View tracker

Så, nu skriver jag om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, samtidigt som jag blir så jävla arg när jag pratar eller tänker på det. Och innan jag fortsätter vill jag förtydliga vissa saker, för att minska feluppfattningar.

1. Alla killar/män är inte svin, skräp, idioter eller assholes! Det finns guldvärda manliga personer också. 

2. Det är inte bara kvinnor som drabbas av detta, men majoriteten är kvinnor. Sedan vet jag att det säkert finns ett stort mörkertal bland manliga offer också!

3. I denna text benämner jag främst män och kvinnor, men vill också påpeka att det finns flera kön eller de som inte anknyter sig till något av könen.

Okej nu kan vi fortsätta. Jag är tjej, kvinna, flicka eller vad man nu vill kalla mig men framför allt är jag en människa. Jag är en person som föddes med två x-kromosomer. Det har gett mig vissa fördelar här i världen, som att till exempel ha fördelen att få föra en ny liten människa hit till jorden. Jag har bröst, vilket kan vara det mysigaste som finns - jag menar tjejer kom igen? Och bara att vara kvinna är något man ska vara stolt över, för vet ni vad? Kvinnor är bra, starka och självständiga, som vi alltid behövt vara även långt bak i historien.

Men precis som alla saker finns det alltid två sidor av ett mynt. Jag är kvinna och lever i en värld som idag känns väldigt osäker. Där jag som människa inte kan garantera att jag kommer hem efter en promenad orörd. Jag kan inte garantera att jag på en fest inte blir tafsad på eller att jag inte ska känna mig rädd på stan kvällstid. Jag lever i en värld och samhälle där jag redan som liten flicka fått höra gå aldrig ensam på kvällen eller prata aldrig med främlingar och framför allt meningen låt aldrig någon göra något med din kropp mot din vilja. Jag har alltså fått höra detta så många gånger, under flera år för min egna skull. För att jag sedan när jag blivit äldre ska tänka på allt detta rent automatiskt i olika situationer. Jag kan tycka att det är så jävla sjukt och det upprör mig något enormt.

Jag vet själv hur det är att gå själv på kvällen, man tittar sig om, håller mobilen hårt i handen, har nycklarna redo att försvara sig med, kollar efter närmsta flyktväg. Men det finns en gång som fortfarande spelar upp sig i mitt huvud, som var otroligt obehaglig. Jag och min bästa vän tillsammans var ute och gick på kvällen, vi gick precis vid en bilväg. När vi gick där åkte en bil förbi, saktade in, vevade ner rutorna, tutade och visslade på oss. Vi började gå snabbare och snabbare och rädslan över att dem skulle vända om och komma tillbaka var stor så vi tog oss så fort vi kunde till en McDonalds en bit ifrån. För det är otroligt obehagligt och kränkande.

Alla män är inte sådana här svin. Många män och killar klarar av att ta ett nej, eller får inte ens för sig att tuta och vissla på två tjejer som går vid en bilväg. Jag är medveten om det. Men samtidigt, när jag går där på vägen och möter en man, så är det ren reflex av mig att tänka tio gånger snabbare. Det är ren reflex att se sig om för att se om man har någon annan i närheten. Det är ren reflex att om det är möjligt gå över till andra sidan vägen. För man tänker på sig själv i första hand. Och efteråt känner man lättnad, men samtidigt sorg. Man dömde en människa man inte ens vet något om. En människa med känslor, hjärta och som kanske precis som en själv hatar folk som begår övergrepp. Men hur skulle jag kunna veta det när jag gick där? För sanningen är, att om jag som kvinna inte skulle tänka såhär och sedan bli utsatt för ett brott, så skulle rättssamhället gå emot mig. Då skulle jag bli utpekad som dum och naiv. Att jag skulle tänkt mig för, att jag har väl ändå lärt mig att inte gå ensam eller att tydligt säga nej? 

Jag vet inte riktigt om jag nått fram med något med denna texten då det kändes som om alla tankar flög ur på samma gång, men jag hoppas ni förstår min poäng.

Jag är trött på att vara rädd, orolig och känna skam. Jag är en människa, med två X-kromosomer som också råkar vara kvinna. Jag ska inte behöva vara rädd, ingen ska behöva vara det! Och för att få ett stopp måste vi jobba tillsammans. Jag tror att vi kan det, för jag har fortfarande hopp om mänskligheten. För i det ögonblicket då vi ger upp hoppet om vårt samhälle, det är då vi misslyckas. Men till och börja med måste vi vara öppna och nå ut till varandra. Det är en början iallafall!

