View tracker

Inlägget skrivs på min mobil, så ursäktar i förväg alla stavfel.

Dessa dagar har varit hektiska, igår mådde jag bara illa men klarade av att sitta i skolan till dyra o göra prov för att sedan dra till stan.

Jag vet inte varför det blir såhär, att jag liksom blir så tankefyllt på nätterna. Att allt kommer på nätterna. Brukar sätta mig o kolla youtube tills mina ögon brinner av trötthet, allt för att slippa tänka.

Har någon här någonsin haft en ätstörning? Då vet ni säkert att den upprepande frågan "Hur fick du Anorexia/en ätstörning?" Är en fråga man inte kan svara på. För man vet inte själv varför eller hur det ens kom. Hur ska man förklara att sårbarheten i den lilla perfektionist genen inte kunde försvara sig från attacker som sker. Många lyckas leva livet utan några som helst psykiska problem, medan andra lever hela livet med dessa demoner.

Jag har fått klart för mig en sak som jag fick höra av min social sekreterare. "Jag tror att du alltid kommer leva på gränsen mellan liv och död. Jag tror inte du kommer leva men du kommer inte heller dö, utan du drar dig upp såfort du är nära". Och det är sant...
Jag lever mitt liv mellan liv och död och jag tror många med andra psykiska ohälsor känner igen sig. Det är en tortyr, för du vet liksom aldrig när du kommer missa att dra dig upp igen. Du vet inte om det en dag bara kommer sluta funka. Jag har legat inne o gått alla Ätstörnings behandlingar i hela Stockholm, haft chans att låsas in på SIS till o med för det inte funkar. Men det kanske bara handlar om att acceptera att jag och mat kommer aldrig ha en bra relation med varandra. Jag och min kropp kommer alltid vara två olika. Min kropp kan ibland vilka en sak som hjärnan inte vill, jag tärs itu av mig själv.

Men vissa stunder i livet kan jag bara må jätte bra, och inte känna av några som helst problem. Det gäller att ta vara på dem stunderna. Sist jag mådde som bäst var innan sommarlovet. Jag hade inga som helst problem, inget skit över samvetet och jag hade lagt ett lugn över livet men vid sommarlovet har allt gått utför fram tills nu. Och inland handlar det om att du mådde bra men inte bra nog att kunna ha vissa människor i ditt liv. Personer som kräver att du går upp i deras nivå hela tiden sänker dig psykiskt och det slutar i psykisk misshandel. Det har jag råkar ut för, och med tanke på vilken syn jag har över min egen hälsa så har jag varit för naiv för att orka inse det.

Men en sak kan jag säga er som aldrig råkat ut för en ätstörning. All tortyr och diciplin vi utövat på våra kroppar har lett till att vi har sån otrolig självkontroll. Den självkontrollen jag hade att kunna stå emot mat i dagar, att sedan se min favorit rätt eller mitt favorit godis framför ögonen på mig och inte tillåta mig själv att ens röra på det. Det handlar inte om bara "svälta" utan all diciplin du utsätter dig för. Att om jag nångång ens smakade på min favoriträtt så straffade jag mig själv något omänskligt efter varje gång. Och sånt har man kvar livet ut, det är en vinst. Att vara noga över att inte utsätta sig för något utan en omfattande analytisk bakgrund. DVS, att jag tänker igenom så jäkla mycket på vad jag gör, för jag är inte direkt en person som förlåter o tröstar mig själv. Jag gör endast saker jag är bekant och trygg med, aldrig något nytt. Gör jag något dumt och kanske får en konsekvens är det jag som är elakast mot mig själv.

INGEN är dömd till att misslyckas, även om hjärnan är invarderad av alla dina demoner kan du ändå alltid bara försöka kompromissa med dem, så dem ger dig mer utrymme till att få starta något nytt. Det kommer gå, ingen kommer förlora för det ska ni inte. Förlora aldrig mot er själva.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Helt otroligt stark text, Det är en äcklig sanning bakom den här dikten av Iman Talabani. Just nu pluggar jag arslet av mig som jag gjort alla nätter hela veckan. Hör o häpna!

