View tracker

När vi gick hos Fryklund och skulle få hjälp att få vårat första barn så kom det fram att jag hade en underfunktion i sköldkörteln och behövde äta levaxin för att få en balans i kroppen.

Ett tag gick det bra, jag tog mina tabletter och gick på regelbundna besök för att ta prover för att se att TSH nivåerna låg som de skulle.

Men sedan har jag varit så glömsk och har misskött tabletterna i perioder, skött mig i några månader och sedan varit utan dom igen.

Nu har jag missat att ta, eller rent ut sagt struntat i att ta dom för att jag inte orkat hålla reda på det. Jag har försökt att ställa den där jävla burken på alla möjliga ställen för att jag inte ska glömma ta dom. På fläkten, på diskbänken, i badrumsskåpet bredvid tandborsten, på nattduksbordet. Ja men ni vet. Men även fast jag ser burken så "orkar jag inte" ta dom. Jag vet inte vad det sitter i. Det här måste jag ju lära mig eftersom jag kommer behöva ta dessa piller varje dag i resten av mitt liv.

Igår kväll låg jag och tänkte på det här och kollade om jag hade några tabletter att ta ut. Senaste ordineringen hade gått ut, det fanns 4/4 uttag kvar. Det var över ett år sedan jag fick receptet på dom och jag har inte hämtat ut en burk ens.

Idag tog jag mig i kragen och ringde vårdcentralen så att jag får komma och ta ett prov för att se hur mycket som behöver tillsättas.

Det är ju inte konstigt att jag känner mig så trött ständigt, ont i huvudet konstant och en massa massa andra konstigheter i kroppen.

Levaxinet innehåller ett hormon som behöver tillsättas för att kroppen ska fungera riktigt. Tillsätts inte det här hormonet så går kroppen på lågvarv och ämnesomsättningen blir låg.

Jag känner igen mig på de flesta symtom här och förstår inte varför jag låtit bli att ta tabletterna och skulle få slippa må så konstigt. Jag bannar mig själv för det och den här gången lovar jag mig själv att sköta det.

Måste bara ta ett TSH prov och vänta på samtal ifrån läkaren. Jag får väl ställa alarm på telefonen för att komma ihåg tills det faller in naturligt...

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej,

Det var ett tag sedan och jag kände att det var dags för ett inlägg.

För 3 veckor sedan så började vi med nutrilett shaker och tänkte leva på det i 2 veckor till att börja med. 5 shakes om dagen. Vi klarade av det i 5 dagar, sedan gav vi upp eftersom vi gick hungriga hela dagarna nästan och kände ett sådant sug efter att få tugga.

Vi bestämde oss för att satsa hårdare på att lära in oss på en ny livsstil, men som är mer hållbar i längden. Vi äter inte pasta, bröd, ris och socker etc. Än så länge går det jättebra och sötsuget försvann för längesedan.

Man känner sig nästan aldrig hungrig nu mer och maten mättar bättre utan dessa kolhydrater. Jag känner mig piggare och gladare, mindre svullen.

Det har verkligen gått över förväntan!
För 3 veckor sedan vägde jag 69.9 kg, idag var vågen 64.0 kg. -6 kg på endast 3 veckor tycker jag är en bra början och ger mig ännu mer motivation!

Jag har hypotherios, vilket bland annat medför låg ämnesomsättning och jag trodde det skulle vara jättekämpigt. Så jag är nöjd med det jag åstadkommit hittills!
Egentligen tycker jag inte att det syns mer än att svullnaden minskat och jag ser inte längre gravid ut.

För 3 veckor sedan var jag svullen och kunde knappt stänga igen byxorna längre.
För 3 veckor sedan slutade jag äta godsaker typ alla dagar i veckan. Slutade med läsken. Slutade med brödet och allt skit. På 3 veckor har det faktiskt gett lite resultat!

Jag suktar inte efter att bli smal som en pinne. Inte heller att bli en vältränad träningsnarkoman för jag har aldrig och kommer antagligen aldrig att tycka om att träna. 😅

Jag vill bara få bort lite mage, lår, armar osv. Jag vill känna mig nöjd i min egen kropp. Jag vill kunna köpa kläder utan att behöva tänka på att det måste vara löst åtsittande kläder. Man hittar alltid en massa fint men som ser ut som korvskinn när man tar på sig det.