Ett ganska negativt och tungt inlägg, men sådana behövs dem också ibland. Glöm inte att ta hand om er och varandra.

Kram //dagbokenavmig

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ni vet när någon man älskar mår dåligt. Alltså riktigt dåligt och man känner deras smärta. Det gör så ont att det riktigt hugger tag i hjärtat på en. Man vet inte riktigt vart man ska ta vägen, för vart man än vänder sig, vad man än tänker på så finns personen hela tiden i ens tankar. När personen sedan släpper alla känslor och låter allt komma ut är det svårt att inte börja gråta själv.

Jag kan säga såhär. Jag är såå trött på att se just de jag älskar lida så mycket och jag är så trött på att den absolut finaste människan jag vet ska behöva gå igenom så otroligt mycket. Jag kan också ärligt säga att jag gråter när jag skriver detta inlägg. Jag väljer att inte nämna vem jag tänker på, men det är den person som står min allra närmast. Allt jag vill är att ta bort all ångest, smärta och oro hos personen och göra allt för att hjälpa. Det kan jag inte göra, det är såhär mitt och personens liv är - fullt av smärta och motgångar. Men på något sätt överlever vi alltid, för vi har varandra. Vi har varandra och det är allt som räknas, sedan spelar det ingen roll om vi skulle vara utan hus, pengar eller what´s so ever. Kärleken är det vi lever på.

Jag kan också säga att jag är genuint stolt över denna människan, den som betyder allt för mig. Den som oavsett vad alltid funnits där, som alltid stöttat och hjälpt mig upp. Den som aldrig tvekat en sekund på att älska mig - bara för den jag är. Och detsamma med mig, det finns inte en enda sekund i mitt liv då jag inte älskat denna människan. Vi må ha bråkat och gör fortfarande, vi må ha sagt elaka saker till varandra och vi må ha varit trötta på varandra. Men ändå har jag oavbrutet älskat personen med hela mitt hjärta, mest av allt. Jag är så stolt. jag är verkligen det. Denna människa jag pratar om offrar allt och lite till, ger aldrig upp, och är en så otroligt underbar människa. Envis, en aning långsint och känslig, men det spelar ingen roll. För det tillsammans med alla dess andra egenskaper gör personen till en helt unikt individ som ingen kan slå.

Ni vet inlägget om min panikångest? Mycket av ångesten är faktiskt kopplat till denna människa, för precis som jag skrev i inlägget så är min absoluta största rädsla att förlora henne. Och ja nu valde jag att ge er ett kön på personen iallafall. Om det är någon jag skulle offra mitt liv för utan att tveka är det henne. För hon har på sätt och vis offrat sitt för mig. Hur skulle jag inte kunna ge tillbaka till de? Efter allt hon gett mig i livet, all kärlek, allt stöd, allt hopp. Men samtidigt som hon får gå igenom allt jobbiga, all smärta och ångest med mig vid sin sida. Ser jag ofta ett leende, ett hopp eller en glimt i ögat hos henne. Inte många känner mig på samma sätt som hon, jag vågar säga att ingen gör det. Och ingen känner henne så som jag känner henne, det vågar jag också lova.

Jag vet att hon kommer läsa detta, för jag har valt att ge henne adressen till bloggen. Så nu vill jag rikta detta till dig. Jag älskar dig, jag är stolt över dig, jag tror på dig, jag litar på dig. Du är stark, du är modig, du är vacker, du är otroligt. Vi har varandra, vi har kärleken, vi har förutsättningar, vi släpper aldrig taget. Du har hört det så många gånger förut, varje kväll för att vara exakt, varje morgon innan jag går hemifrån, varje telefonsamtal, varje dag - flera gånger. Men jag skriver det igen. JAG ÄLSKAR DIG, mest av allt, av hela mitt hjärta, till månen och tillbaka. Sluta aldrig tro på dig själv och ifall du gör det, ta det lugnt för jag tror fortfarande på dig - till världens ände.


Likes

Comments

View tracker

Hej på er! Herregud vad längesen det var jag satte mig ner och skrev, jag kollade och senaste inlägget var i Oktober, och ja nu är det Januari 2016 så det har gått en tid. Men som jag skrev så kommer uppdateringen bli lite skev och oregelbunden ibland.

