sitter på en restaurang. Vi är sex personer och har en mycket trevlig kväll, så varför mår jag inte bra? Varför kan inte mitt sinne hantera glädje, varför förtrycker det glädjen för att dränka den i smärta? Jag önskar vara lycklig, jag vill vara glad då jag har en väldigt trevlig kväll som jag uppskattar. Jag tycker så mycket om detta och dessa personer som jag har vid mitt bord. Allt är perfekt och jag har så otroligt mycket tur att få uppleva detta.
Trots detta, trots glädjen och skratten så känner jag ångesten krypa fram för att lägga ett kvävande täcke över det hela. Jag känner stressen över det faktum att jag inte vet vad jag ska göra nu, så enkelt är det, stress över situationen som inte äger rum hemma samtidigt som jag inte vill gå tillbaka. Jag har stress över det faktum att jag om en vecka är hemma i kylan, stress över att efter nyår inte längre vara sjukskriven. Inget av detta är logiskt eller värt att stressa över just nu, jag vet det, men jag kan inte heller trycka ner det.
Jag sitter i en kortärmad klänning. På dagarna bär jag en bikini. Jag ser hur ärren på minkropp blir mer synliga för var dag som går när solen ligger på. Jag ser ärren och känner skammen samtidigt som jag önskar göra nya. Den ständiga kampen med mig själv är så krävande och tar min energi varje sekund vilket gör mina dagar ytterst korta och min sömn minst tolv timmar per dygn. Den mängden energi och kamp som går åt gör mig rädd att jag inte längre ska orka, att jag en dag kollapsar mer än jag redan gjort. Nästa gång min energi tar slut så kan den vara slut för gott. Jag kanske inte klarar nästa kollaps, den kan bli den sista. Tanken på det gör mig så rofylld samtidigt som jag känner smärta för de som är mig nära.
Att jag har psykisk ohälsa har trots allt inte med de som är mig nära att göra, snarare tvärt om - att de som drog sig bort satte ärr på mitt psyke. Aldrig att de nära mig skapat denna ärrade person som jag blivit. Jag blev aldrig ärrad av dem. Jag är en mycket bortskämd person egentligen som har allt jag behöver och lite till. Så jag borde må bra. Jag vill må bra. Jag önskar inget mer. Hur länge kan man orka kämpa?

Likes

Comments

Hej alla kära läsare.
Jag har märkt att jag inte alls skrev fler inlägg denna vecka men det har varit fullt upp med arbete samt umgänge! Nu har i alla fall första veckan här nere gått ytterst smidigt och bra så alla måsten är avklarade, skolorna har mat och utrustning, familjerna har mat och kläder, sjukhusen har kläder och pengarna som de behöver. Även våra anställda här nere har fått lite extra kläder samt påbörjade (klara när vi kommer till Sverige är den klar) insamlingar för datorer, bilar och dylikt.
Nu har drygt halva gruppen åkt tillbaka till snöiga Sverige och som sagt är det viktigaste klart. Vi har varit över till Njongon (den sida av floden som har det sämst ställt) så att skolan där är eftersedd. Såklart har barnen alltid uppträdanden som är så fina så man blir tårögd av att se hur det vi ser som ingenting är så otroligt stort och viktigt för dem.
Att se den outgrundliga glädjen i ett barns ögon för det att de fått en fotboll är helt oberäknelig. Det finns få glädjeämnen som ger mer lycka än detta otroliga ögonblick. Som uppvuxen i Sverige så kan man inte annat än att ifrågasätta hur man själv sett på livet och värdet i ting. Dessa barn vet hur glädje visar sig fastän de själva inte ser det. Så rika i sin fattigdom.
Nu är det kanske tio barn som springer runt den där bollen, barn från runt om i deras lilla by kommer som på larm - springande och skrikande. De kommer inte bara för att en hel boll tagit plats i byn utan också för att se de gosedjur och kläder som följt med fastän familjen i fråga inte har någon som passar. De kläder och gosedjur som familjen inte kan bruka hittar ett annat barn som kan ta på sig en ren jumper, ta ett gosedjur i handen och sparka på den nya bollen. Här finns inget ”mitt och ditt”, här finns ”vårt”. Så otroligt vackert att se samtidigt som det blir sorgligt på ett annat sett nu.
Som tack för det som vi bringat dem ger de oss fina vattenmeloner som de själva odlat och från vissa familjer kan vi bli tackade med ett ris av jordnötter eller färska kokosnötter.
Att sova ute i de hyddor som vi byggt upp av stenar och lera på fem centimeter tjocka madrasser på lergolvet är bland de starkaste örfilar som går att få. Som uppvuxen i Sveriges arbetsklass så är omedvetet mycket bortskämd vilket kommer fram när du ligger och klagar på den tunna madrassen som de ser som en mycket lyxig madrass, de lever ofta med tunna liggunderlag. Samvetet får sig en törn.
Vi har dessutom blivit giva de finaste av toaletter, alltså ett lite fräschare hål i marken.
Denna del av vår resa får vi dra ner på mer och mer då medelåldern ligger på sjuttio år och därmed är inte alla i skick att klara nätter på golvet utan vatten och el.
Nu sitter vi sex som är kvar på altanen och dricker vin med doften av saltvatten och njuter av livet. Imorgon väntas besök av våra fina sponsorbarn (även de vuxna) för dryck och mat.
Ska försöka vara lite mer aktiv här i veckan! Men nu ska vi gå för att äta middag.

