Jarek hade sedan en stund tillbaka inte vågat öppna munnen. Katarina hade slappnat av något vid hans sida och såg sig omkring med stora ögon. I smyg såg han hur hon greppade löv mellan sina fingrar för att sedan släppa dem igen och i nästa stund greppa ett annat. Skorna hade åkt av och hennes tår knep i gräs, jord och mull.

I Jareks inre pågick ett virrvarr av stridande känslor. När han fick syn på hällen med lutning i nordgående riktning petade han bara på sin kompanjon och de fann snabbt D47:s nya tunnel som diskret ledde ner i marken bakom en vildvuxen buske. Han hejdade sig, såg sig omkring och undrade över de som levde här på utsidan, undrade om någon av dem fanns i närheten och kunde bevittna den nya förbindelsen mellan två världar. Han såg ingen och duckade således in under busken för att kliva ner i tunneln.

Det var sällan Jarek var tyst, men när han väl var det så var det av god anledning. Det var inte bara det konstanta illamåendet som började ta ut sin rätt. Tidsresenärerna hade självklart ingen rätt att påverka det historiska flöde de fick bevittna under sina resor. Även om de hade velat göra det så skulle deras handlingar inte spela någon större roll. Enligt universums ogenomskådliga komplexitet krävdes mycket större handlingar än vad en enda människa kunde åstadkomma för att ändra historiens gång. Katarinas framtid, stadens framtid, naturens framtid och jordens framtid var redan avgjorda här, eftersom den tidslinjen egentligen var avslutad. De skulle gå under. Hans egen existens var bevis på det. Ingenting som Jarek gjorde skulle förändra omständigheterna här och därför fanns det ingen vits med att försöka påverka dem. Det var den sakliga princip som resenärerna alltid agerade efter och det sparade dem mycket tid och kraft varje gång situationer uppstod som de trodde sig kunna hjälpa.

- Jag kollade upp ordet laser förresten, sade Katarina i mörkret bakom honom.

- Mhm?

- Du hade fel, laser går inte att kontrollera på det sätt du menade. Och den här energiomvandlaren du talar om är ingenting som finns i basen.

Hennes röst dämpades av den fuktiga jorden som omgav dem. Jarek fortsatte gå. Mörkret tätnade till kolsvart och det enda sättet att undvika att snubbla in i väggen var att hålla sig på den plattaste delen av gången. Så fort det började luta åt ena hållet började Jarek väga över åt andra. Han var ganska säker på att han skulle ha sett berusad ut där han gick. Om någon hade kunnat se honom.

- Jag slog upp tidsresenär, också, fortsatte Katarina med ett tonläge som avslöjade att hon ville fånga Jareks uppmärksamhet.

- Jaså? Sade han.

Det började bli svårt att avgöra ifall det var han själv eller golvet som lutade. Han stöttade handflatan mot väggen men förblev lika förvirrad.

- Det brukade finnas någonting som kallades vetenskaplig skönlitteratur, sade Katarina. Sagor som utspelar sig i framtiden eller i en högteknologisk miljö. Resor genom tiden ska tydligen vara en del av denna genre. Jag läste igenom några sammanfattningar och det verkar väldigt flummigt allting. Jag sökte också vidare om tidsresor som vetenskap. Det existerar inte. Det du talar om baserar sig på ren fiktion.

Jarek suckade. Han suckade igen. Faktum var att suckandet verkade vara det bästa sättet att andas på.

- Dessutom, fortsatte hon bakom honom, som jag ser det, borde tidsresor bakåt i tiden innebära en logisk paradox. Det är mycket mer troligt att du är en ovanligt sällskapssjuk kille från Orion-gruppen. Som av någon anledning har blivit matad med piller istället för riktig mat. Vad kallade du dem nu igen? Frukt? Jag tror att du har blivit lurad, Jarek, och någonstans tror jag att du inser det också. Varför skulle du annars så desperat ha grävt en tunnel till oss? Det finns hjälp att få, vet du. Om du inte får hjälp av din egen fack-förening så kan vår hjälpa dig.

Hon tystnade. Harklade sig. Tunneln planade ut, de befann sig alltså i höjd med tidmaskinen. Underlaget förändrades under deras fötter, från jord till sten. Icke-homogent material, tänkte Jarek distraherat. Datorn hade varit effektiv i sitt arbete. Tanken på tidsmaskinen förde honom tillbaka till sin följeslagares teorier. Vad skulle Katarinas reaktion bli när hon träffade D47 personligen?

- Det var snällt, sade han. Jag har aldrig blivit erbjuden facklig hjälp förut.

Han hade aldrig haft behovet. Han kunde lugnt säga att han hade en ganska trevlig och stimulerande arbetsplats. Visserligen hade han en chef, men en som han sällan behövde träffa och som ännu mer sällan kunde kontrollera hans arbetsinsats.

Jarek skakade på huvudet. Hur lyckades Katarina fokusera på logiska paradoxer när hon precis förhörts och förvisats, därmed nyss exponerats för en värld hon gått miste om hela sitt liv? Hon hade dessutom utsatts för en auktoritet som ingen ens visste fanns. Katarina befann sig i djup förnekelse. Han kunde lika gärna spara på sina argument. Om en stund skulle den där förnekelsen sättas på prov.

Han snubblade till men fångade upp sig själv. De främmande ämnena i hans kropp gjorde sig påminda. Katarina fortsatte bakom honom och han fick öka på steglängden för att få upp avståndet mellan dem igen. Men han måste ha tappat fokus, för utan förvarning klev han rakt in i tunnelväggen och ramlade ihop. Inom ett par sekunder hade Katarina trasslat in sig i mörkret och kraschlandade med armbågen i Jareks revben.

- Aj! Ropade hon.

- Ska du säga! Kved Jarek.

Det kändes som om han hade tappat uppfattningen om vilket håll som var upp och vad som var ned. Han satte handflatorna mot någonting hårt och platt och hävde sig uppåt.

Han föll ihop igen och mörkret blev ljusare, som om han kunde ana stjärnljus från en avlägsen källa. Han blinkade och det blev becksvart igen. Underligt.

- Jarek, sade D47 i hans öra. Du var nyss medvetslös.

- Jaså, sade han förvånat.

- Det är femhundra meter kvar. Kom och hämta dina piller.

- Kom och hämta dem själv.

- Vad säger du? Undrade Katarina och famlade runt. Var är du?

- Sätt på högtalaren, sade D47.

- Här, sade Jarek till Katarina. Högtalare på.

D47:s röst lät stor och auktoritär i det smala utrymmet. Hon påkallade Katarinas uppmärksamhet.

- Hallå?

- Ja? Sade Katarina.

- Hej, mitt namn är Fyrtiosju. Jag är tidskapseln personifierad.

- Du är, va?

- Jag är tidskapselns artificiella intelligens. Även om jag anser mig själv högst reell. Ha. Ha.

- Katarina Edelman, sade Katarina.

Jarek noterade tveksamheten i hennes röst och fnittrade.

- Katarina, sade D47. Jarek kommer inte att vara vid medvetande länge till. Den här tunneln innehåller för stor mängd svårhanterlig gas.

- Ursäkta vadå? Jag har inte känt någonting! Sade Katarina.

- Nej. Du är van vid en… grövre sammansättning än vad Jarek är. Dina lungor klarar svårare luft än vad han gör. Jag är rädd att han behövder sitt luftkompositions-piller för att ta sig sista biten. Antingen hjälper du honom 500 meter till, då är ni framme, eller så kommer du och hämtar pillret och återvänder till honom.

*****

Katarina lät stirra in i mörkret i några sekunder. Det enda som hördes var Jareks smackande läten nere på marken och ett borttynande eko av D47:s röst.

Mörker var ingenting nytt, ingenting främmande. Saken var den att hon föredrog mörkret framför ljuset. Här kunde hon låta ögonen vila och hjärnan arbeta. Problemet var allting annat som skett. Hela hennes mentala tillstånd balanserade på den sköra tråd att basen hade gett henne information som stämde. Klart den stämde, det var ju basen. Om källan till all information inte hade någon information om en sak så innebar det såklart att den saken inte fanns.

Jareks fyrtiosjunde fru var såklart inte heller mänsklig. Varför hade hon trott det? Vad i mänsklig form skulle stå ut med någon som Jarek? Självklart var Jareks sällskap en dator. En dator med artificiell intelligens. Som självklart tyckte sin egen intelligens var högst reell. Ärligt talat, tänkte Katarina, vem gör något så orättvist att de skapar ett intellektuellt medvetande och sedan hävdar att det bara finns på låtsas?

Hon skärpte sig. Grep tag i Jarek och grimaserade när hon kände dödvikten.

- Kom igen, hjälp till lite! Sade hon i örat på sitt sällskap.

Han rörde sig lite, vaknade till tillräckligt för att inte vara dödvikt längre och slängde en arm över hennes axlar. Katarina grep Jarek om midjan och blev genast påmind om Leion. Hon saknade den gamle mannen. Påminde sig om att de snart skulle ses igen. Genom varje utmaning, varje knepig situation, hade han funnits att tillgå. Och Leion antog alltid att andra var kapabla, vilket sparade en massa tid när man kunde hoppa direkt till problemlösningen.

- Vi kommer, muttrade hon.

- Bra, sade D47. Glöm inte att ångorna kan vara dåliga för dig med, även om de inte är lika farliga.

Katarina gnuggade sig i ögonen.

- Vad är det för gaser vi talar om egentligen?

- Vätesulfid, svarade D47.

- Koncentration?

- Mina enheter skulle vara värdelösa i dina öron, påpekade D47.

Katarina blinkade som svar på detta. Ännu ett konstaterande som inte gick ihop med hennes bild av var som försiggick.

Katarina var stark, Jarek var tung. Hon försökte tänka på annat än hans släpande vikt för vartenda steg de tog. Det skulle krävas ungefär 1500 steg för att ta sig de där 500 metrarna. Varje steg tog 1,5 sekunder. Det skulle alltså ta dem 37 minuter att komma fram till slutet av tunneln. 37 minuter var en evighet när man kånkade på en 80kg Jarek.

- 75, stönade Jarek.

- Va? Sade Katarina.

- Jag väger inte 80 kg, jag väger 75.

Hon hade inte insett att hon sagt det hela högt.

- Okej, 75kg.

- 78kg, sade D47 med låg röst.

- Okej, sade Katarina och tog ännu ett steg. 78kg. Säg att jag lyfter hälften av det och gör det 1500 gånger, då har jag lyft 58500kg idag. 58 och ett halvt ton. Jag tror jag med gott samvete kan säga att jag förtjänar en extra energikaka.

- Det fungerar inte så, mumlade Jarek.

- Okej, säg att vi stod stilla och jag lyfte upp dig lika många gånger som vi tar ett steg framåt. hade jag lyft en massa ton.

*****

Dator Fyrtiosju väntade. Hon var bra på att vänta. Faktum är att väntandet var 98% av D47s jobb. Om inte lite mer. 37 minuter var mindre än ingenting i förhållande till de eoner som D47 hade vittnat om, och hon var ändå splitter ny. Tidsresenärerna verkade glömma att en aspekt av tidsmaskinerna, om än inte dess skyddade inre, var tvungen att uppleva tiden de passerade in i minsta sekund. Så även om D47s innanmäten upplevde tidsresan på några minuter, liksom en vaken tidsresenär skulle göra, så bevittnade D47s yttre fyra evolutioner baklänges plus minus någon miljard år. Det var obeskrivligt att vara med om och kunde närmast (om än otillräckligt) liknas med en skildring av Big Bang i långsam snabbspolning.

Fyra gånger.

Baklänges.

Och mitt i smeten, varenda gång, dök den lilla grön-blåa planeten upp med människorasen i sin vagga. D47 visste kanske inte hur hon skulle konvertera koncentration till en enhet som Katarina skulle förstå, men hon hade redan sett halva mänsklighetens historia på endast ett par resor.

Aldrig framåt. Det var den striktaste regeln av alla. Tidskapslarna, tidsresenärerna. De fick åka fram och tillbaka mer eller mindre hur de än ville, men aldrig in i sin egen evolutions framtid. Det hade skett en enda gång och skulle aldrig mer hända igen.

Hon spetsade kretsarna, tyckte sig höra någonting utanför podden. Med pysandet av ventiler öppnade hon dörren för Katarina och Jarek. Endast en miljontedels ögonblick hade passerat.

*****

- Vad i…? Sade Katarina och släppte ner Jarek på poddens golv med en duns.

Hon stod och stirrade på den blänkande metallen, de blinkande små lamporna, de svarta skärmarna.

Jarek kravlade sig fram över golvet till en låda vid skärmarna. Han drog ut den, tog ut en behållare och hällde i sig ett par piller innan Katarina hade hunnit säga ett ord till. Sedan sade hon ett ord till.

- Vad…?

Jarek lutade sig mot väggen med slutna ögon, tog djupa andetag och låg stilla på det viset en liten stund. Katarina vände sig om i dörröppningen, som nu lyste upp tunneln de kommit från och två andra tunnlar vid dess sida. Den ena lutade direkt upp åt höger, den andra direkt åt vänster. Hon stängde munnen och vände sig tillbaka in mot plåtburkens insida och Jarek.

- Du…

Hon sjönk ner på knäna. Rörde vid golvet som sken lika blankt som väggarna.

- Trevligt att träffa dig, Katarina, sade en djup kvinnoröst omkring henne. Personligen, alltså.

- Det är svårt att träffa någon personligen om man inte är en person, dator, sade Jarek hest.

Han lät betydligt piggare, även om han fortfarande satt kvar på golvet.

- Jag har mer personlighet än vad som ryms mellan dina öron, sade rösten i ett sådant tonläge att det kändes som om hon lagt armarna i kors över bröstet.

Katarina kom på fötter och sträckte försiktigt ut handen mot det låga taket. Hon kunde nästan urskilja sin egen reflektion. Rakt framför henne invid väggen stod en vit bår, omkapslad med glas, underligt uppställd så att det gick att ställa sig med ryggen mot den. Det såg ut som att dess baksida var kopplad till någon form av hydraulcylinder. Hon gick fram och satte sig på huk med en hand på den mekaniska armen, kikade runt baksidan på båren för att följa dess längd och fäste i väggen. Nickade för sig själv. På framsidan var båren utrustad med någon form av låsmekanismer där armar och ben borde hamna.

Jarek skrattade åt henne och gjorde sedan ett mycket högljutt läte, som en blandning mellan en gäspning och en exklamation av energi. Han nästan skuttade upp på fötter och snurrade runt på tå.

- Tack för det där, Katarina, D47. Jag mår mycket, mycket bättre.

Hon ryckte till och reste sig upp. Jareks ögon lyste någon meter bort, någon hade tänt ett ljus i honom och nu sken han av inspiration.

- Har du proverna, Jarek? Sade D47.

Han nickade och tog fram provrören ur sina fickor. Utan vidare varsamhet öppnade han en lucka i väggen och slängde in dem innan han smällde igen den.

- Tack, sade D47 torrt. Om det var allt skulle vi kanske kunna…

- Vänta!

Han höll upp ett finger i luften och satte sig i stolen framför skärmarna, knappade lite på tangentbordet och flög sedan upp ur stolen igen. Han stirrade ut i luften i några sekunder, sedan vaknade han till igen och började tala till rummet i allmänhet.

- Jag åberopar protokoll sexton. Jag behöver samla in ett ämne som jag tror kan vara avgörande för vidare forskning.

Han slängde en blick på Katarina.

- Vi skulle också behöva bli av med lite… Dödvikt.

- Ursäkta mig! Sade Katarina. Jag är högst levande och väger faktiskt inte så mycket! Eller… Vad menar du?

Jarek nickade och viftade bort sina egna ord.

- Javisst! Du har såklart rätt. Du är inte på något sätt någon dödvikt, det är bara det att du inte har någon behörighet att följa med oss. Vi kan inte ta någon som dig tillbaka till framtiden. För det första skulle du inte klara av det. Och du skulle förmodligen bli alldeles för förfriskad av vår superrena atmosfär.

- Men, vad…?

- Jaja, laser är på låtsas, tidsresor är fiktiva… Hur ska jag förklara detta utan att slösa en massa tid?

Han tänkte efter i några sekunder, sedan tog han tag om Katarinas överarmar och knuffade milt bort henne till stolen. Där fick hon sitta.

- Ta en liten stund och vila dig medan jag ger det ett försök, sade Jarek.

Han vände sig mot skärmarna, knappade lite igen. Plötsligt mörknade rummet för att åter lysas upp av en svävande bild, nej, ritning. En uppmärksam själ, i stil med Katarina, skulle snabbt lägga märke till att många olika bitar och stycken hade former som passade varandra. Men det är såklart inte vad en ouppmärksam själ skulle tänka på. Deras fokus skulle snarare ligga på att identifiera en hög, fyrkantig mojäng med lite rutor och rektanglar som såg ut som någon typ av maskin. De skulle också lägga märke till en perfekt cirkel i mitten av mojängen, varifrån sken ett starkt ljus. Så starkt och koncentrerat att Katarina genast antog att detta var den väl omtalade lasern. Hon vände sig mot hörnet av podden och kände genast igen samma maskin.

- Bevis A, sade Jarek. Energiomvandlaren. Vad du ser är en prototyp. Den verkliga maskinen är såklart delvis inbyggd i kärran som du befinner dig i. Om D47 tillåter kan du testköra den senare.

Han överröstade D47s protester.

- Hur vi behärskar längden på lasern: Vi har helt enkelt en mer avancerad teknologi än ni har. För att vi kommer från framtiden. Jag, Jarek,

Han log ett kindtands-leende som Katarina på kort tid lärt sig att bäva inför.

- , arbetar med att samla in data från olika punkter i tiden. Mitt jobb som tidsresenär finns till eftersom en snubbe för länge sedan (långt in i framtiden, för din del) upptäckte ett sätt att resa i tiden. Först klarade han bara av att resa in i framtiden, vilket såklart inte är någon större prestation. Vem som helst kan resa framåt i tiden. Men tack vare hans rädsla för att fastna i någon form av dystopiskt landskap hittade han även på ett sätt att resa bakåt, tillbaka till sin egen tid. Så. På sin jungfruresa fick han klart för sig att framtiden faktiskt bestod av ett dystopiskt landskap. Det visade sig att mänskligheten lyckats förgöra sig själva. Därför upprättades Institutet för Mänsklighetens Framtid. Sedan dess har vi också upptäckt att jorden och vårt solsystem har reinkarnerats åtta gånger. Varje gång skapas mänskligheten med lite mer kött på benen. Det verkar som om vi instinktivt tagit med oss en del av vad vi lärde oss i den förra, så kallade, evolutionen. Vi har även upptäckt att min evolution, den åttonde, är den sista evolutionen. Det är mitt jobb att genom forskning rädda mänskligheten i min tid genom att förstå vad som har gått fel i alla andra evolutioner före vår. Och nu vill jag göra en sak mycket klart för dig, Katarina.

Han lutade sig fram.

- Jag är på intet sätt en speciell person. Just nu, eller faktiskt vid olika tillfällen i tiden i olika evolutioner, men ändå… Just nu befinner sig fyrtionio av mina kollegor i liknande situationer som denna. Precis som du är jag bara en glorifierad arbetare. Trots detta känner jag mig nästan som ett änglalikt sändebud. Innan jag åker, måste jag göra dig uppmärksam på att någonting är väldigt, väldigt fel på din värld. Och att du och dina kamrater verkar helt och hållet omedvetna om det. Katarina. Glöm att du tycker jag verkar helt tokig, glöm att försöka bortförklara mitt beteende med saker du hittat på som passar in i din värld. Se mig som en kamrat inom mekaniken. Vi är ingenting, vi mekaniker, om inte förståndiga.

Katarinas första instinkt var att argumentera med Jarek, men hon bet sig i tungan. Vi är ingenting, vi mekaniker, om inte förståndiga. Det stämde såklart. Hon var själv väldigt förståndig, försökte åtminstone vara det. Och vad Jarek sade just nu var inte helt olikt vad Leion brukade säga.

Men att acceptera att hon just nu befann sig, om hon förstått saken rätt, i en tidsmaskin med en tidsresenär…

- Vad menar du med att någonting är fel på min värld? Sade hon.

Hade Jarek haft en svans så skulle han ha viftat på den.

- Okej, kul att du är med mig. Bevis B…

- Sluta med bevisen! Avbröt Katarina.

-Öh, okej… Jag, eh… För det första! Tycker du inte det är lite underligt hur du stoltserar med er direktdemokrati ena sekunden och att det plötsligt stormar in ett gäng högst suspekta personer och tar dig tillfånga på grund av att någonting, det vill säga jag, är annorlunda? Du säger själv att folk själv väljer om de vill lämna det här stället eller inte. Var tar de vägen? Får ni aldrig nya invånare? Besökare? Varför blev vi gripna på grund av mitt möte med balarna och framförallt – vilka var det som grep oss?

- Jag har själv undrat det, mumlade Katarina.

- Precis!

Jarek viftade med ett finger.

- Som jag har förstått det har ni en väldigt nobel norm där inga hemligheter hålls mellan någon av avdelningarna i fabriken. Ni samarbetar i varje avseende. Ingen är bättre än någon annan, eller hur?

Hon nickade.

- Så vilka är dessa människor som dyker upp från ingenstans?

Katarina var tyst. Hon hade ingen aning. Det var en oerhört obekväm sanning i sig.

- Nå, jag har en möjlig förklaring, något som slog mig när jag satt i förhör och när jag senare pratade med dig om er föda. För ni har bara en, eller hur? Ni har någon form av energikaka som ni äter till varje måltid som innehåller exakt alla näringsämnen som människor behöver för att fungera på yttersta effektivitet.

Hon nickade.

- Men, Katarina, sade Jarek med lägre röst. Den världen du såg därute är fylld med olika typer av mat som innehåller alla de saker som ni behöver för att överleva, leva och njuta. Och alla de där olika sorterna har en massa olika smaker. Frukt, till exempel.

Katarina var nära att sluta lyssna. De hade tillbringat en mycket lång stund innan då Jarek fiskat efter någon form av igenkännande vad gällde en massa olika ord. En del av dem hade hon känt igen, andra inte.

- Till exempel, fortsatte Jarek. Du vet inte vad frukt är, men du vet vad C-vitamin är. Du vet inte vad fisk är, men du vet vad Omega-3 är. Frågan är, varför skulle ni inte äta normal mat? Sedan slog det mig. Överallt finns det loggor, det har du själv sagt. Loggor som enligt dig liknar ett öga. Men enligt mig liknar det en typ av frukt. Varför? Sedan har vi männen som förhörde oss. Hade kunnat vara vad som helst, någon form av hemlig ordningsvakt. Men när de fortfarande inte var helt säkra på att jag var en inkräktare, visade de mig en ekonomirapport.

Katarina lutade huvudet mot nackstödet. Brist på vila och en miljard intryck fick henne att vilja släppa Jarek från fokus. Men hon kunde inte. Det var som om en sträng av spänning hade slagit an i henne och hon kunde inte sluta följa Jareks resonemang, hur trött hon än var på hans långa monolog.

- Katarina, basen berättade för mig att varje stad är en union av fabriker. Att varje fabrik är som en demokratisk nation. Mellan städerna står murar som skiljer er från yttervärlden och andra städer, med andra fabriker. Ni är totalt isolerade. Men har det någonsin slagit dig att dessa städer kanske ingår i ett enormt maskineri? Att varje stad producerar en vara. En vara som ni aldrig får se skymten av. I det här fallet tror jag att det är frukt. Men frukt är endast en liten del av alla typer av mat. Den är inte ens särskilt viktig för en människas näringsintag. Vilket fick mig att inse att det måste finnas tusentals med städer. Och vem tjänar på att varje stad skulle producera så ensidiga produkter? Vem tjänar på att hela mänskligheten stängs in med sina fabriker? Det måste finnas en annan del av världen som frodas, en del som till och med får leva fri därute, utanför era städer, i den rena atmosfären. För den är ren, Katarina. Jag kollade. På något sätt har ni lyckats rena utsidan, förmodligen genom att avlasta atmosfären, förmodligen genom en massa av dina balar.

Han hejdade sig. Tog ett djupt andetag och lutade sig mot väggen.

- Men, det är bara en teori. Vi behöver… bevis för att veta med säkerhet.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

- Hur jag tog mig över? Sade Jarek och fortsatte enligt lagen om allts jävulsskap. Om du inte vet det så tänker jag minsann inte berätta.

- Vi har procedurer för officiella besök. Du är så här nära –

Kostymen visade mellan tummen och pekfingret.

- - att bli anklagad för företagsspioneri och sabotage.