Hur som helst, hur mår ni? Allt bra? Några nyårslöften bestämda? Jag mår bra, eller...?Nej vet ni vad. Jag mår bra men precis som alla människor finns det saker i ens liv som är mindre bra. Det tänkte jag ta upp i detta inlägg.

Panikångest, ett ord som för många är väldigt oklart, flummigt och rent av främmande medans det för mig är vardag. Eftersom jag på denna bloggen är anonym så väljer jag att dela med mig om mina erfarenheter när det kommer till detta ämne, om mitt namn hade stått på bloggen eller mitt ansikte visats i ena hörnet hade jag inte suttit här och skrivit detta. Men nu gör jag det.

Så, jag har haft panikångest sedan jag var barn. Och det hela började av olika anledningar och situationer i mitt liv som jag inte går in på djupare här. Jag är nu mera van vid att tänka för mycket, och för ofta. Att fantisera ihop de värsta tänkbara varje gång jag ska göra något. Det kan vara allt från att när en anhörig ska gå till affären, att den inte ska komma hem, att när vi ska åka långa bilsträckor, att vi ska krocka, saker som man normalt sätt inte tänker särskilt mycket på.

Men det är inte bara så att jag får för mig eller oroar mig för mycket i onödan utan också att jag inte kan göra vissa saker. Och när jag utsätter mig själv för det så får jag panik, och då menar jag panik. Panik som i att allt ljud försvinner och allt som hörs är mitt egna hjärta som slår i hundra tio. Panik som i att mina händer darrar, svettas och mina lungor skriker efter luft. Panik som i att jag ett antal gånger behövt slänga mig ner på golvet och kämpa med att se något för det svartnar för ögonen. Kroppen känns så tung och matt och minsta rörelse är så otroligt krävande. Man sitter där och ber om att det ska sluta, om att man vill ha tillbaka kontrollen över sin egna kropp, något man inte har just i den stunden. Man känner sig hjälplös och förvirrad och vet inte riktigt vad som egentligen händer, och man blir så in i helvete rädd.

Jag vet att jag inte är ensam om att lida av detta, det är otroligt många som har lika dant som jag. Och det handlar egentligen bara om att vänta ut panikattacken ( det jag beskrev här ovan ). Fokusera på andningen och räkna för sig själv, det brukar hjälpa mig. Efteråt känns det som att man sprungit ett maraton och kroppen är helt slut. Man andas tungt och alla tusentals tankar man hade nyss är som bortblåsta för en sekund, endast rädslan för en ny attack finns.

Jag vet inte om ni få som läser bloggen är intresserade av det jag skriver, men som jag sa i början. Denna blogg är till för de som vill läsa och för mig som älskar att skriva att få skriva av mig och nå ut till iallafall någon, även om det bara är via ett inlägg eller alla jag skriver. Nu får ni ha det så bra tills vi hörs nästa gång, och ta hand om varandra nu i den kalla vinterkylan!

Kram på er //dagbokenavmig

Likes

Comments

​Hej, ett tag sen jag skrev. Har inte riktigt haft tid och lust helt enkelt. Jaha, som ni säkert redan listat ut så är jag en studerande ungdom så ingen överraskning att jag precis som resten av Sveriges skolelever har höstlov nu ( okej vissa har kanske senare men ). Men istället för att ta vara på ledigheten så väljer jag att jobba, hahaha. Tycka vad man vill får man och även jag kan undra varför i helvete jag gör det när jag istället kan ligga och kolla på serier hela dagarna. Men pengar är något som behövs, så därför får det bli så :)

Tänkte bara slänga in ett inlägg så att ni vet att jag fortfarande är här. Inläggen kanske kommer med jämna mellan rum så kika in då och då.

//Dagbokenavmig

Likes

Comments

Jag har tänkt på det här med pinsamheter. Är det verkligen så farligt att skämma ut sig? Hahaha vem försöker jag lura! Klart det är! Känslan av att vilja gräva ner sig själv och inte komma upp tror jag vi alla har känt någon gång i livet - jag allt för många gånger.

