Det var fan längesen man skrev här, det händer så mycket att man inte orkar med vissa saker.

Jag har tänkt på dehär med ångest mycket. Ångest är ett så komplext ord, bara att beskriva ordet ger mig ångest. Ångest är helt enkelt att hjärnan tvingar dig att tänka på något, och trggar igång ett negativt tänkande som senare eskalerar till en överlag väldigt äcklig känsla i kroppen där man antingen sjunker i blodsocker och känner hopplöshet inför livet, eler att kallsvettnigar förekommer, eller att man inte kan sitta still och adrenalin kickar igång. Men ingens ångest är lik någon annans. Vissa blir hyper vid ångest, vissa gråter, andra självskadar.

Min ångest är väldigt påtaglig, den eskalerar snabbt till att må dåligt över allt, exakt allting. Jag kan må dåligt över saker som till o me gör mig glad eller saker som faktiskt går bra i livet. Jag kan fastna i timmar, jag kan även få ångestpåslag i skolan och börja springa runt som en låga. Och när jag har ångest finns det inget som kan stoppa mig, inget kan dra fokuset från allt som händer i hjärnan.

Bara några enstaka människor kan tillrätta mig, en av dem är min pappa. Det är inget dem gör, utan bara av att prata med dessa personer så sätter sig allt på plats, iallafall ett tag, och stoppar mig innan det brinner i skallen. Därför är jag mer emotionellt inne i vissa personer än andra. Vissa vänner är bara mina livslinor, medan andra bara orkar jag inte med och speciellt inte när jag har ångest.

Det är för jobbigt att ens ha ångest över att man har ångest, övr att man har litet temperament, att man har så kort stubin, man tänker varför just jag? Förut sa en person på en ätstörnings klinik till mig att andas i ''fyrkant'' med djupa andetag, jag satt där och nickade och lovade att försöka, sedan när ångesten slog igenom så påminde mig personalen att ''andas i fyrkant'' och en parad av svordomar och ''fuck you era hjärndöda horor'' flög skamlöst ut ur min mun, jag tystade alltid ner dem, för när ångesten är så pass påtaglig så räcker ett ord och man exploderar och man klöser till direkt. Nej, andas i fyrkant hjälper inte. Att slå i en boxningssäck hjälper inte, och inte fan hjälper medicinering heller. Vad som hjälper är tyvärr att kedjeröka, bråka, gråta, tänka osv. Det var så jag gjorde, men jag förstod inte själv att jag fastnade i ångestgen då.

Jag testade då en ny grej, att inte göra nått som ger mig ångest, det var inte heller smart för då satt jag bara hemma och kollade film för att undvika att göra saker som ger mig ångest. Men nyligen märkte jag en ny sak, att bara ta itu med det som ger mig ångest, alltid försöka vara snäll mot dom jag älskar mest så jag inte känner att jag gör något fel, att träffa personer som inte har något med min ångest att göra så man får en undanflykt från hjärnan, att vara med dem man oftast får ångest över för man inte tycker man räcker till som t.ex vän/dotter/syster osv. Alla kanske inte förstår men när ångesten är så komplex då skrivs varenda andetag du tar ner, och du kommer minnas allt i resten av ditt liv. Det är en press att göra allt perfekt så man slipper minnas vad man inte gjorde i resten av sitt liv. Men allt som funkar för stunden driver även människan ett steg framåt till nästa steg i livet/dagen eller timmen. Jag är en person som kräver ofantlig tålamod från mina närmaste för annars kan jag inte vara kvar i deras omgivning, men näär en person i min omgivning kräver tålamod från mig så utbryter det ofta i plågsamma konflikter och stämningar.

Det är ett livspussel jag aldrig kommer kunna lösa, men tills dess får jag ta allt minut för minut , för det är så jag funkar. Tyvärr så kan man inte ha för höga förhoppningar på mig som vän. För då kan man räkna med att jag drar mig ur. Krav och förhoppningar ger mig grovt mycket ångest men det är nog lite så med alla. Men därför tycker jag inte att man ska ställa krav på sina vänner för det kan bli psykiskt jobbigt och i mitt fall är man inte min vän längre om man ställer krav på mig. Man måste ta allt minut för minut med mig och folk som oftast stånkas med ångest. Tyvärr.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

En sak har pågått länge, väldigt väldigt länge...

