-Det här börjar bli larvigt, utbrast Katarina. Ni vet att jag jobbar på första nivån i A92. Mekaniker. Jag lagar saker. Ni vet att jag aldrig har gjort någonting fel. Det kan ni ju kolla upp, eller hur? Jag älskar mitt hem, varför skulle jag vilja sabotera någonting? Varför skulle någon vilja sabotera reningsverket?

Kvinnan var iklädd en vit kostym. Hon lutade sig fram över bordet med händerna mot bordsskivan och stirrade med isblå ögon på Katarina. Ännu en expert. Leion skulle bara ha himlat med ögonen, men Katarina tyckte inte att situationen var så roande längre. Hon hade aldrig stött på den här typen av experter förut.

-Vad gjorde ni då i vattnet? Sade kvinnan.

Fingrarna kröktes som klor mot bordet. Katarina tittade på dem.

-Jag har ju sagt att jag bara hjälpte honom! Han ramlade i!

-För att balarna attackerade honom?

-Ja.

-Hur förklarar du anomalin?

Katarina lutade sig fram och talade med all tydlighet hon förmådde.

-Jag säger ju till dig att han hade något piller. Men allvarligt talat, jag känner honom inte ens! Jag har precis träffat honom. Två gånger på ett och samma dygn. Först grävde han en tunnel upp i A92 och sedan hoppade han i vattnet.

Hon lutade sig tillbaka igen.

-Men tunneln var förseglad, sade kvinnan.

-I fabriken, ja, svarade Katarina. Han gick väl tillbaka samma håll han kommit.

-Och vart ligger den andra utgången?

-Jag vet inte.

-Om det är som du säger och du bara räddade honom ur vattnet, en främling som du råkat på två gånger på samma dygn, hur kommer det sig då att det första du gör är att ta honom till vårt informationscenter? Kände du inget ansvar att föra honom till högre myndigheter? Vill du inte skydda samhället?

-Högre…? Vad menar du? Vadå högre myndigheter? Vadå skydda samhället? Vi har väl aldrig..? Vad menar du egentligen?

Kvinnan log ett kallt leende och Katarina stirrade på henne. Vad var det som pågick här? Det fanns ingen högre myndighet, om man inte räknade med de som samordnade fabrikernas överskott. Det närmaste man kom en myndighet var administrationsvåningen i varje fabrik, men de hade ingen makt, inte på det här viset. Och experterna… Om den här kvinnan var expert så var hon olik alla experter Katarina någonsin träffat.

*****

Jarek stod med armarna i kors i ännu en betongkub och vägrade sätta sig ner. Vad var det med de här människorna och brist på ljus? Det enda han begärde var ett enda fönster, lite myslampor… Mannen som hade satt sig vid förhörsbordet blickade upp mot Jarek över ett par rektangulära glasögon. Hans kostym var vit. Det kändes som den enda ljuskällen i rummet.

-Jag trodde att jag valde att bli deporterad, sade Jarek.

Han hade samlat sig. Vakterna hade lett dem genom många korridorer. Folktomma korridorer under jord. Mannen lyfte hörnet på ett papper och sneglade på sina anteckningar.

-Ja, du gjorde väl det, konstaterade han.

-Så varför är jag fast i en bunker? Frågade Jarek.

-För att din vän i rummet bredvid bad om att förhöras.

-Jaha?

Mannen bläddrade i sina papper igen. Sedan drog han fram ett som var fyllt med siffror. Jarek kastade en blick på det men kunde inte avgöra vad statistiken handlade om.

-Vad är ditt uppdrag? Frågade mannen.

Jarek mötte hans blick. Han ryckte på axlarna.

-Jag är resenär, sade han och suckade. Jag råkade störa ordningen här och för det ber jag om ursäkt. Om ni tillåter skulle jag bara vilja resa vidare.

-Var kommer du ifrån?

-Ryska Federationen.

-RF?

Eller åtminstone det som ni skulle kalla för Ryska Federationen. Geografiskt sett stämde det. Men inte tidsmässigt. Mannen lutade sig tillbaka och tog av sig glasögonen. Han drog fram en svart duk ur fickan och putsade dem noggrant.

-Hur tog du dig över muren?

Jarek blinkade. Muren. En av många murar. Han försökte minnas bilderna som hade matats till hans hjärna och fann att det inte var något som helst problem. Katarina hade inte skojat när hon förklarat hur lätt det var att få information på det här stället. När Jarek tänkte efter häpnade han över hur mycket han redan visste om den här världen. Han hade till och med en viss uppfattning om vilken biodiversitet som fanns utanför städerna. Om källan stämde, vill säga. Vad, vem eller vilket var källan till all information?

Han kände sig illamående igen. Ända sedan han hade låtit den där fördömda kanylen sticka honom. Han skulle ge en hel del för att ta sitt eget blodprov nu och få reda på vad som fick honom att må så här. Hade han inte nyligen blivit injicerad så skulle han ha antagit att det var den förorenade luften som påverkade honom, men som det var tvivlade han på saken.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Det blinkade till och det var som om det gick gnistor längs med Jareks ryggrad, upp i nacken. Han ruskade på huvudet och blev plågsamt medveten om kanylen igen. Han svalde en kräkreflex och stirrade på vita bokstäver som hade dykt upp framför hans ögon. Sökord, stod det.

-Historia, sade Jarek.

En lista av alternativ dök upp. Antik, definition (humaniora), modern, saga, skönlitterär... Jarek insåg att han styrde vad som hände på skärmen med blicken, för så fort han kom till slutet av listan började den rulla neråt. Det gjorde honom yr i huvudet, men han blinkade bort känslan och fokuserade på modern. Efter två sekunder dök en ny lista upp med olika årtal. Han valde år 2000-2156 och fick upp ännu en lista. Arkitektur, hållbar inveckling, hållbar utveckling, industriell utveckling, konflikter, religiös avveckling, samhällsstruktur, språk... Han tänkte på vad Katarina hade sagt och valde hållbar utveckling. Det blev svart igen. Sedan kände Jarek någonting injiceras i halsen.

-Gah!

Och plötsligt visste han. Han såg mönstret, såg hur den ekonomiska kraschen 150 år tidigare hade påverkat världen, skapat revolutioner, ändrat globala värderingar, brutit ner samhällen och demokratier, delat unioner, medfört krig och tagit all religion till sin spets. Han visste att hela världen ena dagen hade strävat efter gemensam förbättring, fred, bättre miljö, blandade kulturer och språk och en fantastisk medvetenhet om varandra. Och att det sedan hade upphört. Att en misstänksamhet hade spritt sig mellan människor, som ledde till att utvecklingen stannade upp, började sträva bakåt och till slut splittrade världen i tiotusentals nationer som vägrade ha samröre med varandra. Kvar fanns bara bevarande. Ekon av värderingar som demokrati, jämställdhet, vetenskap, produktion och hållbar utveckling hade klamrat sig fast i folks medvetande, medan förutsättningarna för dem hade förändrats. Han såg hur nationerna krympte och krympte, tills de bestod av fabriker, praktiskt taget bunkrar. En rädsla fanns för allting utanför och de som inte var rädda var udda. Samhörigheten tvärs över världen glömdes bort. Kvar fanns bara självförsörjning i betongbunkrar, var och en sin egen nation i städer som var det närmsta man kom minnet av de stora unionerna. Han såg religionen försvinna, såg all media tystna. Såg murar växa fram mellan allting som en gång hört samman, människor, natur och världsdelar.

-Jag vill inte se mer, sade Jarek.

Omedelbart och med ett gummi-aktigt ljud extraherades nålen ur hans hals och ridån lyftes från hans ansikte. Om han så bara hade haft en sekund att smälta vad han hade fått se, skulle Jarek ha lutat sig fram och lagt huvudet i händerna. Men under tiden bakom den svarta skärmen hade saker och ting förändrats omkring honom. De var inte ensamma i biblioteket längre. Han såg upp i ögonen på vakten Vincent och flera av hans kollegor.

-Vi skulle vilja att du följer med oss, sade vakten.

Jarek gav honom en tom blick. Han såg på Katarinas stol. Hon var fortfarande upptagen med sin efterforskning och satt blick stilla.

-Jag tror jag väntar på min guide, sade han torrt.

Det var den här typen av utveckling som drev mänskligheten till sitt öde, tänkte han och gned ögonen med händerna. De kändes torra. Det kändes också som om en klump hade lämnats kvar i halsen, om det var gråtfärdighet eller ett eko av kanylen kunde omöjligt avgöras. Han hade trott att han kommit i god tid innan mänsklighetens undergång, men det verkade som om den redan var på god väg. Kvar återstod nu bara insamlingen av prover innan han kunde vända ryggen åt det hela. Slippa se den långsamma förintelsen.

-Du är härmed gripen under misstanke för sabotage, sade vakten Vincent. Vi har blivit ombedda att eskortera er till gränsen. Du blir härmed deporterad. Om du vill överklaga så bör du infinna dig till förhör. Vill du överklaga?

Jarek skakade trött på huvudet.

-Finns det gräs och träd därute?

Vakten såg konstigt på honom. Jarek reste sig upp och viftade med handen i hans ansikte. De backade hastigt, som om de kände sig hotade. Jarek kände inget tålamod.