Jarek hejdade sig. Företagsspioneri? Han tänkte efter. Vilket var företaget som han antogs spionera på? Vakterna hade tagit honom i förvar i biblioteket. Men det gick inte ihop. Som han hade förstått det var biblioteket där för alla, vem som helst kunde gå in och hämta information, oavsett vilken fabrik du kom ifrån. Det verkade inte vara något företag. Inte heller tvivlade han på Katarinas prat om demokratiska fabriker. Ingen verkade faktiskt äga fabrikerna, de drevs i samklang med folket. Och Katarina verkade ha alldeles för lite fantasi för att hitta på allt det där.

Han valde försiktigt sina ord innan han fortsatte.

- Det där är mycket sorgligt, sade Jarek, eftersom jag är här på uppdrag. Det är bara det att jag trodde ni visste att jag skulle komma. Faktum är att en enkel arbetare är den enda som har gett mig ett varmt välkomnande sedan jag anlände.

Mannen såg ställd ut. Han rättade försiktigt till glasögonen och lutade sig fram mot Jarek med händerna knäppta framför sig.

- Vad är det vi talar om här, egentligen?

- Åhå, det skulle du allt bra vilja veta, va? Sade Jarek.

- Jag förstår inte, talar vi om en annan… investerare?

Jarek log ett intetsägande leende. Han borstade av lite imaginärt damm från den svarta uniformen och lutade sig sedan tillbaka i stolen med en stadig blick på mannen. Denne visste inte riktigt var han skulle ta vägen. Å ena sidan var ju det Jarek insinuerade en lögn. Å andra sidan kunde han inte med fullkomlig säkerhet veta det.

- Nå, sade kostymen till slut. Låt oss göra en kompromiss. Jag går och hämtar de dokument som besökare måste skriva på. Samtidigt kan du få tillgång till vår årsanalys. Se det som en fredshandling.

Jarek nickade och mannen reste sig och lämnade rummet. Så fort han hade gått satte han sig upp i stolen och mumlade snabba kommandon in i sin mick.

- Högtalare av. Aktivera ögonkamera. Fyrtiosju?

Han hörde inget svar, men inom loppet av sekunder aktiverades hans kamera med en stickande känsla i ögat. Han blinkade hårt, väntade och trummade lätt med fingrarna mot låret.

- Fyrtiosju? Är du där? Jag behöver din hjälp. Jag vet att du hör mig. Använd datan han ger mig för att komma åt så mycket information du kan. Hacka dem om du kan. Är du med?

- Mhm.

- Bra, viskade Jarek och tittade upp på dörren precis när den öppnades igen.

Mannen räckte Jarek en skärm.

- Ni får en stund att tolka värdena.

- Tack, sade Jarek leendes och reste sig från stolen.

Mannen gick lika snabbt som han kommit. Jarek hade knappt höjt skärmen framför sina ögon och börjat urskilja siffror innan D47 talade i hans öron igen.

- Ekonomirapport, sade hon. Årsredovisning av försäljning och produktion.

Jarek rynkade ögonbrynen och stirrade själv närmare på skärmen, men det var inte de ändlösa raderna av siffror som intresserade honom. I högra övre hörnet, om man tittade riktigt noga, kunde man urskilja den genomskinliga formen av en logotyp. En oval cirkel, nästan ögonformad men med fyra kurviga linjer. Det påminde om någonting ätbart. Han strök fundersamt formen med sin tumme och ryckte till när datorn tilltalade honom igen.

- Var det allt? Sade Fyrtiosju kallt. Dina värden är hemska, jag orkar inte se på dem.

Jarek tittade upp.

- Vad menar du, hemska? Sade han. Förut sa du ju bara att de var försämrade.

- Ja, men du har ju injicerat dig själv med fler saker sedan dess.

- Jag har inte… Kan du avgöra vad jag injicerades med, D47?

- Nej. Jag behöver se ämnet före det bryts ner i blodomloppet. Du bör däremot uppleva symtom som hunger, illamående, yrsel och en viss huvudvärk vid det här laget. Hade du haft en reservdos med dig hade det inte varit några problem.

Jarek sköt fram hakan med fundersam min.

- Kommer någonting hända om jag inte får i mig pillren?

- Du kommer må sämre. Men du kommer inte dö.

- Vilken tröst, muttrade han. Okej. D47, vad behöver du för att hacka den här snubbens platta, räkna ut vart de tänker deportera mig och gräva en tunnel dit?

Han hade fortfarande tummen på logotypen och stirrade in i väggen. Plötsligt skärpte han blicken och gick fram till betongen. Till skillnad mot vad han förut hade antagit, var väggen inte bara en slät betongyta. Han tittade från skärmen till väggen och insåg att samma tecken i miniatyr utgjorde mönster över hela väggen. Han strök med handen över det sträva mönstret och rynkade ögonbrynen. Företagsspioneri, va?

- Du inser att jag inte är konstruerad för gruvarbete? Muttrade D47. Tunnlarna är tänkta som dörrar till ytan, inte som motorvägar mellan dina olika hobbyintressen.

- Äh, det är väl inget att oroa sig över, sade Jarek distraherat. Det är ju bara tre tunnlar, sen nöjer jag mig efter det såklart. Behöver du någonting för att ta reda på informationen, Fyrtiosju?

Han lyssnade på den tjuriga tystnaden i några sekunder.

- Lite lugn och ro? Svarade datorn. Jag är redan uppkopplad, det går snabbt. Men det blir sista tunneln. Förstår du det?

- Jag skruvade upp din tunnelkapacitet förut, sade han. Tekniskt sett kan du gräva fler tunnlar nu så länge energiomvandlaren är laddad.

- Du gjorde vad?

- Jag stängde av dig en liten stund. Max två minuter. Tänkte det kunde komma väl till pass.

Han hörde röster utanför dörren.

- Håll mig uppdaterad, Fyrtiosju. Fixar du den här tunneln så är uppdraget avklarat på nolltid och du kommer inte behöva titta på mina horribla värden en sekund för länge.

- De är verkligen horribla.

- Uppfattat.

- Nej, jag menar, verkligen horribla.

- Schhh!

Dörren öppnades och Jarek vände sig mot mannen igen. Han hade med sig två vakter som avvaktande ställde sig innanför dörren.

- Jag hoppas det var tillräckligt med tid för att du skulle hinna få en uppfattning om oss. Då behöver vi bara en underskrift av dig innan vi kan fortsätta.

Jarek nickade, men det var bara automatiskt. Det var någonting med dessa logotyper som fick kugghjulen att snurra i skallen.

Kostymen tog skärmen ur händerna på Jarek, drog med fingrarna över filerna och extraherade en textfil som han skrollade genom tills han nått botten.

- Ingen idé att läsa det finstilta, sade han och räckte över den till Jarek. Ett tumavtryck så är vi klara här.

Jarek tittade ner på skärmen, som nu enbart visade en stor, blinkande gul ruta med en punkt i mitten. Han sträckte fram handen, rörde vid skärmens mittpunkt och iakttog hur den gick från gul till röd på en millisekund. Kostymen kallade genast på vakterna.

- Grip honom!

Jarek tittade upp och log. Han ryckte på axlarna och sträckte fram handlederna.

- Okej, då. Jag ger mig väl.

Kostymen och vakterna glodde på honom som om han var knäpp. Det var ytterst tveksamt som de tog tag i handled och armbåge på Jarek och förde honom framför sig som världens mest kriminella fånge. Lite längre ner i korridoren slogs en annan dörr upp och en mycket högljudd Katarina for ut, hårt fasthållen och vilt protesterande.

- Ni kan INTE deportera mig! Jag har inte gjort någonting fel! Släpp mig! Jag hör hemma i A92, fråga vem som helst. Ta mig tillbaka hem NU!

Jareks leende slocknade. Han vände sig mot kostymen.

- Varför ska hon med?

- Hon är med dig.

Jarek öppnade munnen för att svara men stängde den igen. Allting som skulle hända var att han gjorde saker och ting värre för Katarina. Bättre att följa sin plan och smyga tillbaka henne när han själv gick ner i tunneln.

*****

De hade kommit på morgonen, ett dygn efter hålet i väggen uppstått. Kostymklädda nissar som ingen hade sett förut. Inte ens Alana, som brukade ha översikt över alla grupper, eller Leion som visste det mesta om det mesta. De vita kostymerna var malplacerade, fläckfria och lysande i den grå betongfabriken. Det var också någonting annorlunda med deras ansikten, de var mer levande, mindre bleka. Som om de regelbundet hade tillgång till solsken. Gruppen passerade fabriksarbetarna utan att ägna dem en enda blick. De trängde undan experterna och såg med kalla blickar på hålet bakom rören. Några gick fram och lyssnade, kikade in i mörkret och klämde på rören. En av dem vände sig mot den avstannade verksamheten och pekade på närmaste man.

- Du, går det att ta sig igenom den här?

Arbetaren skakade på huvudet och tog ett steg bakåt. Han försvann såvida in i den större gruppen arbetare. Kostymen vände sig mot folksamlingen och tog ett steg mot dem.

- Bra. Vi håller det så. Fortsätt arbetet precis som innan så kommer allting förbli som det varit. Bra jobbat.

-Ursäkta men vad menar ni?

Alana klev fram ur folkmassan med rak rygg. Hela besöket var särdeles underligt. Hon gjorde en gest mot främlingarna och skakade på huvudet.

- Vad handlar det här om? Vilka är ni?

Kostymen lyfte på hakan och tog ett steg närmare Alana. Han ögnade genom hennes uppenbarelse. Knappast imponerad.

- Det är inget ni behöver bekymra er om. Vi kom hit för att kontrollera felet i fabriken. Inget annat.

- Ursäkta, men det är vår fabrik, sade Alana. Och vi har redan kontrollerat felet. Faktum är att vi har det hela under kontroll, förutom att det just nu står ett gäng främlingar framför mig som inget har här att göra. Vi har haft att göra med inkräktare förut. Ni kanske kan förklara för oss vilka ni är?

Maskinerna pumpade på i tystnaden, de andades bakom arbetarna som stolt sträckte på ryggarna. Kostymens ögon smalnade till tunna springor. Till slut krökte han nästan omärkbart på nacken och blickade ner i marken.

- Ursäkta, det måste ha blivit ett fel. Vi skall genast gå.

Alana bekräftade med en nickning.

- Bra. Trevlig färd. Kom inte tillbaka.

Massan särade på sig när kostymerna passerade. Tystnaden hängde kvar tills de alla lämnat rummet, sedan började arbetarna röra sig igen, var och en till sina poster. Viss konkurrens mellan fabrikerna skapade ibland en del konflikter, men Alana hittade Leions skarpa ögon och skakade på huvudet. Det här tillhörde inte de normala schismerna. Han klev fram till henne och de stod ensamma kvar framför hålet.

- Bra, sade Leion enkelt och Alana nickade i gengäld.

De stirrade på rören.

- Vi tänkte leda om rören, sade Leion utan att titta på Alana.

Hon nickade igen.

- Bra. Man vet aldrig. Och jag får en känsla av att vi vill ta kontroll över den här situationen.

- Tunnelmannen bekymrar mig inte, svarade Leion. Men de där gör det.

- Jag känner detsamma. Gör vad du måste för att vi ska kunna öppna upp gången. Men behåll plastskynket framför så att så få som möjligt får veta.

- Ja, sade Leion.

Han sneglade på Alana, tvekade.

- Något annat vi behöver prata om idag, Leion? Sade Alana.

- Det är Katta, sade Leion. Hon är borta.

- Din skyddsling?

- Hon skulle till biblioteket men har inte kommit tillbaka.

De stod tysta en stund och följde de olika rören med blicken.

- Tror du att vi har missat någonting, Leion? För första gången i mitt liv känns det som om vi har missat någonting stort. Någonting absolut avgörande. Det oroar mig.

- Jag vet vad du menar, svarade han.

*****

Med en rejäl knuff befann de sig på utsidan. Katarina återfann balansen, snurrade runt och kastade sig mot den bastanta metalldörren. Det var försent. Den gick i lås. Så simpelt. Plötsligt var hon utesluten ur ett samhälle hon alltid hade varit en del av. Hon såg på Jarek. Hade hon vetat, hade hon haft minsta lilla aning, skulle hon aldrig ha hjälpt honom upp ur vattnet.

Men Jarek klev med energiska steg över det tjocka gräset, förbi trädstammar och in under en lövtäckt himmel. Solen sken härute. Katarina höll upp handen för att skymma sina ögon och kände samtidigt hur det nästan sved i det bara skinnet. Det var ljummet. Hon kunde inte minnas att solen någonsin hade varit så obehindrad. Hon knep ihop ögonen mot ljuset och stegade med bestämda kliv efter Jarek. När hon väl var ifatt honom grep hon den korta mannen om axeln och fick honom att vända sig om.

- Vad håller du på med? Vart är du på väg?!

De måste tillbaka. De måste ta sig tillbaka in i staden innan det var försent, innan hela hennes familj trodde att hon självmant gett sig av ut i vildmarken.

Jarek log. Han gjorde en avslappnad gest mot deras omgivning och fick henne att se sig omkring. Bakom dem stod en mur i metall, flera manslängder hög. Den fick dörren att se obetydlig ut, som om den knappt fanns till. Det var som om staden hotfullt varnade dem för att komma tillbaka. Ovan muren tog en kupol vid, men Katarina visste redan att den var ett nät av energi som skiljde stadsluften och avgaserna från den yttre världen. Den yttre världen, platsen där hon nu för första gången satte sin fot. Luften som hon för första gången andades in.

Hon slöt ögonen och vred huvudet mot en, nej många, mjuka, viskande rörelser. De rasslade, andades. Precis som maskinerna hade andats kände hon naturen göra detsamma. Men istället för ett andetag hörde hon tusentals. Och någonstans började någonting ljuda i den ljuvaste av melodier. Hon insåg att det måste vara så fåglar lät.

- Vackert? Sade Jarek och drog sig mjukt undan från hennes grepp.

Katarina öppnade ögonen och blinkade mot en värld fylld av färger. Hon sjönk ner på marken, satte sig på huk och stöttade sig med händerna. Hon var nära att fara upp igen, ryckte till av någonting mjukt kittlande hennes valkiga handflator. Hon tittade ner i det tjocka gräset.

- Vad tycker du om Moder Jord, nu då? Frågade Jarek. Lite underligt att ni lägger ner så mycket krut på att skydda henne om ni nu aldrig får uppleva hur vacker hon kan vara.

- Vi… vi måste ta oss tillbaka in, sade Katarina. Jag hör inte hemma härute. Jag ville aldrig hit från första början. Det här är ditt fel!

Jarek nickade nyktert och började söka med blicken efter någonting. Katarina satt kvar på marken och försökte att inte bli överväldigad, men när hon märkte att Jarek inte gjorde någon min av plötslig insikt reste hon sig upp igen.

- Hör du inte vad jag säger? Sade hon.

- Jo, du har helt rätt. Det är definitivt mitt fel att vi är här. Jag ska bara hitta tunneln tillbaka in åt oss. Åh, titta! Löv!

Han rusade fram till en hängande trädgren och plockade ner ett löv stort som två handflator. Som om han glömt allting han precis sagt lade han sig på magen i gräset och fiskade upp en behållare ur bröstfickan. Sedan började han, med tungan fastbiten mellan framtänderna, försiktigt mata in lövet i behållaren. Genast började den klockliknande tingesten på hans handled blinka och pipa och han svarade den med att sucka och knacka frustrerat på den.

Efter det grävde han ett litet hål i gräsmattan och skopade upp en bit jord med en annan behållare. Katarina stod som bortglömd bakom hans rygg.

- Hallåååååå!!!!!

Han såg sig över axeln med skuldmedveten blick och hävde sig upp igen.

- Åh, ja, ursäkta. Proverna är typ anledningen till att jag är här.

Katarina kände ögonen tåras. Hon var strandsatt, utelämnad. Och med en galen man till sällskap.

- Ja, Fyrtiosju? Sade Jarek ut i tomma intet.

Han tittade i ögonvrån på Katarina.

- Tunneln är nästan färdig. Vi måste ta oss… vad sade du?

Han lyssnade en sekund.

- Okej, uppfattat, sade han och vände sig mot Katarina. Vi måste ta oss lite längre in i skogen. Det ska finnas en bäck här i närheten och när den stöter på en häll med lutning åt norr…

Han slutade prata och tuggade tankspritt på sin tunga. Han knackade ännu en gång på tingesten runt sin handled. Sedan sneglade han på Katarina.

- Du råkar inte veta vilket håll norr är, eller? Riktningsangivaren verkar inte fungera som den ska. Äh, strunt samma. Vi letar efter bäcken och efter hällen. Jag får väl titta på solen. Det var någonting med att den går upp på ett ställe och ner på ett annat och när den är halvvägs genom det så borde det vara lunch. Och lunch ska vara ungefär samma sak som norr. Okej? Okej.

Han tog tag i hennes arm och drog henne med sig in mellan träden. Katarina hade inte mycket annat till val än att låta sig dras med. Hon kastade en förstulen blick tillbaka på dörren och hoppades att Jareks prat om en tunnel härute inte var ren fantasi.

Till slut gick hon självmant bredvid honom. Allting mellan hennes öron kändes som bomull. Förhöret hade tagit kraften ur henne och precis när kvinnans frågor hade börjat mattas av hade hon fått besked från det andra förhörsrummet. De hade ryckt upp henne från stolen och tvingat henne ut genom dörren med beslutet om deportering. Hon blundade och skakade på huvudet. Det här var Jareks fel. Hon skulle se till att han stod för sitt fel.

- Jag säger dig, mumlade Jarek. Det ligger en hund begraven här.

Katarina såg sig omkring. Jarek noterade den förvirrade uppsynen och försökte förtydliga med några handrörelser.

- En hund begraven? En ekorre på vägen? Stopp i kabinen? Det är någonting fördolt och allmänt skumt som pågår!

- Jaha?

- Ja. Hur passar de där människorna in i bilden av ditt folkstyrda samhälle, till exempel. Vilka är de?

Katarina skakade på huvudet och ryste.

- Jag har aldrig stött på dem förut.

- Trodde inte det heller. De var väldigt… skurkiga. Men det är en hel del som inte stämmer med vad jag fått reda på. Vad är det ni producerar i fabriken sade du?

- Energi.

- Och ni är självförsörjande?

- I princip.

- Och alla fabriker är självförsörjande?

Katarina höjde ögonbrynen.

- Okej, vi hjälper ju varandra en del. Jag menar, vi kan ju inte äta genererat tryck.

- Men vad används energin till? Utbrast Jarek. En hel fabrik som bara producerar energi, man tycker att ni kunde försörja större delen av staden.

- Det kanske vi gör också, sade Katarina och ryckte på axlarna.

Hon var inte ansvarig för att få samarbetet mellan fabrikerna att fungera. Hon visste allting om maskiner, det räckte mer än gott och väl.

Jarek stannade upp. Såg sig om. Grep en pinne i närheten och började dra böjda linjer i marken. Katarina skuggade ögonen och följde hans rörelser. Det var en oval, nästan ett öga. Inuti ovalen löpte ett par linjer.

- Känner du igen det här, Katarina? Frågade Jarek.

- Javisst, nickade hon.

Han verkade vänta på någonting mer.

- Var har du sett den här?

- Överallt.

- Till exempel?

Hon ryckte på axlarna.

- Jag vet inte, en del av maskinerna, lampor, broarna… Varför undrar du?

- Vad betyder det?

- Va? Sade hon. Bara för att någonting finns överallt behöver det inte betyda något. Varför skulle det göra det?

- Finns det i biblioteket?

Hon ryckte på axlarna igen.

- Jag antar det.

- Och du tycker inte det är det minsta konstigt?

Katarina lutade huvudet bakåt i en min av frustration. Hon skakade stort på huvudet.

- Varför är lådor fyrkantiga, varför är stålbjälkar monterade i triangelmönster? Det är användbara, stabila strukturer. Varför finns ögat överallt? Kanske för att det är fint.

- Ögat?

- Ja.

- Jag tycker snarare det påminner om en frukt.

- Frukt?

Katarina blinkade. Ordet sade henne ingenting. Jarek tog ett kliv närmare med stora ögon.

- Frukt, bekräftade han. Du vet, som en mix mellan en mango eller en melon, till exempel. Fruktos, kolhydrater, vatten… Vitamin C?

- Åh, vitamin C! Sade Katarina lättad. Ja, det har vi!

- Frukt! Konstaterade Jarek. I den här formen!

Han slog i marken med pinnen, pekade på formen. Katarina skakade på huvudet.

- Jag är ledsen, Jarek. Jag vet inte vad frukt är.

Likes

Comments

1

Jarek duckade genom ett lågt valv för att komma in i kapseln. Den glänste som en nypolerad plåtburk mot honom. Lampor blinkade från alla hörn. Den tekniska supporten som hade följt honom till dörren hälsade honom trevlig resa och sköt igen dörren bakom hans rygg. Han hörde den gå i lås men vände sig inte om. Istället lade han handen mot taket, lent som en barnrumpa, och försökte föreviga ögonblicket. Äntligen en ny kärra. Det var på tiden. Han såg sig om på den stående glaspodden i hörnet (den där han skulle tillbringa sin sovande restid), på den breda skärmen framför kontrollbordet (som skulle projicera all data), på den svarta fåtöljen framför den och slutligen på hörnet där den riktiga skönheten fanns. Energiomvandlaren, för det första, och bakom den en slät panel bakom vilken dolde sig allting som han egentligen inte fick röra.

Han gick fram till väggen och strök med handflatan över den släta metallen. Han kunde se sin egen suddiga reflektion, en kort, enkel man på 32 år i svart, enkel standarduniform. Kort, sirapsfärgat hår spretade på huvudet och öronen stack ut på sidorna. Men det var klart att inget av detta uppmärksammades av Jarek som uppfattade sig som en normalsnygg man utan att någonsin se sig i en spegel. Speglar var oftast i vägen. Det var alltid bakom spegeln som det intressanta fanns, även i detta fall.

- Var är verktygslådan? Undrade han högt.

Han fick genast svar. En blå lampa blinkade till vid skärmen och en behaglig röst fyllde rummet, som om en av Jareks kollegor stod bredvid honom.

- Nedanför kontrollpanelen vid förnödenheterna, sade kvinnorösten.

Hon lät neutral och lugn och sade ingenting mer.

- Tack, sade Jarek.

- Så lite så.

- Jag kanske borde ha hälsat, fortsatte Jarek och knäböjde under kontrollpanelen. Jarek.

- Inte alls, svarade hon. Dina uppgifter är redan registrerade. Jarek, 32, 78 kilo, 170 centimeter, specialiserad inom teknik.

Jarek himlade med ögonen och reste sig upp med lådan som han satte på stolen. Han öppnade den och hittade maskinen han behövde, en magnetisk liten mojäng som skulle hjälpa honom att öppna plåtburkens hjärta.

- Jag vet inte om 78 kilo stämmer riktigt, sade han och gick tillbaka till den blanka spegelväggen.

- Står så i din journal.

- Ja, det är gamla uppgifter. Jag är ganska säker på att jag inte väger över 75.

Svaret dröjde bråkdelens sekund. Sedan,

- 78, 6 kilo.

Jarek började lossa väggen, hörn efter hörn. De gjorde alltid samma fel med tekniken i de här poddarna. De gav den en röst och de gav rösten en personlighet. Uppenbarligen behövde tillverkarna aldrig resa med saken. Vad var det för fel med lite lugn och ro?

- Får jag fråga vad du gör? Undrade rösten artigt.

- Fråga på du, sade Jarek och plockade ner panelen med båda händerna. Vilken skönhet!

- Tack, sade hon.

Att se insidan på en tidskapsel, den riktiga insidan, var att skåda det skönaste i världen. Jarek ställde sig att beundra ett virrvarr av spontana kristaller. De gnistrade självlysande som om de hade haft miljarder år på sig att sträva efter sann perfektion. Han böjde sig fram och vidrörde en av spetsarna med pekfingret.

- Men du borde verkligen inte röra någonting, fortsatte datorn. I min logg står det att du är tidsresenär, del av projekt 209015B. Du är en sökare, inte en mekaniker.

Jarek viftade med handen.

- Var inte så fördomsfull. Du är inte min första kapsel. Jag har gjort hundratals resor.

- Nittioåtta, rättade hon.

- Sch!

Hon förblev tyst och Jarek fortsatte följa kristallerna med fingret, noga med att inte vidröra fel. Han ville ju inte kortsluta någonting, det vore en tråkig början. Till slut hittade han vad han sökte och tryckte till så att en bit lossnade. Han lade den på en förvaringshylla och nickade nöjt för sig själv. Sedan satte han tillbaka panelen igen och gick och satte sig i fåtöljen.