Jag bryr mig inte om mina bristningar efter mina 2 barn. Jag bryr mig inte om att min mage är dallrar och degig efter graviditeterna. Men jag vill inte se plömsig ut och känna mig som en ballong. 😁

Jag har även en vettig anledning till att minska i omkrets. Jag och Anders ska nämligen gifta oss i sommar och jag vill ju inte se ut som en säl när jag står där framme i kyrkan.

Det är lång tid kvar, i augusti gifter vi oss så än har jag lite tid på mig. 😄

Likes

Comments

View tracker

Goddagens,

vid 09-tiden så bestämde vi oss för att gå ut en stund i det finfina vädret. Lowe somnade snabbt i vagnen, Mio åkte rutschkana och bakade sandkakor åt mig. Efter en stund kom mormor och höll oss sällskap. Lowe vaknade efter ungefär 30 min så jag drog på honom överdragsbyxorna och så fick han också vara med och känna på sanden osv.

Något skeptisk men nöjd i ca 5 minuter. Mio gungade Lowe på gungan och det var ju superskoj när det kittlades i magen. Sedan blev Mio avig och skulle såklart gunga på samma gunga som Lowe, men när jag tog med Lowe till rutschkanan så skulle Mio åka där istället. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Lowe blev missnöjd och Mio tjurade på när svartsjukan kröp in i honom.

Det är ju så svårt sådana gånger eftersom Lowe skriker så fort jag sätter ifrån mig honom.

Vi fick helt enkelt gå in eftersom barnen tjurade ikapp med varandra.
Mormor följer med oss in och blir alldeles ställd när de nästan tävlar om vem som kan skrika högst, ja man skulle åtminstone kunna tro det...

Hon sa det..."Jag ska vara ärlig och säga...Jag skulle antagligen bli mer galen än du blir! 😯"

Det är sådana gånger som man känner att man blir som helt tom i kroppen, får stirr och vill bara lämna dom och gå. (Skulle aldrig hända SÅKLART, men det tär på en.)

Sedan åt dom lunch, Mio lekte med den magiska sanden i 5-10 min innan han blev less. Mormor gick hem och jag försöker roa Lowe som inte vill någonting alls.

Veckan som varit har Lowe varit en ängel, på ren svenska. Han har verkligen varit supersnäll och nöjd! Men då blir Mio desto värre istället. 😁 De byter av varandra de här 2, men men...Lite variation blir det ju i alla fall!

Måndagar och tisdagar (efter dagis) är värst, Mio är trött och har samtidigt en sådan energi.

Men man drar sig för att göra något med barnen då det är såhär. Man håller sig hemma bara för att undvika jobbiga konflikter. Mio är så grymt envis och tjurig så när han bestämt sig för något och ger man inte efter så blir det kaos, och man vill ju inte att han ska få som han vill jämt. Det funkar liksom inte. Blä.

D e t . B l i r . B ä t t r e

Men vet ni? Jag älskar dom gränslöst mycket, alltid! Och dom kommer alltid att vara de goaste barnen för mig❤ Jag är en stolt mamma till mina barn.

Likes

Comments

Godkväll,

Idag tog jag med mig Mio till Leos Lekland för att få tankarna på någonting annat en stund. Anders och Lowe stannade hemma.
Meningen var att vi skulle åka dit tillsammans med Simone och Albin m.fl men det visade sig att stackars Albin blev dålig så de fick vända hem igen. Vi stannade kvar med Vicky och Oliver (som vi dessvärre knappt träffade eftersom Mio var så upptagen med alla annat kul) 😄.

Jag sprang och jagade Mio där inne runt runt, överallt. Man hinner knappt blinka så är han borta och man får springa och jaga honom. 😅 Men han hade roligt, både han och jag svettades efter allt spring.

Sedan skulle vi äta lite lunch, men det var en sådan låång kö för att ens beställa maten där så jag bestämde att vi skulle äta på IKEA istället. Vi, eller åtminstone jag, kände mig nöjd!

Vi hade en mysig lunchstund Mio och jag! Han satt så lugnt och fint, petade lite i maten, tog någon enstaka tugga innan han sprang iväg till lekhörnan på Ikeas restaurang. När vi skulle gå mot bilen så blev han jättearg, för han ville så gärna stanna och så kom han på att han skulle äta mer efter att jag redan kastat maten. Fick bära ut en arg 3 åring till bilen och där tvärslocknade han.