-Gröna saker? Frågade han irriterat. Du vet, klorofyll? Biologiskt material? Liv?

Vincent ryckte på axlarna och nickade.

-Bra, sade Jarek. I sådana fall vill jag inte överklaga. Men ni kan snabba på lite.

De stirrade på honom.

-Vad väntar ni på?! Utbrast Jarek argt.

Vincent pekade på Katarina, vars skärm precis återgick till viloläge. Hennes intelligenta ögon lyste av ny kunskap och de vandrade fram och tillbaka mellan Vincent och Jarek för att försöka avgöra vad det var som pågick.

-Katarina Edelman, sade Vincent. Även du är gripen under misstanke för sabotage. Du kan överklaga och bör då infinna dig på förhör. Om du inte vill överklaga har vi blivit ombedda att omedelbart eskortera er till gränsen.

Likes

Comments

En av få byggnader som låg utanför det stora nätverket av passager var Biblioteket. Man var tvungen att leta upp en av mynningarna, ta sig nerför en trappa och ut i rusket. Ett av Katarinas besök dit hade lärt henne att man under reformationen hade rivit allting utom ett par officiella byggnader. Biblioteket, källan till all information, hade bevarats som det en gång varit liksom torget det stod på. Där hade Katarina hundratals gånger snubblat på ojämna kullerstenar, ovan vid allt utom slät betong.

Jarek gick tyst bredvid henne. Hon tyckte nog bättre om honom på det viset. Det besparade henne ansträngningen att försöka genomskåda vad han sade. Gav tid till att fundera över sökorden hon skulle behöva för att hitta information om honom. Men precis när de kommit nerför trappan och skulle öppna dörrarna ut till torget började Jarek prata igen. Det tog henne flera sekunder att inse att det inte var med henne.

-Ja, Fyrtiosju?

Han stannade upp innanför dörren och tittade koncentrerat ner i golvet, som om han lyssnade efter något.

-Ja, jag vet. Du kan inte mena allvar när du säger att,

Jarek hejdade sig och tittade på Katarina.

-Aktivera högtalare, sade han.

En syntetisk kvinnoröst ljöd plötsligt mellan väggarna. Katarina ryckte till och såg upp mot trappan, glad att den här delen av passagen inte brukade vara särskilt folktät.

-Kan du ta det igen, Fyrtiosju? Sade Jarek.

-Absolut, sade rösten. Min tid är inte i närheten av lika värdefull som din. Jag upprepar mig gärna. För din skull.

-Är du sarkastisk nu igen? Sade Jarek med smalnade ögon. För det där är ingen trevlig egenskap, vet du.

-Jag ser här att dina värden har försämrats, sade rösten han kallade för Fyrtiosju.

Katarina kunde ana en viss fientlighet och undrade om det var Jareks fru som hade kontaktat honom. Hon spärrade upp ögonen. Det var kanske hans fyrtiosjunde fru.

-Jo, tack, sade Jarek. Och du menar att du märker det nu? Men att jag andades vatten i flera minuter märkte du inte, eller?

Det sprakade från högtalaren.

-Jag rekommenderar att du tar en ny dos innan dina lungor tar långvarig skada.

-Tack för din omtanke, sade Jarek. Var det något mer?

-Jag utgår från att du har med dig reservdoser ute i fält, sade Jareks fyrtiosjunde fru.

-Det är skönt att höra att du litar på mig, svarade Jarek. Reserver ute i fält vore helt protokollenligt. Bra att du har koll.

Han lät så saklig, nästan respektlös. Katarina såg upprört på honom. Det var uppenbart att Jarek inte respekterade kvinnor, minst av allt de han var i relation med. Speciellt inte om han hade så många.

-Du undvek frågan, påpekade Katarina.

Fyrtiosju sade,

-Har du en reservdos med dig?

Jarek gjorde en min mot Katarina, en ”hon är hopplös”- min. Katarina lade armarna i kors över bröstet. Det fanns vakter vid bibliotekets ingång. Hon funderade på att hämta dem så att de kunde häkta Jarek för kränkande antydningar mot kvinnor.

-Mottagningen är lite dålig här, sade Jarek och fumlade med tummen ovanför vad hon misstänkte var någon form av ljudupptag.

Hon höjde ögonbrynen.

-Jarek, sade Fyrtiosju. Har du en reservdos med dig?

-Fyrtiosju? Hallå? Jag hör inte vad du… Vad… Jag… Kschhhh!

Han slog av kommunikationen. Så himlade han med ögonen och sköt upp dörren till torget.

-Ska vi?

Katarina trängde sig före honom och rös oundvikligen i den råa uteluften. Jarek följde tätt efter. Han såg sig omkring med nyfikna ögon och verkade ha glömt konversationen i samma stund som han hade tryckt bort den. Katarina gick raskt över kullerstenarna. Framför dem reste sig det breda biblioteket och glänste i det matta dagsljuset. Väggarna här var av glansig metall, varvat med höga, gulaktiga glasrutor som återgav en suddig reflektion av torget nedanför. Dussinet trappsteg sträckte sig längs med hela husets framsida, där man i det osannolika fall att solsken tog sig igenom skyddet över staden kunde slå sig ner en stund. Katarina kanske avskydde vinden, men solen var okej. Hon önskade bara att de fick fler soldagar än vad man kunde räkna på en hand. Ovanför trapporna väntade Vincent med vaktstyrkan på dem.

-Vakter? Sade Jarek undrande när de gick uppför trappstegen.

-Det är det mest värdefulla vi har, sade Katarina.

-Vakter? Eller kunskap? Biblioteket, menar du?

-Ja, sade hon.

*****

Vakterna stod rakryggade längs med hela bibliotekets framsida. Jarek räknade till tjugo stycken och rynkade förbryllat på ögonbrynen. Det var det första tecknet han hade sett på någon form av säkerhet. Men den tunga bevakningen verkade aningen överdådig, hur värdefull information i biblioteket än kunde vara. När de nådde entrén klev en av vakterna fram och nickade mot Katarina. Jarek kunde inte låta bli att lägga märke till hur han hade lyckats hamna mellan dem och ingången.

-Du är tidig idag, Katta.

-Ja, sade hon och log ursäktande. Det är lite speciella omständigheter. Jag har med mig en gäst också. Det här är Jarek.

Jarek log sitt bästa leende. Okej, vem försökte han lura? Alla hans leenden var bra.

-Jaså, en gäst? Sade vakten och speglade leendet med ett eget som inte riktigt nådde upp till ögonen. Varifrån kommer du då, Jarek?

Jarek såg sig över axeln på passagemynningen och pekade ditåt.

-Därifrån, tror jag, sade han.

Vakten skrattade och vände sig mot Katarina som inte verkade lika uppskattande.

-Vi hörde att det var något problem med balarna? På er två ser det ut som att ni borde veta mer om saken.

Han nickade mot de fuktiga plaggen, som åtminstone inte låg klistrade längs kroppen längre. Jarek förekom Katarina med nöd och näppe. Han slog på prat-mojängen som de flesta brukade kalla för mun.

-Det var det märkligaste, ska du veta. Vi skulle bara göra en rutinkoll, men en av dem verkar ha feljusterade standardvärden. Var nära att äta upp mig!

Han lyfte en hand och viftade med ett pekfinger mot himlen.

-Det var droppen, säger jag bara, fortsatte han. Eller, lite mer än droppen om du förstår vad jag menar. Jag har haft problem med teknologi hela veckan. Min dator ska vi inte ens tala om!

Vakten tittade på Katarina, som stängde munnen. Hon mötte hans blick.

-Menar ni att en av balarna var… aggressiv? Sade han förvånat.

-Jag kan knappt tro det själv, sade Jarek och skakade konfunderat på huvudet.

-Inte jag heller, sade Katarina menande.

Vakten ryckte på axlarna och steg åt sidan.

-Nå, ha ett trevligt besök då, Jarek. Katta.

-Tack, Vincent, svarade Katarina och gick förbi honom in i byggnaden.

Jarek följde efter henne och kunde knappt vänta innan han armbågade henne i sidan.

-Vilket lag, va? Sade han med låg röst. Åh, vad är det här?

Han stannade upp vid en stor panel som satt halvt undangömd i det förmaksliknande utrymmet. Han sträckte ut handen mot den största knappen och skulle precis trycka när Katarina slog undan honom med ett upprört,

-Nej! Vad håller du på med?

-Vad? Sade Jarek och höll upp händerna. De skulle väl aldrig lämna sånt framme om det var känsligt, eller hur? Vad gör den för något?

Katarina drog med honom bort från panelen och igenom ännu en dörr.

-Den reglerar ljus, ventilation och värme, såklart. Vad trodde du? Varför ska du pilla på det första du ser? Har du ingen respekt?

Jarek svarade inte, han var upptagen med att ta in nyare intryck. Rad på rad med väl vadderade, teknologiskt utrustade, luftigt placerade stolar. Luftigt var ordet. Han och Katarina var de enda som var där. Salen sträckte sig hundra meter åt ena hållet och hundrafemtio åt det andra och innehöll ingenting utom just stolarna. Och den stora montern i salens mitt, effektfullt upplyst av små, riktade strålkastare som samlade fokus kring ett enda ting. Han närmade sig montern, ignorerade Katarinas uppgivna gest med armarna innan hon försvann längre ner i salen. Själv närmade han sig utställningsobjektet. Det var en bok, såg han och ställde sig framför glaset.