Likes

Comments

Nu har vår grupp på femton stycken äntligen landat i det soliga och varma Gambia. Vi har fått med allas packning samt alla extra-väskor som var och en har med sig och nu har vi alla landat på hotellet.
Hotellet består av fyra radhus med två våningar samt lägenheter i storlek med ett-rummare. Vi bor i regel tre i var lägenhet - två i sovrummet och en i kökssoffan (tältsäng). I år blir ingen skillnad då vi är tre ur familjen som är med och då automatiskt delar vi lägenhet. Vi har både byråar och garderober att packa upp till vilket vi gör så att de enda väskorna som står framme inte är våra.
Kaffe och kaffefilter har vi smugglat med från Sverige för att kunna koka kaffe på spisen då de inte har kaffebryggare.
Hotellet står inte för frukost utan vi köper själva frukost efter att de bakat bröd i butiken utanför hotellområdet. Det är mycket trevligt då det ingår en uteplats med möbler till var lägenhet där man kan sitta och titta på palmerna i solen.
Hotellområdet är markerad av en vägg som ingen kommer över och en grind med en vakt som öppnar. Trots att Gambia är ett otroligt lugnt land så är det skydd mot vad de säger är tjuvar, men vad vet jag. Precis vid husens ände så finns ett par slussar med grindar, grindarna stängs först efter mörkrets intrång, och dessa slussar är gränsen mellan gräs och havsstrand.
Det är helt fantastiskt att vara här igen med alla härliga människor som hälsar en välkommen. Vi har fått bärhjälp samt hjälp att ha rent vatten utav några av våra numera vuxna sponsorbarn, de har tagit ledigt under vår vistelse enbart för att kunna följa med till olika ställen där det kan behövas. Det ska erkännas att det är det absolut bästa med hela resan - tacksamheten. De blir så lyckliga och tacksamma av de minsta saker, saker som vi i Sverige ger en andra blick och kanske inte ens ett tack.
Min mormors sponsorbarn (en man som hon sponsrat själv utöver organisation) är numera en vuxen man med fru och två vackra små barn. Han, som ser min mormor som sin andra mor, tar hand om oss mer än någon annan. Han har ett fint arbete i närheten av hotellet som vi bor på så han tar chansen att träffa oss så ofta han kan för fika och middagar.
Denna vecka kommer gå åt arbete så mycket som det bara går. Vi kommer att korsa floden för att se till alla skolbarnen som organisationen har hand om på den skolan (största skolan vi har) och när vi är på den sidan av floden kommer vi att få skjuts till alla barnens familjer så de kan få lite mat och kläder levererat. Vi kommer även att åka runt med leveranser och för tillsyn till resterande skolor samt sjukhus denna vecka.
Det här året är vi alla (jag, mamma och mormor) med ner. Självklart vår härliga organisation också. Både jag, mamma och mormor har stått för ett varsitt barn utöver organisationens och i nuläget är alla vuxna men min tjej går fortfarande i skolan då hon har bytt linje ett par gånger, min är också den enda kvinnan och är strax över tjugo år gammal. Både mormor och mamma har män som gått över trettio med mycket fina arbeten.
Det var en liten sammanfattning om hur veckan kommer att se ut för oss innan vi kan ta en vecka lite lugnare.
Nu ska jag ut i den gassande solen och njuta innan morgondagens förberedelser.
(Jag känner att detta förmodligen inte blir mitt sista inlägg denna vecka men läs bara det ni orkar!)

