Efter ett samtal med läkaren är inget mer oklart. Det är fortfarande oklart varför jag blev kallad på samtal då han inte heller verkade ha något av värde att säga.
Just nu sitter jag ensam i ett av sällskapsrummen och försöker trycka bak tårarna. Jag har sällan svårt att hålla mig för gråt vilket gör det lite svårare när det är som det är nu. Det finns inga svar i tårarna, det finns ingen tröst i att gråta. Jag vet ändå hur det kommer gå, hur det kommer sluta, med eller utan tårar.
Jag vet att mitt psykiska mående kommer att göra mig arbetslös och då vet jag inte längre hur jag ska göra för att överleva eftersom mitt arbete var det som alltid höll mig vid liv, jag hade alltid ett syfte. Ett syfte som jag kommer att förlora.
Jag känner mig yr och illamående och det är inte för att jag är sjuk. Jag känner mig ensam, jag känner mig övergiven och förlorad. Min familj har inte övergivit mig så varför känner jag mig då övergiven? Varför känner jag mig då ensam? Jag är väl inte ensam? Nej. Jag är inte ensam. Men mina hjärnspöken har inte heller lämnat mig ifred. De har snarare flockats. Samtidigt som jag önskar att jag inte känt mig så ensam så önskar jag att jag varit mer ensam. Så ensam att det inte hade spelat någon roll vad jag valde i livet, så ensam att jag hade varit den enda som brytt sig om mig.
Skötarna irrar fram och tillbaka i korridoren i den uppgift de kallar tillsyn. Tillsyn för att se att alla är okej och tar det lugnt. Helt ärligt så är det inte en väl utförd uppgift. Inte som det jag tycker den bör vara, jag anser att de bör rycka in när de ser att någon inte är okej, men jag antar också att de inte har tid eftersom de flesta här inte kan säga att de är okej. Dock verkar inte personalen veta vad de ska titta efter. Sedan finns det inte heller en enda samtalskontakt på detta huset så det går förmodligen inte att göra något även om de brytt sig om att se hur människorna mår.
Jag vill enbart härifrån nu. Jag vet ju redan att de tänker slänga ut mig utan att något blir bättre så varför inte slänga ut mig direkt?
Jag ser att de börjar förbereda kaffe så jag ska först drick kaffe och efter det lär det bli jobbigt att hålla sig lugn. Men jag är lika frisk nu som när jag kom in så man kan ändå förstå min frustration över att de låste in mig från början när de tänkte låta det vara som det är.

Försökte så många år

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Idag berättade personalen att jag kommer hem i veckan. Ja, det låter bra. Nej, det är det inte. Nu har jag varit här i två-tre veckor och jag har faktiskt inte bett om mycket fast de få saker som jag bett om har de gett blanka fan i att lyssna på. En ny medicin som inte är det jag ska ha eftersom de inte orkat lägga en tanke på utredningen som jag bett om i några år.
De frågade om det var något ytterligare som jag önskade hjälp med (utöver det jag bett om som de inte ägnar en tanke) och jag ifrågasatte enbart varför de tog in mig från början. Svaret var detsamma som att de gömde undan det akuta problemet eftersom det är lag på det. Vad som händer när jag kommer hem är inte deras problem utan det är öppenvårdens. Att det var öppenvårdens problem och inte deras lyckades de säga rakt ut. Pinsamt förmodar jag.
Just nu sitter jag med musik i hörlurarna och väntar på att läkaren ska plocka in mig på samtal. Samtalet lär bli mycket kort då jag faktiskt inte har något som jag orkar ta upp längre. Jag vill bara att denna dagen ska vara över så jag kan få sova igen.
När jag vaknade imorse så var jag på helt okej humör, jag var pigg och sprallig vilket höll i sig fram tills dess att de började diskutera att jag varit här helt i onödan. Nu är jag istället mycket stressad och orolig. Jag är stressad för vad som kommer härnäst - kommer jag klara mig hemma? Kommer jag behöva säga upp min vårdkontakt? Kommer jag behöva fly från mig själv? Igen?
Att säga upp vårdkontakten hade inte varit aktuellt om inte läget varit som det är. Hade inte jag känt mig så sviken av vården, så överkörd, så hade jag mer än gärna haft kvar kontakten. Nu är jag däremot osäker på huruvida det är en bra idé. Jag kan väl ändå inte förväntas ta emot vård när jag inte känner att jag kan lita på den längre? Man vet aldrig.
Den sista ECT-behandlingen ska äga rum imorgon, den ska jag tydligen fullfölja även fastän inget annat ska tas itu med. ECTn var dessutom aldrig något som jag ville ha men som de tyckte att jag skulle ha så därför blev det så. För de bestämmer.
Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig igenom de kommande dagarna utan att bryta ihop av stressen och ångesten som äter upp mig inifrån. Just nu önskar jag enbart att jag aldrig hamnat här. Jag önskar att jag aldrig sökt hjälp från första början.