En endaste enda bok i ett bibliotek som hade kunnat rymma tusentals. En gång i tiden hade det kanske gjort det. Om det Katarina sade var sant, att all information rymdes i Basen och att inga böcker behövdes längre, då innebar det ett samhälle som lärde sig allting från en och samma källa. Om ett sådant samhälle valde en enda bok att bevara, vilken skulle de välja? Av de uppslagna sidorna framgick det inte. Men boken var stor. Och tjock.

-Katarina? Ropade han.

-Vad? Ropade hon tillbaka.

-Är det här den enda boken ni har i hela staden?

-Vi har några i fabriken också, sade hon till honom. Mest sagoböcker, eller bildböcker. Men annars, ja. Nu kan jag inte prata mer, du får vänta tills jag är klar! Vi ses vid utgången.

Han vände hela sig mot platsen där Katarina befann sig. Hon hade satt sig med armarna på armstöden och lutade nu tillbaka sitt huvud medan stolen började arbeta. Han skyndade sig närmare för att bättre se vad det var som hände. En mekanisk arm med en kanyl rörde sig mot sidan av hennes hals och sjönk utan förvarning in i huden. Han grimaserade, men följde sedan nästa steg med blicken när en låd-liknande tingest sänktes över hennes huvud. Han hade just ställt sig framför henne när han hörde henne yttra några ord.

-Laser.

Jarek log och vände sig mot stolen bredvid Katarinas. Han tog ett djupt andetag som blåste upp bröstkorgen, sedan klev han fram till stolen och satte sig ner. Den var fantastiskt bekväm. Även effektiv då det inte dröjde mer än någon sekund innan den mekaniska armen närmade sig honom. Han sneglade på kanylen och spärrade upp ögonen. Den var ju för fasen gigantisk.

-Aah! Sade han stressat och gled ur stolen med ännu en grimas.

Där satt tingesten och väntade på hudkontakt. Efter några sekunder av hans frånvaro drog den sig tillbaka igen. Jarek svalde, sneglade på Katarina som satt helt orörlig. Sedan tog han mod till sig och satte sig igen. Han andades ut och blundade hårt. Ljudet som armen gav ifrån sig var minimalt, nästan bara en lång suck. Han kände metall penetrera halsen och ville krypa ur sitt eget skinn. Sedan sänktes en svart ridå kring hans huvud och han stirrade in i mörkret.

Likes

Comments

Att klättra upp för den långa stegen var halt och tungt. Fingrarna kunde knappt greppa pinnarna, de var kalla som istappar. Uniformen klistrade sig fast vid huden och kylde ner honom. Han var tröttare än vad han hade trott från sin nära-döden-upplevelse i vattnet. Och nu när han såg tillbaka kunde han inte förstå vad som hade hänt. Det enda han hade till förklaring var en värkande hals. Mindes han fel när han tänkte att han hade balanserat mellan tänderna på en jättelik bäckfisk-robot, samtidigt som han hade försökt hindra den från att äta upp honom? Han skakade huvudet, försökte ruska bort känslan av vatten som trycktes ner i lungorna. Katarina hade avfärdat hans oro. Balarna skulle aldrig ha tagit livet av dig. De var bara maskiner, gjorda för att rena vattnet. Nå, uppenbarligen hade Jarek inte särskilt ren, för balen hade gjort allt den kunnat för att fånga in honom i sin taggiga käft och ta itu med problemet.

Han sneglade upp på Katarina men bestämde sig för att det var bättre att titta på stegen. I vilken kultur var det artigt att blänga på någons rumpa? Ingen, gissade han. Fast hon kunde allt ha det, tänkte han surt och tittade trotsigt upp på rumpan igen. Trots att han hade visat sin tillit till henne genom att berätta Den Stora Hemligheten så hade hon bara suckat och sagt,

-Jag har inte tid för det här.

Och nu var de på väg uppför en stege till en bro femtio meter över deras huvuden. Du har femhundra år på dig, hade han velat svara. Men vad var poängen? Han var tidsresenär, inte orakel.

-Jag måste till biblioteket, ropade Katarina ovanför honom. Du får hänga med dit, sedan får jag väl hjälpa dig tillbaka igen. Jag antar att du vill ner i din magiska tunnel till din magiska laser.

Jarek bet ihop tänderna. Det var ingen idé att tära mer på halsen för att svara henne. Han teg. När de hade klättrat en stund nådde de bron. Luckan som Katarina lossade skulle knappt ha synts om det inte vore för det svarta handtaget mot den vita plasten. Den öppnades ljudlöst och hon försvann upp. Jarek klättrade efter. Att sticka in huvudet i korridoren kändes nästan som att dela kroppen i två delar. Plötsligt var hans huvud skyddat i varm, torr och behaglig luft medan resten av kroppen fortfarande kändes som en isbit i blåsten utanför. Han drog hastigt ut huvudet för att undvika att bli överkörd av en strid ström med förbipasserande människor.

-Ursäkta, släpper ni förbi…, hörde han Katarina säga, sedan,

-Kom igen, kom upp nu.

En hand sträcktes ut till honom och han tog det som en inbjudan att häva sig in i den folktäta korridoren. Folk gav dem konstiga blickar men passerade dem utan att stanna. Katarina stängde luckan bakom Jarek och nickade till folket omkring dem.

-Inget att tänka på, sade hon högt. Han är någon typ av utlänning.

Jarek såg förvånat på henne när han insåg att hon var generad.

-Utlänning? Harklade han sig och rufsade sig i håret, som skvätte av vattenrester.

Han knackade på mätaren på handleden för att se att den fungerade. Den blinkade oregelbundet mot honom. Tänka sig, att de hade lärt sig allt de behövde veta om tidsresor, men de kunde inte göra mojänger som klarade att färdas under vattnet i trettio kilometer i timmen i flera minuter.

Katarina gav honom en blick innan hon började gå.

-Minst sagt utlänning, muttrade hon. Vänta bara tills vi kommer hem och Leion får höra det här.

Jarek skyndade ikapp henne.

-Hem?

-Fabriken.

-Menar du att ni bor där? Sade Jarek och försökte föreställa sig att leva i konstant brist på dagsljus.

Katarina lät bli att svara och han hade tid att notera att hon faktiskt var blek, liksom många andra omkring dem. De gjorde en skarp högersväng och gick i nerförsbacke en stund, sedan svängde de vänster och det verkade som om människoflödet avtog.

-Så, det här biblioteket, säger du, sade han och duckade undan en grupp människor som var helt klädda i vitt.

Katarina ökade längden på sina kliv och han stönade. Kroppen ville inget annat än att han skulle sätta sig ner mot väggen tills någon kom och gav honom något varmt att dricka.

-Ligger det långt bort? Sade han så oberört han kunde.

-Nej, svarade Katarina utan att titta på honom. Men jag är inte säker på om de släpper in oss. Inte när vi ser ut så här.

Jarek såg ner på sig själv, sedan på henne.

-Det är ju bara lite fukt. Är de rädda att böckerna blir skadade?

-Böckerna?

Katarina skrattade.

-Vem använder böcker? Var det stenåldern du kom ifrån?

Det här blev bara bättre och bättre, tänkte Jarek.

-Okej, sade han. Vad använder ni då?

-Basen, såklart, sade hon. Böcker! Allvarligt talat. Vem orkar sätta sig ner och läsa… vad heter de nu igen?

-Text? Sidor? Papper?

-Just det, sade hon. Vem orkar sätta sig ner och läsa papper på papper med information? Det måste ju ta dagar att ta sig igenom en sån där bok. När vi vill veta någonting så sätter vi oss bara i stolen. En liten injektion och sedan är det färdigt.

Jarek rynkade ögonbrynen och såg ut genom fönstret på ännu en bro. Återigen såg han bara betong, så långt ögat kunde nå. Han tänkte på sina prover. Det skulle bli svårt med den biologiska delen den här gången. Men om han kunde ta sig utanför den här monotona bubblan-

-Hur långt är det till utkanten av staden?

Katarina gav honom en konstig blick.

-Någon timme. Men vi går inte dit. Det är inte värt besväret.

-Vad finns där ute?

Hon ryckte på axlarna.

-Träd? Tomrum. Fler städer. Det spelar egentligen ingen roll. Det är bara dårarna som försvinner ut dit. De som inte tänker ekologiskt. Som envisas med att de är viktigare än kollektivet. De som inte tror på våra grundvärderingar.

-Som är?

-Hållbar utveckling, svarade Katarina omedelbart. Social, ekonomisk och ekologisk.

-Nog för ekonomisk, sade Jarek trevande. Men ekologiskt? Social? Ni lever i kuber. Ni lever i en kubisk värld av betong. Jag har aldrig hört något så knäppt. Jag menar, hur har ni skoj på en sådan här plats?

Katarina såg på honom som om han sagt någonting oförskämt. Sedan pekade hon ut ur ännu ett fönster.