- Får jag fråga varför du kopplade ur säkerhetsprotokoll 71? Undrade rösten.

- Därför att vi båda vet att det bara är en teknikalitet att man alltid måste sova genom tidsresan.

Han klappade menande kontrollpanelen och log.

- Det är ju vår jungfrufärd! Inte vill du att jag ska sova? Jag vill vara vaken första åket, det är väl värt risken?

- Inte enligt mina föreskrifter. Säkerhetsprotokoll 71 är nödvändigt för att försäkra att resenären inte utsätts för åldrande under resan. Vid risk för läckage…

Jarek gestikulerade med armarna och avbröt henne.

- Menar du verkligen att du, splitter ny och helt orörd, inte är tät och säker? Försöker du säga att du läcker tid?

- Såklart inte, svarade hon förnärmat. Såvida du inte har förstört någonting.

- Såså, nu testkör vi dig. Någonting enkelt. Ta mig varsomhelst inom människans tidsålder i evolutionscykel fyra. Se det som en nöjesresa.

- Koordinater? Muttrade hon surt.

- Vart du vill!

- Tidsspecifikation?

- När du vill!

Hon blev tyst. Jarek väntade och tittade förväntansfullt på skärmen. Ett leende var nära att spricka upp under lysande ögon.

- Du borde verkligen sätta dig i sömn-podden, sade hon efter några sekunder.

Jarek lutade sig fram.

- För sista gången, sade han. Jag tänker inte sova!

- Som du vill.

Han lutade sig tillbaka i fåtöljen, som var som gjuten mot hans rygg. Ljuset släcktes ner i kapseln. Kvar fanns bara ett dussintals olikfärgade lampor framför hans ögon. De blinkade snabbare och snabbare, någonting hummade under hans fötter och ett ventilationssystem startade någonstans över hans huvud. Han kramade armstöden och log upp till kindtänderna när han kände ett bekant ryck i maggropen och sedan en känsla av att tillfälligt förlora tyngdkraften mot golvet, som när man snabbt kör över ett långsamt gupp.

Allting slocknade och kom omedelbart till liv igen, till ett lågmält surrande som sade honom att han var framme. Så snabbt gick det aldrig när han programmerade in koordinaterna själv. Bara en dator kunde resa så effektivt.

- Se?! Sade han. Det var väl härligt! Dator, projicera omgivning, tack.

- Öh…

Den tredimensionella bilden av berggrunden dök upp framför hans ansikte. Men någonting var definitivt fel med den. Det fanns inga stukturer, det fanns inga linjer. Antingen var någonting helt fel med grafiken eller så bestod omgivningen av en trögflytande, heterogen massa…

- Dator, sade Jarek. Valde du att ta ner oss under skorpan, av alla ställen?

- Inte exakt, sade hon nervöst. Jag får bara påpeka att om du hade sovit så skulle du aldrig ha märkt att det här hände. Men jag kan fixa det, jag lovar.

- Vad menar du? Utbrast han och kisade mot projektionen. Att du är en tidsmaskin som inte vet hur man reser? Zooma ut.

Han stirrade på bilden.

- Näe, sade han och kunde inte tro sina ögon.

Rösten brast i ut i upprörda tjut omkring honom.

- Du bad mig improvisera! Tjöt hon. Vem ber en dator improvisera?

- Vi är i en vulkan, eller hur? Sade han.

- Ja.

- Hur lång tid tar det innan vi smälter?

- En timme. Om du bara kan gå och lägga dig…

- Nu kan jag ju inte sova!

Hade hon haft ett huvud att hänga med så skulle hon ha gjort det. Kapseln var väl skyddad och väl isolerad, men skalet skulle inte gå igenom besiktningen om de inte genast åkte hem igen och fick ytbehandla henne. Jarek lade huvudet i händerna.

- Dator.

- Ja? Sade hon lågt.

- Aktivera säkerhetsprotokoll ett.

- Skulle du kunna…?

- Jag tänker inte gå och lägga mig.

Tystnaden talade för henne. Jarek suckade. Vilken jungfrufärd. Det var inte ens relevant att ta reda på vilken tidpunkt de hade prickat in.

- Känner du dig mer bekväm om jag går och lägger mig? Sade han trött med handen över ögonen.

- Ja, svarade datorn med liten röst.

Jarek reste sig upp och gick fram till glaspodden.

- Jag hoppas du inte sjabblar till det, nudå, sade han. Öppna podd.

Glaslocket gled upp och åt sidan. Han ställde sig tillrätta mot den vertikala båren, lade armarna längs sidorna och kände hur vita remmar hakades fast kring hans handleder innan glaslocket gled på plats igen.

- Aktivera sömnfas, sade han till datorn och kände en luftström mot sitt ansikte.

Snart var vilan över honom, han blinkade och tappade kontakt med verkligheten. Han fick en glimt av sin egen drömvärld innan medvetslösheten tog över och skymtade en bild av sina händer när de plockade isär datorns röstprogram.

Vilken besvikelse, fullkomlig katastrof. En sprillans ny kapsel med prestationsångest. Hur skulle resten av hans resor se ut?



2.1

Tre ur personalen hade blivit kallade till överingenjörens kontor. De stod uppradade sida vid sida för vad Jarek antog skulle bli en utskällning. Han undrade vad de andra hade gjort, han hade aldrig sett dem förut.

Efter en veckas tid var han åtminstone tillbaka i spiran, som landningsplattformen kallades där alla tidskapslar parkerade mellan sina exkursioner. Missödet med vulkanen och plåtburken hade slutat med en hel del ”repor i lacken” som de uppe på verkstaden muttrat missnöjt över. Jarek hade kompletterat den svarta overallen med en enkel svart mössa som gick att dra ner över öronen, vilka hade varit högröda och generade hela veckan. Resten av honom var okej, men öronen ville bara inte återgå till normal ton.

Överingenjören var avlång och hade glasögon och verkade gilla manualer lite mer än vad som var normalt. Man fick intrycket av att han vantrivdes bakom det stora skrivbordet, ändå hade han rykte om sig att vara en av de bästa på sitt jobb. Han gjorde några försök till att stapla undan en del av arbetet när Jarek och de andra klev in genom valvet. Vita väggar omslöt dem och bakom ingenjören fanns en krökt glasvägg med utsikt över stora delar av spiran. Blå himmel fick spiran att lysa. Plattformen var så högt upp i atmosfären som man kunde komma innan det blev obehagligt. Den omgavs såklart av ett skyddshölje, osynligt för blotta ögat, som hejdade turbulenta vindar och försäkrade om ett behagligt klimat. Nedanför spiran, nedanför molnen, låg öknen. Bortom den låg universitetsmetropolen vars ändamål alltid var att förbättra expeditionernas möjligheter att utvecklas och uppnå sitt mål. Och om man tog sig utanför staden och begav sig österut i ungefär hundra mil så stötte man på ett hus på en bondgård där Jarek hade fötts en gång i tiden.

Överingenjören harklade sig och Jarek slappnade av. Det hade funnits en tveksamhet i harklingen som sade honom att han var på den säkra sidan.

- Ni tre var en del av de femtio som fick nya kapslar förra veckan, sade han. Enligt direktiv 2000 förbehålls personal med nya kapslar rätten att välja geografiska parametrar för sitt forskningsområde, i det här fallet inom evolutionscykel fyra. De andra fyrtiosju kapslarna har spridit ut sig med jämna mellanrum, men det saknas insatser i de nordliga regionerna.

- De kalla regionerna, menar du? Sade kvinnan bredvid Jarek med en röst full av misstro.

- Eftersom ni alla tre uppvisat vissa felsteg med hur ni har behandlat utrustningen, började överingenjören,

Killen på Jareks andra sida började protestera utan att komma särskilt långt.

- Så kommer ni få dela upp denna region mellan er, fortsatte överingenjören. Har någon av er någon form av begäran vad gäller exakt placering, eller kan ni lösa det sinsemellan?

Jarek, kvinnan och mannen såg på varandra. Det skulle bli en fulstrid, någon skulle komma till skada och någon skulle bli lämnad åt glaciärerna. Ingen ville bli lämnad åt glaciärerna. Ingenting hände någonsin vid glaciärerna. Utom att de smälte. Och frös. Och smälte. Men det var bara galningar, geofysiker och små människor med djurskinnsluvor som besökte glaciärer. Jarek tog tillfället i akt att göra sig själv en tjänst och de andra en otjänst.

- Ur vetenskaplig synpunkt har jag hanterat många möten med människor på Baltica-plattan förut, sade han. Jag har redan en del kunskap om deras kulturella utveckling, kanske är det fördelaktigt att utnyttja de egenskaperna?

Överingenjören lyste upp som om någon överlämnat en handbok för social kutym.

- Bra, sade han. Baltika-plattan är din. Någon annan?

De andra gapade åt Jarek som log brett åt dem. Han höjde ögonbrynen, nöjd med sig själv.

- Jag har en del erfarenhet av kulturer som tvingas leva i… plusgrader, hasplade kvinnan ur sig.

Jarek nickade och blinkade menande åt henne. Här var det ”rädda sig den som kan” som gällde. Överingenjören såg på henne som om hon var knäpp, men nickade ändå och vände sig mot den sista.

- Har du någonting att tillägga? Vad är din huvudsakliga expertis?

Mannen såg dömande på de andra två, vars hållning hade förrändrats från helspänd till loj på trettio sekunder.

- Geofysik, sade han torrt och Jarek såg medlidande på honom.

Den där skulle han inte ta sig ur. Överingenjören lutade sig tillbaka i sin stol och knackade med en penna i bordet.

- Då tror jag att ni vet vart ni ska ta vägen. Glöm inte huvuduppdraget och en sak till. Glöm inte logga varje dygn.

- Ja, överingenjören, sade de samtidigt.

*****

- Har du saknat mig? Frågade Jarek det första han kunde ombord på sin kapsel igen.

Hon var så gott som ny. Kanske för att hon var så gott som ny.

- Jag trodde de skulle ersätta dig med någon lite mer strukturerad, sade datorn.

Jarek klappade väggen som hälsning.

- Jag ska vara strukturerad, jag lovar. Är du beredd för din jungfrufärd?

- Måste jag påpeka att vi redan har gjort det där? Sade datorn.

Jarek satte sig i fåtöljen och lutade huvudet mot stödet.

- Kom igen, det räknas inte om det inte är jag som väljer destination och tidpunkt, det vet väl alla.

- Så varför fick jag välja sist då?

Jarek såg sig omkring på inredningen i jakt på ett bra svar.

- Låt oss säga att jag ville ge vår relation en god start. Jag litar på dig, dator. Jag ville bara att du skulle veta det.

- D47, sade datorn misstänksamt.

- Va?

- Jag kallas för D47, sade hon. Dator 47. Men du kan kalla mig Fyrtiosju, om du vill.

- Okej, Fyrtiosju, sade Jarek. Vi har blivit tilldelade en geografisk sektor. Balticaplattan. Kan du sätta kurs mot en större civilisation nära dennas mittpunkt.

- Civilisation nära Balticaplattans mittpunkt, bekräftade datorn. Tid?

Jarek reste sig upp och gick fram till glaspodden. Han ställde sig i beredskap och lutade sig tillbaka.

- Femhundra år före Människans undergång i evolutionscykel 4.



2.2

Jarek öppnade sina ögon. Det kändes ett ögonblick som om de var ihopklistrade. Huvudet värkte när han upprepade gånger blinkade för att få bort känslan. Han avskydde den här biten. Varje gång han vaknade kändes det som om han har legat still i flera miljarder år. Och det var på sätt och vis precis vad han hade gjort.

Han stod lutad mot den vita båren, armarna fastspända vid sidorna. För att komma bort från sin pod måste han vara vid medvetande och yttra kommandot. Att ta sig ur miljarder år av REM-sömn var svårt de första gångerna, men Jarek hade gjort det här hundra gånger (exakt, enligt D47).

- Öppna, sade han till glaslocket framför hans ansikte.

Det var egentligen inte alls glas. Glas skulle ha smält bort tid vid det här laget. Men just glas var vad man kallade det – och det rörde sig omedelbart uppåt och åt sidan från honom.

- Höger hand.

Remmarna kring hans högra hand lossnade och drogs automatiskt in i poden. Han lyfte den mot ansiktet och undersökte protokollenligt färgen och texturen. Om en läcka gjorde att man bara tillfälligt blev fysiskt utsatt för tidsspannet, var man tvungen att genast åka tillbaka för återställning på laboratoriet.

Han var definitivt hel.

- Okej, god morgon, Fyrtiosju, sade han till rummet med tillfredsställelse.

En snygg och fräsch 32-årig tidsresenär, tänkte han och lossade den andra remmen med ännu ett kommando.

- Jarek, hälsade datorn utan vidare engagemang.

Han klev ur sin bubbla.

- Systemstart för lägesstatus, sade han.

Det dröjde inte länge innan huvudvärken övergick i nyfikenhet. Jarek satte sig att vänta i den bekväma stolen framför skärmarna. Man visste aldrig exakt vart man hamnade, hur precisa datorns beräkningar än var. Men det var en del av charmen med resandet.

De surrade lugnt allt eftersom de avsökte omgivningen, det hela tog inte mer än några minuter. Under tiden sträckte han sig fram mot en inbyggd behållare med piller på det svarta, blanka bordet framför honom. Burken hade två fack; i det ena låg ett blått piller och i det andra ett rött. Han kände som hastigast efter om han var hungrig – det var trots allt bara ett par timmar sedan (eller åtskilliga jordevolutioner in i framtiden) han åt senast. Ändå tog han både ett rött och ett blått piller. Man visste aldrig när man fick tillfälle igen.

Så fort han hade tagit det röda pillret sade han,

- Anpassa gassammansättning.

Under en sekund kände han de giftiga gaserna attackera hans lungor, sedan började det röda pillret verka och han kunde fortsätta att andas som vanligt.

- Då ska vi se, då ska vi se…

En lampa blinkade till i utkanten av hans synfält och skärmarna lyste plötsligt upp Jareks ansikte med data från utsidan. Den här gången hade han haft tur; kapseln omgavs av sedimentära bergarter. Det hände ibland. Jarek flinade nöjt för sig själv och leendet blev bredare när han såg minen reflekteras i de mörka skärmarna. Som det såg ut på den omgivande bergstrukturen var den tillräckligt lucker för att han skulle kunna slå sig ut med egen kraft, men det skulle vara överkurs. Han föredrog att slippa ta sig an tjugo meter lerblandad skiffer för hand.

Han slog på Energiomvandlaren för jobbet och gick vidare till att göra en fullständig avsökning av området och försöka hitta någon form av intelligent liv. Han måste befinna sig någonstans i mitten av människoartens mest optimala tillstånd av neural utveckling, åtminstone om datorn hade utfört sina uträkningar rätt. Sedan innebar en optimerad nivå på den neurala utvecklingen inte alltid att människorna levde smart. De var en skojig art på det viset.

Steg ett på hans fältuppdrag var alltid att etablera kontakt med den närmaste civilisationen. Han bugade för skärmarna när de visade honom onaturligt fyrkantiga, förhårdnade strukturer överallt ovanför honom.

- Och nu, mina damer och herrar, kan dagens arbete börja.

- Vem pratar du med? Frågade Fyrtiosju.

- Strunt samma, sade han. Dig, om du vill.

Han reste sig, drog upp en dragkedja i den svartvita jackan och satte fast något som såg ut som en klocka kring sin handled. Statusen för energiomvandlaren pep entusiastiskt att den var färdig och Jarek tryckte på den stora dörröppnaren vid väggen. Ventilerna pyste högt och väggen framför honom lossnade och rörde sig bort från honom. Fuktig luft med bensenaktiga inslag slog emot den renade luften i kapseln, liksom mörkret från den nykonstruerade tunneln. Han blinkade några gånger för att vänja sig och klev sedan ut på det leriga underlaget. Med en knapptryckning på sitt armband stängdes dörren bakom honom och han omslöts av jordisk tystnad.

Han kunde äntligen påbörja sin färd upp mot ytan.

*****

Samtidigt som Jarek trampade på genom åtskilliga skikt med lera och sten satte sig Katarina upp hängmattan vid ljudet av någonting metalliskt som slog mot någonting annat metalliskt. Det var inte ett ovanligt ljud i fabriken, men det var ovanligt vid den här tiden på dygnet.

Hon satte ner fötterna på betonggolvet, som alltid hölls varmt av maskinernas oavbrutna arbete. Hon sträckte sig efter byxorna och drog med möda på sig dem så att hon skulle ha någonting annat på sig än det svarta, enkla linnet. De var hennes arbetsbyxor, tjocka och sega för att hon skulle kunna krypa runt bland kokheta rör utan att bränna sig, åtsittande så att hon inte skulle fastna i någon farlig, rörlig del av maskineriet när hon meckade i maskinrummet.

Sedan reste hon sig och lämnade rummet, lämnade sin lillebror Mateus snusandes i hängmattan bredvid hennes och föräldrarna, mostrarna, morbröderna och kusinerna som omgav dem. Med ett vant knyck fick hon loss dörren, som alltid var reglad. Hon sköt upp den med axeln och den öppnades med ett lågt skrapande. Hon gladde sig åt att hon hade smörjt den nyligen. Det var egentligen en del av hennes brors jobb, men om hon inte hade gjort det så skulle de alla bara ha fått tjata.

Hon drog igen och reglade dörren efter sig. Det fanns inte en dörr i hela fabriken som inte gick att försegla. Meningen var att de vid en gasläcka skulle kunna stänga in sig tills någon kunde rena luften och släppa ut dem. Protokollet för en sådan situation satt i ryggmärgen. Därför var hon van vid alla stängda dörrar, bakom vilka de olika familjehemmen doldes. Detta var bara en av många betongkorridorer med tunga järnbalkar och rostiga dörrar. På varje dörr, liksom den hon kommit från, hade någon skrivit ett namn med vit färg som lyste i halvmörkret. Hon läste namnen, ett efter ett.. Juaves, Schnitke, Åkerström… Hennes lojala vänner och hårt arbetande kollegor.

Klonk. Där var det igen!

Hon slutade läsa på dörrarna och tittade upp mot slutet av korridoren där en lampa lyste med grönt ljus. Härute lät det mycket högre. Det var som om någon stod och bankade på ledningarna med ett metallrör och hon var säker på att det kom från det stora maskinrummet.

Hon svängde av mot höger i t-korsningen, bländades för ett ögonblick av fler gröna lampor och tittade förvånat ner på sina fötter medan hon fortsatte gå. Golvet var svalt. Golvet var aldrig svalt på den här nivån. Det kunde betyda att någonting läckte. Kanske var en av kvävetankarna trasiga, Katarina skulle bli tvungen att kontrollera saken. Det flytande kvävet i sig var kanske inte så farligt, mest kallt, men det hade en tendens att tränga undan syre om mängderna var tillräckligt stora i begränsade utrymmen. Hon fortsatte med snabbare steg och kom till dörren till maskinrummet. Den stod på glänt. Hon var uppenbarligen inte den enda som var uppe.

Hon klev in i rummet och vände sig om för att stänga efter sig.

- Låt den stå! Hördes en skrapig röst bakom leden av jättemaskiner.

Katarina hade hört historier om dinosaurier när hon var liten och kunde inte låta bli att tänka på maskinerna som hennes tids dinosaurier. Jättelika bestar av metall som suckade och andades och levde. De regerade matpyramiden eftersom alla var beroende av dem. Och de skulle leva långt efter att Katarina och de andra arbetarna hade somnat in. Om inte någonting katastrofalt hände. Och i sådana fall var de ju alla körda.

Hon gjorde som rösten befallde och klev vidare in mellan vidundren som var hennes liv. Härinne, där det var högt i tak och långt mellan väggarna, där allting var hårt och stort, ekade stegen med tydlig klang innan de alltmer försvann in bland de andra ljuden, ljuden av de levande maskinerna.

Klonk, klonk, klonk.

- Var är du?

Hon talade med stark röst.

- Längst ner till vänster, svarade den andra.

Hon kände mycket väl igen den hesa stämman. Leion hade varit hennes läromästare och en av de mest respekterade mekanikerna på den här nivån. Och det var klart att han var den enda andra personen som hade vaknat av ljudet. Hon skyndade förbi bestarna och kom efter många steg fram till slutet av raderna. Här såg hon åt vänster.

- Leion, hälsade hon.

Hon lät lättad. Det kändes alltid tryggt att se den gamle mannen, att veta att det var han som dubbelkollade inställningar, ledde ett arbetslag eller överhuvudtaget var inblandad i en process. Tillit var avgörande på fabriken. Saker och ting måste fungera, annars var det ett mycket farligt ställe att leva på.

Han stod med ryggen mot henne och tittade tillsynes lugnt på rören och ledningarna som satt fastklamrade längs väggen. En underlig sak att stå att titta på, tyckte hon och gick fram till honom för att kunna se vad det var han såg.

Hon saktade in stegen, skrynklade oförstående ihop ansiktet i förvirring. Leion tittade rakt in i väggen, på rören utanpå den bastanta betongväggen. Men punkten där Leion hade fixerat sina ögon, verkade det inte längre finnas någon vägg. Rören var kvar, men inte betongväggen bakom dem. Vad hon kunde se hade den bara försvunnit, i en perfekt formad cirkel som var stor nog för att släppa igenom en fullvuxen människa. Hon sneglade på Leion som mötte hennes blick.

- God morgon, Katta, hälsade han som om hon gjort honom sällskap i en problemlösaruppgift.

Klonk, klonk, klonk!

Nu fanns det ingen tvekan om att hon hade hittat källan till ljudet. Hon gick fram till väggen och tittade bakom rören. Från det stora hålet kom ett kraftigt drag som fick henne att rysa. Mörker lurade bakom ledningarna.

- Vad är det för något? Undrade hon och iakttog hur det mest lösa metallröret (en av saltvattenledningarna) drogs in mot hålet i luftdraget för att sedan släppas ut igen och studsa mot röret i lagret ovanpå.

Klonk, klonk, klonk!

Hon gnuggade sina bara armar, det måste vara flera grader kallare här än i familjehemmet. Leion ryckte på axlarna.

- Vet inte. Jag har stått här sedan det började. Ingenting har hänt. Och det finns inte ett spår av väggen.

- Men hur…? Undrade Katarina och stack in en hand mellan rören, in i hålet.

- Nej! Röt Leion och hostade till av ansträngningen.

Hon drog tillbaka handen och rodnade, backade, ställde sig bredvid honom och gjorde honom sällskap i betraktandet. Hon skämdes över att ha upprört hans svaga lungor.

- Är vi de enda som har hört något? Undrade hon.

Hon försökte glömma sitt felsteg, lägga det bakom sig. Regel nummer ett i fabriken: Rör aldrig vid något om du inte vet vad det är.

Leion nickade.

- Har du rapporterat det? Undrade hon.

Han skakade på huvudet.

- Många trappor för mig nuförtiden, sade han och tittade med beräknande blick på Katarina.

- Jag kan göra det, sade hon.

Hon var mer än angelägen att hjälpa Leion. Och de borde få veta detta på övre nivån. De kanske skulle kräva åtgärder. Katarina ville i vilket fall inte ha ett stort hål i väggen på sitt levebröd. Leion nickade.

- Om du vill, sade han. Jag stannar här för att se till att ingenting händer. Hämta Alana. Hon är lättast.

Katarina nickade och när hon vände ryggen mot honom var det med långa, snabba steg. Hon kände det släta, svala golvet mot hårda fotsulor, som var så smutsiga att de var helt svarta. Hon nådde trapporna som låg i mörker förutom de gröna lamporna på varje avsats.

Hon tog tre steg i taget. Det var fem våningar upp till markytan. Hon var nästan aldrig däruppe numera. Och hur illa det än var att erkänna det så var fem våningar mer ansträngande än vad hon var van vid, även om hon var en av de snabbaste och mest rörliga personerna i hela arbetsstyrkan.

Det var bra att den gamle mannen hade kommit före henne. Vem vet vad mer dumt hon skulle ha gjort om hon hunnit först? Sticka handen i hålet. Ärligt talat! Vad tänkte hon på?

På avsatsen till den fjärde våningen saktade hon in och gick de sista trappstegen för att samla sig. Dörrarna på avsatserna var likadana som de nere i familjehemmen, men när hon rundade den sista kröken såg hon istället en vit dörr som bländade henne bland det gråa. I dörrens övre halva glänste en glasruta som, när hon nådde till toppen av trappan, avslöjade vita korridorer med kontor som badade i dagsljus.