Vi kom hem till ett nystädat hem, som fick vara städat i 5 min innan det var kläder på golvet, smulor på rumsmattan osv. 😁

Man kan inte släppa tankarna på Tösen här hemma. Man ser henne hela tiden i ögonvrån. Hennes mat och vattenskål står kvar där det stod innan hon lämnade hemmet. Hennes korg står kvar likadant, filtarna är orörda. Hennes koppel ligger i bilen.

Igår kväll kunde jag inte somna. Jag låg och målade upp bilder i huvudet hur hon liksom sprang glatt och hoppade fram mellan molnen. Alla minnen med henne dyker upp. Jag är glad som fick dela alla fina stunder med henne. Min älskade fjantiga lilla vovve! Det var det första veterinären sa, att hon var en väldigt känslig vovve som skriker åt minsta lilla. Det var hon! Det räckte med att man satte foten någon cm ifrån henne så skrek hon för att hon trodde att man klev på hennes päls. Hon studsade upp och flyttade på sig. Lillfjanten❤
Det var lite som att hon skrek i förebyggande syfte om hon trodde något skulle göra ont. Lilltösen ♡

Mitt i alltihop så får man som dåligt samvete för att hon inte fått den uppmärksamhet som hon fick innan våra barn kom till världen. Jag kunde ofta komma på mig själv att, "-Men Dessan, nu måste Tösen få kramas! Få känna kärlek!"

Jag saknar det här att sitta i fåtöljen och känna hur hennes lilla nos kommer och buffar på min hand när hon vill bli klappad.

Eller hur hon knuffade på vattenskålen då vattnet var slut.

Alla tyckte om Tösen!
Usch, vad jag saknar henne!
Jag önskar att hon hade blivit frisk efter den första operationen, och att hon hade mått bra nu och varit vid liv! 😢

Anders badade Mio ikväll, och jag hörde hur Mio ställde frågan...Kommer Tösen tillbaka sen?

-Nej gubben, Tösen kommer tyvärr inte komma tillbaka sen. 😢

Likes

Comments

Så var den dagen här, den dagen vi djurägare fruktar allra mest.
Dagen då vår fyrbenta familjemedlem fick somna gott.

Jag tar det hela från början.

I onsdags så reagerade jag på att vår hund Tösen tvättade sig hela tiden, något var konstigt. Jag tänkte att hon kanske skulle börja löpa och att det berodde på det. Jag tittade, men kunde inte se någonting. (Eftersom hon då slickade rent hela tiden.)

Så kom skärtorsdagen och hon fortsatte tvätta sig och började även flåsa så otroligt.
Det var inte så att hon behövde gå ut, för hon hade just varit ute och gjort ifrån sig. Hon fortsatte bara, men jag kunde fortfarande inte se någonting som var fel. Inte förrän sent på kvällen då jag tittade än en gång och såg hur det rann som gula flytningar ur henne.

Anders åkte in med henne till Djursjukhuset och det blev en akut operation mot livmoderinflammation. Ett livshotande tillstånd som man ska se allvarligt på! Hade vi inte uppmärksammat detta så hade hon antagligen dött här hemma.

Operationen gick bra och hon fick komma hem på fredagen. Hon var trött och hade ingen aptit efter operationen. Vi gav henne 2 olika mediciner som hon fått utskrivet. Vi reagerade på att hon kissade så enormt. Hon kunde sitta i 2 minuter varje gång vi var ut, och hon kissade en 4-5 gånger varje gång. Vi ringde in och frågade om medicinen var vätskedrivande men det var dom inte, det kunde vara för att hon fått dropp som hon kissade så.


På måndagen så skickade Anders iväg mig för att åka lite slalom för att få lite egentid, få vara ifrån barnen lite innan han börjar jobba igen. Sagt och gjort så tog jag med mig lillasyster och åkte till Sidsjön.
Vi åkte i ett par timmar, sedan ringde Anders mig och sa att det rann vätska från Tösens sår på magen. Jag bad honom ringa till veterinären. De ville att vi skulle komma in med henne så jag och Emelie åkte hem, sedan tog Anders med sig henne medan jag var hemma med barnen.

Hon hade fått en varböld innanför såret och hade 40 i feber. Hon hade även urinvägsinfektion, därför hade hon kissat som hon gjorde.
Det blev en operation till.