-Ser du därute? Det där skyddshöljet som du tyckte var dåligt? Du ser bara ett av dem, det som skyddar oss. Ovanför skorstenarna finns det ett till som gör att inget utsläpp från fabrikerna slipper ut till resten av världen. Utanför städerna växer allting som det var menat. De enda föroreningarna som finns är de restprodukter som dröjer kvar från våra förfäder och delar av det tas om hand om av balar. Tack vare oss håller planeten på att återhämta sig, så kom inte och säg att vi inte tar ansvar. Och vi har skoj. Det finns massor av skojiga saker att göra hela tiden.

-Som? Och kom inte och säg maskinerna.

Hon såg tjurig ut och höll tyst. Jarek himlade med ögonen.

Så, de hade inte lyckats balansera den ekonomiska utvecklingen, och inte lyckats korrigera utsläppen. Istället hade de begränsat skadan och gett jorden tid att återhämta sig där människor inte bodde. Kunde det verkligen fungera?

-Och socialt? Sade han.

Katarina log självbelåtet.

-Varje fabrik är självförsörjande och fungerar som en direktdemokrati. Vi, folket, väljer vad vi vill producera och behåller så mycket av produkten vi vill. Överskottet samlas i en pott i staden som delas ut efter behov när någonting går fel. Alla har betydelsefulla uppgifter och lika värden. Varje fabrik har blandade nationaliteter. Alla har rösträtt. Ville du veta något mer?

Hon såg nöjd ut, som om hon minsann fått tyst på honom. Jarek grimaserade och ryckte på axlarna. Det lät ju bra. Frågan var hur bra det egentligen fungerade?

Likes

Comments

Saktade de in? De saktade in.

Jarek tyckte åkturen hade blivit lite mer njutbar, det var som om någon hade tänt stjärna efter stjärna som lyste omkring honom. Små svaga ljuspunkter blinkade till liv. Nåja. Han skulle sakna mormor. Skruttig som hon började bli var det ändå henne han först tänkte på. Och den hårda, ryggknäckande soffan i hennes dammfyllda lägenhet. Hur obekvämt det än alltid var att hälsa på henne så var han åtminstone älskad av någon. Han välkomnade hallucinationerna, sträckte ut fingrarna efter de små, lysande prickarna och ryggade sedan tillbaka när stjärnorna förvandlades till strålkastare. Han kände trycket bakifrån försvinna och svävade ensam en stund, knep ihop ögonen och kände kroppen dra honom mot botten.

Var det inte meningen att han skulle vara medvetslös vid det här laget? Eller åtminstone uppäten? Någonting hakade fast i hans arm, gled över det tyngdlösa tyget ett ögonblick innan det gjorde en reva och stack in i fettet. Jarek grimaserade som en stucken gris och famlade efter saken. Någon försökte spetsa hans armfett! Hur var det okej?

Han grep tag i den spjutliknande tingesten och ryckte neråt, så hårt han kunde. Draget försvann och i närheten hörde han hur någonting kolliderade med vattenytan. En människokropp kom simmande mot honom ur en upplyst kaskad med bubblor. Han stirrade misstänksamt på den. Någonstans insåg han att han kanske behövde ta sig upp till ytan, andas luft och inte vatten. Tanken växte när hans nya sällskap stannade framför honom och gestikulerade med händerna. Stanna, mimade den. Lugn.

*****

Hon grep tag i hans arm och vände sig sedan i vattnet. Bäst att vara beredd. Hon kunde inte förstå hur han hade överlevt simturen, men ögonen verkade fortfarande vakna. Och hans motvilja att ta tag i balhaken hade förvånat henne. Allting med det här hade förvånat henne. Sådana här situationer skulle inte överhuvudtaget kunna uppstå.

Hon såg skuggan av balen igen, på väg rakt mot dem. Hon vände sig mot mannen och gjorde ännu fler tecken på att han skulle ta det lugnt där han var och vänta. Hon grep hårt om hans hand. Det var viktigt att balen såg dem som en och samma enhet. På bara några sekunder var den framme vid dem och bromsade in hårt så att ännu fler bubblor dolde omgivningen. Hon kände sitt sällskap sprattla till i hennes grepp, men han stillade sig. Balen stod stilla i vattnet i ett ögonblick. Sedan sträckte den ut två av tentaklerna och grep dem om livet. En tredje lade sig under deras fötter som en spång. Sedan lyfte den dem rakt upp mot vattenytan. De bröt igenom och Katarina kunde dra efter andan. Hon såg snabbt på sin medresenär och spärrade upp ögonen.

Det var Jarek.

Balen gled stadigt över till kanten på kanalen. Där satte den ner både Jarek och Katarina på en plattform av betong och sjönk sedan lugnt ner i vattnet igen. Jarek ställde sig på alla fyra och hostade länge. Vattnet rann ur hans kläder och gjorde likadant på Katarina, som genast tog av sig skorna och skakade ur några deciliter innan hon satte dem på marken. Det var illa nog att ha på sig skor när de var torra. Hon blängde på Jarek tills han hade slutat hosta. Sedan sade hon,

-Du.

Det var ett konstaterande, till och med anklagande. Hon tyckte inte om folk som ljög för henne. Och Jarek hade definitivt inte berättat sanningen förut. Jarek kisade upp mot henne. Till slut verkade han inse vem hon var.

*****

-Ojdå, sade han.

-Ja, sade Katarina.

-Jag kan förklara, började han och satte sig hårt på rumpan.

-Det hoppas jag, svarade hon. Vad är du för något? Du är uppenbarligen inte mänsklig.

Han ryggade tillbaka.

-Va? Sade han och kände sig sårad. Det är jag visst det.

-Ljug inte för mig, du är inte mänsklig.

Han såg oförstående på henne i några sekunder. Sedan ryckte han på axlarna.

-Det är sant, jag känner mig inte särskilt mänsklig efter den där åkturen. Vad är det där för något?

Han blickade ut i vattnet som hade gått från svart till klart upplyst sedan han ramlat i. En bit längre bort såg han varelsen dansa under ytan och den var inte ensam i sitt slag. Tentaklerna rörde sig som kronbladen på en nyvaken blomma, mekaniskt men levande.

-Nejnejnej, sade Katarina och skakade på huvudet. Nu kommer du inte undan. Vad är du för något?

-Jag är lika mänsklig som du är, sade Jarek. Var inte så främlingsfientlig. Allt nytt kan inte vara dåligt, hur skulle världen då se ut?

-Jag är inte främlingsfientlig, sade Katarina och satte sig ner på huk framför honom. Men du ljuger för mig. Balarna skulle aldrig ha reagerat som de gjorde om du var människa. De hade plockat upp dig ur vattnet med detsamma. De är programmerade för det.

-Men jag är…

Jarek hejdade sig och funderade lite.

-Vilka parametrar används för att de ska veta det? Anatomiska, kemiska? Tittar de på de stora delarna i våra kroppar eller på de små, små beståndsdelarna, du vet, atomer?

-Jag vet vad anatomiskt och kemiskt betyder, sade hon och korsade armarna. Och ja, alltihop.

Han såg att hon sneglade på hans kropp. Förmodligen kunde hon inte hitta så mycket anatomiska skillnader mellan sig själv och honom.

-Luft? Sade han.

-Det med.

-Det förklarar saken, sade han och log. Jag går på droger.

Hon lyfte på ögonbrynen.

-Det hjälper dig inte, sade hon.

-Jo, alltså, jag tar ett piller som mäter luftkompositionen och sedan anpassar den efter mina lungor. Restprodukterna är lite konstiga och nu hjälpte det mig att andas vätska, så…

Hon satte sig ner.

-Menar du att du andades in vatten? Sade hon.

-Japp! Svarade Jarek.

Äntligen fattade hon, tänkte han.

-Så, sade hon långsamt, du menar att du tar ett piller för att du behöver anpassa luften omkring oss, ett piller som också fungerar i vätska.

-Inte så bra, inflikade Jarek och höll sig för halsen.

-Och du vill fortfarande att jag ska tro att någon som inte klarar av vår atmosfär är mänsklig.

Jarek skakade på huvudet.

-Jag säger ju att jag är mänsklig. Men ni har ju inte precis den bästa luften här.

Han höll upp händerna i försvar och skyndade sig att tillägga,

-Jag menar, jag ser ju att ni försöker!

Han pekade upp mot skyddsskiktet ovanför skorstenarna.

-Men ingen är perfekt, eller hur?

Katarina knep ihop läpparna, tydligen ovan vid kritik, tänkte Jarek. Han kastade runt i tankarna efter lite positiv feedback att avsluta sin recension med. Han pekade mot balarna.

-Men de där är fantastiska, jag har aldrig sett någonting liknande! Jag läste av mina mätare precis innan jag ramlade i och WOW. Så. Rent. Vatten.

Han slog sig med eftertryck på knät. Katarina kisade nu så mycket mot honom att hon nästan började likna någon från orienten med den platta näsan. Han putade fundersamt med läpparna. Kanske hade hon lite gener därifrån. Man visste aldrig med nordbor, de hade en lika invandringsrik historia de senaste hundra åren som någon annan. Det gladde honom att se. Att röra om lite i den ärftliga soppan brukade vara ett bra recept för mänskligheten. Blanda, blanda, blanda! Han hejdade sig. Någonting med hans tankegång sade honom att han inte riktigt hade återhämtat sig från dykningen än.