Kortfattat har jag stånkats med Anorexia i ca 5 år, har blivit frisk, sjuk, frisk, sjuk osv under dessa år. Jag slutade gå på mina behandlingar April det här året och skrev officiellt ut mig själv i Augusti, så jag har aldrig blivit friskskriven. Jag ljög för alla och sa att jag blivit friskskriven och att jag känner mig jätte frisk. Så va inte läget. Man är inte frisk bara för att man mår lite bättre och äter lite bättre under en sommar liksom. Idag önskar jag att jag fullföljde min behandling för jag tror att den där friskskrivningen hade stoppat mig...

Stoppat mig från att gå ner till min andra näst lägsta vikt igen, stoppat mig från att ännu en gång ockupera mitt huvud med räknande och nojja över vad jag tillåter mig själv äta. Men det är inte så hemskt denhär gången. Jag har sjukdoms insikt och mitt psykiska tillstånd är inte lika alarmerande den här gången. Jag är helt enkelt inte dum i huvudet den här gången. Men det är sättet jag handskats med allt som är läskigt, hur jag har vant mig själv vid att inte äta på timmar, hur min kropp är van vid svält och bara kan äta om jag verkligen känner för det. Det har gått snabbt som fasen, för nu är jag fysiskt på ruta ett igen.

Men eftersom att jag inte är dum i huvudet den här gången så lät jag mig själv via min husläkare remitteras till alla ätstörningskliniker i Stockholm, där jag redan varit inlagd i förut. Kan säga att det varit jobbigt, alla möten och ''utredningar'' rent psykiskt. Jag har haft svar till allt men ändå inget den här gången. Den svåraste frågan är alltid ''Vad triggade igång dig den här gången?''. Alla mina svar är så fjantiga och ynkliga, dem måste garvat efteråt.

Detta slutade med att alla kliniker hade ett möte där dem diskuterade mig. Kan säga att 2 av 3 kliniker har gett upp på mig helt. Ena sa att dem inte tror att jag någonsin blir frisk, tror att jag kommer falla tillbaka sålänge jag bor där jag bor och går i den skolan jag går i, dessutom har jag tydligen listat ut alla sätt att fuska. Riktigt löjligt. Den andra ville ha in mig om jag GARANTERADE att jag håller mig frisk efter utskrivning, och jag vet att jag inte är rätt person att garantera saker. Varken det gäller skolan, förhållanden, familj eller sjukdom. De sa även att jag måste gå med på att sitta kvar i behandling minst ett och ett halvår, för långt, och att dem är skeptiska eftersom jag för längesen listade ut hur man fuskar där också.

Men det var en av dem, Stockholm Center för Ästörningar, som öppnade sina dörrar för mig utan ett enda ord. Man kan säga att dem kunnat hantera mig bäst men ändå sämst. Det var där jag blev 10x sjukare psykiskt. Den här gången erbjöd dem mig vuxenavdelningen, eftersom att folk under 18 läggs in med föräldrar och den banan vill jag inte åka på igen. Jag tänkte först göra det. Dem hade liksom tänkt ut ett koncept för mig, hade en plan färdig. Det kändes sjukt att jag ännu en gång skulle in på SCÄ, efter allt jag gått igenom där för drygt 2-3 år sen. Men jag vet att det inte kommer hjälpa mig i slutändan. För dem är bäst på att göra allt sämre.

Så jag har kommit fram till att göra allt själv. Arbeta själv med att gå upp i vikt och den här gången hålla mig där uppe. Det här är inget liv, det är inget liv att må dåligt av ångest hela tiden, att en 17 åring sitter fast i en 12 årings kropp. Jag kan det här själv, jag har gjort det så många gånger så nu kan jag göra det själv. Detta innebär mycket, kommer må så jävla dåligt men kommer även må bättre än någonsin. Så mitt årslöfte inför 2017 är att på egen hand, bli av med skiten HELT OCH HÅLLET!!!!


Likes

Comments

Inlägget skrivs på min mobil, så ursäktar i förväg alla stavfel.

Dessa dagar har varit hektiska, igår mådde jag bara illa men klarade av att sitta i skolan till dyra o göra prov för att sedan dra till stan.