De hade medvetet underliga dygnsrytmer nere i fabriken. Det var en omständighet som de frivilligt växte upp med. När arbetarnas barn väl var gamla nog att flytta från sin familj var tanken på separation från sina släktingar ofta helt obegriplig. Katarina hade alltid ingått i ett klockverk i fabriken, vid något tillfälle arbetat sida vid sida med alla i hela byggnaden och sovit i samma rum med familjen hela sitt liv. Livet i dagsljus verkade så isolerat och ensamt. Och kallt. Om det var någonting som Katarina avskydde så var det vinden.

Men vissa valde att lämna fabriken oftare, vistas därute, gå i skola och till slut arbeta på kontoren istället. Ibland lämnade de till och med området och ingen visste riktigt vart de hamnade.

Hon drog i linnet, försökte spegla sig i glaset och slätade till håret lite med sina oljiga fingrar. Sedan lade hon handen på dörrhandtaget och öppnade dörren så försiktigt hon kunde. Ekot från trapphuset försvann. En klocka ringde till i en högtalare, som för att utropa hennes ankomst. Hon stängde dörren bakom ryggen och såg ner på de svarta fläckarna hon lämnade på det glansiga, vita golvet. Bredvid dörren låg en dörrmatta. Ovanför dörrmattan hängde en korg med blå skoskydd. Hon ställde sig på mattan och skrapade smuts så gott hon kunde. Sedan drog hon på sig två skoskydd över de nakna fötterna.

Från en dörröppning längre ner i korridoren hördes stolsben skrapa mot ett golv och knackandet av klackskor förekom ett par långa ben i knälång, välstruken grå kjol och en vit, luftig blus. Kvinnan ifråga var i Katarinas ålder, tjugo-någonting, men bar ett par glasögon som lika gärna kunde ha tillhört Katarinas framlidna farmor.

- Välkommen upp! Mitt namn är Ellen, jag är sekreterare här. Hur kan jag hjälpa dig?

Till kvinnans fördel gav hon bara fotavtrycken en snabb blick innan hon artigt stannade framför Katarina med höjda ögonbryn.

- Tack, svarade Katarina. Jag skulle vilja träffa någon som heter Alana? Vi har ett problem nere på första.

Ellen nickade långsamt och gjorde en gest att följa med.

- Hon sitter i möte, men jag är säker på att hon kan avbryta om det är något viktigt.

- Jag tror att det är det. Du kan hälsa att Leion skickade mig.

Ellen lämnade Katarina utanför en av de vita dörrarna på en matta som kändes plastigt fluffig genom skoskydden. Själv knackade sekreteraren på och gick sedan in och stängde dörren efter sig. Katarina stod och tittade upp på en tavla med ett träd mot en solnedgång som påminde henne om färgerna i ett blåmärke. De hade bilder och böcker i hemmen, men inte i det här skicket. Inte såhär glansiga.

Ellen kom snart tillbaka ut och direkt bakom henne följde en äldre, svart kvinna i mörk kostym och hög knut. Hon hade målat läpparna röda och nickade mot Katarina som inte kunde låta bli att räta lite på den redan ganska raka ryggen.

- Hej, Katarina, sade Alana. Följ med till mitt kontor och berätta vad som har hänt.

- Det kanske är bättre om du följer med ner till oss istället? Sade Katarina.

- Är det akut?

Katarina rynkade näsan. Det kändes omöjligt att förklara vad som hänt utan att låta som en idiot.

- Inte direkt, nej. Men vi verkar ha fått ett hål i väggen.

Alana stannade upp utanför sin dörr och tittade på Katarina.

- Ett hål? Var då? Vem har gjort ett hål?

- Vi vet inte. Det bara är där. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra åt saken, men det kanske behövs någon säkerhetsåtgärd? Jag vet inte riktigt hur det fungerar häruppe.

Alana log mot henne och spred de röda läpparna från kind till kind.

- Okej, Katarina, sade hon. Ge mig en minut så ska jag få på mig skyddsutrustningen. Du kan sätta dig där så länge.

Hon gjorde en gest mot några stolar som stod uppradade längs väggen bredvid tavlan. De såg väldigt rena ut, noterade Katarina.

- Ingen fara, sade Alana och lutade sig närmare som för att avslöja en hemlighet. Vår städerska har en fantastisk dammsugare. Den tar hand om allt.

Katarina log tacksamt och nickade och Alana försvann in på sitt kontor.



2.3

Inte det minsta bra.

Jarek trummade fingrarna mot instrumentbrädan. Lamporna blinkade vänligt mot honom, luften var behaglig och promenaden hade fått honom att vakna till. Men han var fortfarande fast härnere. Han borde vara flera kilometer bort från landningsplatsen vid det här laget. Han borde ha etablerat svar på alla punkter i protokollet och kanske till och med börjat samla in data.

Han tittade på den digitala bilden av berggrunden som omgav honom. Uppkallade den i hologramversion och trummade lite hårdare med fingrarna. Hade hindret bestått av något annat än mänskliga konstruktioner så skulle han bara ha kunnat evaporera bort det på två sekunder. Han skulle bara ha behövt trimma tunnelfunktionen litegrann och sedan varit ute ur den här högteknologiska grottan. Det riktigt kliade i skinnet av nyfikenhet. Att vara fast i en metallburk höll ingen charm när man hade en hel värld att upptäcka.

Han slutade trumma, höjde handen mot hologrammet, dubbelpetade så att fokus hamnade där tunneln tog slut och zoomade sedan in med två fingrar. Bilden, ritningen, bestod av information som uppdaterades var tredje sekund och vad han kunde se (om han vred kartan 180 grader) så hade nu fler figurer dykt upp bakom väggen. Det verkade som om han hade lyckats hamna mitt i någon form av produktionshall, för om han förminskade istället var flervåningskomplexet mycket svårt att missa. Det var okej.

Det som inte var okej var att han hade lyckats gräva sig fram till en rad med viktiga ledningar, vilket energiomvandlaren inte hade upptäckt förrän den var framme vid dem. På sättet som D47 hade lagt upp informationen hade Jarek antagit att han skulle komma upp utanför en byggnad, inte mitt inne i den.

- Det här hade aldrig hänt om du inte hade omprogrammerat mig, sade Fyrtiosju ur tomma intet, som om hon hörde hans tankar.

- Det här hade aldrig hänt om du presenterat datan på ett begripligt sätt, blev Jareks snabba gensvar. Kunde du inte ha lagt märke till det här?

Okej, så han hade trimmat henne lite. Bara en aning, trots överingenjörens förmaningar. Men han hade faktiskt inte rört huvudpanelen igen, där hade han lärt sig sin läxa. Men i kapselns mjukvara fanns en rad säkerhetsåtgärder som var överflödiga. Till exempel var den programmerad så att man normalt sett inte kunde hamna på sådana här platser. Datan brukade varna för massiva antropologiska anläggningar som de här och sedan stänga ner energiomvandlaren innan arbetet ens börjat. Det var inte meningen att tidsresenärer skulle ploppa upp hur som helst i folks vardag. Därför hamnade man vanligtvis en bra bit utanför civilisationen, där bara berg, stora vattenmassor och lösa jordmassor skapade problem. Sådant gick nämligen att kalkylera, som när energiomvandlaren stötte på stora mängder vatten vid ytan, eller alltför giftiga luftkompositioner. Då avslutades arbetet, en automatisk sköld slogs på och när alla möjliga konsekvenser hade beräknats kunde arbetet fortsätta.

Människor däremot, var fullkomligt oberäkneliga, både deras konstruktioner och deras beteenden. Jarek var ju själv människa, han visste. Men varför ville någon dra rör över en vägg på det här sättet? Det var en närmast barbarisk konstruktion!

Man visste aldrig heller hur känsligt det där med att ha sönder grejer kunde vara, spånade han vidare. Jarek själv var en fixare, så när någonting var trasigt tyckte han bara att det var ett bra tidsfördriv. Han skulle med säkerhet kunna iordningsställa det där sjoket av rör när han väl hade kommit upp ur tunneln. Problemet var 1) Att folk inte brukade uppskatta när man överraskade dem från ett mörkt, mystiskt hål och 2) att folk oftast inte trodde man skulle städa upp efter sig när man sprängde sig igenom deras möbler/inredning/husgrunder. Det var inte något han hade lärt sig från sina resor, utan snarare en ständigt återkommande läxa i hans ungdom, när han fortfarande hade trott att andra än han själv uppskattade spänning och problemlösning.

- Går det att reparera tunneln och göra en ny från samma geografiska punkt, eller ser det likadant ut i alla riktningar? Sade han högt.

- Upprepa frågan, svarade D47 med monoton röst.

Jarek himlade med ögonen. Ända sedan han hade pillat med inställningarna igen hade hon låtsats vara mer korkad än vad hon var.

- Du hörde mig, sade han.

Det sprakade i högtalaren.

- Hördu, sluta sura, sade han. Du vet att det är mer effektivt på det här viset. Ha lite fantasi. Du kommer tacka mig på framtida resor när du slipper sitta och vänta på att jag ska vandra flera timmar fram och tillbaka. På det här viset har nu nästan alltid sällskap.

- Jippie.

Jarek lutade sig sakta tillbaka i stolen, även om han mer kände för att rusa upp och hota slå in tangentbordet i panelen på henne.

- Går det att fylla igen tunneln? Sade han med så mycket tålamod som möjligt.

- Ja.

- Går det att göra en ny från våra nuvarande koordinater?

- Ja.

- Finns det någon punkt inom rätt avstånd som inte är antropologiskt påverkad eller bebyggd?

Det var tyst en halv sekund extra.

- Ja, kom sedan svaret och Jarek log brett.

- Bra! Så hur ser energinivån på vår tunnelmaskin ut?

- Energiomvandlaren är laddad till 5%.

- Va?

Jarek satte sig rak i stolen.

- Eftersom vi borrade genom okänt material, sade hon, uppenbarligen nöjd över hans reaktion.

- Men hur kunde du missa?

Det sprakade högljutt.

- Det var du som stängde av all icke akut information, sade hon. Hade du inspekterat datan noggrant, som protokollet anger…

- Jag fixade så det skulle gå automatiskt, det vet du! Utstötte Jarek och stirrade på knapparna och lamporna som om de hade svårt att fatta vilket jobb han faktiskt gjorde här.

- Ja, sade Fyrtiosju.

Han anade skepticismen bakom. Han drämde till ”tyst”-knappen och reste sig upp. Okej. Han var ju, som sagt, en fräsch och charmig 32-åring. Om allting skulle krångla, kunde han lika gärna ta kontakt med lokalbefolkningen och se om de kunde hjälpa honom upp.

Han kikade på tiden. Det var den 17e juni 2156 på planeten Jorden (lokal tidräkning) och planeten hade existerat i (grovt räknat) 4,54 miljarder år. Ungefär så länge som hans planet skulle ha existerat i sin evolutionscykel. Mänskligheten borde vara välutvecklad, men ännu inte helt förstörd. Dessutom befann han sig…

Han kisade med ögonen mot punkten på den geografiska informationen.

… som planerat mitt i norra hemisfären, vilket brukade vara uppfriskande om än lite kyligt. Precis det klimat som han trivdes bäst i! Om han lyckades ta sig ut ur hålet, vill säga.



2.4

Jarek skuggade ögonen med handen och blickade upp i tunneln. Längre fram verkade det som om det bländande ljuset fick sällskap av en livlig puls med maskiner och röster. Och luften kändes varmare nu, som om värme hade läckt ner till honom i tunneln.

Han stannade upp några meter från tunnelns slut och försökte urskilja vad som pågick bakom rören. Det var som om någon hade satt en bubbla kring hålet, som om de försökt isolera det med någon sorts plast. För värme? För forskning?

Han rös. Forskare hade en tendens att tro att han antingen var mentalt störd eller en utomjording som de behövde utreda ingående och tämligen fysiskt. Jarek sade alltid med sanningen. Han var en resenär som utforskade världen. Hela grejen med världens alla evolutioner var bara detaljer.

- Hallå? Ropade han.

Närmast hålet stannade all rörelse upp. Någon viskade någonting. Sedan kom ett svar.

- Hallå?

Jarek tog hälsningen som en inbjudan och klev fram den sista biten. En del av ledningarna var vadderade, såg han nu, vissa var olikfärgade och storleken varierade mellan dem. I de ojämna mellanrummen mellan rören kunde han klart och tydligt urskilja två personer i vita skyddsutrustningar som stod och kisade mot honom med anteckningsblock i handen.

- Är ni forskare?

Han kunde inte låta bli att fråga. Om han fick veta hur läget såg ut redan nu så skulle han kunna besluta graden av impulsivitet och aggression som skulle krävas för att rädda sig själv senare.

- Nej, svarade den ene och närmade sig ett par steg. Vi är arbetare.

- Arbetare? Sade Jarek.

- Ja, svarade mannen bakom munskyddet.

- Du skulle inte kunna vara lite mer specifik?

De vitklädda arbetarna vände sig mot varandra, utväxlade några ord.

- Vem är du? Frågade den andra personen.

Det var en kvinnoröst, så de hade jämställda arbetsroller, noterade Jarek. Det var en av punkterna på checklistan som gjorde att han kunde avgöra vilken civilisationsgrad människorna hade uppnått om man samtidigt kunde koppla det till avancerad teknologi. Självklart gick det i vågor, men med tanke på deras skyddsutrustning, deras digitala verktyg och grad av renlighet så antog han att han hade prickat rätt i evolutionsförloppet.

- Hej, sade Jarek och sträckte fram högerhanden mellan rören.

Att skaka hand var en återkommande hälsningsmetod var han än reste. I sju fall av tio fungerade det fint. I åttonde fallet ville alla bara pussas och kramas. I nionde fallet höjde man endast handen. Och i tionde fallet (för någonstans måste man ha otur) försökte folk döda dig om du gjorde något av föregående. I några sekunder trodde han att han hade haft otur. Istället för att hälsa såg de bara vaksamt på honom. Men sedan sträckte kvinnan fram handen, iklädd en onödigt stor skyddshandske som knappt kom förbi rören.

- Tjetjenski, hälsade hon lugnt.

- Söderström, nickade mannen bakom sin mask och höll sitt avstånd.

- Och jag heter Jarek. Får jag fråga vad det är ni har satt upp kring min tunnel?

Söderström backade ett steg.

- Din tunnel? Sade han.

- Det är skyddsplast, sade kvinnan. Vi visste inte hur det här hände, så vi var tvungna att isolera. Men om du befinner dig där du är så kanske du kan förklara vad det är som har hänt?

Jarek log med alla 31 tänder, ett bländande vitt leende som han hoppades skulle charma vettet ur dem. Han talade alltid sanning. Sanning med modifikation. I det här fallet skulle han inte behöva så mycket modifikation.

- Absolut, sade han. Det du ser är det pinsamma resultatet av en misslyckad tunnelgrävning. Du förstår, min dator och jag är inte på så god fot. Hon jävlas med mig och jag jävlas med henne och därför har hon lyckats försätta mig i den här situationen där jag bara precis lyckades rädda era ledningar från total katastrof. Som tur var upptäckte jag vad hon höll på med innan hon hade sönder hela alltet. Har ni haft några problem? För i sådana fall beklagar jag det verkligen!

- Nej då! Sade Tjetjenski. Vi visste bara inte vad som hade hänt. Det var ju verkligen vänligt av dig att stoppa din dator, om det nu var så det gick till. Artificiell intelligens är hopplöst.

Söderström nickade ivrigt med kollegan och tog ett steg fram igen.

- Vi förlitar oss helt på mekaniska maskiner här i fabriken, sade han som om han kände behov av att bidra till konversationen. Vi överlåter allt digitalt till de uppe på femte våningen. Det är lättast så.

- Jaså, sade Jarek tankfullt. Det var intressant att höra.

Inte intressant, det lät urkorkat. Varför skulle man inte vilja använda digitalisering? Varför skulle man inte vilja ha robotar som skötte produktion och underhåll? De var kanske inte riktigt så utvecklade som han hade trott. Det hela tålde att utredas. Om han bara kom ut någon gång.

- Men får jag fråga, hur kom du ner dit i första taget? Undrade Söderström.

Jarek lutade sig mot väggen i tunneln och visslade lågt.

- Ja, lätt var det inte, men nu när jag är här skulle jag bra gärna vilja komma förbi de här rören. Har ni en chef i närheten?

De tog varsitt steg bakåt med tillbakaryggade kroppar. En oskriven regel hade uppenbarligen brutits (om den var skriven så hade han aldrig sett den).

- Sade jag något fel?

Kvinnan lyfte ett finger mot honom.

- I den här fabriken är ingen viktigare än någon annan, ska du veta. Vi har inga chefer. Vi behöver inga chefer. Vår arbetsinsats är exemplarisk och alla nivåer är lika viktiga.

Han höll avvärjande upp händerna.

- Självklart, jag ber om ursäkt, sade Jarek. Men har ni någon som brukar vara ansvarig för situationer där folk behöver ta sig igenom deras väggar, då?

- Nej! Sade kvinnan upprört.

Hon ryckte av sig hjälmen och avslöjade ett ansikte i tidiga fyrtioårsåldern, omgivet av brunt, lockigt hår med gråa slingor och en respektabel näsa. De grådaskiga ögonen var arga. Och Jarek hade tyckt att han hade varit artig.

Söderström drog också av sig sin hjälm och visade sig vara en något yngre man med öron som till och med spretade mer än Jareks. Han såg osäkert på Tjetjenski och lutade sig sedan mot henne.

- Vi kan ju säga till Leion? Han kan väl prata med Leion, eller hur? Leion vet alltid hur man ska göra.

Hon blängde på honom, blängde på Jarek och lyfte sedan hakan.

- Okej, sade hon. Vänta här.



2.5

Alla arbetare var bra arbetare. Sedan fanns det de mindre bra arbetarna.

- Experter, sade Leion.

Katarina räckte honom en skiftnyckel. Enligt Leion var ordet expert bara en ursäkt för någon som inte ville klocka samma timmar som alla andra. De dök bara upp när någonting intressant hände och försvann sedan tillbaka upp på fjärde våningen.

- Jag har aldrig förstått vad de är experter på, fortsatte Leion med huvud, axlar och armar instoppade mellan två kugghjul.

För en utomstående såg det nog inte så bra ut, tänkte Katarina. Hon tog emot muttrar, skruv och stänger som hon en efter en doppade i olja och arbetade igenom med en trasa innan hon räckte dem tillbaka till Leion. Istället för att ställa sig upp och räta på ryggen under tiden, föredrog han att luta sig mot maskineriet en stund. Äldre som han var hade han en hel del problem med ryggen. Vissa rörelser gjorde man då bara x antal gånger varje dag.

De hade tryckt på maskinens nödstopp innan, såklart, och om någonting ändå skulle vara krångligt var de två, helt enligt säkerhetsreglarna. Katarina hade gladeligen gjort Leion sällskap för gamla tiders skull. Dessutom sköt hon därmed upp den uppgift som låg framför henne, den som ingen skulle få för sig att be henne om. Hon skulle ta på sig farmors gamla skyddsdräkt och krypa in i Agatas jättetank, klättra upp för stegen på insidan och rengöra filtret. En gång i tiden hade fabriken köpt in Agata från den Asiatiska Unionen som, trots att de låg långt fram i sin utveckling, fortfarande kunde konstruera saker som var tänkta att underhållas av barnarbetare. Nå, barnarbete var inte accepterat i fabriken, även om barnen fick springa fritt så att de skulle lära sig alla faror från tidig ålder. Katarina Edelmans kroppsstorlek var bland det närmaste man kunde komma ett barns och därför hade alla, så tydligt de bara hade kunnat, låtit bli att be henne göra jobbet.

Leion fick fast den sista muttern och harklade sig. Katarina såg sig omkring (ingen tittade) och tog sedan ett ordentligt tag om den gamle mannens höftben. Med lite kraft och Leions armar rakt utstickande som ett barn som får hjälp med att klä på sig, drog hon ut honom ur det trånga utrymmet. Leion såg sig omkring. Hans vanliga järnblick var ängslig i en halv sekund, sedan återgick den till det lugn som var så typiskt för honom. Han nickade sitt tack till Katarina och rättade till linnet.

- Då testkör vi, sade han hest och slog av nödstoppet.

Katarina gick runt på andra sidan till tryckmätaren, som hade sjunkit några gradstreck under tiden den varit avstängd, och drog igång maskinen med en kort spak och en knapptryckning.

Det kunde också vara skadligt att klättra runt i tankarna, tänkte hon för sig själv medan hon och Leion såg axeln börja röra sig och kugghjulen börja klicka. Inte på grund av svamparna på botten eller den biologiska processen som drev hela maskineriet, utan eftersom väggarnas insida var insmetad med ett ämne vid namn Corpaferrus (Cfs) som bara användes i Ryska Federationen nuförtiden. Kontakt med ämnet tenderade att orsaka hudirritationer som såg ofarliga ut men som kunde blossa upp och ta död på en vid låga hjärtfrekvenser. Oftast när man sov.

- Leion!

Katarina tittade upp och Leion vände sig om mot en vitklädd figur vars hjälm vid något tillfälle hade åkt av. Vad skulle Tjetjenski med hjälmen till överhuvudtaget? Både Leion och Katarina hade varit oskyddade en längre stund vid hålet och de mådde fint. Men Tjetjenski var i och för sig expert. Experter hade skyddsutrustning. Eller anteckningsblock. Eller i det här fallet både och. Katarina tittade på Leion, som noggrant hade anlagt sitt ansikte i passiva drag.

Tjetjenski såg besvärad ut. Hon kom hela vägen fram till dem innan hon stannade och fokuserade blicken på Leion.

- Leion, jag skulle inte bekymra dig om det inte var något viktigt. Men… Det är en man i hålet. Han säger att han har grävt en tunnel. Och tydligen vill han komma ut.

Varken Katarina eller Leion visste vad de skulle ge för svar. Till slut sade Katarina,

- Varför går han inte bara tillbaka samma väg han kom?

Tjetjenski rodnade och tittade förnärmat på henne.

- Jag vet väl inte, snäste hon.

Experten vände sig mot Leion.

- Med respekt, Leion, sade hon. Du har säkert betydligt viktigare saker för dig, men skulle du kunna komma och reda ut det här?

Leion sade fortfarande ingenting. Hans rynkor hade bara sjunkit en grad, som om det han hörde gjorde honom trött och det var tungt att hålla dem i upprätt vinkel framför experten.

- Kan ni inte prata med Alana på femte? Frågade Katarina. Hon är ju informerad, hon kan väl sköta kontakten?

Tjetjenski gjorde sig inte ens besväret att ta blicken från Leion den här gången.

- Ni vet hur de är däruppe. Hon sitter säkert med en rapport just nu. De överöser alltid oss på fjärde med att reda ut saker som det här. Kommer ni?

Experten verkade inte vilja ge sig i första taget, så Leion och Katarina kollade tryckmätaren en extra gång, plockade ihop verktygen i väskan och följde med bort längs maskinhallens golv.

När skiftklockan hade ringt på morgonen hade arbetarna som vanligt infunnit sig på sina startstationer. De hade åtminstone avsett att göra det, men alla i det stora maskinrummet hade känt sig dragna mot hålet som insekter till en lampa och den vanligtvis så effektiva arbetsinsatsen hade fått en trög start. Det var först när experterna hade satt upp skyddsväggar och isolerat olycksplatsen som någon hade vänt sig mot sina uppgifter, men Katarina kunde fortfarande se en och annan som sneglade med nyfiken blick mot hålet.

Tjetjenski stannade upp vid ett bord som hade satts upp utanför ridåerna av plast och gjorde en gest mot två prydligt vikta högar med skyddsutrustning. Leion gick rakt förbi henne och sköt undan draperierna som kom i vägen. Om Tjetjenski inte hade betett sig så högfärdigt mot Katarina så skulle hon inte ha haft något emot att stanna upp och göra henne till viljes. Som det var följde hon bara efter den gamle mannen tills de anlände vid hålet och en mycket nervös Söderström.

Katarina såg en svettdroppe rinna nerför tinningen på mannen, som såg oerhört lättad ut över att se Leion.

- Leion! Vad bra! Då lämnar jag er att… Ja.

Han skyndade iväg och Leion och Katarina vände sin uppmärksamhet mot vad som nu än fanns bakom ledningarna. Först kunde hon bara se mörker, men sedan rörde sig något.

*****

Jarek rätade på sig och närmade sig ledningarna igen.

- Åhå! Sade han förtjust och lade händerna på ett av rören.

Han stack fram ansiktet så att hans ögon skulle hamna i ljuset och betraktade de nyanlända med intresse. Enkla kläder, oljiga händer, skärpa i blicken och strumplösa fötter. En gammal och en ung. Erfarenhet och styrka. Han gillade vad han såg. Han gillade det mycket mer än vad han hade gillat de vitklädda. De som nu stod framför honom var ju riktiga människor.