-Så, sade Katarina och höll upp en knuten näve som för att kunna räkna på fingrarna, vilket hon också började göra.

Ett finger upp.

-Du tycker inte om vår luft.

Andra fingret upp.

-Du har konstig medicin som faktiskt ändrar kompositionen i luften.

Tredje.

-Du vet inte vad en bal är.

Fjärde.

-Du grävde en tunnel i vår fabrik. Vem gör så? Antingen har någon fostrat dig i en isolerad källare någonstans och nu skickat dig att sabotera vår fabrik. Eller så är du inte mänsklig.

-Du ger dig inte, eller hur? Sade Jarek.

Hon skakade på huvudet och tog ner handen.

-Okej, sade Jarek. För sista gången så är jag visst människa. Jag är bara inte människa från den här evolutionen.

-Va? Sade hon som om det han sade var helt obegripligt.

-Den här…, han sökte efter rätt ord. Den här tiden, då.

-Jaha?

De tittade på varandra en god stund. Katarina visade inga tecken på att förstå vad han sade.

-Jag är från framtiden, sade Jarek och hoppades att hans raka sätt inte skulle försätta henne i chock.

Hon skakade på huvudet. Jarek suckade. Den här biten var alltid långtråkig. Men ibland, med vissa människor, var den fullkomligt nödvändig. Han tog ett djupt andetag och förberedde sig för att visa upp sin mest pedagogiska sida om det skulle behövas. Och han var ju en ganska skicklig pedagog, Jarek. Det var bara det att han inte ville skylta med det hela tiden. Det var så lätt att ge folk någon form av mindervärdeskomplex.

Nu klev han in i sin roll som läromästare och lät sitt röstläge sjunka till det mest lugnande han kunde åstadkomma. Han böjde ner huvudet en aning, som om han hade glasögon vars kant han behövde titta över.

-Få nu inte panik, Katarina.

-Jag är tidsresenär.

Hon såg skeptiskt på honom. Hon hade väl inte kommit över chocken än.

-Tids-rese-när, upprepade Jarek ännu tystare, nästan i en viskning.

Han väntade tålmodigt på hennes reaktion. Katarina såg sig omkring och sedan tittade hon på honom med konstig blick.

-Jaha?

Likes

Comments

Som en väldig harpun for de genom vattnet.

Han kunde inte komma undan, inte i någon riktning. Inte utan att slås sönder och samman. Han kunde knappt hålla benen utsträckta mellan sig själv och det dödliga gapet. Jarek flög genom tjock tystnad, armarna utstuckna framför sig som en vilsen astronaut, utan någon uppfattning om sin egen hastighet. Han försökte vända sig om men lyckades istället göra en vacker piruett på tå i varelsens famn, som nästan slutade med att de kolliderade. Han rätade på ryggen, ovillig att tappa fästet. Jarek hade gett upp andan och börjat dra in vatten genom luftvägarna. Det var inte exakt vad pillrena var konstruerade för, men med stor möda lyckades de ta tillvara på en del av de luftmolekyler som fanns i vattnet. Det skulle så klart inte vara för alltid. Han kände redan att lungorna till stor del var fyllda av vatten och det kändes om att andas genom en kudde som trycks hårt mot ansiktet.

Den första frågan som dykt upp hade varit: Vad är det för något? Nu var det enda han kunde tänka När stannar den? Hur mycket mer kunde han klara? En minut. Om en minut skulle han kollapsa. Jo, tack. Han var inte gjord för fysiska ansträngningar. Och ingen var gjord för det här.

*****

Vem gör så? Vem hoppar i vattnet?

Hon rörde sig klumpigt i skorna. De såg, trots år av användning, fortfarande ganska nya ut. Hon använde dem sällan om hon inte lämnade fabriken. Den långa vägen mot biblioteket var full med folk. Katarina vejde än hit och än dit för att undvika att krocka med någon av dem. Många var precis som hon mekaniker med skuggor av smuts i ansikte och på linne och byxor. Men deras jackor var rena och oanvända och händerna hade skrubbats bleka och rena. Mekaniker var såklart inte den enda typen av fabrik-enheter man stötte på ute på vift så här. Det fanns andra grupper. Experterna i sina vita rockar, administratörerna i klackar och kostymer och så de som levde på andra och tredje. De som var ansvariga för saker som försörjningssystemet. Procentuellt sett var de dock få. Men de gillade att hänga på biblioteket, precis som Katarina.

Korridoren var bred. Hon gick med snabba steg och höll till höger. Passagen hon hade tagit från fjärde våningen i fabriken var anknyten till ett nät av gångar över hela staden. Biblioteket låg i utkanten. Även om Katarina inte tyckte om att vara utomhus och känna de hårda vindarna, gillade hon de här promenaderna och de många passagerna över gångbroarna. Tack och lov skyddades de från allt vad väder och vind var härinne, så varje gång hon gick igenom en av luftgångarna saktade hon in och njöt av ljuset. Nere i reningsverket såg hon balarna göra strömfåror och virvlar.

Hon kisade mot vattnet. Hon trodde hon hade sett någon stå därnere som sedan hoppat i, men vem skulle göra något sådant? Hon började gå vidare, men stannade upp igen. Jo, där. En mängd bubblor och djupa strömfåror som inte såg normala ut. Nog för att balarna simmade omkring fritt och så, men inte brukade de göra sådan turbulens i kanalen? Hon lutade sig mot glaset, pressade näsan mot det.

Och började springa. Bara mekaniker gick ner till reningsverket och det gjorde man bara i lag de dagar då de hade system-vila. Men ändå verkade någon stolle ha promenerat ner till kanalen, för någonting var definitivt fel på vattnet. Och hon var den enda som reagerade av alla på bron.

Katarina störtade mot den närmaste nödutgången och öppnade en lucka med neonfärgade varningstecken. Nedanför den fanns en brant, vitmålad metallstege. Den gick än hit och än dit utan räcke ner till marken. Hon flämtade, svajade och tappade nästan balansen. Sedan stängde hon munnen, tog ett djupt andetag och vände ryggen mot stegen. Med snabba, lätta steg började hon klättra ner. Vem som än befann sig i vattnet skulle snart vara död.

Likes

Comments

Hej svej!
Nu vet jag faktiskt inte hur många som läser det jag lägger upp här (sidvisnings-antal kan ju vara lite missvisande!) men för de som tycker att den här novellen känns rolig att följa kommer nu lite info:

Min ambition att skriva ett avsnitt råtext varje dag är lite svår att uppnå, åtminstone med heltidsstudier som kräver en stor del av min hjärnkapacitet. 😁 MEN! Det är ju första gången jag provar den här typen av projekt. Att lägga upp texter som varje dag ska vara läsbara och intressanta för andra är ju ganska krävande. Så då blir det så här.

För att hålla bra kvalité och skriva väl uttänkta saker för de som läser Jarek-loggen så tänker jag publicera nya delar FYRA dagar i veckan istället för sju. Förmodligen blir det måndagar, onsdagar, fredagar och lördag/söndag.

Jag hoppas att någon fortsätter intressera sig, för det höjer mina krav på mig själv att tänka ut hur jag ska göra texten lockande...

Just nu sitter jag och spånar hur jag ska binda ihop allting till en logisk och spännande fortsättning. Det brukar vara det första hindret efter en bra början ("Hur FAN går jag vidare? Everybody panic!"). Men det är ju precis det som gör det till ett bra projekt! Så när kommer nästa inlägg, vad är det för dag idag? Hur många har jag lagt upp hittills? Puh! Det är torsdag, vilket ger mig ett dygn att tänka ut vad som ska hända med Jarek i det mörka, virvlande vattnet tillsammans med den underliga varelsen.

OCH GLÖM NU INTE: Det här är mitt övningsprojekt. Till för att jag ska LÄRA mig av processen. Alltså ber jag er att påpeka saker om ni hittar något och ge feedback om ni känner för det. Typ: Känner ni att berättelsen tappar tempo? Förblir någonting oförklarat alltför länge? Känns en karaktär inte trovärdig? Och till alla med lite mer teknisk läggning: Finns det någonting att tillföra vad gäller tekniken?

Var sjysta, men öppna!

Nästa del beräknas läggas upp fredag 17/3-2017.

PS. Jag bjuder på bilden. Det här är verkligen inte en bild-blogg. Detta är anledningen 😂 Ett bra exempel på hur Jarek och D47 förmodlligen INTE ser ut, haha. Om någon känner sig manad att illustrera så gärna för mig!!!


Likes

Comments

(Direkt fortsättning på Del 2.5 - Sekundär kontakt)

Det var det minsann inte många som kunde!

-Ja, tryck, sade Katarina. Men strunt i det, hur lång är tunneln? Vart leder den? Vad gör du här? Vart leder den?

Jarek blåste upp sina kinder och nickade. Luften ploppade ut igen som en sprucken bubbla.

-Bra frågor, bra frågor, sade han. Förutom att du sade ”Vart leder den” två gånger.