Jag är den där personen som kan skämma ut mig ofta. Säga fel saker, skratta och sedan dra efter andan och få till ett fullt grisläte, och kom igen vem har det inte hänt?! Jag är den som snubblar och sedan försöker få det att se ut som om jag inte alls höll på att falla mot en säker död ( okej drama queen.... men hjärtattacken man får gör att det känns som att nu jävlar dör jag) Jag är den som får kinder röda som körsbärstomater och pulsen som om jag sprungit lika fort som Usain Bolt. Eller den tjejen som ska smyg fota någon snygging och skicka till mina vänner och inser att blixten är på och får sedan sitta resten av bussresan och skälla på mig själv varför jag var så klantig och inte såg det - jag kan inte vara den enda om den saken iallafall)!.

Men är det verkligen så fel att skämma ut sig? Jag menar alla gör det ju någon gång, right? Skoja, klart det är hur jobbigt som helst och man vill bara fly därifrån.

Har ni något riktigt pinsamt som hänt er? berätta gärna i kommentarsfältet, vet inte hur många det är som ens vet om denna bloggen men ifall det är någon där ute som läser, skriv. Är jag ensam om dem sakerna jag skrivit? Vi kan ta fram skamkudden tillsammans och skämmas :)

//Dagbokenavmig

Likes

Comments

Hej på er! Var några dagar sen jag slängde in ett inlägg, vilket jag faktiskt har en förklaring till - och det kommer även vara dagens tema på inlägget. Nämligen att prestera på topp hela tiden.

Jag vet inte om det bara är jag. Okej sanningen är att jag vet att jag inte är ensam egentligen, rättare sagt är det ungefär alla som någonsin gått eller går i skolan just nu som kommer veta vad jag pratar om. Just att känna att man måste prestera bra och samtidigt passa in hela tiden. Och jag har väldigt delade åsikter om detta. och det finns mycket delade åsikter rent generellt om skolan och dess press på unga idag. Men för att passa in i skolan finns de en lista du bör följa enligt dagens samhälle både inom elevernas synsätt och runt omkring - säger inte att den är bra och är inget jag tycker bör finnas, men det är ofta såhär det är.

1. Var helst populär bland andra i skolan, du ska helst vara killen som alla dunkar lättsamt i ryggen varje gång du möter någon eller tjejen som klickar med alla och framför allt killarna. Status är bra, glöm aldrig det!

2. Ha helst på dig ganska så okej kläder, eller rättare sagt. Helst inga kläder som sticker ut allt för mycket, vi försöker hålla det så stilrent och classy som möjligt. Detta är förstås viktigt senare när du ska skaffa jobb också! 

3. Fokusera på skolan, fast vänta nej... Den som fokuserar på skolan klassas som A barn och det är inget vidare att vara en tråkig sådan. Nej istället bör du för att även passa in på punkt 1 vara en sådan som pratar under lektionen, kanske kommer försent och helst av allt dissar lärarna ganska så hårt genom att lyssna på musik eller hålla mobilen i knät under bordet. Det är ju trots allt så att dem personerna är dem roliga att umgås med...eller? 

4. Fast åh andra sidan så ska du ändå har bra betyg och helst av allt vara i skolan varje dag ( iallafall i lärare och föräldrars synsätt, och låt oss inte glömma våra kära vänner skolverket). En dag borta i skolan och du missar sådant som är otroligt viktigt, ett misslyckat prov och du riskerar att få F eller att ditt betyg sänks.  Om du inte kämpar i skolan så anses du vara en lat tonåring i samhällets ögon. En sådan som inte duger mycket till.

5. Kanske den viktigaste punkten, var glad och nöjd med dig själv, le och skratta varje dag. Bry dig inte om vad andra tycker och känn att du kan vara dig själv. Ingen gillar ju en osäker person och som sagt, ta reda på vem fan du är och vad du vill bli. Det är dags att veta det när du är 16-17 år! Känn ingen press, det är ju bara din förmåga att klara allt som betyg sätts i skolan. På idrotten hur du rör dig, på svenskan hur du stavar och hur fort du läser, på matten hur smart du är och hur fort du kan räkna ut kvoten av 237. 

Jag hoppas ni förstår att listan är skriven på ett ironiskt sätt, dels för att själva konceptet är ganska löjligt egentligen, men det är faktiskt så det ser ut. Iallafall för många. Ha det bra tills nästa inlägg och ta hand om varandra! //Endagbokavmig :)  

Likes

Comments

​Hej på er! Eller ja, ni få som läser eftersom bloggen är så pass ny. Hoppas allt är bra. Med mig är allt okej, det har varit bättre faktiskt ( men kan ta det i ett annat inlägg).  