Jag vet inte varför det blir såhär, att jag liksom blir så tankefyllt på nätterna. Att allt kommer på nätterna. Brukar sätta mig o kolla youtube tills mina ögon brinner av trötthet, allt för att slippa tänka.

Har någon här någonsin haft en ätstörning? Då vet ni säkert att den upprepande frågan "Hur fick du Anorexia/en ätstörning?" Är en fråga man inte kan svara på. För man vet inte själv varför eller hur det ens kom. Hur ska man förklara att sårbarheten i den lilla perfektionist genen inte kunde försvara sig från attacker som sker. Många lyckas leva livet utan några som helst psykiska problem, medan andra lever hela livet med dessa demoner.

Jag har fått klart för mig en sak som jag fick höra av min social sekreterare. "Jag tror att du alltid kommer leva på gränsen mellan liv och död. Jag tror inte du kommer leva men du kommer inte heller dö, utan du drar dig upp såfort du är nära". Och det är sant...
Jag lever mitt liv mellan liv och död och jag tror många med andra psykiska ohälsor känner igen sig. Det är en tortyr, för du vet liksom aldrig när du kommer missa att dra dig upp igen. Du vet inte om det en dag bara kommer sluta funka. Jag har legat inne o gått alla Ätstörnings behandlingar i hela Stockholm, haft chans att låsas in på SIS till o med för det inte funkar. Men det kanske bara handlar om att acceptera att jag och mat kommer aldrig ha en bra relation med varandra. Jag och min kropp kommer alltid vara två olika. Min kropp kan ibland vilka en sak som hjärnan inte vill, jag tärs itu av mig själv.

Men vissa stunder i livet kan jag bara må jätte bra, och inte känna av några som helst problem. Det gäller att ta vara på dem stunderna. Sist jag mådde som bäst var innan sommarlovet. Jag hade inga som helst problem, inget skit över samvetet och jag hade lagt ett lugn över livet men vid sommarlovet har allt gått utför fram tills nu. Och inland handlar det om att du mådde bra men inte bra nog att kunna ha vissa människor i ditt liv. Personer som kräver att du går upp i deras nivå hela tiden sänker dig psykiskt och det slutar i psykisk misshandel. Det har jag råkar ut för, och med tanke på vilken syn jag har över min egen hälsa så har jag varit för naiv för att orka inse det.

Men en sak kan jag säga er som aldrig råkat ut för en ätstörning. All tortyr och diciplin vi utövat på våra kroppar har lett till att vi har sån otrolig självkontroll. Den självkontrollen jag hade att kunna stå emot mat i dagar, att sedan se min favorit rätt eller mitt favorit godis framför ögonen på mig och inte tillåta mig själv att ens röra på det. Det handlar inte om bara "svälta" utan all diciplin du utsätter dig för. Att om jag nångång ens smakade på min favoriträtt så straffade jag mig själv något omänskligt efter varje gång. Och sånt har man kvar livet ut, det är en vinst. Att vara noga över att inte utsätta sig för något utan en omfattande analytisk bakgrund. DVS, att jag tänker igenom så jäkla mycket på vad jag gör, för jag är inte direkt en person som förlåter o tröstar mig själv. Jag gör endast saker jag är bekant och trygg med, aldrig något nytt. Gör jag något dumt och kanske får en konsekvens är det jag som är elakast mot mig själv.

INGEN är dömd till att misslyckas, även om hjärnan är invarderad av alla dina demoner kan du ändå alltid bara försöka kompromissa med dem, så dem ger dig mer utrymme till att få starta något nytt. Det kommer gå, ingen kommer förlora för det ska ni inte. Förlora aldrig mot er själva.

Likes

Comments

Helt otroligt stark text, Det är en äcklig sanning bakom den här dikten av Iman Talabani. Just nu pluggar jag arslet av mig som jag gjort alla nätter hela veckan. Hör o häpna!

Likes

Comments

Hej du som läser, hur har dagen varit för dig? :p

Min har varit rätt så katastrofal, men annars är det bra tack. Jag kan inte säga mycket, men det är mycket som händer. Idag var det ännu ett samverksanmöte mellan typ alla instanser som kretsar kring mig, soc, ätstörningsbehandlingen, terapeften och psykologen... och såklart jag.