-Det kändes viktigt, höll Katarina fast.

-Jag hade några till er också, en ren säkerhetsfråga eftersom jag har grävt mig in här.

Katarina lade armarna över bröstet. Jarek drog ut på konstpausen lite till, sedan tog han ett djupt andetag och sade,

-Vad är det här för fabrik, egentligen?

Hon skakade på huvudet.

-Du menar att du grävde en tunnel in i en byggnad utan att veta vad det var du grävde in i. Om du nu har en så smart laser så kunde du väl undvika det? Eller så hade du riktig tur som inte grävde dig in i en av fusions-fabrikerna.

Hon vände sig mot Leion.

-Han kanske är en av Orions gubbar, de är lite skumma av sig.

-Vem är Orion? Sade Jarek och blev ignorerad.

-De tror fortfarande att vi tog deras ritningar, nickade Leion.

Han och Katarina tittade på varandra och Jarek kände sig plötsligt bortglömd. En plötslig impuls att hoppa upp och ner och banka på rören medan han skrek ”HÄR ÄR JAG, HALLÅ!” spratt till i benen. Åratal av erfarenhet sade honom att låta bli. Det blev alltid så knepig stämning.

-Ni har uppenbarligen en del att prata om, sade Jarek och lutade sig tillbaka. Vet ni, jag antar att ni vill diskutera saken lite grann. Så jag ska bara ta en sväng nerom min, tunnel, och så kan ni…

Han backade in mörkret. Katarina och Leion lutade sig fram och följde honom med blicken. Han vinkade och vände ryggen mot dem för att skynda ner till kapseln. Det tog honom någon minut innan han var tillbaka genom valvet och kunde luta sig över stolen vid kontrollpanelen.

-D47, sade han med andan i halsen.

-Snälla, sade hon monotont (som om hans blotta närvaro tog livet av henne med tristess), Kalla mig Fyrtiosju.

Jarek hejdade sig och såg misstänksamt på skärmarna.

-Har du blivit programmerad att insistera på det? Sade han.

-Åh, fortsatte hon i samma tonläge. Var det så uppenbart?

Han satte sig i stolen.

-Hur går det med energiomvandlaren? Sade han.

-Laddad till 87,69%.

-Hmmm…

-Betyder det här att du inte har lyckats bli utsläppt av lokalbefolkningen?

Jarek nickade.

-Alla arbetare jag har träffat har varit misstänksamma.

-Ja.

Han funderade lite, sedan gjorde han en medgivande min.

-Vilket kanske inte är sådär väldigt konstigt.

-Nej.

-Men vi behöver en tunnel till, sade han med ny energi. Det här tar alldeles för lång tid och jag begriper mig inte på vad det är för kultur jag har hamnat i. Kanske är det den industriella evolutionen.

-Nej, sade hon. Min data säger mig att vi är fyrahundrasjuttiofem år efter det.

-Nej, nej, sade Jarek. Den industriella evolutionen, inte revolutionen.

Han tuggade på insidan av kinden.

-Hur lång tid tar det dig med den nya tunneln? Sade han. Och kan du leda den till ett buskage eller någonting den här gången?

-En kvart till fulladdad, svarade Fyrtiosju, en kvart till färdiggrävd. Trettio minuter totalt.

-Jaså?

Jarek lyste upp.

-Det var goda nyheter.

Platsen där hon tänkte borra måste vara mycket homogen, annars hade det tagit längre tid.

-Nå, kör på då, sade han. Jag väntar här så länge.

*****

-Jag tycker inte om det här, sade Katarina till Leion.

-Lika lite som jag, svarade den gamle mannen.

Det hade blivit stilla i mörkret bakom rören. Jarek hade försvunnit ner i sin håla och Katarina hade redan börjat fundera ut hur de skulle kunna koppla om rören så att hon kunde öppna upp ett hål och ta reda på vem han var, varifrån han kom och vad han egentligen gjorde i hennes fabrik.

-Vad tycker du vi ska göra? Sade hon.

-Biblioteket, sade han.

Biblioteket låg någon halvtimme bort men var alltid öppet för alla som behövde information. Alla i fabriken använde biblioteket då och då, men det var Leion och Katarinas pappa som hade uppmuntrat henne att gå dit varje dag och ta reda på någonting nytt. Bara någonting nytt. De menade att när det fanns fri tillgång till information så skulle man utnyttja det. Informationen var deras frihet, kunskapen gav dem makt och gjorde dem jämställda alla i fabriken. Det var kunskap som fick allting att gå runt. En del av Katarinas jämnåriga tyckte att det var en överflödig vana och utnyttjade bara biblioteket när informationen inte fanns hos någon av de äldre, men bibliotekets databas begränsades inte av mänskligt minne eller det personliga intresset som filtrerade bort somliga saker och prioriterade andra.

Hon nickade.

-Jag klockar ut och går dit med detsamma, sade hon. Men, ska vi leda om rören? Kanske bara för säkerhets skull?

Leion blickade in i mörkret igen.

-Jag samordnar en grupp och ser till att femte och fjärde blir informerade, sade han. Det är alltid bra att veta vad man har att göra med.

*****

-Ah!

Jarek gjorde en svepande rörelse med handen, som för att dra undan ett skynke. Ett disigt solljus bländade honom för ett ögonblick och han skuggade ögonen, tog ett djupt andetag och såg sig omkring. Äntligen uppe!

Det fanns ett protokoll, en checklista, för tidsresenärerna när de stötte på nya platser. Och de stötte alltid på nya platser. Problemet var att det var en lång lista, så Jarek hade memorerat de mest väsentliga bitarna (vilka prover han förväntades ta) och sedan sett resten som krifs-krafs. Det hade fungerat, han hade aldrig fått ett enda klagomål.

-Ett: Identifiera de livsupphållande delarna, sade han för sig själv.

Alltså luft (han tittade upp mot himlen), vatten (han såg sig omkring) och föda (han tittade ner i marken). Hmmm.

Tunneln hade mynnat ut på en höjd, en betongklädd höjd. Faktum var att Jarek inte såg någonting annat än saker i betong, förutom himlen och solen. Jo, där. Till höger nerför backen löpte någonting som påminde om en kanal, men vattnet såg svart ut härifrån. Han vände sig sakta omkring och så långt han bara kunde se såg han fyrkantiga betongbyggnader, höga skorstenar och den totala bristen på liv. Nej, det stämde inte. Mellan de många klossarna löpte broar, omhuldade av plast, och inuti dessa såg han människor. Men vad han kunde se fanns det inga tecken på liv utanför byggnaderna.

Han drog in en djup suck med luft och kände i en millisekund hur det började klia i svalget. Gasmätaren på hans handled visade honom knasiga gaskompositioner, skadliga men inte dödliga. Sedan tog det röda pillrets effekter över och han andades normalt. Jareks hjärta sjönk när han sökte på himlen efter fåglar. Det enda han kunde urskilja var ett tunt, genomskinligt skyddsskikt precis under skorstenarnas mynning som hindrade alla utsläpp att ta sig ner till markytan. Som om det hjälpte.

Han började gå nerför höjden i riktning mot vattnet. De svarta stövelsulorna slog emot den jämna ytan. Det var lätt att ta sig fram, det fanns inte en enda ojämnhet i marken och inga träd i vägen. Han var den enda här på marknivå, även om de tätt trafikerade broarna passerade över hans huvud. Allteftersom han gick skymdes solen av byggnader, väggarna höjde sig omkring honom och passagen blev trängre och trängre. Det var som om ingenting var byggt för att människor skulle vilja promenera här eller ens se sig omkring. Han började känna sig instängd och längtade efter att nå fram till vattnet, nå fram till någonting som påminde om det grönblåa som borde vara Jorden.

Han visste att många kulturer i de olika evolutionerna länge hade sagt att Jorden skulle överleva människan och finnas långt efter att hon hade dött ut. Nå, för det första var det helt rätt. Men det innebar inte att förändringarna som människan hade gjort inte för alltid ärrade jordens yta. Det fanns bara så mycket som systemen kunde ta hand om, hur lång tid de än gavs.

I Jareks evolution, den sista av alla, var himlen helt fri från föroreningar, skogarna grönskade, djurlivet frodades och allting som människorna skapade var i harmoni med resten av världen. De hade ärvt genen som gjorde att de lärde sig från sju evolutioner före dem. Det var inte direkt minne. Mer instinkt. Sju evolutioner före dem gav Jareks värld tid att ta reda på vad människan alltid gjorde för fel. Det var åtminstone avsikten.

Han ruskade på huvudet, försökte komma ur sina mörka tankar och istället urskilja vad som fanns längre fram. Det såg ut som om gången han gick i tog slut, liksom väggarna vid dess sidor. Ett tomrum innan fler betongklossar reste sig från marken lite längre bort. Han hade nått fram till kanalen.

Jarek gick hela vägen till kanten och tittade ner. Det var mörkt och det virvlade fort förbi bara någon meter nedanför hans fötter. Var det ens vatten? Vad användes det till? Någonting hade plaskat längre bort, en turbulent ström. Eller någonting annat. Som världens mest uttjatade kliché lutade han sig försiktigt ner mot vattnet och försökte urskilja botten därnere. Någonting plaskade igen. Närmare nu. Han vred blicken mot källan till ljuden, backade ett steg.