Likes

Comments

Jag har sedan barnsben haft problem med tillit speciellt då jag alltid har varit mycket enkel att utnyttja. I och med att jag fick faderskomplex vid en så otroligt tidig ålder så var det alltid väldigt lätt att utnyttja mig med hjälp av detta. Dock så är det inte lika lätt som det låter. Efter några år av utnyttjande så vande jag mig vid att bli sårad på olika sätt, utan att gå in i detaljer. Efter ett tag blev det däremot så att jag vande mig vid att bli sårad till den grad att jag stängde av tilliten, jag blev inte längre sårad eftersom jag inte längre lät mig själv lita på människor över huvud taget.
Detta ledde till att min tillit försvann från allt och alla. Därför litar jag inte längre på sjukvården, inte heller på lagarna och inte ens på mig själv. Till slut tog det slut på tillit även till mig själv och jag slutade vara ute, jag höll mig för mig själv. Ska jag vara helt ärlig så önskar jag att jag kunde undvika mig själv för en väldigt lång stund. Men det går ju tyvärr inte.
Efter några år som tillbakadragen så lät jag min rädsla vila lite och jag lät människor komma mig nära igen. De var få. Väldigt få och väldigt nära. Jag hade självklart många bekanta omkring mig men till de hade jag för det mesta inte tillit nog att anse att de var nära bekanta.
Efter det att jag startade skriva på denna blogg så har jag fått många reaktioner. Jag har fått mer stöd än jag någonsin kunnat drömma om, både att några av mina närmsta samt personer som jag inte har haft kontakt med på många år. Så otroligt vackra och värmande ord att jag blev så berörd att jag inte längre kände mig lika ensam och osynlig. Jag vill tacka er som gett mig den uppmuntran som får mig att fortsätta skriva. Ni anar inte hur mycket även de minsta av ord betyder.
Dock, såklart finns det en baksida precis som med allt annat i världen, så har det varit flera stycken utav mina absolut närmsta som vänt mig ryggen. De har valt att undvika kontakt med mig, de låter bli att svara när jag skriver till dem och de visar uppenbar irritation över de saker som jag skrivit (så som att jag har psykiska problem, vilket faktiskt bara påverkar och rör mig själv). Detta har hänt av så närma bekanta att det inte går att föreställa sig, men det betyder också något, jag tänker inte kräva uppmärksamhet från någon som inte har någon att ge. Speciellt när jag får stöd från andra.
Eftersom jag blivit relativt övergiven av så nära bekanta så betyder de fina ord som jag fått ännu mer. Tack till er alla. Ert stöd är ovärderligt.

Likes

Comments

Vi alla stod i köket, precis som vi alltid gjorde. Vi var en liten grupp som blev fler och färre var dag, det var alltid några människor som anslöt sig till oss samtidigt som vissa bröt med oss när de inte längre klarade av vårt sätt att leva. Vårt sätt att leva tror jag inte någon klarar för länge men det är mer sällan som man klarar att bryta sig loss. Att jag var kvar där är lika enkelt att förstå som att jag hamnat på psykiatriska - jag ville inte ta mig ur.
Vi var fyra människor i köket för tillfället, min pojkvän och jag samt två av våra vänner. Min pojkväns mamma låg i sängkammaren och ytterligare två vänner sov i varsin fåtölj i TV-rummet. Klockan närmade sig fem på morgonen och det verkade vara dags för ytterligare en dos. En dos av något det drog upp i en kanyl för att sedan få ett rus av. De satt runt bordet och pillade med sina verktyg. Jag satt också runt bordet men tack vare att alla utom jag bar på en blodsmitta så hade jag klarat mig ifrån kanylerna.
Jag tände ytterligare en cigarett i det redan rökfyllda rummet lite för att jag ville ha något att göra medan de hölls med sitt. Hela lägenheten gav en känsla av död, det var dunkelt mörklagt som det blir med alla nedfällda persienner. Fem vilda katter sprang runt i lägenheten och såg inte så vanvårdade ut som de verkade.
Nu hördes det att de i vardagsrummet hade vaknat. Detta hördes genom ett hest skrik. Som ensam tjej (utöver ”svärmor” som sov i sovrummet) så var det självklart att vänta till killarna som var med mig i köket var klara. Det gick relativt snabbt för dem så vi gick i till vardagsrummen.
I vardagsrummet var det strid mellan de killar som sovit där och snabbt så var killarna från köket emellan de två killarna. En av killarna fick en knuff som ledde honom till att landa på ett par flaskor som snabbt krossades. Någon fick fram en fickkniv som riktades mot resten av killarna. Jag gjorde som jag alltid gjorde - jag skrek och drog i min pojkvän för att försöka få ut honom oskadd. Mina skrik gjorde allt enbart mer kaosartat men som vanligt kunde inte jag vara tyst och låta dem lösa det på sitt sätt, det var trots allt sällan som någon blev skadad.
Min mobil vibrerade om och om igen av oroliga meddelanden från folk som visste vad som stod på. Jag förstår såklart varför människor bli oroliga men jag hade inget svar. Det spelade inte mig någon roll vad jag gick på eller att jag aldrig var nykter, jag ville inte leva, så enkelt. För mig kunde inte jag förlora något när det handlade om mig själv, det funkar inte så bra att säga till någon med självskadebeteende och självmordstankar att alkohol skadar din kropp. Hör ni ironin?
Just nu så lever jag precis som man ska, allt går väldigt bra på riktigt.
Jag inser att denna berättelse kanske blev lite lång så jag sätter punkt där. Ser gärna åsikter samt om berättelser som denna är av något intresse.

Likes

Comments