Vi fick beskedet att det kunde gå hur som helst. Det var 50/50 chans att hon skulle klara av detta.
Det visade sig att hon hade en infektion i munnen som ställde till det så att antibiotikan inte bet riktigt på henne. Detta kunde inte åtgärdas förrän först om 1 månad efter operationerna. Och det var höga risker att komplikationer skulle bli efter operationerna i och med att antibiotikan inte hjälpte.

Vi hade maxat gränsen på försäkringen på henne. Hon var försäkrad upp till 60 000;- men nu var vi uppe i 69000:- (innan försäkring stått för sin ersättning). Om någon komplikation skulle uppstå så skulle vi få stå för hela beloppet själva, närmare 25 000:- till. Att fixa tänderna på henne skulle kosta mellan 10 000:- - 15 000:- och det är ju inte heller något som försäkring täcker. Efter mååånga fram och tillbaka så tog vi tillsammans beslutet att hon skulle få vandra vidare till andra sidan.

Först och främst så började hon komma upp i åldern, hon skulle fylla 10 år i år. Sedan var det höga risker för att det skulle uppstå komplikationer, vilket betyder att hon mest troligt skulle behöva lida igen. Dessutom var vi redan uppe i en hög summa pengar.

Det var ett tungt och jobbigt beslut att ta. Vi ville inte, men kände att det inte fanns någon annan utväg just nu. Veterinärerna tyckte att vi gjorde ett rättvist och ansvarsfullt beslut som valde att låta henne gå vidare.


Det var så jäkla tungt och jobbigt när det var dags! Vi fick en tid ganska snabbt, för att slippa grubbla så mycket om detta. Vi kom dit, skrev på papper och blev hänvisad till det rummet.

Satt och väntade på att vi skulle få träffa vår fina Tös. Efter några korta gråtiga minuter så kom hon innanför dörren. Vi bröt ihop! Satte oss på golvet med henne och bara kramade om, grät och talade om hur mycket vi älskade henne. Förklarade att hon skulle få slippa det onda nu. Usch, det här VILL man inte vara med om.

Någonstans kände man sig så ångerfull när man väl var där. Men samtidigt så var det skönast för henne.
Det gick lugnt och fint när hon somnade in. Klappade, pussade och kramade henne länge innan vi väl gick ut därifrån. Det kändes så jobbigt att bara lämna den livlösa kroppen och gå.......

Men nu sover hon gott, mår bra och har inte ont. Hon springer och leker med alla andra hundar i hundhimlen.

Tösen, världens finaste Tösen! Jag saknar dig redan! Något så fruktansvärt mycket!
Med gråtfyllda ögon. Vila i frid!

Och hur förklarar man för barnen?

Lowe förstår såklart ingenting, men Mio.
Mio förstår ju i alla fall att hon är borta.

Han vet att Tösen har varit sjuk och "legat på sjukhuset." Vi förklarade lite lätt att Tösen har åkt till himlen, så att han inte ska komma senare och fråga efter henne. Det snappade han upp på en gång.

Han har sagt ett flertal gånger.
"-Tösen uppe i himlen."

Det är skönt att han än är så pass liten att han inte riktigt förstår ändå.

Älskade Tösen :'(

Likes

Comments

Hej,

Mio började morgonen med att väcka Lowe 05.30 i morse, men båda killarna var rätt nöjda under morgonen.

Vid 09 tiden gick vi bort till Linda, jag ångrade ganska snabbt att jag gick dit med barnen. 😅 Mio stökade ner hela Milles rum, Lowe var nog trött och lite tjurig. Mio bestämde sig för att han ville blåsa såpbubblor som han hittade, och när jag sa ifrån så blev han vrång.

Vi gick hem och gjorde lunch. Sedan låg Lowe och sov i min famn i 1,5h medan Mio såg på filmen "Hoppa högst" från Astrid Lindgren. Från den filmen har han även börjat med att kalla en S N O R U N G E - och spottar mot en, för precis så gör dom i filmen. 😰

När Anders klivit upp kring 13 nån gång så gick vi bort till mamma så Mio fick leka lite med barnen. Jag sminkade lillasyster och wow vilken brutta. 😄 Blev ju lite avis där då! Hua, vad fin hon blev! 😍(fin innan också såklart)

Lowe skrek....och han skrek...och han skrek. 😬

Lowe fick åka med Anders och handla en hylla jag skulle köpa, i bilen var han tvärflöjt och sov en stund till. Sedan käkade vi päran och korv hos mamma innan vi gick hem och gjorde i ordning för sängen.