All we've got is
a precious knowledge
of selfdestruction

Likes

Comments

Idag har varit en bra dag. Förutom den relativ onödiga behandlingen som de envisas med att genomföra så har jag även träffat min kära farmor. Fick höra att familjen börjat ringa runt för att sprida min nuvarande situation mellan varandra. Min farmor hade fått höra var jag befann mig genom familjemedlemmar som har tillgång till sociala medier (vilket min farmor inte själv har), dock så var hon inte så orolig som jag hade väntat mig vilket var mycket befriande då hon annars har väldigt lätt för att bli orolig över huvudet. Hon förstod precis och var lugn och nöjd med att jag fått vård. Som många andra så har jag troende i familjen och hon är en av dem. Trots att jag inte själv är troende över huvud taget så känns det otroligt värmande när hon informerar om min del i hennes kvällsbön. Det är så otroligt fint att veta att man finns i folks tankar trots att man inte talas vid var dag.
Jag och mamma bjöd ut henne på en fika på stan, så sällan som hon är ute i och med att hon bor ensam så känns väldigt fint att man kan göra så mycket för en människa när man enligt sig själv gör något helt banalt.
Nu är jag tillbaka avdelningen med en kopp kaffe i handen. Min nuvarande rumsgranne är en mycket rar och otroligt fin människa, en sådan själ som inte menar något illa med något de gör och som inte ens kan tänka en ond tanke, blev väldigt glad över att jag kom tillbaka. Vi kommer mycket bra överens vilket är otroligt skönt i och med att vi lever så tätt inpå varandra. Just nu mår hon lite illa, för att förklara hur otroligt fin själ hon är, så jag hämtade en skötare och gav henne en påse för säkerhets skull, och denna lilla handling gav mig en tack-kram. Det är så otroligt ovanligt och skört att träffa en så ren människa, någon vi alla kan behöva se upp till ibland. Om jag själv kunde säga att jag var så fin så hade jag aldrig varit tyst om det (vilket i sin tur skulle göra mig högnäsad och odräglig istället). Men men, drömma kan man och det är aldrig fel att försöka!
Idag hade jag som sagt min femte behandling. En behandling som jag enligt mig själv inte behöver. Jag har sedan väldigt lång tid tillbaka önskat en utredning på diverse diagnoser, det spelar inte mig någon roll var de sätter på mig men jag vill veta för något är det och det är jag relativt säker på (efter symptom-sökningar på nätet och enkäter) och det måste bli utrett för att kunna få en behandling som fungerar. Den behandlingen som de satt in är för att motverka depression vilket jag inte helt uppenbart lider utav. Jag skulle inte själv kalla mig för deprimerad vilket gör det väldigt ologiskt med en behandling mot just depression. Dock förstår inte jag och läkaren här varandra så han får hållas till han kommer på sig själv då jag inte orkar tjata mer.
Förhoppningsvis kommer en av skötarna här samt min vanliga vårdare samarbeta för att nå fram till läkaren här. Men det märker vi väl.
Nu ska jag se hur det är med min rumsgranne så jag lämnar det såhär så länge.

Jag hör folk fråga;
"Från vilken hispa
har hon rymt?"