- Så du är tunnelmannen, sade den gamle mannen avvaktande.

- Japp, sade Jarek och sträckte fram handen igen. Jarek, Tunnelmannen, det är jag.

- Leion och Katta, sade mannen med en nick på den yngre kvinnan vid sin sida.

- Katarina, rättade kvinnan.

- Sååååå… började Jarek, men blev avbruten.

Katarina hade klivit närmare, hon var ungefär lika lång som han själv och hade lika kort hår som den gamle mannen, förmörkat av olja och smuts. Den platta näsan gav hennes ansikte mjuka drag som inte gick ihop med den skeptiska blicken. Det fanns en viss likhet mellan henne och den äldre mannen, inte genetisk utan snarare för att de verkade röra sig som om de var synkroniserade med varandra.

- Varför har du grävt en tunnel i vår fabrik? Sade hon.

- Jo, sade Jarek, jag skulle komma till det. Att hamna här var inte riktigt min mening.

- Du måste väl ha haft en plan? Sade Katarina, som om det vore självklart.

Här höll Jarek upp ett finger.

- Nu var det ju faktiskt min dator som tog mig precis hit. Man tycker att hon borde ha vetat bättre, men hon insisterade på att…

- Vilken teknik använde du för att få den så rund? Sade Katarina och följde den perfekta cirkeln med blicken.

Att prata med samma översvallande inlevelse som innan skulle visst inte fungera på de här människorna.

- Laser, sade han och ryckte på axlarna.

- Du hade aldrig kunnat hejda en laser från att gå rakt igenom dessa, sade Katarina och knackade på ledningarna.

Leion såg fundersam ut, han vickade på huvudet.

- Kanske, om han visste när han skulle slå av den, sade han.

Katarina tog respektfullt till sig hans kommentar och tittade tankfullt på honom. Jarek log.

- Jag har en grej som kallas för energiomvandlare, anförtrodde han dem. Den kan kontrollera sträckan på lasern.

Katarina och mannen fnyste, tittade på varandra och skrattade.

- Sträckan! Sade Leion och skakade på huvudet. Du kan inte kontrollera sträckan på ljus.

- Om ni hjälper mig ut härifrån så kan jag visa er hur det går till, sade Jarek simpelt.

Både Katarina och Leion stod tysta en stund. De tittade på rören och på varandra.

- Om ni vill så kan jag själv avlägsna dem, sade Jarek. Om jag gör det ska jag så klart sätta tillbaka dem, men det kan vara bra om ni stänger av alla tillflöden under tiden.

- Det blir svårt, svarade Leion.

- Många av de här leder tryck, sade Katarina förklarande.

- Åha, är det tryck ni jobbar med? Sade Jarek.

Men han såg att de båda fortfarande inte hängde med i hans entusiasm. För Jareks ingenjör:iga sida var tidsresandet framför allt en upptäcksfärd i vad han ansåg vara fossil teknik. Under sin tid på universitetet hade hans fördjupningsämne varit just detta. Det var anledningen till att han kunde kalla den aktiva nämnaren i energiomvandlaren för laser, istället för dess verkliga namn. Det var det minsann inte många som kunde!



2.6

- Ja, tryck, sade Katarina. Men strunt i det, hur lång är tunneln? Vart leder den? Vad gör du här? Vart leder den?

Jarek blåste upp sina kinder och nickade. Luften ploppade ut igen som en sprucken bubbla.

- Bra frågor, bra frågor, sade han. Förutom att du sade ”Vart leder den” två gånger.

- Det kändes viktigt, höll Katarina fast.

-Jag hade några till er också, en ren säkerhetsfråga eftersom jag har grävt mig in här.

Katarina lade armarna över bröstet. Jarek drog ut på konstpausen lite till, sedan tog han ett djupt andetag och sade,

- Vad är det här för fabrik, egentligen?

Hon skakade på huvudet.

- Du menar att du grävde en tunnel in i en byggnad utan att veta vad det var du grävde in i. Om du nu har en så smart laser så kunde du väl undvika det? Eller så hade du riktig tur som inte grävde dig in i en av fusions-fabrikerna.

Hon vände sig mot Leion.

- Han kanske är en av Orions gubbar, de är lite skumma av sig.

- Vem är Orion? Sade Jarek och blev ignorerad.

- De tror fortfarande att vi tog deras ritningar, nickade Leion.

Han och Katarina tittade på varandra och Jarek kände sig plötsligt bortglömd. En plötslig impuls att hoppa upp och ner och banka på rören medan han skrek ”HÄR ÄR JAG, HALLÅ!” spratt till i benen. Åratal av erfarenhet sade honom att låta bli. Det blev alltid så knepig stämning.

- Ni har uppenbarligen en del att prata om, sade Jarek och lutade sig tillbaka. Vet ni, jag antar att ni vill diskutera saken lite grann. Så jag ska bara ta en sväng nerom min, tunnel, och så kan ni…

Han backade in mörkret. Katarina och Leion lutade sig fram och följde honom med blicken. Han vinkade och vände ryggen mot dem för att skynda ner till kapseln. Det tog honom någon minut innan han var tillbaka genom valvet och kunde luta sig över stolen vid kontrollpanelen.

- D47, sade han med andan i halsen.

- Snälla, sade hon monotont (som om hans blotta närvaro tog livet av henne med tristess), Kalla mig Fyrtiosju.

Jarek hejdade sig och såg misstänksamt på skärmarna.

- Har du blivit programmerad att insistera på det? Sade han.

- Åh, fortsatte hon i samma tonläge. Var det så uppenbart?

Han satte sig i stolen.

- Hur går det med energiomvandlaren? Sade han.

- Laddad till 87,69%.

- Hmmm…

- Betyder det här att du inte har lyckats bli utsläppt av lokalbefolkningen?

Jarek nickade.

- Alla arbetare jag har träffat har varit misstänksamma.

- Ja.

Han funderade lite, sedan gjorde han en medgivande min.

- Vilket kanske inte är sådär väldigt konstigt.

- Nej.

- Men vi behöver en tunnel till, sade han med ny energi. Det här tar alldeles för lång tid och jag begriper mig inte på vad det är för kultur jag har hamnat i. Kanske är det den industriella evolutionen.

- Nej, sade hon. Min data säger mig att vi är fyrahundrasjuttiofem år efter det.

- Nej, nej, sade Jarek. Den industriella evolutionen, inte revolutionen.

Han tuggade på insidan av kinden.

- Hur lång tid tar det dig med den nya tunneln? Sade han. Och kan du leda den till ett buskage eller någonting den här gången?

- En kvart till fulladdad, svarade Fyrtiosju, en kvart till färdiggrävd. Trettio minuter totalt.

- Jaså?

Jarek lyste upp.

- Det var goda nyheter.

Platsen där hon tänkte borra måste vara mycket homogen, annars hade det tagit längre tid.

- Nå, kör på då, sade han. Jag väntar här så länge.

*****

- Jag tycker inte om det här, sade Katarina till Leion.

- Lika lite som jag, svarade den gamle mannen.

Det hade blivit stilla i mörkret bakom rören. Jarek hade försvunnit ner i sin håla och Katarina hade redan börjat fundera ut hur de skulle kunna koppla om rören så att hon kunde öppna upp ett hål och ta reda på vem han var, varifrån han kom och vad han egentligen gjorde i hennes fabrik.

- Vad tycker du vi ska göra? Sade hon.

- Biblioteket, sade han.

Biblioteket låg någon halvtimme bort men var alltid öppet för alla som behövde information. Alla i fabriken använde biblioteket då och då, men det var Leion och Katarinas pappa som hade uppmuntrat henne att gå dit varje dag och ta reda på någonting nytt. Bara någonting nytt. De menade att när det fanns fri tillgång till information så skulle man utnyttja det. Informationen var deras frihet, kunskapen gav dem makt och gjorde dem jämställda alla i fabriken. Det var kunskap som fick allting att gå runt. En del av Katarinas jämnåriga tyckte att det var en överflödig vana och utnyttjade bara biblioteket när informationen inte fanns hos någon av de äldre, men bibliotekets databas begränsades inte av mänskligt minne eller det personliga intresset som filtrerade bort somliga saker och prioriterade andra.

Hon nickade.

- Jag klockar ut och går dit med detsamma, sade hon. Men, ska vi leda om rören? Kanske bara för säkerhets skull?

Leion blickade in i mörkret igen.

- Jag samordnar en grupp och ser till att femte och fjärde blir informerade, sade han. Det är alltid bra att veta vad man har att göra med.

*****

- Ah!

Jarek gjorde en svepande rörelse med handen, som för att dra undan ett skynke. Ett disigt solljus bländade honom för ett ögonblick och han skuggade ögonen, tog ett djupt andetag och såg sig omkring. Äntligen uppe!

Det fanns ett protokoll, en checklista, för tidsresenärerna när de stötte på nya platser. Och de stötte alltid på nya platser. Problemet var att det var en lång lista, så Jarek hade memorerat de mest väsentliga bitarna (vilka prover han förväntades ta) och sedan sett resten som krifs-krafs. Det hade fungerat, han hade aldrig fått ett enda klagomål.

- Ett: Identifiera de livsupphållande delarna, sade han för sig själv.

Alltså luft (han tittade upp mot himlen), vatten (han såg sig omkring) och föda (han tittade ner i marken). Hmmm.

Tunneln hade mynnat ut på en höjd, en betongklädd höjd. Faktum var att Jarek inte såg någonting annat än saker i betong, förutom himlen och solen. Jo, där. Till höger nerför backen löpte någonting som påminde om en kanal, men vattnet såg svart ut härifrån. Han vände sig sakta omkring och så långt han bara kunde se såg han fyrkantiga betongbyggnader, höga skorstenar och den totala bristen på liv. Nej, det stämde inte. Mellan de många klossarna löpte broar, omhuldade av plast, och inuti dessa såg han människor. Men vad han kunde se fanns det inga tecken på liv utanför byggnaderna.

Han drog in en djup suck med luft och kände i en millisekund hur det började klia i svalget. Gasmätaren på hans handled visade honom knasiga gaskompositioner, skadliga men inte dödliga. Sedan tog det röda pillrets effekter över och han andades normalt. Jareks hjärta sjönk när han sökte på himlen efter fåglar. Det enda han kunde urskilja var ett tunt, genomskinligt skyddsskikt precis under skorstenarnas mynning som hindrade alla utsläpp att ta sig ner till markytan. Som om det hjälpte.

Han började gå nerför höjden i riktning mot vattnet. De svarta stövelsulorna slog emot den jämna ytan. Det var lätt att ta sig fram, det fanns inte en enda ojämnhet i marken och inga träd i vägen. Han var den enda här på marknivå, även om de tätt trafikerade broarna passerade över hans huvud. Allteftersom han gick skymdes solen av byggnader, väggarna höjde sig omkring honom och passagen blev trängre och trängre. Det var som om ingenting var byggt för att människor skulle vilja promenera här eller ens se sig omkring. Han började känna sig instängd och längtade efter att nå fram till vattnet, nå fram till någonting som påminde om det grönblåa som borde vara Jorden.

Han visste att många kulturer i de olika evolutionerna länge hade sagt att Jorden skulle överleva människan och finnas långt efter att hon hade dött ut. Nå, för det första var det helt rätt. Men det innebar inte att förändringarna som människan hade gjort inte för alltid ärrade jordens yta. Det fanns bara så mycket som systemen kunde ta hand om, hur lång tid de än gavs.

I Jareks evolution, den sista av alla, var himlen helt fri från föroreningar, skogarna grönskade, djurlivet frodades och allting som människorna skapade var i harmoni med resten av världen. De hade ärvt genen som gjorde att de lärde sig från sju evolutioner före dem. Det var inte direkt minne. Mer instinkt. Sju evolutioner före dem gav Jareks värld tid att ta reda på vad människan alltid gjorde för fel. Det var åtminstone avsikten.

Han ruskade på huvudet, försökte komma ur sina mörka tankar och istället urskilja vad som fanns längre fram. Det såg ut som om gången han gick i tog slut, liksom väggarna vid dess sidor. Ett tomrum innan fler betongklossar reste sig från marken lite längre bort. Han hade nått fram till kanalen.

Jarek gick hela vägen till kanten och tittade ner. Det var mörkt och det virvlade fort förbi bara någon meter nedanför hans fötter. Var det ens vatten? Vad användes det till? Någonting hade plaskat längre bort, en turbulent ström. Eller någonting annat. Som världens mest uttjatade kliché lutade han sig försiktigt ner mot vattnet och försökte urskilja botten därnere. Någonting plaskade igen. Närmare nu. Han vred blicken mot källan till ljuden, backade ett steg.

- Jag tror inte det, sade han och backade lite till. Men jag är glad att någonting lyckas leva här i alla fall.

Strömmen fortsatte sin gilla gång, drog linjer i sin framfart. Det var linjerna i fel vinkel som gjorde Jarek vaksam. Mätaren på hans handled pep till, han höll upp den framför ansiktet och spärrade upp ögonen. Gassammansättningen höll på att bli neutral. Han tryckte frenetiskt på en knapp för att upptäcka felparametrar, men värdena verkade riktiga. De närmade sig normalgränsen, liksom hans kompis i vattnet närmade sig honom. Någonting i vattnet renade luften. Han klev framåt igen, stirrade misstroget mot den svallande vågen, halvvägs genom ett leende.

- Det finns liv här, sade han upphetsat. Du lever, eller hur? Du gör det här!

Vattenytan bröts i en kaskad av vatten och Jareks leende slocknade lika snabbt som någon släcker en lampa. Han hann se grå tänder, tentakler i metall, ett stort klotformat huvud och ett tjutande läte innan den första smällen träffade honom. Han tappade fotfästet och föll.

Rakt ner i mörkret.



2.7

Som en väldig harpun for de genom vattnet.

Han kunde inte komma undan, inte i någon riktning. Inte utan att slås sönder och samman. Han kunde knappt hålla benen utsträckta mellan sig själv och det dödliga gapet. Jarek flög genom tjock tystnad, armarna utstuckna framför sig som en vilsen astronaut, utan någon uppfattning om sin egen hastighet. Han försökte vända sig om men lyckades istället göra en vacker piruett på tå i varelsens famn, som nästan slutade med att de kolliderade. Han rätade på ryggen, ovillig att tappa fästet. Jarek hade gett upp andan och börjat dra in vatten genom luftvägarna. Det var inte exakt vad pillrena var konstruerade för, men med stor möda lyckades de ta tillvara på en del av de luftmolekyler som fanns i vattnet. Det skulle så klart inte vara för alltid. Han kände redan att lungorna till stor del var fyllda av vatten och det kändes om att andas genom en kudde som trycks hårt mot ansiktet.

Den första frågan som dykt upp hade varit: Vad är det för något? Nu var det enda han kunde tänka När stannar den? Hur mycket mer kunde han klara? En minut. Om en minut skulle han kollapsa. Jo, tack. Han var inte gjord för fysiska ansträngningar. Och ingen var gjord för det här.

*****

Vem gör så? Vem hoppar i vattnet?

Hon rörde sig klumpigt i skorna. De såg, trots år av användning, fortfarande ganska nya ut. Hon använde dem sällan om hon inte lämnade fabriken. Den långa vägen mot biblioteket var full med folk. Katarina vejde än hit och än dit för att undvika att krocka med någon av dem. Många var precis som hon mekaniker med skuggor av smuts i ansikte och på linne och byxor. Men deras jackor var rena och oanvända och händerna hade skrubbats bleka och rena. Mekaniker var såklart inte den enda typen av fabrik-enheter man stötte på ute på vift så här. Det fanns andra grupper. Experterna i sina vita rockar, administratörerna i klackar och kostymer och så de som levde på andra och tredje. De som var ansvariga för saker som försörjningssystemet. Procentuellt sett var de dock få. Men de gillade att hänga på biblioteket, precis som Katarina.

Korridoren var bred. Hon gick med snabba steg och höll till höger. Passagen hon hade tagit från fjärde våningen i fabriken var anknyten till ett nät av gångar över hela staden. Biblioteket låg i utkanten. Även om Katarina inte tyckte om att vara utomhus och känna de hårda vindarna, gillade hon de här promenaderna och de många passagerna över gångbroarna. Tack och lov skyddades de från allt vad väder och vind var härinne, så varje gång hon gick igenom en av luftgångarna saktade hon in och njöt av ljuset. Nere i reningsverket såg hon balarna göra strömfåror och virvlar.

Hon kisade mot vattnet. Hon trodde hon hade sett någon stå därnere som sedan hoppat i, men vem skulle göra något sådant? Hon började gå vidare, men stannade upp igen. Jo, där. En mängd bubblor och djupa strömfåror som inte såg normala ut. Nog för att balarna simmade omkring fritt och så, men inte brukade de göra sådan turbulens i kanalen? Hon lutade sig mot glaset, pressade näsan mot det.

Och började springa. Bara mekaniker gick ner till reningsverket och det gjorde man bara i lag de dagar då de hade system-vila. Men ändå verkade någon stolle ha promenerat ner till kanalen, för någonting var definitivt fel på vattnet. Och hon var den enda som reagerade av alla på bron.

Katarina störtade mot den närmaste nödutgången och öppnade en lucka med neonfärgade varningstecken. Nedanför den fanns en brant, vitmålad metallstege. Den gick än hit och än dit utan räcke ner till marken. Hon flämtade, svajade och tappade nästan balansen. Sedan stängde hon munnen, tog ett djupt andetag och vände ryggen mot stegen. Med snabba, lätta steg började hon klättra ner. Vem som än befann sig i vattnet skulle snart vara död.



2.8

Saktade de in? De saktade in.

Jarek tyckte åkturen hade blivit lite mer njutbar, det var som om någon hade tänt stjärna efter stjärna som lyste omkring honom. Små svaga ljuspunkter blinkade till liv. Nåja. Han skulle sakna mormor. Skruttig som hon började bli var det ändå henne han först tänkte på. Och den hårda, ryggknäckande soffan i hennes dammfyllda lägenhet. Hur obekvämt det än alltid var att hälsa på henne så var han åtminstone älskad av någon. Han välkomnade hallucinationerna, sträckte ut fingrarna efter de små, lysande prickarna och ryggade sedan tillbaka när stjärnorna förvandlades till strålkastare. Han kände trycket bakifrån försvinna och svävade ensam en stund, knep ihop ögonen och kände kroppen dra honom mot botten.

Var det inte meningen att han skulle vara medvetslös vid det här laget? Eller åtminstone uppäten? Någonting hakade fast i hans arm, gled över det tyngdlösa tyget ett ögonblick innan det gjorde en reva och stack in i fettet. Jarek grimaserade som en stucken gris och famlade efter saken. Någon försökte spetsa hans armfett! Hur var det okej?

Han grep tag i den spjutliknande tingesten och ryckte neråt, så hårt han kunde. Draget försvann och i närheten hörde han hur någonting kolliderade med vattenytan. En människokropp kom simmande mot honom ur en upplyst kaskad med bubblor. Han stirrade misstänksamt på den. Någonstans insåg han att han kanske behövde ta sig upp till ytan, andas luft och inte vatten. Tanken växte när hans nya sällskap stannade framför honom och gestikulerade med händerna. Stanna, mimade den. Lugn.

*****

Hon grep tag i hans arm och vände sig sedan i vattnet. Bäst att vara beredd. Hon kunde inte förstå hur han hade överlevt simturen, men ögonen verkade fortfarande vakna. Och hans motvilja att ta tag i balhaken hade förvånat henne. Allting med det här hade förvånat henne. Sådana här situationer skulle inte överhuvudtaget kunna uppstå.

Hon såg skuggan av balen igen, på väg rakt mot dem. Hon vände sig mot mannen och gjorde ännu fler tecken på att han skulle ta det lugnt där han var och vänta. Hon grep hårt om hans hand. Det var viktigt att balen såg dem som en och samma enhet. På bara några sekunder var den framme vid dem och bromsade in hårt så att ännu fler bubblor dolde omgivningen. Hon kände sitt sällskap sprattla till i hennes grepp, men han stillade sig. Balen stod stilla i vattnet i ett ögonblick. Sedan sträckte den ut två av tentaklerna och grep dem om livet. En tredje lade sig under deras fötter som en spång. Sedan lyfte den dem rakt upp mot vattenytan. De bröt igenom och Katarina kunde dra efter andan. Hon såg snabbt på sin medresenär och spärrade upp ögonen.

Det var Jarek.

Balen gled stadigt över till kanten på kanalen. Där satte den ner både Jarek och Katarina på en plattform av betong och sjönk sedan lugnt ner i vattnet igen. Jarek ställde sig på alla fyra och hostade länge. Vattnet rann ur hans kläder och gjorde likadant på Katarina, som genast tog av sig skorna och skakade ur några deciliter innan hon satte dem på marken. Det var illa nog att ha på sig skor när de var torra. Hon blängde på Jarek tills han hade slutat hosta. Sedan sade hon,

- Du.

Det var ett konstaterande, till och med anklagande. Hon tyckte inte om folk som ljög för henne. Och Jarek hade definitivt inte berättat sanningen förut. Jarek kisade upp mot henne. Till slut verkade han inse vem hon var.

*****

- Ojdå, sade han.

- Ja, sade Katarina.

- Jag kan förklara, började han och satte sig hårt på rumpan.

- Det hoppas jag, svarade hon. Vad är du för något? Du är uppenbarligen inte mänsklig.

Han ryggade tillbaka.

- Va? Sade han och kände sig sårad. Det är jag visst det.

- Ljug inte för mig, du är inte mänsklig.

Han såg oförstående på henne i några sekunder. Sedan ryckte han på axlarna.

- Det är sant, jag känner mig inte särskilt mänsklig efter den där åkturen. Vad är det där för något?

Han blickade ut i vattnet som hade gått från svart till klart upplyst sedan han ramlat i. En bit längre bort såg han varelsen dansa under ytan och den var inte ensam i sitt slag. Tentaklerna rörde sig som kronbladen på en nyvaken blomma, mekaniskt men levande.

- Nejnejnej, sade Katarina och skakade på huvudet. Nu kommer du inte undan. Vad är du för något?

- Jag är lika mänsklig som du är, sade Jarek. Var inte så främlingsfientlig. Allt nytt kan inte vara dåligt, hur skulle världen då se ut?

- Jag är inte främlingsfientlig, sade Katarina och satte sig ner på huk framför honom. Men du ljuger för mig. Balarna skulle aldrig ha reagerat som de gjorde om du var människa. De hade plockat upp dig ur vattnet med detsamma. De är programmerade för det.

- Men jag är…

Jarek hejdade sig och funderade lite.

- Vilka parametrar används för att de ska veta det? Anatomiska, kemiska? Tittar de på de stora delarna i våra kroppar eller på de små, små beståndsdelarna, du vet, atomer?

- Jag vet vad anatomiskt och kemiskt betyder, sade hon och korsade armarna. Och ja, alltihop.

Han såg att hon sneglade på hans kropp. Förmodligen kunde hon inte hitta så mycket anatomiska skillnader mellan sig själv och honom.

- Luft? Sade han.

- Det med.

- Det förklarar saken, sade han och log. Jag går på droger.

Hon lyfte på ögonbrynen.

- Det hjälper dig inte, sade hon.

- Jo, alltså, jag tar ett piller som mäter luftkompositionen och sedan anpassar den efter mina lungor. Restprodukterna är lite konstiga och nu hjälpte det mig att andas vätska, så…

Hon satte sig ner.

- Menar du att du andades in vatten? Sade hon.

- Japp! Svarade Jarek.

Äntligen fattade hon, tänkte han.

- Så, sade hon långsamt, du menar att du tar ett piller för att du behöver anpassa luften omkring oss, ett piller som också fungerar i vätska.

- Inte så bra, inflikade Jarek och höll sig för halsen.

- Och du vill fortfarande att jag ska tro att någon som inte klarar av vår atmosfär är mänsklig.

Jarek skakade på huvudet.

- Jag säger ju att jag är mänsklig. Men ni har ju inte precis den bästa luften här.

Han höll upp händerna i försvar och skyndade sig att tillägga,

- Jag menar, jag ser ju att ni försöker!

Han pekade upp mot skyddsskiktet ovanför skorstenarna.

- Men ingen är perfekt, eller hur?

Katarina knep ihop läpparna, tydligen ovan vid kritik, tänkte Jarek. Han kastade runt i tankarna efter lite positiv feedback att avsluta sin recension med. Han pekade mot balarna.

- Men de där är fantastiska, jag har aldrig sett någonting liknande! Jag läste av mina mätare precis innan jag ramlade i och WOW. Så. Rent. Vatten.