Något händer med mig innan alla dessa möten, jag tappar fokus, skakar, hyperaktiverar mig, zoomar ut. Engelskan och bilden var nog dem tuffaste ämnena för dagen, där var all koncentration som väck. Ska alltid hålla på o springa runt i klassrummet och fixa o dona, som en galning. Öppna fönstret, stänga fönstret, kolla till gardinerna, ställa mig upp, hämta ''ett papper'', dricka vatten, fly undan och få tiden att passera. På bilden lyckades jag rita två fönster som mest 😁

Men jag har märkt att jag är på fel spår ut i livet. Ett tag ska jag bara ta det lugnt nu. Jag har gång på gång riskerat min familjs hälsa och ekonomi genom att skada mig själv på alla olika sätt, om inte det ena så är det de andra. Pappa är ensamstående och det känns som att varje gång han tar sig upp igen, så faller jag och han måste dyka ner och rädda mig igen. Det funkar inte, jag kan inte vara så självisk längre. Jag får inte ta ut min ångest på min familj som jag gjort i flera år nu. Det är tufft som fasan, men den här ätstörningen ska bort på ett eller annat sätt.

Jag har gjort dumma saker, riktigt dumma saker. Idag orkar jag inte ha ångest för dem sakerna längre. Jag har gjort saker som kommer sitta fast i mitt minne livet ut, som tryckt ner min självbild. Jag har gjort saker som tryckt ner andra, men det hemskaste är att jag tryckt ner dem jag älskar mest. Att gråta ögonen ur mig är nått jag är van vid dessvärre, men det har nog inte hänt på några månader. Dessa saker kommer jag nog ha ångest över livet ut. Om inte idag, kommer det komma tillbaka när jag är vuxen. Jag har gjort saker som jag trott ska kunnat ta mig ur verkligheten, men det har skapat en ny tuffare verklighet för mig. Jag har länge trott att jag bara kan kompensera det jag missat under min Anorektiska period med obegränsad frihet och ''yolo'' skit.

Jag ska inte nämna några namn, men en person jag verkligen tyckte om förut sa en gång till mig ''Bea, du är en jätte fin tjej, du har ett jätte fint hjärta. Men du vet aldrig vad som är bra för dig, du mår skit och det ser jag, du gör saker som får dig att må dåligt. Och jag önska jag kunde hjälpa dig, men du måste hjälpa dig själv.''. Och det är sant! Jag måste det. Idag kom jag till slutsatsen att jag ska avaktivera från det sociala livet en stund, inte omringa mig med människor konstant. Inte vara med människor som inte ser mitt sanna värde.

Jag måste vara för mig själv lite hur svårt och retande det än är. Men jag måste, jag måste rentfå min värdighet, bearbeta dem sakerna som jag länge försökt trycka undan som resulterat i missbruk av olika saker och självdestruktivitet. Dem enda jag behöver ett tag är mina riktiga vänner som känner mig inifrån o ut, dem enda jag kommer prata med på ett tag. Jag ska bli mig själv igen.


Likes

Comments

Hejhopp, nu ska vi se hur länge jag kan hålla den här bloggen..

Försökte fixa en header men nope, inget av mina 60 redigeringsprogram förstod jag mig på, blir typ vansinnig :(

Okej, det kanske inte är det första intrycker ni ville ha från mig, en gnällspik. Jag är kanske lite så ibland, hamnar snabbt i det negativa, världen-går-under scenariot, ger folk fel intryck. Men egentligen är jag snäll... med lite svängande humör...

Jag heter Beatrice, jag är en boll som kastas lite mellan olika stationer i livet. Jag är 17 år, alltså född 99, och bor Norr om Stockholm. Jag har ingen aning om hur man ens tar hand om en blogg, haha.

Vad ska vara speciellt med denna blogg? Alltså vi har typ redan 6 miljarder bloggare som bloggar om varumärken och hit och dit och gör Youtube videos och matas av materiell lycka. Det gör mig inte glad ens, Vill bloggare verkligen skriva ett helt inlägg om en klocka från typ Daniel Wellington? Nej, det vill dom inte.

Här kommer i alla fall jag försöka skriva av mig, och jag förväntar mig inte att någon ska läsa den här bloggen, för jag tror inte ens jag kommer kunna underhålla den. Men fortsätter ni läsa tror jag helt klart ni kommer känna igen er i massor av saker jag skriver. Jag är inte intressant, men det jag skriver om bör upplysas...

Likes

Comments