Likes

Comments

View tracker

Hej du som läser, hur har dagen varit för dig? :p

Min har varit rätt så katastrofal, men annars är det bra tack. Jag kan inte säga mycket, men det är mycket som händer. Idag var det ännu ett samverksanmöte mellan typ alla instanser som kretsar kring mig, soc, ätstörningsbehandlingen, terapeften och psykologen... och såklart jag.

Något händer med mig innan alla dessa möten, jag tappar fokus, skakar, hyperaktiverar mig, zoomar ut. Engelskan och bilden var nog dem tuffaste ämnena för dagen, där var all koncentration som väck. Ska alltid hålla på o springa runt i klassrummet och fixa o dona, som en galning. Öppna fönstret, stänga fönstret, kolla till gardinerna, ställa mig upp, hämta ''ett papper'', dricka vatten, fly undan och få tiden att passera. På bilden lyckades jag rita två fönster som mest 😁

Men jag har märkt att jag är på fel spår ut i livet. Ett tag ska jag bara ta det lugnt nu. Jag har gång på gång riskerat min familjs hälsa och ekonomi genom att skada mig själv på alla olika sätt, om inte det ena så är det de andra. Pappa är ensamstående och det känns som att varje gång han tar sig upp igen, så faller jag och han måste dyka ner och rädda mig igen. Det funkar inte, jag kan inte vara så självisk längre. Jag får inte ta ut min ångest på min familj som jag gjort i flera år nu. Det är tufft som fasan, men den här ätstörningen ska bort på ett eller annat sätt.

Jag har gjort dumma saker, riktigt dumma saker. Idag orkar jag inte ha ångest för dem sakerna längre. Jag har gjort saker som kommer sitta fast i mitt minne livet ut, som tryckt ner min självbild. Jag har gjort saker som tryckt ner andra, men det hemskaste är att jag tryckt ner dem jag älskar mest. Att gråta ögonen ur mig är nått jag är van vid dessvärre, men det har nog inte hänt på några månader. Dessa saker kommer jag nog ha ångest över livet ut. Om inte idag, kommer det komma tillbaka när jag är vuxen. Jag har gjort saker som jag trott ska kunnat ta mig ur verkligheten, men det har skapat en ny tuffare verklighet för mig. Jag har länge trott att jag bara kan kompensera det jag missat under min Anorektiska period med obegränsad frihet och ''yolo'' skit.

Jag ska inte nämna några namn, men en person jag verkligen tyckte om förut sa en gång till mig ''Bea, du är en jätte fin tjej, du har ett jätte fint hjärta. Men du vet aldrig vad som är bra för dig, du mår skit och det ser jag, du gör saker som får dig att må dåligt. Och jag önska jag kunde hjälpa dig, men du måste hjälpa dig själv.''. Och det är sant! Jag måste det. Idag kom jag till slutsatsen att jag ska avaktivera från det sociala livet en stund, inte omringa mig med människor konstant. Inte vara med människor som inte ser mitt sanna värde.

Jag måste vara för mig själv lite hur svårt och retande det än är. Men jag måste, jag måste rentfå min värdighet, bearbeta dem sakerna som jag länge försökt trycka undan som resulterat i missbruk av olika saker och självdestruktivitet. Dem enda jag behöver ett tag är mina riktiga vänner som känner mig inifrån o ut, dem enda jag kommer prata med på ett tag. Jag ska bli mig själv igen.


Likes

Comments

Ikväll tänker jag lite extra mycket. Jag kände inte ''dig'' så pass länge, och inget du gjort gör mig ''ledsen'' längre. Jag hatar dig bara lite. Med dig i mitt liv blev jag så inåtvänd, jag pratade knappast med mina vänner, och särskilt inte om dig. Jag visste liksom vilken idiot du va, nånstans visste jag det, för jag vågade inte prata om dig med någon.