Han slog sig med eftertryck på knät. Katarina kisade nu så mycket mot honom att hon nästan började likna någon från orienten med den platta näsan. Han putade fundersamt med läpparna. Kanske hade hon lite gener därifrån. Man visste aldrig med nordbor, de hade en lika invandringsrik historia de senaste hundra åren som någon annan. Det gladde honom att se. Att röra om lite i den ärftliga soppan brukade vara ett bra recept för mänskligheten.

- Så, sade Katarina och höll upp en knuten näve som för att kunna räkna på fingrarna, vilket hon också började göra.

Ett finger upp.

- Du tycker inte om vår luft.

Andra fingret upp.

- Du har konstig medicin som faktiskt ändrar kompositionen i luften.

Tredje.

- Du vet inte vad en bal är.

Fjärde.

- Du grävde en tunnel i vår fabrik. Vem gör så? Antingen har någon fostrat dig i en isolerad källare någonstans och nu skickat dig att sabotera vår fabrik. Eller så är du inte mänsklig.

- Du ger dig inte, eller hur? Sade Jarek.

Hon skakade på huvudet och tog ner handen.

- Okej, sade Jarek. För sista gången så är jag visst människa. Jag är bara inte människa från den här evolutionen.

- Va? Sade hon som om det han sade var helt obegripligt.

- Den här…, han sökte efter rätt ord. Den här tiden, då.

- Jaha?

De tittade på varandra en god stund. Katarina visade inga tecken på att förstå vad han sade.

- Jag är från framtiden, sade Jarek och hoppades att hans raka sätt inte skulle försätta henne i chock.

Hon skakade på huvudet. Jarek suckade. Den här biten var alltid långtråkig. Men ibland, med vissa människor, var den fullkomligt nödvändig. Han tog ett djupt andetag och förberedde sig för att visa upp sin mest pedagogiska sida om det skulle behövas. Och han var ju en ganska skicklig pedagog, Jarek. Det var bara det att han inte ville skylta med det hela tiden. Det var så lätt att ge folk någon form av mindervärdeskomplex.

Nu klev han in i sin roll som läromästare och lät sitt röstläge sjunka till det mest lugnande han kunde åstadkomma. Han böjde ner huvudet en aning, som om han hade glasögon vars kant han behövde titta över.

- Få nu inte panik, Katarina.

- Jag är tidsresenär.

Hon såg skeptiskt på honom. Hon hade väl inte kommit över chocken än.

- Tids-rese-när, upprepade Jarek ännu tystare, nästan i en viskning.

Han väntade tålmodigt på hennes reaktion. Katarina såg sig omkring och sedan tittade hon på honom med konstig blick.

- Jaha?



2.9

Att klättra upp för den långa stegen var halt och tungt. Fingrarna kunde knappt greppa pinnarna, de var kalla som istappar. Uniformen klistrade sig fast vid huden och kylde ner honom. Han var tröttare än vad han hade trott från sin nära-döden-upplevelse i vattnet. Och nu när han såg tillbaka kunde han inte förstå vad som hade hänt. Det enda han hade till förklaring var en värkande hals. Mindes han fel när han tänkte att han hade balanserat mellan tänderna på en jättelik bäckfisk-robot, samtidigt som han hade försökt hindra den från att äta upp honom? Han skakade huvudet, försökte ruska bort känslan av vatten som trycktes ner i lungorna. Katarina hade avfärdat hans oro. Balarna skulle aldrig ha tagit livet av dig. De var bara maskiner, gjorda för att rena vattnet. Nå, uppenbarligen hade Jarek inte särskilt ren, för balen hade gjort allt den kunnat för att fånga in honom i sin taggiga käft och ta itu med problemet.

Han sneglade upp på Katarina men bestämde sig för att det var bättre att titta på stegen. I vilken kultur var det artigt att blänga på någons rumpa? Ingen, gissade han. Fast hon kunde allt ha det, tänkte han surt och tittade trotsigt upp på rumpan igen. Trots att han hade visat sin tillit till henne genom att berätta Den Stora Hemligheten så hade hon bara suckat och sagt,

- Jag har inte tid för det här.

Och nu var de på väg uppför en stege till en bro femtio meter över deras huvuden. Du har femhundra år på dig, hade han velat svara. Men vad var poängen? Han var tidsresenär, inte orakel.

- Jag måste till biblioteket, ropade Katarina ovanför honom. Du får hänga med dit, sedan får jag väl hjälpa dig tillbaka igen. Jag antar att du vill ner i din magiska tunnel till din magiska laser.

Jarek bet ihop tänderna. Det var ingen idé att tära mer på halsen för att svara henne. Han teg. När de hade klättrat en stund nådde de bron. Luckan som Katarina lossade skulle knappt ha synts om det inte vore för det svarta handtaget mot den vita plasten. Den öppnades ljudlöst och hon försvann upp. Jarek klättrade efter. Att sticka in huvudet i korridoren kändes nästan som att dela kroppen i två delar. Plötsligt var hans huvud skyddat i varm, torr och behaglig luft medan resten av kroppen fortfarande kändes som en isbit i blåsten utanför. Han drog hastigt ut huvudet för att undvika att bli överkörd av en strid ström med förbipasserande människor.

- Ursäkta, släpper ni förbi…, hörde han Katarina säga, sedan,

- Kom igen, kom upp nu.

En hand sträcktes ut till honom och han tog det som en inbjudan att häva sig in i den folktäta korridoren. Folk gav dem konstiga blickar men passerade dem utan att stanna. Katarina stängde luckan bakom Jarek och nickade till folket omkring dem.

- Inget att tänka på, sade hon högt. Han är någon typ av utlänning.

Jarek såg förvånat på henne när han insåg att hon var generad.

- Utlänning? Harklade han sig och rufsade sig i håret, som skvätte av vattenrester.

Han knackade på mätaren på handleden för att se att den fungerade. Den blinkade oregelbundet mot honom. Tänka sig, att de hade lärt sig allt de behövde veta om tidsresor, men de kunde inte göra mojänger som klarade att färdas under vattnet i trettio kilometer i timmen i flera minuter. Han skulle tala med överingenjören om det här.

Katarina gav honom en blick innan hon började gå.

- Minst sagt utlänning, muttrade hon. Vänta bara tills vi kommer hem och Leion får höra det här.

Jarek skyndade ikapp henne.

- Hem?

- Fabriken.

- Menar du att ni bor där? Sade Jarek och försökte föreställa sig att leva i konstant brist på dagsljus.

Katarina lät bli att svara och han hade tid att notera att hon faktiskt var ganska blek, liksom många andra omkring dem. De gjorde en skarp högersväng och gick i nerförsbacke en stund, sedan svängde de vänster och det verkade som om människoflödet avtog.

- Så, det här biblioteket, säger du, sade han och duckade undan en grupp människor som var helt klädda i vitt.

Katarina ökade längden på sina kliv och han stönade. Kroppen ville inget annat än att han skulle sätta sig ner mot väggen tills någon kom och gav honom något varmt att dricka.

- Ligger det långt bort? Sade han så oberört han kunde.

- Nej, svarade Katarina utan att titta på honom. Men jag är inte säker på om de släpper in oss. Inte när vi ser ut så här.

Jarek såg ner på sig själv, sedan på henne.

- Det är ju bara lite fukt. Är de rädda att böckerna blir skadade?

Böckerna?

Katarina skrattade.

- Vem använder böcker? Var det stenåldern du kom ifrån?

Det här blev bara bättre och bättre, tänkte Jarek.

- Okej, sade han. Vad använder ni då?

- Basen, såklart, sade hon. Böcker! Allvarligt talat. Vem orkar sätta sig ner och läsa… vad heter de nu igen?

- Text? Sidor? Papper?

- Just det, sade hon. Vem orkar sätta sig ner och läsa papper på papper med information? Det måste ju ta dagar att ta sig igenom en sån där bok. När vi vill veta någonting så sätter vi oss bara i stolen. En liten injektion och sedan är det färdigt.

Jarek rynkade ögonbrynen och såg ut genom fönstret på ännu en bro. Återigen såg han bara betong, så långt ögat kunde nå. Han tänkte på sina prover. Det skulle bli svårt med den biologiska delen den här gången. Men om han kunde ta sig utanför den här monotona bubblan-

- Hur långt är det till utkanten av staden?

Katarina gav honom en konstig blick.

- Någon timme. Men vi går inte dit. Det är inte värt besväret.

- Vad finns där ute?

Hon ryckte på axlarna.

- Träd? Tomrum. Fler städer. Det spelar egentligen ingen roll. Det är bara dårarna som försvinner ut dit. De som inte tänker ekologiskt. Som envisas med att de är viktigare än kollektivet. De som inte tror på våra grundvärderingar.

- Som är?

- Hållbar utveckling, svarade Katarina omedelbart. Social, ekonomisk och ekologisk.

- Nog för ekonomisk, sade Jarek trevande. Men ekologiskt? Social? Ni lever i kuber. Ni lever i en kubisk värld av betong. Jag har aldrig hört något så knäppt. Jag menar, hur har ni skoj på en sådan här plats?

Katarina såg på honom som om han sagt någonting oförskämt. Sedan pekade hon ut ur ännu ett fönster.

- Ser du därute? Det där skyddshöljet som du tyckte var dåligt? Du ser bara ett av dem, det som skyddar oss. Ovanför skorstenarna finns det ett till som gör att inget utsläpp från fabrikerna slipper ut till resten av världen. Utanför städerna växer allting som det var menat. De enda föroreningarna som finns är de restprodukter som dröjer kvar från våra förfäder och delar av det tas om hand om av balar. Tack vare oss håller planeten på att återhämta sig, så kom inte och säg att vi inte tar ansvar. Och vi har skoj. Det finns massor av skojiga saker att göra hela tiden.

- Som? Och kom inte och säg maskinerna.

Hon såg tjurig ut och höll tyst. Jarek himlade med ögonen.

- Så, de hade inte lyckats balansera den ekonomiska utvecklingen, och inte lyckats korrigera utsläppen. Istället hade de begränsat skadan och gett jorden tid att återhämta sig där människor inte bodde. Kunde det verkligen fungera?

- Och socialt? Sade han.

Katarina log självbelåtet.

- Varje fabrik är självförsörjande och fungerar som en direktdemokrati. Vi, folket, väljer vad vi vill producera och behåller så mycket av produkten vi vill. Överskottet samlas i en pott i staden som delas ut efter behov när någonting går fel. Alla har betydelsefulla uppgifter och lika värden. Varje fabrik har blandade nationaliteter. Alla har rösträtt. Ville du veta något mer?

Hon såg nöjd ut, som om hon minsann fått tyst på honom. Jarek grimaserade och ryckte på axlarna. Det lät ju bra. Frågan var hur bra det egentligen fungerade?



2.10

En av få byggnader som låg utanför det stora nätverket av passager var biblioteket. Man var tvungen att leta upp en av mynningarna, ta sig nerför en trappa och ut i rusket. Ett av Katarinas besök dit hade lärt henne att man under reformationen hade rivit allting utom ett par officiella byggnader. Biblioteket, källan till all information, hade bevarats som det en gång varit liksom torget det stod på. Där hade Katarina hundratals gånger snubblat på ojämna kullerstenar, ovan vid allt utom slät betong.

Jarek gick tyst bredvid henne. Hon tyckte nog bättre om honom på det viset. Det besparade henne ansträngningen att försöka genomskåda vad han sade. Gav tid till att fundera över sökorden hon skulle behöva för att hitta information om honom. Men precis när de kommit nerför trappan och skulle öppna dörrarna ut till torget började Jarek prata igen. Det tog henne flera sekunder att inse att det inte var med henne.

- Ja, Fyrtiosju?

Han stannade upp innanför dörren och tittade koncentrerat ner i golvet, som om han lyssnade efter något.

- Ja, jag vet. Du kan inte mena allvar när du säger att,

Jarek hejdade sig och tittade på Katarina.

- Aktivera högtalare, sade han.

En syntetisk kvinnoröst ljöd plötsligt mellan väggarna. Katarina ryckte till och såg upp mot trappan, glad att den här delen av passagen inte brukade vara särskilt folktät.

- Kan du ta det igen, Fyrtiosju? Sade Jarek.

- Absolut, sade rösten. Min tid är inte i närheten av lika värdefull som din. Jag upprepar mig gärna. För din skull.

- Är du sarkastisk nu igen? Sade Jarek med smalnade ögon. För det där är ingen trevlig egenskap, vet du.

- Jag ser här att dina värden har försämrats, sade rösten han kallade för Fyrtiosju.

Katarina kunde ana en viss fientlighet och undrade om det var Jareks fru som hade kontaktat honom. Hon spärrade upp ögonen. Det var kanske hans fyrtiosjunde fru.

- Jo, tack, sade Jarek. Och du menar att du märker det nu? Men att jag andades vatten i flera minuter märkte du inte, eller?

Det sprakade från högtalaren.

- Jag rekommenderar att du tar en ny dos innan dina lungor tar långvarig skada.

- Tack för din omtanke, sade Jarek. Var det något mer?

- Jag utgår från att du har med dig reservdoser ute i fält, sade Jareks fyrtiosjunde fru.

- Det är skönt att höra att du litar på mig, svarade Jarek. Reserver ute i fält vore helt protokollenligt. Bra att du har koll.

Han lät så saklig, nästan respektlös. Katarina såg upprört på honom. Det var uppenbart att Jarek inte respekterade kvinnor, minst av allt de han var i relation med. Speciellt inte om han hade så många.

- Du undvek frågan, påpekade Katarina.

Fyrtiosju sade,

- Har du en reservdos med dig?

Jarek gjorde en min mot Katarina, en ”hon är hopplös”- min. Katarina lade armarna i kors över bröstet. Det fanns vakter vid bibliotekets ingång. Hon funderade på att hämta dem så att de kunde häkta Jarek för kränkande antydningar mot kvinnor.

- Mottagningen är lite dålig här, sade Jarek och fumlade med tummen ovanför vad hon misstänkte var någon form av ljudupptag.

Hon höjde ögonbrynen.

- Jarek, sade Fyrtiosju. Har du en reservdos med dig?

- Fyrtiosju? Hallå? Jag hör inte vad du… Vad… Jag… Kschhhh!

Han slog av kommunikationen. Så himlade han med ögonen och sköt upp dörren till torget.

- Ska vi?

Katarina trängde sig före honom och rös oundvikligen i den råa uteluften. Jarek följde tätt efter. Han såg sig omkring med nyfikna ögon och verkade ha glömt konversationen i samma stund som han hade tryckt bort den. Katarina gick raskt över kullerstenarna. Framför dem reste sig det breda biblioteket och glänste i det matta dagsljuset. Väggarna här var av glansig metall, varvat med höga, gulaktiga glasrutor som återgav en suddig reflektion av torget nedanför. Dussinet trappsteg sträckte sig längs med hela husets framsida, där man i det osannolika fall att solsken tog sig igenom skyddet över staden kunde slå sig ner en stund. Katarina kanske avskydde vinden, men solen var okej. Hon önskade bara att de fick fler soldagar än vad man kunde räkna på en hand. Ovanför trapporna väntade Vincent med vaktstyrkan på dem.

- Vakter? Sade Jarek undrande när de gick uppför trappstegen.

- Det är det mest värdefulla vi har, sade Katarina.

- Vakter? Eller kunskap? Biblioteket, menar du?

- Ja, sade hon.

*****

Vakterna stod rakryggade längs med hela bibliotekets framsida. Jarek räknade till tjugo stycken och rynkade förbryllat på ögonbrynen. Det var det första tecknet han hade sett på någon form av säkerhet. Men den tunga bevakningen verkade aningen överdådig, hur värdefull information i biblioteket än kunde vara. När de nådde entrén klev en av vakterna fram och nickade mot Katarina. Jarek kunde inte låta bli att lägga märke till hur han hade lyckats hamna mellan dem och ingången.

- Du är tidig idag, Katta.

- Ja, sade hon och log ursäktande. Det är lite speciella omständigheter. Jag har med mig en gäst också. Det här är Jarek.

Jarek log sitt bästa leende. Okej, vem försökte han lura? Alla hans leenden var bra.

- Jaså, en gäst? Sade vakten och speglade leendet med ett eget som inte riktigt nådde upp till ögonen. Varifrån kommer du då, Jarek?

Jarek såg sig över axeln på passagemynningen och pekade ditåt.

- Därifrån, tror jag, sade han.

Vakten skrattade och vände sig mot Katarina som inte verkade lika uppskattande.

- Vi hörde att det var något problem med balarna? På er två ser det ut som att ni borde veta mer om saken.

Han nickade mot de fuktiga plaggen, som åtminstone inte låg klistrade längs kroppen längre. Jarek förekom Katarina med nöd och näppe. Han slog på prat-mojängen som de flesta brukade kalla för mun.

- Det var det märkligaste, ska du veta. Vi skulle bara göra en rutinkoll, men en av dem verkar ha feljusterade standardvärden. Var nära att äta upp mig!

Han lyfte en hand och viftade med ett pekfinger mot himlen.

- Det var droppen, säger jag bara, fortsatte han. Eller, lite mer än droppen om du förstår vad jag menar. Jag har haft problem med teknologi hela veckan. Min dator ska vi inte ens tala om!

Vakten tittade på Katarina, som stängde munnen. Hon mötte hans blick.

- Menar ni att en av balarna var… aggressiv? Sade han förvånat.

- Jag kan knappt tro det själv, sade Jarek och skakade konfunderat på huvudet.

- Inte jag heller, sade Katarina menande.

Vakten ryckte på axlarna och steg åt sidan.

- Nå, ha ett trevligt besök då, Jarek. Katta.

- Tack, Vincent, svarade Katarina och gick förbi honom in i byggnaden.

Jarek följde efter henne och kunde knappt vänta innan han armbågade henne i sidan.

- Vilket lag, va? Sade han med låg röst. Åh, vad är det här?

Han stannade upp vid en stor panel som satt halvt undangömd i det förmaksliknande utrymmet. Han sträckte ut handen mot den största knappen och skulle precis trycka när Katarina slog undan honom med ett upprört,

- Nej! Vad håller du på med?

- Vad? Sade Jarek och höll upp händerna. De skulle väl aldrig lämna sånt framme om det var känsligt, eller hur? Vad gör den för något?

Katarina drog med honom bort från panelen och igenom ännu en dörr.

- Den reglerar ljus, ventilation och värme, såklart. Vad trodde du? Varför ska du pilla på det första du ser? Har du ingen respekt?

Jarek svarade inte, han var upptagen med att ta in nyare intryck. Rad på rad med väl vadderade, teknologiskt utrustade, luftigt placerade stolar. Luftigt var ordet. Han och Katarina var de enda som var där. Salen sträckte sig hundra meter åt ena hållet och hundrafemtio åt det andra och innehöll ingenting utom just stolarna. Och den stora montern i salens mitt, effektfullt upplyst av små, riktade strålkastare som samlade fokus kring ett enda ting. Han närmade sig montern, ignorerade Katarinas uppgivna gest med armarna innan hon försvann längre ner i salen. Själv närmade han sig utställningsobjektet. Det var en bok, såg han och ställde sig framför glaset.

En endaste enda bok i ett bibliotek som hade kunnat rymma tusentals. En gång i tiden hade det kanske gjort det. Om det Katarina sade var sant, att all information rymdes i Basen och att inga böcker behövdes längre, då innebar det ett samhälle som lärde sig allting från en och samma källa. Om ett sådant samhälle valde en enda bok att bevara, vilken skulle de välja? Av de uppslagna sidorna framgick det inte. Men boken var stor. Och tjock.

- Katarina? Ropade han.

- Vad? Ropade hon tillbaka.

- Är det här den enda boken ni har i hela staden?

- Vi har några i fabriken också, sade hon till honom. Mest sagoböcker, eller bildböcker. Men annars, ja. Nu kan jag inte prata mer, du får vänta tills jag är klar! Vi ses vid utgången.

Han vände hela sig mot platsen där Katarina befann sig. Hon hade satt sig med armarna på armstöden och lutade nu tillbaka sitt huvud medan stolen började arbeta. Han skyndade sig närmare för att bättre se vad det var som hände. En mekanisk arm med en kanyl rörde sig mot sidan av hennes hals och sjönk utan förvarning in i huden. Han grimaserade, men följde sedan nästa steg med blicken när en låd-liknande tingest sänktes över hennes huvud. Han hade just ställt sig framför henne när han hörde henne yttra några ord.

- Laser.

Jarek log och vände sig mot stolen bredvid Katarinas. Han tog ett djupt andetag som blåste upp bröstkorgen, sedan klev han fram till stolen och satte sig ner. Den var fantastiskt bekväm. Även effektiv då det inte dröjde mer än någon sekund innan den mekaniska armen närmade sig honom. Han sneglade på kanylen och spärrade upp ögonen. Den var ju för fasen gigantisk.

- Aah! Sade han stressat och gled ur stolen med ännu en grimas.

Där satt tingesten och väntade på hudkontakt. Efter några sekunder av hans frånvaro drog den sig tillbaka igen. Jarek svalde, sneglade på Katarina som satt helt orörlig. Sedan tog han mod till sig och satte sig igen. Han andades ut och blundade hårt. Ljudet som armen gav ifrån sig var minimalt, nästan bara en lång suck. Han kände metall penetrera halsen och ville krypa ur sitt eget skinn. Sedan sänktes en svart ridå kring hans huvud och han stirrade in i mörkret.



2.11

Det blinkade till och det var som om det gick gnistor längs med Jareks ryggrad, upp i nacken. Han ruskade på huvudet och blev plågsamt medveten om kanylen igen. Han svalde en kräkreflex och stirrade på vita bokstäver som hade dykt upp framför hans ögon. Sökord, stod det.

- Historia, sade Jarek.

En lista av alternativ dök upp. Antik, definition (humaniora), modern, saga, skönlitterär... Jarek insåg att han styrde vad som hände på skärmen med blicken, för så fort han kom till slutet av listan började den rulla neråt. Det gjorde honom yr i huvudet, men han blinkade bort känslan och fokuserade på modern. Efter två sekunder dök en ny lista upp med olika årtal. Han valde år 2000-2156 och fick upp ännu en lista. Arkitektur, hållbar inveckling, hållbar utveckling, industriell utveckling, konflikter, religiös avveckling, samhällsstruktur, språk... Han tänkte på vad Katarina hade sagt och valde hållbar utveckling. Det blev svart igen. Sedan kände Jarek någonting injiceras i halsen.

- Gah!

Och plötsligt visste han. Han såg mönstret, såg hur den ekonomiska kraschen 150 år tidigare hade påverkat världen, skapat revolutioner, ändrat globala värderingar, brutit ner samhällen och demokratier, delat unioner, medfört krig och tagit all religion till sin spets. Han visste att hela världen ena dagen hade strävat efter gemensam förbättring, fred, bättre miljö, blandade kulturer och språk och en fantastisk medvetenhet om varandra. Och att det sedan hade upphört. Att en misstänksamhet hade spritt sig mellan människor, som ledde till att utvecklingen stannade upp, började sträva bakåt och till slut splittrade världen i tiotusentals nationer som vägrade ha samröre med varandra. Kvar fanns bara bevarande. Ekon av värderingar som demokrati, jämställdhet, vetenskap, produktion och hållbar utveckling hade klamrat sig fast i folks medvetande, medan förutsättningarna för dem hade förändrats. Han såg hur nationerna krympte och krympte, tills de bestod av fabriker, praktiskt taget bunkrar. En rädsla fanns för allting utanför och de som inte var rädda var udda. Samhörigheten tvärs över världen glömdes bort. Kvar fanns bara självförsörjning i betongbunkrar, var och en sin egen nation i städer som var det närmsta man kom minnet av de stora unionerna. Han såg religionen försvinna, såg all media tystna. Såg murar växa fram mellan allting som en gång hört samman, människor, natur och världsdelar.

- Jag vill inte se mer, sade Jarek.

Omedelbart och med ett gummi-aktigt ljud extraherades nålen ur hans hals och ridån lyftes från hans ansikte. Om han så bara hade haft en sekund att smälta vad han hade fått se, skulle Jarek ha lutat sig fram och lagt huvudet i händerna. Men under tiden bakom den svarta skärmen hade saker och ting förändrats omkring honom. De var inte ensamma i biblioteket längre. Han såg upp i ögonen på vakten Vincent och flera av hans kollegor.

- Vi skulle vilja att du följer med oss, sade vakten.

Jarek gav honom en tom blick. Han såg på Katarinas stol. Hon var fortfarande upptagen med sin efterforskning och satt blick stilla.

- Jag tror jag väntar på min guide, sade han torrt.