-Jag tror inte det, sade han och backade lite till. Men jag är glad att någonting lyckas leva här i alla fall.

Strömmen fortsatte sin gilla gång, drog linjer i sin framfart. Det var linjerna i fel vinkel som gjorde Jarek vaksam. Mätaren på hans handled pep till, han höll upp den framför ansiktet och spärrade upp ögonen. Gassammansättningen höll på att bli neutral. Han tryckte frenetiskt på en knapp för att upptäcka felparametrar, men värdena verkade riktiga. De närmade sig normalgränsen, liksom hans kompis i vattnet närmade sig honom. Någonting i vattnet renade luften. Han klev framåt igen, stirrade misstroget mot den svallande vågen, halvvägs genom ett leende.

-Det finns liv här, sade han upphetsat. Du lever, eller hur? Du gör det här!

Vattenytan bröts i en kaskad av vatten och Jareks leende slocknade lika snabbt som någon släcker en lampa. Han hann se grå tänder, tentakler i metall, ett stort klotformat huvud och ett tjutande läte innan den första smällen träffade honom. Han tappade fotfästet och föll.

Rakt ner i mörkret.

Likes

Comments

Alla arbetare var bra arbetare. Sedan fanns det de mindre bra arbetarna.

-Experter, sade Leion.

Katarina räckte honom en skiftnyckel. Enligt Leion var ordet expert bara en ursäkt för någon som inte ville klocka samma timmar som alla andra. De dök bara upp när någonting intressant hände och försvann sedan tillbaka upp på fjärde våningen.

-Jag har aldrig förstått vad de är experter på, fortsatte Leion med huvud, axlar och armar instoppade mellan två kugghjul.

För en utomstående såg det nog inte så bra ut, tänkte Katarina. Hon tog emot muttrar, skruv och stänger som hon en efter en doppade i olja och arbetade igenom med en trasa innan hon räckte dem tillbaka till Leion. Istället för att ställa sig upp och räta på ryggen under tiden, föredrog han att luta sig mot maskineriet en stund. Äldre som han var hade han en hel del problem med ryggen. Vissa rörelser gjorde man då bara x antal gånger varje dag.

De hade tryckt på maskinens nödstopp innan, såklart, och om någonting ändå skulle vara krångligt var de två, helt enligt säkerhetsreglarna. Katarina hade gladeligen gjort Leion sällskap för gamla tiders skull. Dessutom sköt hon därmed upp den uppgift som låg framför henne, den som ingen skulle få för sig att be henne om. Hon skulle ta på sig farmors gamla skyddsdräkt och krypa in i Agatas jättetank, klättra upp för stegen på insidan och rengöra filtret. En gång i tiden hade fabriken köpt in Agata från den Asiatiska Unionen som, trots att de låg långt fram i sin utveckling, fortfarande kunde konstruera saker som var tänkta att underhållas av barnarbetare. Nå, barnarbete var inte accepterat i fabriken, även om barnen fick springa fritt så att de skulle lära sig alla faror från tidig ålder. Katarina Edelmans kroppsstorlek var bland det närmaste man kunde komma ett barns och därför hade alla, så tydligt de bara hade kunnat, låtit bli att be henne göra jobbet.

Leion fick fast den sista muttern och harklade sig. Katarina såg sig omkring (ingen tittade) och tog sedan ett ordentligt tag om den gamle mannens höftben. Med lite kraft och Leions armar rakt utstickande som ett barn som får hjälp med att klä på sig, drog hon ut honom ur det trånga utrymmet. Leion såg sig omkring. Hans vanliga järnblick var ängslig i en halv sekund, sedan återgick den till det lugn som var så typiskt för honom. Han nickade sitt tack till Katarina och rättade till linnet.

-Då testkör vi, sade han hest och slog av nödstoppet.

Katarina gick runt på andra sidan till tryckmätaren, som hade sjunkit några gradstreck under tiden den varit avstängd, och drog igång maskinen med en kort spak och en knapptryckning.

Det kunde också vara skadligt att klättra runt i tankarna, tänkte hon för sig själv medan hon och Leion såg axeln börja röra sig och kugghjulen börja klicka. Inte på grund av svamparna på botten eller den biologiska processen som drev hela maskineriet, utan eftersom väggarnas insida var insmetad med ett ämne vid namn Corpaferrus (Cfs) som bara användes i Ryska Federationen nuförtiden. Kontakt med ämnet tenderade att orsaka hudirritationer som såg ofarliga ut men som kunde blossa upp och ta död på en vid låga hjärtfrekvenser. Oftast när man sov.

-Leion!

Katarina tittade upp och Leion vände sig om mot en vitklädd figur vars hjälm vid något tillfälle hade åkt av. Vad skulle Tjetjenski med hjälmen till överhuvudtaget? Både Leion och Katarina hade varit oskyddade en längre stund vid hålet och de mådde fint. Men Tjetjenski var i och för sig expert. Experter hade skyddsutrustning. Eller anteckningsblock. Eller i det här fallet både och. Katarina tittade på Leion, som noggrant hade anlagt sitt ansikte i passiva drag.

Tjetjenski såg besvärad ut. Hon kom hela vägen fram till dem innan hon stannade och fokuserade blicken på Leion.

-Leion, jag skulle inte bekymra dig om det inte var något viktigt. Men… Det är en man i hålet. Han säger att han har grävt en tunnel. Och tydligen vill han komma ut.

Varken Katarina eller Leion visste vad de skulle ge för svar. Till slut sade Katarina,

-Varför går han inte bara tillbaka samma väg han kom?

Tjetjenski rodnade och tittade förnärmat på henne.

-Jag vet väl inte, snäste hon.

Experten vände sig mot Leion.

-Med respekt, Leion, sade hon. Du har säkert betydligt viktigare saker för dig, men skulle du kunna komma och reda ut det här?

Leion sade fortfarande ingenting. Hans rynkor hade bara sjunkit en grad, som om det han hörde gjorde honom trött och det var tungt att hålla dem i upprätt vinkel framför experten.

-Kan ni inte prata med Alana på femte? Frågade Katarina. Hon är ju informerad, hon kan väl sköta kontakten?

Tjetjenski gjorde sig inte ens besväret att ta blicken från Leion den här gången.

-Ni vet hur de är däruppe. Hon sitter säkert med en rapport just nu. De överöser alltid oss på fjärde med att reda ut saker som det här. Kommer ni?

Experten verkade inte vilja ge sig i första taget, så Leion och Katarina kollade tryckmätaren en extra gång, plockade ihop verktygen i väskan och följde med bort längs maskinhallens golv.

När skiftklockan hade ringt på morgonen hade arbetarna som vanligt infunnit sig på sina startstationer. De hade åtminstone avsett att göra det, men alla i det stora maskinrummet hade känt sig dragna mot hålet som insekter till en lampa och den vanligtvis så effektiva arbetsinsatsen hade fått en trög start. Det var först när experterna hade satt upp skyddsväggar och isolerat olycksplatsen som någon hade vänt sig mot sina uppgifter, men Katarina kunde fortfarande se en och annan som sneglade med nyfiken blick mot hålet.

Tjetjenski stannade upp vid ett bord som hade satts upp utanför ridåerna av plast och gjorde en gest mot två prydligt vikta högar med skyddsutrustning. Leion gick rakt förbi henne och sköt undan draperierna som kom i vägen. Om Tjetjenski inte hade betett sig så högfärdigt mot Katarina så skulle hon inte ha haft något emot att stanna upp och göra henne till viljes. Som det var följde hon bara efter den gamle mannen tills de anlände vid hålet och en mycket nervös Söderström.

Katarina såg en svettdroppe rinna nerför tinningen på mannen, som såg oerhört lättad ut över att se Leion.

-Leion! Vad bra! Då lämnar jag er att… Ja.

Han skyndade iväg och Leion och Katarina vände sin uppmärksamhet mot vad som nu än fanns bakom ledningarna. Först kunde hon bara se mörker, men sedan rörde sig något.

*****

Jarek rätade på sig och närmade sig ledningarna igen.

-Åhå! Sade han förtjust och lade händerna på ett av rören.

Han stack fram ansiktet så att hans ögon skulle hamna i ljuset och betraktade de nyanlända med intresse. Enkla kläder, oljiga händer, skärpa i blicken och strumplösa fötter. En gammal och en ung. Erfarenhet och styrka. Han gillade vad han såg. Han gillade det mycket mer än vad han hade gillat de vitklädda. De som nu stod framför honom var ju riktiga människor.

-Så du är tunnelmannen, sade den gamle mannen avvaktande.

-Japp, sade Jarek och sträckte fram handen igen. Jarek, Tunnelmannen, det är jag.

-Leion och Katta, sade mannen med en nick på den yngre kvinnan vid sin sida.

-Katarina, rättade kvinnan.

-Sååååå… började Jarek, men blev avbruten.