Likes

Comments

Ett stort leende. Det är det enda sättet som jag kan. Ett leende för att hålla tillbaka tårarna. Så många tårar. Det tjänar inget till, inga tårar kan förändra min situation nu, inga tårar kommer göra något bättre. Trots den vetskapen så är det så otroligt jobbigt att trycka bak dem, så svårt att hålla dem osynliga. Samma ovanor som jag tryckt bort kommer långsamt tillbaka. Ett tyst rop på hjälp, så tyst att det förblir ohört, alltid lika ohört.
Det här kan ses som den sista chansen som jag ger vård och samtidigt ett liv. Trots alla försök så står jag fortfarande på samma plats, utan hjälp och utan ljud. Jag kan självklart förstå att folk inte hör ropen, jag är inte så naiv att jag förväntar mig att alla ska kunna läsa mellan raderna. Dock betyder det bara att jag inte kapabel till det hela. Jag är inte kapabel till att be om hjälp och jag är heller inte kapabel till acceptera den hjälpen som erbjuds.
För att vara helt ärlig så måste jag säga att jag inte är säker på att det gör något. Jag ville inte ha hjälpen från början för tio år sedan, nu anser jag att den inte duger. Det kanske betyder något.
En av stötarna här sa det som jag egentligen alltid vetat. ”Spring inte så fort det är bra”, jag vet att jag har en förmåga att fly från allt som är bra, jag flyr innan det får chansen att överge mig. Det är så mycket lättare att lämna än att bli lämnad. Det är också mycket lättare att säga hur man ska göra än det är att faktiskt göra det. Det måste göras. Det kommer bli svårt. Det kommer att vara värt det.
Jag vet själv att jag kan framstå som ”hård”, ”stark” och ”tuff”. Jag tycker dock inte om att använda de orden. Jag anser att jag är precis som jag behöver. Jag har styrkan på d ställen som jag har behövt ha den på, jag anser att alla andra också har det. Alla har styrkan. Det är styrkan som får oss att överleva, precis som att jag har styrkan som jag har behövt för att överleva så har alla ni andra den. Vi får alla den styrkan som är anpassad efter våra egna prövningar, vissa prövningar kan vara mindre än andra men styrkan är alltid densamma - precis tillräcklig.
Vi är alla så otroligt mycket starkare än vi vill påstå. Av någon outgrundlig anledning så har det blivit fel av oss att vara stolta över oss själva, vilket är helt absurt. Det har blivit fel att säga att man duger, att man är perfekt. För visst är det så? Vi skulle aldrig säga åt ett barn att hen inte dög, så vad ger oss rätten att säga så om oss själva?
Idag så är jag svag, just idag och just nu. Jag känner mig svag, men när jag vaknar efter behandlingen imorgon så kommer jag förmodligen att ha laddat mina batterier när jag sover. Då kommer jag förhoppningsvis känna mig stark igen. Vi kan inte vara på topp hela tiden, men vi kan alltid göra vårt bästa och vi kan alltid kämpa, mer eller mindre bara.
Jag ser själv att detta blev lite blandade budskap men jag hoppas att d gick fram ändå! Är så tacksam för er som läser mina inlägg och därmed får mig att fortsatta skriva. Tack för alla otroligt fina ord som jag fått och alla vackra gester!

Du är livrädd med stil
Kent

Likes

Comments

Det är svårt att förklara för någon som inte är där själv. Svårt att förklara hur hoppet lämnar en ensam i mörker. Hur det känns när lungorna töms på luft och du önskar att de aldrig fylls igen. De har satt en behandling som ska fria mig från depression, fastän depression inte är något som jag har problem med. Jag är inte deprimerad. Inte i en vanlig depression i alla fall.
Jag söker samma hjälp som jag har sökt i snart tio år. Jag behöver få hjälp med en utredning, så svårt är det inte. Ändå, trots att jag gjort det så klart, så är det fortfarande inte i sikte. De väljer istället att framkalla krampanfall genom elchocker de skickar in i den hjärna som fortfarande fungerar.
Mitt i detta låter de mig falla. Jag faller ner i det tomma och mörka som jag låtit omfamna mig förr. Samtidigt har de mage att säga att det inte är okej av mig att ge upp.
Jag orkar inte mer av denna tortyr, jag vill inte höra fler som tänker försöka få mig dit de vill. Jag vill vara där jag hamnat. På botten. Jag vet hur man överlever där. Jag vet hur man gör.
Jag har inget förtroende för vården längre, och det är inte så konstigt. Blir du aldrig hjälpt och ingen heller lyssnar på dig så blir det så. Jag vill bara hem. Jag vill hem och lösa det här på mitt sätt för än så länge har inte varit villig att hjälpa mig.
Ska försöka sova lite nu innan morgondagens krampanfall. Önska mig gärna lycka till för jag behöver all tur jag kan få!