Jag vaknade på bra humör idag och har känt mig pigg och glad oavsett om barnen har varit som dom varit.

Jag var så sugen på godis så jag tog och köpte mig lite gotta. Anders jobbar sin sista natt inatt, sedan kommer jag ha honom hemma på nätterna. Sweet

Snart kommer Linda och håller mig sällskap en stund, och lillebror kommer och går ut med Tösen.

Likes

Comments

Godkväll,

Idag har varit en riktig skitdag! Från att jag steg upp i morse tills nu ikväll.

Jag tycker det är viktigt att få öppna sig, inte bara prata eller skriva om allt det där goda och underbara med sina barn. Det är för mig viktigt att få tala om även hur tufft det ÄR, och ansträngande med barn också. Många gånger så tystar man ner det som är dåligt och jobbigt, och bara skryter och mår gott utåt sett av allt det där härliga med barn. Jag tycker man bara läser om hur duktiga alla barn är, och hur felfria alla föräldrar är. Det är ytterst sällan man läser om alla utbrott och ja...Den bittra sanningen helt enkelt.

Det finns så många fantastiska ögonblick dagligen med barnen, sådana ögonblick som inte kan mätas med några som helst andra ögonblick i världen. Sådana ögonblick man aldrig glömmer. Men som sagt, det är även så många ögonblick som man önskar man slapp undan. Som man inte vill vara med i. Men sådant som man faktiskt får räkna med som förälder.

Jag var som jag skrev i mitt föregående inlägg supertrött i morse och ville bara stanna kvar i sängen, tröttheten har hållit i sig hela dagen. Jag har känt mig helt matt och nästan deprimerad. Jag var bra nära att bryta ihop där mitt på dagen då killarna nästan gjorde så jag slet av mig håret. Lowe skrek vad man än gjorde i vanlig ordning, och alltså han skriker ordentligt. Inte bara lite gnölande heller, utan han illvrålar oavsett om man har honom i famnen, försöker leka med honom, sjunga för honom eller annat. Mio märkte att jag var på dåligt humör och då sätter han igång och gör allt för att reta upp mig lite till. Till slut kunde jag inte hålla tårarna inne och Mio frågade om mamma var ledsen...Då får man som dåligt samvete, fråga mig inte varför egentligen, men skyndade mig torka tårarna och försökte se glad ut.

Jag brukar oftast vara väldigt tålmodig, men just idag vaknade jag trött och jävlig och fick helt enkelt en dålig dag idag.

Varför försköna om hur fridfullt det är med småbarn? Det är mer energikrävande och kämpigt än det är mysigt och puttinuttigt. Alla barn är ju olika, så är det såklart. Mina barn är nog mer krävande än många andra. Men ibland känns det som att man är ensammast i världen med att ha så bråkiga barn. Jag vet ju att det inte är så, men ibland så får folk det att verka som att deras ungar alltid gör det bästa.

När Mio var liten till exempel så försökte vi oftast undvika att ta med honom på affärer. Om det gick så åkte en av oss själv för att slippa ha med honom och behöva strida mot honom. Det dröjde länge innan han fick kliva ur vagnen på affärer. Det är fortfarande svettigt eftersom han gör som han själv vill, men det underlättar i alla fall kan jag tycka nu när han förstår liite bättre.

Vi undviker helst att hälsa på folk, eftersom Lowe är som han är. Han är sällan nöjd.
Livet känns faktiskt rätt tråkigt just nu och som jag sagt tidigare, vi längtar tills Lowe växer på sig lite och hoppas på en förändring. Mio är faktiskt lättare att handskas med nu, än då han var lika gammal som Lowe.

Det blir Bättre.


Jag tappade totalt motivationen till att göra någonting åt allt stök som blev värre och värre desto mer klockan gick. Samtidigt som jag bara såg på allt och mådde dåligt över hur stökigt det blev överallt. Hatar när det blir sådär riktigt stökigt överallt som det har en förmåga att bli väldigt fort om man inte håller efter. Bilderna ovan är tagna på förmiddagen, på eftermiddagen vill ni inte veta hur det såg ut här hemma.