Det var den här typen av utveckling som drev mänskligheten till sitt öde, tänkte han och gned ögonen med händerna. De kändes torra. Det kändes också som om en klump hade lämnats kvar i halsen, om det var gråtfärdighet eller ett eko av kanylen kunde omöjligt avgöras. Han hade trott att han kommit i god tid innan mänsklighetens undergång, men det verkade som om den redan var på god väg. Kvar återstod nu bara insamlingen av prover innan han kunde vända ryggen åt det hela. Slippa se den långsamma förintelsen.

- Du är härmed gripen under misstanke för sabotage, sade vakten Vincent. Vi har blivit ombedda att eskortera er till gränsen. Du blir härmed deporterad. Om du vill överklaga så bör du infinna dig till förhör. Vill du överklaga?

Jarek skakade trött på huvudet.

- Finns det gräs och träd därute?

Vakten såg konstigt på honom. Jarek reste sig upp och viftade med handen i hans ansikte. De backade hastigt, som om de kände sig hotade. Jarek kände inget tålamod.

- Gröna saker? Frågade han irriterat. Du vet, klorofyll? Biologiskt material? Liv?

Vincent ryckte på axlarna och nickade.

- Bra, sade Jarek. I sådana fall vill jag inte överklaga. Men ni kan snabba på lite.

De stirrade på honom.

- Vad väntar ni på?! Utbrast Jarek argt.

Vincent pekade på Katarina, vars skärm precis återgick till viloläge. Hennes intelligenta ögon lyste av ny kunskap och de vandrade fram och tillbaka mellan Vincent och Jarek för att försöka avgöra vad det var som pågick.

- Katarina Edelman, sade Vincent. Även du är gripen under misstanke för sabotage. Du kan överklaga och bör då infinna dig på förhör. Om du inte vill överklaga har vi blivit ombedda att omedelbart eskortera er till gränsen.



2.12 (1)

- Det här börjar bli larvigt, utbrast Katarina. Ni vet att jag jobbar på första nivån i A92. Mekaniker. Jag lagar saker. Ni vet att jag aldrig har gjort någonting fel. Det kan ni ju kolla upp, eller hur? Jag älskar mitt hem, varför skulle jag vilja sabotera någonting? Varför skulle någon vilja sabotera reningsverket?

Kvinnan var iklädd en vit kostym. Hon lutade sig fram över bordet med händerna mot bordsskivan och stirrade med isblå ögon på Katarina. Ännu en expert. Leion skulle bara ha himlat med ögonen, men Katarina tyckte inte att situationen var så roande längre. Hon hade aldrig stött på den här typen av experter förut.

- Vad gjorde ni då i vattnet? Sade kvinnan.

Fingrarna kröktes som klor mot bordet. Katarina tittade på dem.

- Jag har ju sagt att jag bara hjälpte honom! Han ramlade i!

- För att balarna attackerade honom?

- Ja.

- Hur förklarar du anomalin?

Katarina lutade sig fram och talade med all tydlighet hon förmådde.

- Jag säger ju till dig att han hade något piller. Men allvarligt talat, jag känner honom inte ens! Jag har precis träffat honom. Två gånger på ett och samma dygn. Först grävde han en tunnel upp i A92 och sedan hoppade han i vattnet.

Hon lutade sig tillbaka igen.

- Men tunneln var förseglad, sade kvinnan.

- I fabriken, ja, svarade Katarina. Han gick väl tillbaka samma håll han kommit.

- Och vart ligger den andra utgången?

- Jag vet inte.

- Om det är som du säger och du bara räddade honom ur vattnet, en främling som du råkat på två gånger på samma dygn, hur kommer det sig då att det första du gör är att ta honom till vårt informationscenter? Kände du inget ansvar att föra honom till högre myndigheter? Vill du inte skydda samhället?

- Högre…? Vad menar du? Vadå högre myndigheter? Vadå skydda samhället? Vi har väl aldrig..? Vad menar du egentligen?

Kvinnan log ett kallt leende och Katarina stirrade på henne. Vad var det som pågick här? Det fanns ingen högre myndighet, om man inte räknade med de som samordnade fabrikernas överskott. Det närmaste man kom en myndighet var administrationsvåningen i varje fabrik, men de hade ingen makt, inte på det här viset. Och experterna… Om den här kvinnan var expert så var hon olik alla experter Katarina någonsin träffat.

*****

Jarek stod med armarna i kors i ännu en betongkub och vägrade sätta sig ner. Vad var det med de här människorna och brist på ljus? Det enda han begärde var ett enda fönster, lite myslampor… Mannen som hade satt sig vid förhörsbordet blickade upp mot Jarek över ett par rektangulära glasögon. Hans kostym var vit. Det kändes som den enda ljuskällen i rummet.

- Jag trodde att jag valde att bli deporterad, sade Jarek.

Han hade samlat sig. Vakterna hade lett dem genom många korridorer. Folktomma korridorer under jord. Mannen lyfte hörnet på ett papper och sneglade på sina anteckningar.

- Ja, du gjorde väl det, konstaterade han.

- Så varför är jag fast i en bunker? Frågade Jarek.

- För att din vän i rummet bredvid bad om att förhöras.

- Jaha?

Mannen bläddrade i sina papper igen. Sedan drog han fram ett som var fyllt med siffror. Jarek kastade en blick på det men kunde inte avgöra vad statistiken handlade om.

- Vad är ditt uppdrag? Frågade mannen.

Jarek mötte hans blick. Han ryckte på axlarna.

- Jag är resenär, sade han och suckade. Jag råkade störa ordningen här och för det ber jag om ursäkt. Om ni tillåter skulle jag bara vilja resa vidare.

- Var kommer du ifrån?

- Ryska Federationen.

- RF?

Eller åtminstone det som ni skulle kalla för Ryska Federationen. Geografiskt sett stämde det. Men inte tidsmässigt. Mannen lutade sig tillbaka och tog av sig glasögonen. Han drog fram en svart duk ur fickan och putsade dem noggrant.

- Hur tog du dig över muren?

Jarek blinkade. Muren. En av många murar. Han försökte minnas bilderna som hade matats till hans hjärna och fann att det inte var något som helst problem. Katarina hade inte skojat när hon förklarat hur lätt det var att få information på det här stället. När Jarek tänkte efter häpnade han över hur mycket han redan visste om den här världen. Han hade till och med en viss uppfattning om vilken biodiversitet som fanns utanför städerna. Om källan stämde, vill säga. Vad, vem eller vilket var källan till all information?

Han kände sig illamående igen. Ända sedan han hade låtit den där fördömda kanylen sticka honom. Han skulle ge en hel del för att ta sitt eget blodprov nu och få reda på vad som fick honom att må så här. Hade han inte nyligen blivit injicerad så skulle han ha antagit att det var den förorenade luften som påverkade honom, men som det var tvivlade han på saken.

Likes

Comments

​Jarek loggen fortsätter med start från 1advent, 3/12 på söndag och kommer släppas i fyra delar (varje advent) som avslutar novellen om Jareks besök till Katarinas över-industrialiserade tid. I och med det nya avsnittet på söndag kommer även alla föregående delar släppas i heltext så man lätt kan läsa om/ikapp allt i en veva ifall man så önskar.

Likes

Comments

-Det här börjar bli larvigt, utbrast Katarina. Ni vet att jag jobbar på första nivån i A92. Mekaniker. Jag lagar saker. Ni vet att jag aldrig har gjort någonting fel. Det kan ni ju kolla upp, eller hur? Jag älskar mitt hem, varför skulle jag vilja sabotera någonting? Varför skulle någon vilja sabotera reningsverket?

Kvinnan var iklädd en vit kostym. Hon lutade sig fram över bordet med händerna mot bordsskivan och stirrade med isblå ögon på Katarina. Ännu en expert. Leion skulle bara ha himlat med ögonen, men Katarina tyckte inte att situationen var så roande längre. Hon hade aldrig stött på den här typen av experter förut.

-Vad gjorde ni då i vattnet? Sade kvinnan.

Fingrarna kröktes som klor mot bordet. Katarina tittade på dem.

-Jag har ju sagt att jag bara hjälpte honom! Han ramlade i!

-För att balarna attackerade honom?

-Ja.

-Hur förklarar du anomalin?

Katarina lutade sig fram och talade med all tydlighet hon förmådde.

-Jag säger ju till dig att han hade något piller. Men allvarligt talat, jag känner honom inte ens! Jag har precis träffat honom. Två gånger på ett och samma dygn. Först grävde han en tunnel upp i A92 och sedan hoppade han i vattnet.

Hon lutade sig tillbaka igen.

-Men tunneln var förseglad, sade kvinnan.

-I fabriken, ja, svarade Katarina. Han gick väl tillbaka samma håll han kommit.

-Och vart ligger den andra utgången?

-Jag vet inte.

-Om det är som du säger och du bara räddade honom ur vattnet, en främling som du råkat på två gånger på samma dygn, hur kommer det sig då att det första du gör är att ta honom till vårt informationscenter? Kände du inget ansvar att föra honom till högre myndigheter? Vill du inte skydda samhället?

-Högre…? Vad menar du? Vadå högre myndigheter? Vadå skydda samhället? Vi har väl aldrig..? Vad menar du egentligen?

Kvinnan log ett kallt leende och Katarina stirrade på henne. Vad var det som pågick här? Det fanns ingen högre myndighet, om man inte räknade med de som samordnade fabrikernas överskott. Det närmaste man kom en myndighet var administrationsvåningen i varje fabrik, men de hade ingen makt, inte på det här viset. Och experterna… Om den här kvinnan var expert så var hon olik alla experter Katarina någonsin träffat.

*****

Jarek stod med armarna i kors i ännu en betongkub och vägrade sätta sig ner. Vad var det med de här människorna och brist på ljus? Det enda han begärde var ett enda fönster, lite myslampor… Mannen som hade satt sig vid förhörsbordet blickade upp mot Jarek över ett par rektangulära glasögon. Hans kostym var vit. Det kändes som den enda ljuskällen i rummet.

-Jag trodde att jag valde att bli deporterad, sade Jarek.

Han hade samlat sig. Vakterna hade lett dem genom många korridorer. Folktomma korridorer under jord. Mannen lyfte hörnet på ett papper och sneglade på sina anteckningar.

-Ja, du gjorde väl det, konstaterade han.

-Så varför är jag fast i en bunker? Frågade Jarek.

-För att din vän i rummet bredvid bad om att förhöras.

-Jaha?

Mannen bläddrade i sina papper igen. Sedan drog han fram ett som var fyllt med siffror. Jarek kastade en blick på det men kunde inte avgöra vad statistiken handlade om.

-Vad är ditt uppdrag? Frågade mannen.

Jarek mötte hans blick. Han ryckte på axlarna.

-Jag är resenär, sade han och suckade. Jag råkade störa ordningen här och för det ber jag om ursäkt. Om ni tillåter skulle jag bara vilja resa vidare.

-Var kommer du ifrån?

-Ryska Federationen.

-RF?

Eller åtminstone det som ni skulle kalla för Ryska Federationen. Geografiskt sett stämde det. Men inte tidsmässigt. Mannen lutade sig tillbaka och tog av sig glasögonen. Han drog fram en svart duk ur fickan och putsade dem noggrant.

-Hur tog du dig över muren?

Jarek blinkade. Muren. En av många murar. Han försökte minnas bilderna som hade matats till hans hjärna och fann att det inte var något som helst problem. Katarina hade inte skojat när hon förklarat hur lätt det var att få information på det här stället. När Jarek tänkte efter häpnade han över hur mycket han redan visste om den här världen. Han hade till och med en viss uppfattning om vilken biodiversitet som fanns utanför städerna. Om källan stämde, vill säga. Vad, vem eller vilket var källan till all information?

Han kände sig illamående igen. Ända sedan han hade låtit den där fördömda kanylen sticka honom. Han skulle ge en hel del för att ta sitt eget blodprov nu och få reda på vad som fick honom att må så här. Hade han inte nyligen blivit injicerad så skulle han ha antagit att det var den förorenade luften som påverkade honom, men som det var tvivlade han på saken.

Likes

Comments

Det blinkade till och det var som om det gick gnistor längs med Jareks ryggrad, upp i nacken. Han ruskade på huvudet och blev plågsamt medveten om kanylen igen. Han svalde en kräkreflex och stirrade på vita bokstäver som hade dykt upp framför hans ögon. Sökord, stod det.

-Historia, sade Jarek.

En lista av alternativ dök upp. Antik, definition (humaniora), modern, saga, skönlitterär... Jarek insåg att han styrde vad som hände på skärmen med blicken, för så fort han kom till slutet av listan började den rulla neråt. Det gjorde honom yr i huvudet, men han blinkade bort känslan och fokuserade på modern. Efter två sekunder dök en ny lista upp med olika årtal. Han valde år 2000-2156 och fick upp ännu en lista. Arkitektur, hållbar inveckling, hållbar utveckling, industriell utveckling, konflikter, religiös avveckling, samhällsstruktur, språk... Han tänkte på vad Katarina hade sagt och valde hållbar utveckling. Det blev svart igen. Sedan kände Jarek någonting injiceras i halsen.

-Gah!

Och plötsligt visste han. Han såg mönstret, såg hur den ekonomiska kraschen 150 år tidigare hade påverkat världen, skapat revolutioner, ändrat globala värderingar, brutit ner samhällen och demokratier, delat unioner, medfört krig och tagit all religion till sin spets. Han visste att hela världen ena dagen hade strävat efter gemensam förbättring, fred, bättre miljö, blandade kulturer och språk och en fantastisk medvetenhet om varandra. Och att det sedan hade upphört. Att en misstänksamhet hade spritt sig mellan människor, som ledde till att utvecklingen stannade upp, började sträva bakåt och till slut splittrade världen i tiotusentals nationer som vägrade ha samröre med varandra. Kvar fanns bara bevarande. Ekon av värderingar som demokrati, jämställdhet, vetenskap, produktion och hållbar utveckling hade klamrat sig fast i folks medvetande, medan förutsättningarna för dem hade förändrats. Han såg hur nationerna krympte och krympte, tills de bestod av fabriker, praktiskt taget bunkrar. En rädsla fanns för allting utanför och de som inte var rädda var udda. Samhörigheten tvärs över världen glömdes bort. Kvar fanns bara självförsörjning i betongbunkrar, var och en sin egen nation i städer som var det närmsta man kom minnet av de stora unionerna. Han såg religionen försvinna, såg all media tystna. Såg murar växa fram mellan allting som en gång hört samman, människor, natur och världsdelar.

-Jag vill inte se mer, sade Jarek.

Omedelbart och med ett gummi-aktigt ljud extraherades nålen ur hans hals och ridån lyftes från hans ansikte. Om han så bara hade haft en sekund att smälta vad han hade fått se, skulle Jarek ha lutat sig fram och lagt huvudet i händerna. Men under tiden bakom den svarta skärmen hade saker och ting förändrats omkring honom. De var inte ensamma i biblioteket längre. Han såg upp i ögonen på vakten Vincent och flera av hans kollegor.

-Vi skulle vilja att du följer med oss, sade vakten.

Jarek gav honom en tom blick. Han såg på Katarinas stol. Hon var fortfarande upptagen med sin efterforskning och satt blick stilla.

-Jag tror jag väntar på min guide, sade han torrt.

Det var den här typen av utveckling som drev mänskligheten till sitt öde, tänkte han och gned ögonen med händerna. De kändes torra. Det kändes också som om en klump hade lämnats kvar i halsen, om det var gråtfärdighet eller ett eko av kanylen kunde omöjligt avgöras. Han hade trott att han kommit i god tid innan mänsklighetens undergång, men det verkade som om den redan var på god väg. Kvar återstod nu bara insamlingen av prover innan han kunde vända ryggen åt det hela. Slippa se den långsamma förintelsen.

-Du är härmed gripen under misstanke för sabotage, sade vakten Vincent. Vi har blivit ombedda att eskortera er till gränsen. Du blir härmed deporterad. Om du vill överklaga så bör du infinna dig till förhör. Vill du överklaga?

Jarek skakade trött på huvudet.

-Finns det gräs och träd därute?

Vakten såg konstigt på honom. Jarek reste sig upp och viftade med handen i hans ansikte. De backade hastigt, som om de kände sig hotade. Jarek kände inget tålamod.

-Gröna saker? Frågade han irriterat. Du vet, klorofyll? Biologiskt material? Liv?

Vincent ryckte på axlarna och nickade.

-Bra, sade Jarek. I sådana fall vill jag inte överklaga. Men ni kan snabba på lite.

De stirrade på honom.

-Vad väntar ni på?! Utbrast Jarek argt.

Vincent pekade på Katarina, vars skärm precis återgick till viloläge. Hennes intelligenta ögon lyste av ny kunskap och de vandrade fram och tillbaka mellan Vincent och Jarek för att försöka avgöra vad det var som pågick.

-Katarina Edelman, sade Vincent. Även du är gripen under misstanke för sabotage. Du kan överklaga och bör då infinna dig på förhör. Om du inte vill överklaga har vi blivit ombedda att omedelbart eskortera er till gränsen.

Likes

Comments

En av få byggnader som låg utanför det stora nätverket av passager var Biblioteket. Man var tvungen att leta upp en av mynningarna, ta sig nerför en trappa och ut i rusket. Ett av Katarinas besök dit hade lärt henne att man under reformationen hade rivit allting utom ett par officiella byggnader. Biblioteket, källan till all information, hade bevarats som det en gång varit liksom torget det stod på. Där hade Katarina hundratals gånger snubblat på ojämna kullerstenar, ovan vid allt utom slät betong.

Jarek gick tyst bredvid henne. Hon tyckte nog bättre om honom på det viset. Det besparade henne ansträngningen att försöka genomskåda vad han sade. Gav tid till att fundera över sökorden hon skulle behöva för att hitta information om honom. Men precis när de kommit nerför trappan och skulle öppna dörrarna ut till torget började Jarek prata igen. Det tog henne flera sekunder att inse att det inte var med henne.

-Ja, Fyrtiosju?

Han stannade upp innanför dörren och tittade koncentrerat ner i golvet, som om han lyssnade efter något.

-Ja, jag vet. Du kan inte mena allvar när du säger att,

Jarek hejdade sig och tittade på Katarina.

-Aktivera högtalare, sade han.

En syntetisk kvinnoröst ljöd plötsligt mellan väggarna. Katarina ryckte till och såg upp mot trappan, glad att den här delen av passagen inte brukade vara särskilt folktät.

-Kan du ta det igen, Fyrtiosju? Sade Jarek.

-Absolut, sade rösten. Min tid är inte i närheten av lika värdefull som din. Jag upprepar mig gärna. För din skull.

-Är du sarkastisk nu igen? Sade Jarek med smalnade ögon. För det där är ingen trevlig egenskap, vet du.

-Jag ser här att dina värden har försämrats, sade rösten han kallade för Fyrtiosju.

Katarina kunde ana en viss fientlighet och undrade om det var Jareks fru som hade kontaktat honom. Hon spärrade upp ögonen. Det var kanske hans fyrtiosjunde fru.

-Jo, tack, sade Jarek. Och du menar att du märker det nu? Men att jag andades vatten i flera minuter märkte du inte, eller?

Det sprakade från högtalaren.

-Jag rekommenderar att du tar en ny dos innan dina lungor tar långvarig skada.

-Tack för din omtanke, sade Jarek. Var det något mer?

-Jag utgår från att du har med dig reservdoser ute i fält, sade Jareks fyrtiosjunde fru.

-Det är skönt att höra att du litar på mig, svarade Jarek. Reserver ute i fält vore helt protokollenligt. Bra att du har koll.

Han lät så saklig, nästan respektlös. Katarina såg upprört på honom. Det var uppenbart att Jarek inte respekterade kvinnor, minst av allt de han var i relation med. Speciellt inte om han hade så många.

-Du undvek frågan, påpekade Katarina.

Fyrtiosju sade,

-Har du en reservdos med dig?

Jarek gjorde en min mot Katarina, en ”hon är hopplös”- min. Katarina lade armarna i kors över bröstet. Det fanns vakter vid bibliotekets ingång. Hon funderade på att hämta dem så att de kunde häkta Jarek för kränkande antydningar mot kvinnor.

-Mottagningen är lite dålig här, sade Jarek och fumlade med tummen ovanför vad hon misstänkte var någon form av ljudupptag.

Hon höjde ögonbrynen.

-Jarek, sade Fyrtiosju. Har du en reservdos med dig?

-Fyrtiosju? Hallå? Jag hör inte vad du… Vad… Jag… Kschhhh!

Han slog av kommunikationen. Så himlade han med ögonen och sköt upp dörren till torget.

-Ska vi?

Katarina trängde sig före honom och rös oundvikligen i den råa uteluften. Jarek följde tätt efter. Han såg sig omkring med nyfikna ögon och verkade ha glömt konversationen i samma stund som han hade tryckt bort den. Katarina gick raskt över kullerstenarna. Framför dem reste sig det breda biblioteket och glänste i det matta dagsljuset. Väggarna här var av glansig metall, varvat med höga, gulaktiga glasrutor som återgav en suddig reflektion av torget nedanför. Dussinet trappsteg sträckte sig längs med hela husets framsida, där man i det osannolika fall att solsken tog sig igenom skyddet över staden kunde slå sig ner en stund. Katarina kanske avskydde vinden, men solen var okej. Hon önskade bara att de fick fler soldagar än vad man kunde räkna på en hand. Ovanför trapporna väntade Vincent med vaktstyrkan på dem.

-Vakter? Sade Jarek undrande när de gick uppför trappstegen.

-Det är det mest värdefulla vi har, sade Katarina.

-Vakter? Eller kunskap? Biblioteket, menar du?

-Ja, sade hon.

*****

Vakterna stod rakryggade längs med hela bibliotekets framsida. Jarek räknade till tjugo stycken och rynkade förbryllat på ögonbrynen. Det var det första tecknet han hade sett på någon form av säkerhet. Men den tunga bevakningen verkade aningen överdådig, hur värdefull information i biblioteket än kunde vara. När de nådde entrén klev en av vakterna fram och nickade mot Katarina. Jarek kunde inte låta bli att lägga märke till hur han hade lyckats hamna mellan dem och ingången.

-Du är tidig idag, Katta.

-Ja, sade hon och log ursäktande. Det är lite speciella omständigheter. Jag har med mig en gäst också. Det här är Jarek.

Jarek log sitt bästa leende. Okej, vem försökte han lura? Alla hans leenden var bra.

-Jaså, en gäst? Sade vakten och speglade leendet med ett eget som inte riktigt nådde upp till ögonen. Varifrån kommer du då, Jarek?

Jarek såg sig över axeln på passagemynningen och pekade ditåt.

-Därifrån, tror jag, sade han.

Vakten skrattade och vände sig mot Katarina som inte verkade lika uppskattande.

-Vi hörde att det var något problem med balarna? På er två ser det ut som att ni borde veta mer om saken.

Han nickade mot de fuktiga plaggen, som åtminstone inte låg klistrade längs kroppen längre. Jarek förekom Katarina med nöd och näppe. Han slog på prat-mojängen som de flesta brukade kalla för mun.

-Det var det märkligaste, ska du veta. Vi skulle bara göra en rutinkoll, men en av dem verkar ha feljusterade standardvärden. Var nära att äta upp mig!

Han lyfte en hand och viftade med ett pekfinger mot himlen.

-Det var droppen, säger jag bara, fortsatte han. Eller, lite mer än droppen om du förstår vad jag menar. Jag har haft problem med teknologi hela veckan. Min dator ska vi inte ens tala om!

Vakten tittade på Katarina, som stängde munnen. Hon mötte hans blick.

-Menar ni att en av balarna var… aggressiv? Sade han förvånat.

-Jag kan knappt tro det själv, sade Jarek och skakade konfunderat på huvudet.

-Inte jag heller, sade Katarina menande.

Vakten ryckte på axlarna och steg åt sidan.

-Nå, ha ett trevligt besök då, Jarek. Katta.

-Tack, Vincent, svarade Katarina och gick förbi honom in i byggnaden.

Jarek följde efter henne och kunde knappt vänta innan han armbågade henne i sidan.

-Vilket lag, va? Sade han med låg röst. Åh, vad är det här?

Han stannade upp vid en stor panel som satt halvt undangömd i det förmaksliknande utrymmet. Han sträckte ut handen mot den största knappen och skulle precis trycka när Katarina slog undan honom med ett upprört,

-Nej! Vad håller du på med?

-Vad? Sade Jarek och höll upp händerna. De skulle väl aldrig lämna sånt framme om det var känsligt, eller hur? Vad gör den för något?

Katarina drog med honom bort från panelen och igenom ännu en dörr.

-Den reglerar ljus, ventilation och värme, såklart. Vad trodde du? Varför ska du pilla på det första du ser? Har du ingen respekt?