Likes

Comments

Min förra rumskamrat åkte hem och jag saknar henne samtidig som det var väldigt skönt att få en upplåst toalett. I en timma. Nu ska jag få en ny rumskamrat som inte heller klarar av att ha en upplåst toalett. Själviska delen av mig tycker synd om mig själv. Jag tycker att det är mycket opraktiskt att inte matcha ihop rumskamrater som har samma förutsättningar.
Många från olika delar av mig familj har ringt efter att ha läst min blogg. Lite förundran ligger kring att många har nämnt att jag alltid mått så bra och varit så sprallig. Det säger lite om hur dålig kontakt man har med familjen. Där finns nästan ingen som känner mig till den grad att de förstår hur långt ner jag sjunkit. Dessutom har jag också hört att ”det var synd att jag fick just den genen från min far”. Det säger också lite om vad de tror att jag fått från min far. Ja, jag tänker inte neka att missbruket blev nerpassat till mig men det är inte det jag får vård för. Jag får vård för upprepade suicidförsök. Jag är inte sjuk i beroendesjukan. Jag är sjuk mentalt. Min sjukdom får mig att ge upp, men precis som vid beroendesjukan så blir överdosen ett faktum. Jag får hjälp för att min kropp inte kommer överleva mycket mer. Det är just så enkelt och just så svårt.
Jag ska försöka förklara situationen så att någon som inte varit där kan förstå.
Jag är sjuk mentalt sedan jag var mycket liten. Det enklaste sättet att säga det på må vara att min far krossade mitt hjärta långt innan någon annan fick chansen. Jag hör människor höja honom genom att berätta vilken bra människa han var, jag kan aldrig ta åt mig av de orden. Om min pappa hade varit en så otroligt bra person så borde han inte ha skaffat barn som han aldrig tänkt ta hand om.
Jag hör människor prisa honom samtidigt som de väljer att trycka ner mig när jag gör samma sak med mitt liv. Jag blev trots allt mina föräldrar. Min mamma valde en missbrukare, detta gjorde även jag, min pappa valde missbruket, det gjorde även jag. Jag har valt allt i mitt liv fast jag kommer alltid att ha fått hjälp på traven. Du kan aldrig prisa min far utan att samtidigt prisa mig då jag är honom upp i dagen.
Jag ser människor se ner på mig, jag ser ner tillbaka. Jag valde att gå till de som var rena i sinnet fastän så väldigt orena i venerna. Det var ett medvetet val att gå till dem. Jag hör hemma där, jag passar in och jag är en av dem. Jag passade in där och jag skulle aldrig göra det ogjort även om jag kunnat. Man kan slänga skuggor på oss, men det gör inget. Vi ser ändå.
Jag minns kvartarna så klart. Jag minns hur man inte kunde ta av sig skorna, hur man fick hålla en låg profil om man hörde hemma där. Jag hörde hemma där. Jag hade en hög röst och jag hade en vårdat utseende. Jag var på topp och jag var oövervinnerlig.
Där mitt i allt så var jag lyckligare än någonsin. Det kan ha varit dimman, det kan ha varit umgänget och det kan ha varit laglösheten som även gjorde det fritt.
Ett missbruk är en form av självskadebeteende om man väljer det utan hopp att överleva. Det räknas till suicidförsök var gång du väljer det med hopp om dödlig utgång. Jag har aldrig varit beroendesjuk. Men jag har alltid varit sjuk. Dessutom så säljs ju det värsta missbruket i statliga butiker. Inte så lätt att undvika, och har du en beroendesjuk gen så är det näst intill omöjligt.
Snälla läsare, tänk på vad jag försökt förklara här, snälla låt bli att bli dömande. Vem som helst kan hamna där och då behöver de allt stöd de kan få.