Jag plockade undan i köket efter lunchen för att slippa se disk och allt där också. Mot min ork och vilja.

Mio började morgonen med att tjata efter att få gå till affären och köpa godis för sin peng som han fick av farmor och farfar igår. Så efter lunchen så tog jag med mig barnen och gick, det gick faktiskt bra. Utan grin och tjafs. Båda barnen skötte sig exemplariskt! Tack för det, ungar!

Sedan Anders steg upp idag så har Lowe mest varit med honom, själv har jag mest suttit fast i den här fåtöljen och bara längtat till kvällen. Okej, inte riktigt så men nästan.

Efter middagen så tog jag mig an och plockade undan i vardagsrummet och dammsög upp alla smulor som blivit efter Lowes smörgåsrån. Humöret blev något bättre i alla fall, men fortfarande SÅ jäkla trött.


Mio har cyklat och ramlat så mycket på sin balanscykel, eller moped som han själv kallar det, så hela benen är full av blåmärken. Jag trodde först han hade fått utslag men efter en närmare titt så insåg jag att det var fullt av blåmärken han hade.

Nu sover barnen och Anders har gått för att jobba. Bara 2 nätter kvar nu, sedan byter han jobb och kommer att sluta jobba nätter. Då kanske man kan pusta ut om kvällarna när barnen vaknar båda 2 och håller varandra vaken.

Lowe var så supermysig med mig ikväll innan han skulle gå och sova. Anders gav honom gröt och gjorde i ordning honom för natten, sedan kom han för att säga godnatt. Åh vad vi myste, där släppte allt som bara känts eländigt och jävligt idag! Älskade unge! Han KAN faktiskt vara go också. Inte bara jobbig.


Det blir bättre! En dag kommer det att bli bättre!

Älskar er, skitungar!

Likes

Comments

Jag känner mig så jäkla matt.

Igår kväll vaknade Lowe, Anders jobbade natt. Jag försökte med alla medel att få honom att somna om. Anders brukar få gå in till honom då han vaknar och lägga en hand på hans huvud så somnar han om. Jag provade med allt. Jag la handen på huvudet och strök fram och tillbaka med handen,klappade honom på kinden, drog igång speldosan, sjung för honom, vände mig om, provade gå ut ur rummet men ungen fortsatte bara skrika. Gav upp och gav honom bröstet, ungen blev lugn.

Han somnade i min famn och jag la ner honom i sängen där han vaknar och fortsätter skrika i 30 min till.
Alltså jag håller på att bli galen!

När han till slut somnat så vågade jag knappt gå och lägga mig för jag var rädd att jag skulle väcka vilddjuret. Tassade nätt på tå och för varje rörelse han gjorde så stannade jag och stod helt stilla. Ni vet freeze?

Drog försiktigt försiktigt på mig täcket och tordes knappt röra mig.

I morse slog barnen upp ögonen kl 05.45 och jag kände bara Åh, nej! Låt mig bara sova. Det var bara att kliva upp och byta blöjor, ge barnen frukost och koka kaffe åt mig själv.

Lowe har skrikit och grinat sedan han steg upp och vi är tillbaka på ruta 1 igen sedan han blev förkyld. Han är verkligen ALDRIG nöjd. 😬😔

Mio jäklas och märker att jag är på dåligt humör, och då är det givetvis ännu bättre läge att reta mamma...

Har använt metoden räknatilltio ett antal gånger redan här på morgonkvisten.

Nej usch vilken dålig start på dagen, jag vill bara gå och lägga mig och invänta en ny bättre dag. Förhoppningsvis vänder det om man piggnar på sig lite. Kaffe i mängder får det bli!

Likes

Comments

Igår kväll när jag skulle gå och lägga mig så vaknade Mio och fick lägga sig med mig i sängen. Jag höll just på att somna, ni vet när man befinner sig i det där läget där man preciiis håller på att somna. Då vaknar jag och håller nästan på att hoppa upp i taket, jösses vad skrämd jag blev av Mio när han tjöt rakt ut och grinade högt. Från att det är knäppt tyst och så bara skriker han rakt ut. Jag försökte tysta ner honom, på alla möjliga sätt men det gick inte. Rätt som det är så studsar han ner från sängen och springer in i köket varpå jag skyndar mig efter honom. Han ställer sig vid köksbänken och pekar och skriker efter en tallrik, och bara tokgrinar. Jag lyfter upp honom och ruskar litegrann i honom och så vaknar han. Vi går och lägger oss igen och jag törs knappt somna om. Vid 00.20 vaknar han och skriker igen...Han gjorde det några gånger inatt. Det var bara ren tur att inte Lowe vaknade av honom, eftersom han kunnat väcka döda med det skriket. 😮