Jarek svarade inte, han var upptagen med att ta in nyare intryck. Rad på rad med väl vadderade, teknologiskt utrustade, luftigt placerade stolar. Luftigt var ordet. Han och Katarina var de enda som var där. Salen sträckte sig hundra meter åt ena hållet och hundrafemtio åt det andra och innehöll ingenting utom just stolarna. Och den stora montern i salens mitt, effektfullt upplyst av små, riktade strålkastare som samlade fokus kring ett enda ting. Han närmade sig montern, ignorerade Katarinas uppgivna gest med armarna innan hon försvann längre ner i salen. Själv närmade han sig utställningsobjektet. Det var en bok, såg han och ställde sig framför glaset.

En endaste enda bok i ett bibliotek som hade kunnat rymma tusentals. En gång i tiden hade det kanske gjort det. Om det Katarina sade var sant, att all information rymdes i Basen och att inga böcker behövdes längre, då innebar det ett samhälle som lärde sig allting från en och samma källa. Om ett sådant samhälle valde en enda bok att bevara, vilken skulle de välja? Av de uppslagna sidorna framgick det inte. Men boken var stor. Och tjock.

-Katarina? Ropade han.

-Vad? Ropade hon tillbaka.

-Är det här den enda boken ni har i hela staden?

-Vi har några i fabriken också, sade hon till honom. Mest sagoböcker, eller bildböcker. Men annars, ja. Nu kan jag inte prata mer, du får vänta tills jag är klar! Vi ses vid utgången.

Han vände hela sig mot platsen där Katarina befann sig. Hon hade satt sig med armarna på armstöden och lutade nu tillbaka sitt huvud medan stolen började arbeta. Han skyndade sig närmare för att bättre se vad det var som hände. En mekanisk arm med en kanyl rörde sig mot sidan av hennes hals och sjönk utan förvarning in i huden. Han grimaserade, men följde sedan nästa steg med blicken när en låd-liknande tingest sänktes över hennes huvud. Han hade just ställt sig framför henne när han hörde henne yttra några ord.

-Laser.

Jarek log och vände sig mot stolen bredvid Katarinas. Han tog ett djupt andetag som blåste upp bröstkorgen, sedan klev han fram till stolen och satte sig ner. Den var fantastiskt bekväm. Även effektiv då det inte dröjde mer än någon sekund innan den mekaniska armen närmade sig honom. Han sneglade på kanylen och spärrade upp ögonen. Den var ju för fasen gigantisk.

-Aah! Sade han stressat och gled ur stolen med ännu en grimas.

Där satt tingesten och väntade på hudkontakt. Efter några sekunder av hans frånvaro drog den sig tillbaka igen. Jarek svalde, sneglade på Katarina som satt helt orörlig. Sedan tog han mod till sig och satte sig igen. Han andades ut och blundade hårt. Ljudet som armen gav ifrån sig var minimalt, nästan bara en lång suck. Han kände metall penetrera halsen och ville krypa ur sitt eget skinn. Sedan sänktes en svart ridå kring hans huvud och han stirrade in i mörkret.

Likes

Comments

Att klättra upp för den långa stegen var halt och tungt. Fingrarna kunde knappt greppa pinnarna, de var kalla som istappar. Uniformen klistrade sig fast vid huden och kylde ner honom. Han var tröttare än vad han hade trott från sin nära-döden-upplevelse i vattnet. Och nu när han såg tillbaka kunde han inte förstå vad som hade hänt. Det enda han hade till förklaring var en värkande hals. Mindes han fel när han tänkte att han hade balanserat mellan tänderna på en jättelik bäckfisk-robot, samtidigt som han hade försökt hindra den från att äta upp honom? Han skakade huvudet, försökte ruska bort känslan av vatten som trycktes ner i lungorna. Katarina hade avfärdat hans oro. Balarna skulle aldrig ha tagit livet av dig. De var bara maskiner, gjorda för att rena vattnet. Nå, uppenbarligen hade Jarek inte särskilt ren, för balen hade gjort allt den kunnat för att fånga in honom i sin taggiga käft och ta itu med problemet.

Han sneglade upp på Katarina men bestämde sig för att det var bättre att titta på stegen. I vilken kultur var det artigt att blänga på någons rumpa? Ingen, gissade han. Fast hon kunde allt ha det, tänkte han surt och tittade trotsigt upp på rumpan igen. Trots att han hade visat sin tillit till henne genom att berätta Den Stora Hemligheten så hade hon bara suckat och sagt,

-Jag har inte tid för det här.

Och nu var de på väg uppför en stege till en bro femtio meter över deras huvuden. Du har femhundra år på dig, hade han velat svara. Men vad var poängen? Han var tidsresenär, inte orakel.

-Jag måste till biblioteket, ropade Katarina ovanför honom. Du får hänga med dit, sedan får jag väl hjälpa dig tillbaka igen. Jag antar att du vill ner i din magiska tunnel till din magiska laser.

Jarek bet ihop tänderna. Det var ingen idé att tära mer på halsen för att svara henne. Han teg. När de hade klättrat en stund nådde de bron. Luckan som Katarina lossade skulle knappt ha synts om det inte vore för det svarta handtaget mot den vita plasten. Den öppnades ljudlöst och hon försvann upp. Jarek klättrade efter. Att sticka in huvudet i korridoren kändes nästan som att dela kroppen i två delar. Plötsligt var hans huvud skyddat i varm, torr och behaglig luft medan resten av kroppen fortfarande kändes som en isbit i blåsten utanför. Han drog hastigt ut huvudet för att undvika att bli överkörd av en strid ström med förbipasserande människor.

-Ursäkta, släpper ni förbi…, hörde han Katarina säga, sedan,

-Kom igen, kom upp nu.

En hand sträcktes ut till honom och han tog det som en inbjudan att häva sig in i den folktäta korridoren. Folk gav dem konstiga blickar men passerade dem utan att stanna. Katarina stängde luckan bakom Jarek och nickade till folket omkring dem.

-Inget att tänka på, sade hon högt. Han är någon typ av utlänning.

Jarek såg förvånat på henne när han insåg att hon var generad.

-Utlänning? Harklade han sig och rufsade sig i håret, som skvätte av vattenrester.

Han knackade på mätaren på handleden för att se att den fungerade. Den blinkade oregelbundet mot honom. Tänka sig, att de hade lärt sig allt de behövde veta om tidsresor, men de kunde inte göra mojänger som klarade att färdas under vattnet i trettio kilometer i timmen i flera minuter.

Katarina gav honom en blick innan hon började gå.

-Minst sagt utlänning, muttrade hon. Vänta bara tills vi kommer hem och Leion får höra det här.

Jarek skyndade ikapp henne.

-Hem?

-Fabriken.

-Menar du att ni bor där? Sade Jarek och försökte föreställa sig att leva i konstant brist på dagsljus.

Katarina lät bli att svara och han hade tid att notera att hon faktiskt var blek, liksom många andra omkring dem. De gjorde en skarp högersväng och gick i nerförsbacke en stund, sedan svängde de vänster och det verkade som om människoflödet avtog.

-Så, det här biblioteket, säger du, sade han och duckade undan en grupp människor som var helt klädda i vitt.

Katarina ökade längden på sina kliv och han stönade. Kroppen ville inget annat än att han skulle sätta sig ner mot väggen tills någon kom och gav honom något varmt att dricka.

-Ligger det långt bort? Sade han så oberört han kunde.

-Nej, svarade Katarina utan att titta på honom. Men jag är inte säker på om de släpper in oss. Inte när vi ser ut så här.

Jarek såg ner på sig själv, sedan på henne.

-Det är ju bara lite fukt. Är de rädda att böckerna blir skadade?

-Böckerna?

Katarina skrattade.

-Vem använder böcker? Var det stenåldern du kom ifrån?

Det här blev bara bättre och bättre, tänkte Jarek.

-Okej, sade han. Vad använder ni då?

-Basen, såklart, sade hon. Böcker! Allvarligt talat. Vem orkar sätta sig ner och läsa… vad heter de nu igen?

-Text? Sidor? Papper?

-Just det, sade hon. Vem orkar sätta sig ner och läsa papper på papper med information? Det måste ju ta dagar att ta sig igenom en sån där bok. När vi vill veta någonting så sätter vi oss bara i stolen. En liten injektion och sedan är det färdigt.

Jarek rynkade ögonbrynen och såg ut genom fönstret på ännu en bro. Återigen såg han bara betong, så långt ögat kunde nå. Han tänkte på sina prover. Det skulle bli svårt med den biologiska delen den här gången. Men om han kunde ta sig utanför den här monotona bubblan-

-Hur långt är det till utkanten av staden?

Katarina gav honom en konstig blick.

-Någon timme. Men vi går inte dit. Det är inte värt besväret.

-Vad finns där ute?

Hon ryckte på axlarna.

-Träd? Tomrum. Fler städer. Det spelar egentligen ingen roll. Det är bara dårarna som försvinner ut dit. De som inte tänker ekologiskt. Som envisas med att de är viktigare än kollektivet. De som inte tror på våra grundvärderingar.

-Som är?

-Hållbar utveckling, svarade Katarina omedelbart. Social, ekonomisk och ekologisk.

-Nog för ekonomisk, sade Jarek trevande. Men ekologiskt? Social? Ni lever i kuber. Ni lever i en kubisk värld av betong. Jag har aldrig hört något så knäppt. Jag menar, hur har ni skoj på en sådan här plats?

Katarina såg på honom som om han sagt någonting oförskämt. Sedan pekade hon ut ur ännu ett fönster.

-Ser du därute? Det där skyddshöljet som du tyckte var dåligt? Du ser bara ett av dem, det som skyddar oss. Ovanför skorstenarna finns det ett till som gör att inget utsläpp från fabrikerna slipper ut till resten av världen. Utanför städerna växer allting som det var menat. De enda föroreningarna som finns är de restprodukter som dröjer kvar från våra förfäder och delar av det tas om hand om av balar. Tack vare oss håller planeten på att återhämta sig, så kom inte och säg att vi inte tar ansvar. Och vi har skoj. Det finns massor av skojiga saker att göra hela tiden.

-Som? Och kom inte och säg maskinerna.

Hon såg tjurig ut och höll tyst. Jarek himlade med ögonen.

Så, de hade inte lyckats balansera den ekonomiska utvecklingen, och inte lyckats korrigera utsläppen. Istället hade de begränsat skadan och gett jorden tid att återhämta sig där människor inte bodde. Kunde det verkligen fungera?

-Och socialt? Sade han.

Katarina log självbelåtet.

-Varje fabrik är självförsörjande och fungerar som en direktdemokrati. Vi, folket, väljer vad vi vill producera och behåller så mycket av produkten vi vill. Överskottet samlas i en pott i staden som delas ut efter behov när någonting går fel. Alla har betydelsefulla uppgifter och lika värden. Varje fabrik har blandade nationaliteter. Alla har rösträtt. Ville du veta något mer?

Hon såg nöjd ut, som om hon minsann fått tyst på honom. Jarek grimaserade och ryckte på axlarna. Det lät ju bra. Frågan var hur bra det egentligen fungerade?

Likes

Comments

Saktade de in? De saktade in.

Jarek tyckte åkturen hade blivit lite mer njutbar, det var som om någon hade tänt stjärna efter stjärna som lyste omkring honom. Små svaga ljuspunkter blinkade till liv. Nåja. Han skulle sakna mormor. Skruttig som hon började bli var det ändå henne han först tänkte på. Och den hårda, ryggknäckande soffan i hennes dammfyllda lägenhet. Hur obekvämt det än alltid var att hälsa på henne så var han åtminstone älskad av någon. Han välkomnade hallucinationerna, sträckte ut fingrarna efter de små, lysande prickarna och ryggade sedan tillbaka när stjärnorna förvandlades till strålkastare. Han kände trycket bakifrån försvinna och svävade ensam en stund, knep ihop ögonen och kände kroppen dra honom mot botten.

Var det inte meningen att han skulle vara medvetslös vid det här laget? Eller åtminstone uppäten? Någonting hakade fast i hans arm, gled över det tyngdlösa tyget ett ögonblick innan det gjorde en reva och stack in i fettet. Jarek grimaserade som en stucken gris och famlade efter saken. Någon försökte spetsa hans armfett! Hur var det okej?

Han grep tag i den spjutliknande tingesten och ryckte neråt, så hårt han kunde. Draget försvann och i närheten hörde han hur någonting kolliderade med vattenytan. En människokropp kom simmande mot honom ur en upplyst kaskad med bubblor. Han stirrade misstänksamt på den. Någonstans insåg han att han kanske behövde ta sig upp till ytan, andas luft och inte vatten. Tanken växte när hans nya sällskap stannade framför honom och gestikulerade med händerna. Stanna, mimade den. Lugn.

*****

Hon grep tag i hans arm och vände sig sedan i vattnet. Bäst att vara beredd. Hon kunde inte förstå hur han hade överlevt simturen, men ögonen verkade fortfarande vakna. Och hans motvilja att ta tag i balhaken hade förvånat henne. Allting med det här hade förvånat henne. Sådana här situationer skulle inte överhuvudtaget kunna uppstå.

Hon såg skuggan av balen igen, på väg rakt mot dem. Hon vände sig mot mannen och gjorde ännu fler tecken på att han skulle ta det lugnt där han var och vänta. Hon grep hårt om hans hand. Det var viktigt att balen såg dem som en och samma enhet. På bara några sekunder var den framme vid dem och bromsade in hårt så att ännu fler bubblor dolde omgivningen. Hon kände sitt sällskap sprattla till i hennes grepp, men han stillade sig. Balen stod stilla i vattnet i ett ögonblick. Sedan sträckte den ut två av tentaklerna och grep dem om livet. En tredje lade sig under deras fötter som en spång. Sedan lyfte den dem rakt upp mot vattenytan. De bröt igenom och Katarina kunde dra efter andan. Hon såg snabbt på sin medresenär och spärrade upp ögonen.

Det var Jarek.

Balen gled stadigt över till kanten på kanalen. Där satte den ner både Jarek och Katarina på en plattform av betong och sjönk sedan lugnt ner i vattnet igen. Jarek ställde sig på alla fyra och hostade länge. Vattnet rann ur hans kläder och gjorde likadant på Katarina, som genast tog av sig skorna och skakade ur några deciliter innan hon satte dem på marken. Det var illa nog att ha på sig skor när de var torra. Hon blängde på Jarek tills han hade slutat hosta. Sedan sade hon,

-Du.

Det var ett konstaterande, till och med anklagande. Hon tyckte inte om folk som ljög för henne. Och Jarek hade definitivt inte berättat sanningen förut. Jarek kisade upp mot henne. Till slut verkade han inse vem hon var.

*****

-Ojdå, sade han.

-Ja, sade Katarina.

-Jag kan förklara, började han och satte sig hårt på rumpan.

-Det hoppas jag, svarade hon. Vad är du för något? Du är uppenbarligen inte mänsklig.

Han ryggade tillbaka.

-Va? Sade han och kände sig sårad. Det är jag visst det.

-Ljug inte för mig, du är inte mänsklig.

Han såg oförstående på henne i några sekunder. Sedan ryckte han på axlarna.

-Det är sant, jag känner mig inte särskilt mänsklig efter den där åkturen. Vad är det där för något?

Han blickade ut i vattnet som hade gått från svart till klart upplyst sedan han ramlat i. En bit längre bort såg han varelsen dansa under ytan och den var inte ensam i sitt slag. Tentaklerna rörde sig som kronbladen på en nyvaken blomma, mekaniskt men levande.

-Nejnejnej, sade Katarina och skakade på huvudet. Nu kommer du inte undan. Vad är du för något?

-Jag är lika mänsklig som du är, sade Jarek. Var inte så främlingsfientlig. Allt nytt kan inte vara dåligt, hur skulle världen då se ut?

-Jag är inte främlingsfientlig, sade Katarina och satte sig ner på huk framför honom. Men du ljuger för mig. Balarna skulle aldrig ha reagerat som de gjorde om du var människa. De hade plockat upp dig ur vattnet med detsamma. De är programmerade för det.

-Men jag är…

Jarek hejdade sig och funderade lite.

-Vilka parametrar används för att de ska veta det? Anatomiska, kemiska? Tittar de på de stora delarna i våra kroppar eller på de små, små beståndsdelarna, du vet, atomer?

-Jag vet vad anatomiskt och kemiskt betyder, sade hon och korsade armarna. Och ja, alltihop.

Han såg att hon sneglade på hans kropp. Förmodligen kunde hon inte hitta så mycket anatomiska skillnader mellan sig själv och honom.

-Luft? Sade han.

-Det med.

-Det förklarar saken, sade han och log. Jag går på droger.

Hon lyfte på ögonbrynen.

-Det hjälper dig inte, sade hon.

-Jo, alltså, jag tar ett piller som mäter luftkompositionen och sedan anpassar den efter mina lungor. Restprodukterna är lite konstiga och nu hjälpte det mig att andas vätska, så…

Hon satte sig ner.

-Menar du att du andades in vatten? Sade hon.

-Japp! Svarade Jarek.

Äntligen fattade hon, tänkte han.

-Så, sade hon långsamt, du menar att du tar ett piller för att du behöver anpassa luften omkring oss, ett piller som också fungerar i vätska.

-Inte så bra, inflikade Jarek och höll sig för halsen.

-Och du vill fortfarande att jag ska tro att någon som inte klarar av vår atmosfär är mänsklig.

Jarek skakade på huvudet.

-Jag säger ju att jag är mänsklig. Men ni har ju inte precis den bästa luften här.

Han höll upp händerna i försvar och skyndade sig att tillägga,

-Jag menar, jag ser ju att ni försöker!

Han pekade upp mot skyddsskiktet ovanför skorstenarna.

-Men ingen är perfekt, eller hur?

Katarina knep ihop läpparna, tydligen ovan vid kritik, tänkte Jarek. Han kastade runt i tankarna efter lite positiv feedback att avsluta sin recension med. Han pekade mot balarna.

-Men de där är fantastiska, jag har aldrig sett någonting liknande! Jag läste av mina mätare precis innan jag ramlade i och WOW. Så. Rent. Vatten.

Han slog sig med eftertryck på knät. Katarina kisade nu så mycket mot honom att hon nästan började likna någon från orienten med den platta näsan. Han putade fundersamt med läpparna. Kanske hade hon lite gener därifrån. Man visste aldrig med nordbor, de hade en lika invandringsrik historia de senaste hundra åren som någon annan. Det gladde honom att se. Att röra om lite i den ärftliga soppan brukade vara ett bra recept för mänskligheten. Blanda, blanda, blanda! Han hejdade sig. Någonting med hans tankegång sade honom att han inte riktigt hade återhämtat sig från dykningen än.

-Så, sade Katarina och höll upp en knuten näve som för att kunna räkna på fingrarna, vilket hon också började göra.

Ett finger upp.

-Du tycker inte om vår luft.

Andra fingret upp.

-Du har konstig medicin som faktiskt ändrar kompositionen i luften.

Tredje.

-Du vet inte vad en bal är.

Fjärde.

-Du grävde en tunnel i vår fabrik. Vem gör så? Antingen har någon fostrat dig i en isolerad källare någonstans och nu skickat dig att sabotera vår fabrik. Eller så är du inte mänsklig.

-Du ger dig inte, eller hur? Sade Jarek.

Hon skakade på huvudet och tog ner handen.

-Okej, sade Jarek. För sista gången så är jag visst människa. Jag är bara inte människa från den här evolutionen.

-Va? Sade hon som om det han sade var helt obegripligt.

-Den här…, han sökte efter rätt ord. Den här tiden, då.

-Jaha?

De tittade på varandra en god stund. Katarina visade inga tecken på att förstå vad han sade.

-Jag är från framtiden, sade Jarek och hoppades att hans raka sätt inte skulle försätta henne i chock.

Hon skakade på huvudet. Jarek suckade. Den här biten var alltid långtråkig. Men ibland, med vissa människor, var den fullkomligt nödvändig. Han tog ett djupt andetag och förberedde sig för att visa upp sin mest pedagogiska sida om det skulle behövas. Och han var ju en ganska skicklig pedagog, Jarek. Det var bara det att han inte ville skylta med det hela tiden. Det var så lätt att ge folk någon form av mindervärdeskomplex.

Nu klev han in i sin roll som läromästare och lät sitt röstläge sjunka till det mest lugnande han kunde åstadkomma. Han böjde ner huvudet en aning, som om han hade glasögon vars kant han behövde titta över.

-Få nu inte panik, Katarina.

-Jag är tidsresenär.

Hon såg skeptiskt på honom. Hon hade väl inte kommit över chocken än.

-Tids-rese-när, upprepade Jarek ännu tystare, nästan i en viskning.

Han väntade tålmodigt på hennes reaktion. Katarina såg sig omkring och sedan tittade hon på honom med konstig blick.

-Jaha?

Likes

Comments

Som en väldig harpun for de genom vattnet.

Han kunde inte komma undan, inte i någon riktning. Inte utan att slås sönder och samman. Han kunde knappt hålla benen utsträckta mellan sig själv och det dödliga gapet. Jarek flög genom tjock tystnad, armarna utstuckna framför sig som en vilsen astronaut, utan någon uppfattning om sin egen hastighet. Han försökte vända sig om men lyckades istället göra en vacker piruett på tå i varelsens famn, som nästan slutade med att de kolliderade. Han rätade på ryggen, ovillig att tappa fästet. Jarek hade gett upp andan och börjat dra in vatten genom luftvägarna. Det var inte exakt vad pillrena var konstruerade för, men med stor möda lyckades de ta tillvara på en del av de luftmolekyler som fanns i vattnet. Det skulle så klart inte vara för alltid. Han kände redan att lungorna till stor del var fyllda av vatten och det kändes om att andas genom en kudde som trycks hårt mot ansiktet.

Den första frågan som dykt upp hade varit: Vad är det för något? Nu var det enda han kunde tänka När stannar den? Hur mycket mer kunde han klara? En minut. Om en minut skulle han kollapsa. Jo, tack. Han var inte gjord för fysiska ansträngningar. Och ingen var gjord för det här.

*****

Vem gör så? Vem hoppar i vattnet?

Hon rörde sig klumpigt i skorna. De såg, trots år av användning, fortfarande ganska nya ut. Hon använde dem sällan om hon inte lämnade fabriken. Den långa vägen mot biblioteket var full med folk. Katarina vejde än hit och än dit för att undvika att krocka med någon av dem. Många var precis som hon mekaniker med skuggor av smuts i ansikte och på linne och byxor. Men deras jackor var rena och oanvända och händerna hade skrubbats bleka och rena. Mekaniker var såklart inte den enda typen av fabrik-enheter man stötte på ute på vift så här. Det fanns andra grupper. Experterna i sina vita rockar, administratörerna i klackar och kostymer och så de som levde på andra och tredje. De som var ansvariga för saker som försörjningssystemet. Procentuellt sett var de dock få. Men de gillade att hänga på biblioteket, precis som Katarina.

Korridoren var bred. Hon gick med snabba steg och höll till höger. Passagen hon hade tagit från fjärde våningen i fabriken var anknyten till ett nät av gångar över hela staden. Biblioteket låg i utkanten. Även om Katarina inte tyckte om att vara utomhus och känna de hårda vindarna, gillade hon de här promenaderna och de många passagerna över gångbroarna. Tack och lov skyddades de från allt vad väder och vind var härinne, så varje gång hon gick igenom en av luftgångarna saktade hon in och njöt av ljuset. Nere i reningsverket såg hon balarna göra strömfåror och virvlar.

Hon kisade mot vattnet. Hon trodde hon hade sett någon stå därnere som sedan hoppat i, men vem skulle göra något sådant? Hon började gå vidare, men stannade upp igen. Jo, där. En mängd bubblor och djupa strömfåror som inte såg normala ut. Nog för att balarna simmade omkring fritt och så, men inte brukade de göra sådan turbulens i kanalen? Hon lutade sig mot glaset, pressade näsan mot det.

Och började springa. Bara mekaniker gick ner till reningsverket och det gjorde man bara i lag de dagar då de hade system-vila. Men ändå verkade någon stolle ha promenerat ner till kanalen, för någonting var definitivt fel på vattnet. Och hon var den enda som reagerade av alla på bron.

Katarina störtade mot den närmaste nödutgången och öppnade en lucka med neonfärgade varningstecken. Nedanför den fanns en brant, vitmålad metallstege. Den gick än hit och än dit utan räcke ner till marken. Hon flämtade, svajade och tappade nästan balansen. Sedan stängde hon munnen, tog ett djupt andetag och vände ryggen mot stegen. Med snabba, lätta steg började hon klättra ner. Vem som än befann sig i vattnet skulle snart vara död.

Likes

Comments