Farsan se på mig,
allting är bra nu,
allt är helt okej.

Likes

Comments

Jag ser de människor som räddade mitt liv, fastän de inte kunnat rädda sig själva. De luktar av samma gamla sprit, samma gamla svett. De har gett upp till bottnen av flaskan, en strid som är så väldigt enkel att förlora.
En människa som inte levt där, som aldrig varit i strid med den kampen, säger att det är enkelt. Det är bara att sluta, att bestämma sig för att vinna. De människorna ser ofta ner på de i smeten. Att det skulle vara en enkel strid är bland det mest naiva snacket vi människor för. Det är en kamp på liv och död varje dag.
För inte många veckor sedan gick en åt i kriget på gatan. En för högt laddad spruta blev hans sista. Livet fortsätter för oss andra.
Just nu är det väldigt svårt att behålla hoppet. Det är så väldigt enkelt att ge upp.
Vi sitter enbart och tittar på när samhället sviker alla. Vi ser hur socialen inte rycker in innan det är för sent och sedan beskyller de som lever på gatorna istället för att ta en titt på oss själva. Vad gör vi för att hjälpa någon annan än oss själva. Sådana som oss låser vi in så fort vi får chansen. Jag säger ”oss” eftersom jag är en del av vårt samhälle, eftersom jag inte är bättre än de som haft mer otur än mig.
Jag växte upp i programmen, jag har sett hur människor går ner sig, jag har sett människor dö. Jag lärde mig den världen, den sidan av samhället som många gärna ser förbi. Folk ser gärna förbi av skräck och rädsla för vad som kan hända och vad de kan se. Rädslan är obefogad. Det är inget som är farligare där än någon annan stans. Tittar du in, för bara en sekund så kan du se att det finns hederligt folk, samt folk som bara behöver hjälp. På min sida av stan så är det människor som aldrig hade hamnat där om de fått hjälp från början. På min sida av stan finns barn. Barn som måste få se att det finns andra vägar men det finns ingen som visar dem det. Folk väljer att blunda. För barn.
”Livet är inte rättvist”. Absolut inte, men när det kommer till barn bor de ha samma möjlighet som alla andra.
Idag var återigen mitt självvalda kontaktperson här och vi pratade om just detta och livet i allmänhet. Jag tog upp att jag har vänner som sökt hjälp på psykiatrin fast de fått svaret att det var fullt. Han sa i princip att det var skitsnack (så tog i alla fall jag det). Även om jag egentligen inte vet något om vården så anser i alla fall jag det. Det är skitsnack att du inte får plats inom vården. Du kan inte må för bra för psykiatrin så länge du mår minsta lilla dåligt. Dessutom betalar du för att få vård, det är omöjligt så att du ska betala för alla andra utom du.
Imorgon ska man upp tidigt igen för nästa ECT-behandling. Så önska mig lycka till!