Dagens inlägg tänkte jag skulle handla om tacksamhet, vilket kanske inte låter skit kul att läsa om. Men det jag kommer skriva på denna blogg är mycket tankar och händelser som jag hoppas någon där ute uppskattar iallafall. Nå hursom helst, tacksamhet. Jag skulle vilja säga att jag är väldigt tacksam av mig, alltså jag är ofta den som tackar för maten, uppskattar och är glad för det jag har och tänker på att man inte ska klaga, då det finns dem som har det värre ( vilket jag ibland är ett uttryck jag  stör mig, såklart det alltid finns någon som mår sämre men det ska inte betyda att man själv ska slänga på ett fejk leende ). Okej håll dig till ämnet nu. 

Iallafall det jag skulle säga och berätta varför jag kom och tänka på detta var för att jag för någon dag sen stod och fixade med min mormors hår ( alltså ni vet stod och kammade, flätade och typ masserade. Sånt man gör med mormor ibland helt enkelt, hahaha) och jag vet inte om det var min eventuella PMS och tonårshormoner som bidrog till att jag från ingenstans kände en sådan otroligt stor tacksamhet till att jag har den fina familj jag faktiskt har. Och hur mycket man faktiskt ska ta på vara på tiden med varandra. 

För en dag kommer dem enda som du kunnat lita på till 100% inte finnas där längre, och ska jag vara ärlig så skrämmer det livet ur mig. Alltså verkligen skrämmer mig. Jag har inte alltid mått bra i mitt liv och har gått igenom en hel del mörka perioder i mitt liv ( kanske skriver om det någon gång) och dem enda som verkligen funnits vid min sida är just min familj, och jag kommer aldrig kunna tacka dem nog. 

Sen har jag turen att ha fått växa upp i en familj där gemenskapen är viktigast och att ingen någonsin lämnas utanför. OM jag skrev om hur min familj såg ut skulle kanske någon jag känner lista ut vem jag är, därför låter jag bli det då dem jag räknar som min familj inte är riktigt den vanliga varianten. 

OKej, det blev ett långt inlägg med hälften viktiga saker men så får det bli ibland. Det jag ville ha sagt var kort och gott var tacksam för det lilla i livet. Det finns alltid något positivt med de i ditt liv och visa dem människor du har omkring dig och älskar tacksamhet. För en dag finns dem inte där längre, och då kommer du ångra dig. 

Berätta gärna om ni har någon ni ska visa tacksamhet, det skulle vara kul att läsa. 

//Dagbokenavmig 


Likes

Comments

​Ja, Hej. Jag vet egentligen inte riktigt hur man ska göra ett första inlägg när man ska presentera sig och man väljer att vara anonym. Själva presentationen blir liksom lite tafatt och svår att greppa om eftersom man inte kan berätta så mycket om sig själv. Men vi gör ett försök iallafall. 

Hej! Jag är en tjej i mina ljuva dagar som ungdom någonstans i Sverige. Lägg märket till att ljuva kan tolkas som lite ironiskt beroende på vart i livet man befinner sig, men det får ni själva avgöra. Hur som helst, ni undrar säkert varför jag valt att skapa en blogg om jag ändå inte kommer avslöja vem jag är. Och ja, ganska bra fråga egentligen. Jag ska inte ljuga och säga att jag kom på den här iden själv, nej. Jag läste nyss en bok om en tjej som skapade en blogg för att skriva av sig och kunna vara sig själv helt och hållet utan att någon kunde döma henne. Jag har alltid älskat att skriva och tyckt att det faktiskt bara där då jag kan uttrycka mig som ärligast, 

Så därför tänkte jag att vi give it a try som man säger. Det kanske är skönt att kunna skriva privat och anonymt men ändå veta att det är någon där ute som läser det. Som på något sätt vet hur man känner? 

Om det går åt helvete så är det ju bara att ta bort bloggen, eller hur? Nåja vi får se om jag ens får några läsare överhuvudtaget. Och isåfall är det ju svin kul! 

Sen kommer vi till det här hur man avslutar ett inlägg när man är anonym och inte kan skriva sitt namn?! Jag känner pressen över hur jag ska lyckas med detta, hahaha. Men tills vidare får det väl kort och gott bli bloggnamnet tills jag kommer på något bättre. 

Ha det bra så hörs vi, endagbokavmig :) 

Likes

Comments