I morse vaknade jag klockan 06 av att jag hörde något. Tittade mig omkring och ser att Mio har hoppat ner i Lowes säng och ligger halvt på honom. 😯 Studsar upp och lyfter ur honom och förklarar varför han inte får göra så...Sedan var det full rulle på cykeln för Mio, bytte blöjor, satte igång perkulatorn och gjorde frukost åt barnen.

Idag är jag en trött mamma. 😴☺

Likes

Comments

Hallå på er!

Börjar inlägget med att pusta ut, puh. Barnen sover.

Lowe har gått och blivit förkyld och igår hade han feber. Näsan rinner och rinner HELA tiden. Han är supergnällig och vill ingenting. Han som just hade vänt och blivit en glad pojke som dessutom blivit otroligt duktig på att äta nu, men nu är han tillbaka till sitt Fd jag igen. För att han blivit sjuk. Vi skulle tillbaka till BVC idag egentligen men jag fick ringa och boka om tiden för han var så hängig i morse, så på måndag ska vi dit istället.

Mio har varit på förskolan fram till klockan 14. Igår sa Anders till om att han inte får sova på dagen längre, för läggningen blir helt förstörd för honom och han kan inte somna. Han som vanligtvis somnar kring 19 somnade häromdagen kl 22 efter att ha sovit en stund på dagen. Allt blir så fel.

Samtidigt så blir han trött av att vara på dagis, som ikväll somnade han är 18.05(!) och har varit sur som en citron sen han kom hem idag. 😆

Vad har vi gjort idag då?
Först och främst har vi försökt sysselsätta Lowe på alla sätt och vis men han var så supertrött och bara grinade och skrek åt vad man än gjorde. Anders försökte en lång stund att få honom att somna, sedan sov de en stund i varsin säng.

Jag har dammsugit, skurat och plockat undan. Även rensat undan i hallen, det hängde så mycket jackor och tröjor där så skulle man ha någon jacka så följde resten med typ...

Vi har en sådan liten hall och lite förvaringsmöjligheter så det blir lätt "för mycket" som tar plats.

Lättare på sommarn då man inte behöver ha alla tjocka vinterkläder/skor osv framme.

Det såg fint och städat ut innan grabben kom hem. 😅 Det första Mio gör då han kommer hem är att springa rakt in med skorna och ropa, jajamen det var den städningen det. 😎 Sånt är livet med småbarn.

Jag funderar på att inhandla öronproppar, helt allvarligt. För de ljudnivåerna som är hemma hos oss ÄR jobbigt för både öronen och huvudet.

Jag tänker på då jag gick i grundskolan och vi var en väldigt högljudd klass så det sattes upp ett öra som lyste rött när ljudnivån var för hög. Det skulle lysa rött för jämnan här hemma då båda barnen är hemma.

Tänk vid middagen. Man sätter sig vid bordet och ska till att äta. Man skyndar sig att fixa maten åt barnen som den ene sitter och skriker och den andre sitter och slår med gaffeln i tallriken etc. Stressande.nu

Sedan börjar vi äter och ni ska inte tro att det går att föra en dialog inte. Vi försöker säga något till varandra, Anders och jag. Men vi får allvarligt sitta och skrika till varandra och försöka överrösta barnen som låter ännu högre när vi försöker prata med varandra. Lowe skriker hejvilt, ni vet det där riktigt höga illskriket som vara barn kan få till. Samtidigt som Mio antingen sitter och slår med bestick, sjunger högt (läs skriker), härmar Lowe eller försöker avbryta någon av oss på något annat sätt. Man blir helt slut i huvudet av detta. Eller jag blir i alla fall det, därför tror jag bestämt att jag får inhandla öronproppar. 😁

Älskar min fina familj! Gränslöst mycket!
Men det här med 2 små barn. Det är gruvsamt, helt ärligt. Längtar framåt!

Man blir liksom så trött som förälder när det grinas och skriks hela tiden och man knappt hinner andas. Men det går över. 😄

Likes

Comments