Likes

Comments

Det var jakt. Det var alltid jakt. Efter något. Just nu var vi fyra personer på jakt. Eller ja, jag var med tre som var på jakt, det var enda chansen jag hade för att få tillbringa lite tid med min pojkvän. Natten var tung, genomborrande, natten var det enda vi kände. Just nu gjorde de inbrott för att få tag i saker de kunde få pengar för. Det var deras inkomst då de saknade en regelrätt lön som den jag hade. Det är dyrt, dyrt att äga natten.
De samlade ihop sina fynd för att finna köpare. Natten var över, nu var det vak. Sneglandes mellan persiennribborna tillbringades stora delar av dagen inne. Undantag fanns dock, då hölls vi i skogen. Hela vårt gäng, detta lämnade mig i den lugnande sitsen att jag kunde sitta kvar med de andra som inte jagade när de drog i väg.
Det enda som vi sökte var alkohol och gott sällskap. Vilket vi alltid hade. Man kan säga hur fel den sidan av samhället är men ingen anar hur underbar den sidan är. Självklart är det skit med misshandlar, dödsfall, hot och så vidare. Men det finns en så vacker sida också, som är så svår för utomstående att se. Håller du på dig själv, spelar rent och rakt så gör du dig samtidigt respekterad. Då har du kvar dina folk och väljer du rätt människor så kommer du alltid att ha en skyddad rygg.
Jag minns alla slagsmål, alla slag, alla knivar, alla skjutvapen … jag minns allt hemskt men jag kan inte blunda för hur bra jag mådde, för jag var accepterad, jag var respekterad och jag har folk som backar min rygg. Det har jag än fastän inte lika många.
Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden ibland, till allt det fina, och jag är rädd att det andra ska hinna ikapp mig.

Likes

Comments

Man kan nog säga att jag börjar tröttna rejält på detta.
Jag har länge haft en vårdplan som jag gått med på och som vi har jag jobbat på tillsammans. Det är slut på det nu. Nu har de i stället bestämt sig för att strunta i vad jag säger och bestämma helt själva. Det har än så länge lett till att de planerar sätta in nya mediciner som jag inte vill ha, som jag inte tänker ta. Jag känner helt sonika att om de inte tänker lyssna på mig så finns det ingen anledning till att jag är här. Min kamp har inte varit värd det.
Idag genomgick jag andra behandlingen av ECT. Denna gången sänkte de min elchock då den förra var för hög och ledde till ett väldigt sjukt och dåligt mående. Idag har jag mått bra sedan jag vaknade utan biverkningar. Jag tror att det var sex eller nio behandlingar som jag skulle genomgå och än så länge mår jag inte det minsta bättre. Jag önska försvinna härifrån samtidigt som jag inte tror jag skulle klara mig ute. Dock så tror jag aldrig att jag kommer klara mig själv.
Men på utsidan har jag min katt och den man som jag hoppas få spendera livet med. Varje dag önskar jag att jag slapp lämna min underbara katt, han betyder så otroligt mycket för mig.
Samtidigt som jag ligger här inne så rullar livet på utanför. Jag är sjukskriven från mitt arbete vilket numera är skönt, jag slipper höra alla kränkande ord som kommit mer och mer den senaste tiden. Medan jag verkligen älskar mitt jobb som tror jag inte att jag kommer tillbaka. Jag klarar inte av att höra det som sägs nu. Jag vill inte höra och jag måste skydda mig själv från det.

Likes

Comments

Det är lätt att se hur vården ser ut utifrån det jag har skrivit här. Man ser lätt hur vården har för tajt budget, så borde det inte vara men så är det. En vårdare har kanske fem patienter under sig. De kan inte förändra det. Det som går att ifrågasätta är hur svårt det är att behandla folk med respekt, utan att skrika eller snäsa.
Det finns ändå de som faktiskt gör sitt jobb bra. Nu är klockan efter elva och jag har precis fått medicinen som jag ska ha vid tio. Detta är trots allt en stor miss då det handlar om just mediciner och jag jag fick påminna dem om dem för att få dem. Detta är eftersom det inte finns resurser inom vården och är en sak som folk reagerar på rättfärdigt. Kvinnan som gav mig medicinerna nu var rar, hon berättade att det varit mycket och hon bad om ursäkt. Hennes ursäkt gör det okej, alla gör misstag och så tänker man då med all rätt. I samma situation snäser många av hennes kollegor och går till försvar utan att man hunnit sagt något, det är inte okej.
Vi lever i ett samhälle med tvivelaktig vård och det är allas problem, dock bör de som arbetar inom vården visa värdighet.
Det var faktiskt tack vare kvinnan som jag pratade med ikväll som jag bestämde mig för att upplysa det, hon var en riktig vårdare. Hon var värdig och respektabel. Jag ville även bryta smutskastningen lite med ord om det som vården fortfarande har fått behålla.

Likes

Comments