Hur kan någon gå från att verkligen bara vara någon du ser ibland i skolan och ler mot, till att ha ställt om allt i hjärnan för dig. Hur kan någon få en att känna att allt som är fel, är så himla rätt? Hur kunde jag tro att det var rätt?

Han öppnade mig som en bok och klottrade i den, genom att läsa sidor som ingen annan fått förut, och skrev sitt namn i varje sida. Lärde känna alla mina svagpunkter, som om vi känt varandra hela livet, bara för att vända dem emot mig. Och idag går han runt med det där jävla flinet, som om han inte känner mig, som får en att tro att djävulen flugit in i honom. Men det är synd om han ändå, han är så blind att han inte kan skilja mellan äkta och fake, som hans klockor, lol. -Jag förlåter dig ändå, mina föräldrar har alltid lärt mig att man alltid ska förlåta människor som inte vet bättre, deras tid kommer snart, du behöver inte oroa dig.-

Hur överlever man något sånt här? Helt enkelt att inte låta sig själv manipuleras, han vill inte ha dig, han är bara uttråkad. Det är svårt att tro det, han har ju gjort så mycket för mig. Men sanningen är att det har han inte, men han tar säkert upp det så många gånger att du börjar tro att han räddat ditt liv. (Eller hon, men säger han för de enklast)

Enda sättet att överleva är att se förbi alla bra saker, du måste öppna ögonen för hans dåliga sidor. Även om han följer med dig enda till din dörr för att se till att du är hemma tryggt. Ändå om han ringer och frågar om du är hemma efter en sen kväll ute, och möter dig 4 på morgonen för att du är självmordsbenägen, och även om han alltid får dig at må bättre. Han har fortfarande bara tråkigt. Även om han tar hand om dig efter fester när du är jätte full, så måste du ändå ställa dig frågan ''varför tog han med mig från första början?''. Precis. Du måste kunna se baksidan.

Det kommer komma en dag då jag kan älska någon påriktigt, och den personen kommer älska mig, och då kommer jag glömma killen som fick mig att flyga så högt för sin egen skull, för att sedan springa upp mot mig 11 på kvällen när jag går ensam, skrika lungorna ur sig och låta mig sedan gå hem livrädd för att behöva se han igen.

Och det är synd, det blir synd om min kommande pojkvän, han kommer ha ett helvete för att få mig och lita på honom, tack vare "Dig". "Du" är skyldig min framtida älskare en rejäl ursäkt.


Likes

Comments

Hejhopp, nu ska vi se hur länge jag kan hålla den här bloggen..

Försökte fixa en header men nope, inget av mina 60 redigeringsprogram förstod jag mig på, blir typ vansinnig :(

Okej, det kanske inte är det första intrycker ni ville ha från mig, en gnällspik. Jag är kanske lite så ibland, hamnar snabbt i det negativa, världen-går-under scenariot, ger folk fel intryck. Men egentligen är jag snäll... med lite svängande humör...

Jag heter Beatrice, jag är en boll som kastas lite mellan olika stationer i livet. Jag är 17 år, alltså född 99, och bor Norr om Stockholm. Jag har ingen aning om hur man ens tar hand om en blogg, haha.

Vad ska vara speciellt med denna blogg? Alltså vi har typ redan 6 miljarder bloggare som bloggar om varumärken och hit och dit och gör Youtube videos och matas av materiell lycka. Det gör mig inte glad ens, Vill bloggare verkligen skriva ett helt inlägg om en klocka från typ Daniel Wellington? Nej, det vill dom inte.

Här kommer i alla fall jag försöka skriva av mig, och jag förväntar mig inte att någon ska läsa den här bloggen, för jag tror inte ens jag kommer kunna underhålla den. Men fortsätter ni läsa tror jag helt klart ni kommer känna igen er i massor av saker jag skriver. Jag är inte intressant, men det jag skriver om bör upplysas...

Likes

Comments