Katarina hade klivit närmare, hon var ungefär lika lång som han själv och hade lika kort hår som den gamle mannen, förmörkat av olja och smuts. Den platta näsan gav hennes ansikte mjuka drag som inte gick ihop med den skeptiska blicken. Det fanns en viss likhet mellan henne och den äldre mannen, inte genetisk utan snarare för att de verkade röra sig som om de var synkroniserade med varandra.

-Varför har du grävt en tunnel i vår fabrik? Sade hon.

-Jo, sade Jarek, jag skulle komma till det. Att hamna här var inte riktigt min mening.

-Du måste väl ha haft en plan? Sade Katarina, som om det vore självklart.

Här höll Jarek upp ett finger.

-Nu var det ju faktiskt min dator som tog mig precis hit. Man tycker att hon borde ha vetat bättre, men hon insisterade på att…

-Vilken teknik använde du för att få den så rund? Sade Katarina och följde den perfekta cirkeln med blicken.

Att prata med samma översvallande inlevelse som innan skulle visst inte fungera på de här människorna.

-Laser, sade han och ryckte på axlarna.

-Du hade aldrig kunnat hejda en laser från att gå rakt igenom dessa, sade Katarina och knackade på ledningarna.

Leion såg fundersam ut, han vickade på huvudet.

-Kanske, om han visste när han skulle slå av den, sade han.

Katarina tog respektfullt till sig hans kommentar och tittade tankfullt på honom. Jarek log.

-Jag har en grej som kallas för energiomvandlare, anförtrodde han dem. Den kan kontrollera sträckan på lasern.

Katarina och mannen fnyste, tittade på varandra och skrattade.

-Sträckan! Sade Leion och skakade på huvudet. Du kan inte kontrollera sträckan på ljus.

-Om ni hjälper mig ut härifrån så kan jag visa er hur det går till, sade Jarek simpelt.

Både Katarina och Leion stod tysta en stund. De tittade på rören och på varandra.

-Om ni vill så kan jag själv avlägsna dem, sade Jarek. Om jag gör det ska jag så klart sätta tillbaka dem, men det kan vara bra om ni stänger av alla tillflöden under tiden.

-Det blir svårt, svarade Leion.

-Många av de här leder tryck, sade Katarina förklarande.

-Åha, är det tryck ni jobbar med? Sade Jarek.

Men han såg att de båda fortfarande inte hängde med i hans entusiasm. För Jareks ingenjör:iga sida var tidsresandet framför allt en upptäcksfärd i vad han ansåg vara fossil teknik. Under sin tid på universitetet hade hans fördjupningsämne varit just detta. Det var anledningen till att han kunde kalla den aktiva nämnaren i energiomvandlaren för laser, istället för dess verkliga namn.

Likes

Comments

Jarek skuggade ögonen med handen och blickade upp i tunneln. Längre fram verkade det som om det bländande ljuset fick sällskap av en livlig puls med maskiner och röster. Och luften kändes varmare nu, som om värme hade läckt ner till honom i tunneln.

Han stannade upp några meter från tunnelns slut och försökte urskilja vad som pågick bakom rören. Det var som om någon hade satt en bubbla kring hålet, som om de försökt isolera det med någon sorts plast. För värme? För forskning?

Han rös. Forskare hade en tendens att tro att han antingen var mentalt störd eller en utomjording som de behövde utreda ingående och tämligen fysiskt. Jarek sade alltid med sanningen. Han var en resenär som utforskade världen. Hela grejen med världens alla evolutioner var bara detaljer.

-Hallå? Ropade han.

Närmast hålet stannade all rörelse upp. Någon viskade någonting. Sedan kom ett svar.

-Hallå?

Jarek tog hälsningen som en inbjudan och klev fram den sista biten. En del av ledningarna var vadderade, såg han nu, vissa var olikfärgade och storleken varierade mellan dem. I de ojämna mellanrummen mellan rören kunde han klart och tydligt urskilja två personer i vita skyddsutrustningar som stod och kisade mot honom med anteckningsblock i handen.

-Är ni forskare?

Han kunde inte låta bli att fråga. Om han fick veta hur läget såg ut redan nu så skulle han kunna besluta graden av impulsivitet och aggression som skulle krävas för att rädda sig själv senare.

-Nej, svarade den ene och närmade sig ett par steg. Vi är arbetare.

-Arbetare? Sade Jarek.

-Ja, svarade mannen bakom munskyddet.

-Du skulle inte kunna vara lite mer specifik?

De vitklädda arbetarna vände sig mot varandra, utväxlade några ord.

-Vem är du? Frågade den andra personen.

Det var en kvinnoröst, så de hade jämställda arbetsroller, noterade Jarek. Det var en av punkterna på checklistan som gjorde att han kunde avgöra vilken civilisationsgrad människorna hade uppnått om man samtidigt kunde koppla det till avancerad teknologi. Självklart gick det i vågor, men med tanke på deras skyddsutrustning, deras digitala verktyg och grad av renlighet så antog han att han hade prickat rätt i evolutionsförloppet.

-Hej, sade Jarek och sträckte fram högerhanden mellan rören.

Att skaka hand var en återkommande hälsningsmetod var han än reste. I sju fall av tio fungerade det fint. I åttonde fallet ville alla bara pussas och kramas. I nionde fallet höjde man endast handen. Och i tionde fallet (för någonstans måste man ha otur) försökte folk döda dig om du gjorde något av föregående. I några sekunder trodde han att han hade haft otur. Istället för att hälsa såg de bara vaksamt på honom. Men sedan sträckte kvinnan fram handen, iklädd en onödigt stor skyddshandske som knappt kom förbi rören.

-Tjetjenski, hälsade hon lugnt.

-Söderström, nickade mannen bakom sin mask och höll sitt avstånd.

-Och jag heter Jarek. Får jag fråga vad det är ni har satt upp kring min tunnel?

Söderström backade ett steg.

-Din tunnel? Sade han.

-Det är skyddsplast, sade kvinnan. Vi visste inte hur det här hände, så vi var tvungna att isolera. Men om du befinner dig där du är så kanske du kan förklara vad det är som har hänt?

Jarek log med alla 31 tänder, ett bländande vitt leende som han hoppades skulle charma vettet ur dem. Han talade alltid sanning. Sanning med modifikation. I det här fallet skulle han inte behöva så mycket modifikation.

-Absolut, sade han. Det du ser är det pinsamma resultatet av en misslyckad tunnelgrävning. Du förstår, min dator och jag är inte på så god fot. Hon jävlas med mig och jag jävlas med henne och därför har hon lyckats försätta mig i den här situationen där jag bara precis lyckades rädda era ledningar från total katastrof. Som tur var upptäckte jag vad hon höll på med innan hon hade sönder hela alltet. Har ni haft några problem? För i sådana fall beklagar jag det verkligen!

-Nej då! Sade Tjetjenski. Vi visste bara inte vad som hade hänt. Det var ju verkligen vänligt av dig att stoppa din dator, om det nu var så det gick till. Artificiell intelligens är hopplöst.

Söderström nickade ivrigt med kollegan och tog ett steg fram igen.

-Vi förlitar oss helt på mekaniska maskiner här i fabriken, sade han som om han kände behov av att bidra till konversationen. Vi överlåter allt digitalt till de uppe på femte våningen. Det är lättast så.

-Jaså, sade Jarek tankfullt. Det var intressant att höra.

Inte intressant, det lät urkorkat. Varför skulle man inte vilja använda digitalisering? Varför skulle man inte vilja ha robotar som skötte produktion och underhåll? De var kanske inte riktigt så utvecklade som han hade trott. Det hela tålde att utredas. Om han bara kom ut någon gång.

-Men får jag fråga, hur kom du ner dit i första taget? Undrade Söderström.

Jarek lutade sig mot väggen i tunneln och visslade lågt.

-Ja, lätt var det inte, men nu när jag är här skulle jag bra gärna vilja komma förbi de här rören. Har ni en chef i närheten?

De tog varsitt steg bakåt med tillbakaryggade kroppar. En oskriven regel hade uppenbarligen brutits (om den var skriven så hade han aldrig sett den).

-Sade jag något fel?

Kvinnan lyfte ett finger mot honom.

-I den här fabriken är ingen viktigare än någon annan, ska du veta. Vi har inga chefer. Vi behöver inga chefer. Vår arbetsinsats är exemplarisk och alla nivåer är lika viktiga.

Han höll avvärjande upp händerna.

-Självklart, jag ber om ursäkt, sade Jarek. Men har ni någon som brukar vara ansvarig för situationer där folk behöver ta sig igenom deras väggar, då?

-Nej! Sade kvinnan upprört.

Hon ryckte av sig hjälmen och avslöjade ett ansikte i tidiga fyrtioårsåldern, omgivet av brunt, lockigt hår med gråa slingor och en respektabel näsa. De grådaskiga ögonen var arga. Och Jarek hade tyckt att han hade varit artig.

Söderström drog också av sig sin hjälm och visade sig vara en något yngre man med öron som till och med spretade mer än Jareks. Han såg osäkert på Tjetjenski och lutade sig sedan mot henne.

-Vi kan ju säga till Leion? Han kan väl prata med Leion, eller hur? Leion vet alltid hur man ska göra.

Hon blängde på honom, blängde på Jarek och lyfte sedan hakan.

-Okej, sade hon. Vänta här.

Likes

Comments