Detta skriver jag medan jag är hög på endorfiner, efter en springtur har mitt hjärta fått arbeta för att få hänga med, för att överleva. Det får mig att känna mig levande när inget annat gör, och får mig på bättre tankar än de som oftast spökar i mitt huvud. Vad tjänar jag på att se ner på mig själv? Vad tjänar jag på att anse att det jag gör och att den jag är inte räcker till? Helt ärligt så är jag en piss i havet för resten av världen, och ingen annan ger ett litet enda fan om vad jag gör, tänker och mår. Visst har jag mina föräldrar, syskon, vänner och partner, och visst älskar de mig och jag älskar dem. Dock går det inte bortse att i deras huvuden är det de själva som är huvudpersonen i sagan som är deras liv, inte jag. De kanske tänker på mig, älskar mig och bryr sig om MIG, men ändå är det inte JAG som är deras liv. Nej, allt i deras huvuden handlar om dem. Vad får oss att vara så egocentrerade och rent av narcissistiska att vi tror att hela världen handlar om oss? Vi är en liten lort på åkern som endast bidrar till något större (större betyder inte nödvändigtvis bättre, jag tänker mer att vi är en del av en skitig värld som håller på att gå under och att du och jag är en del av allt detta). Vem fan bryr sig om jag har storlek XS eller M? Vem fan bryr sig om jag lyckades hinna med hela min to-do-list? Om jag gick på den där festen? Åkte till det där landet? Åt den där maten? VEM BRYR SIG FÖRUTOM EN SJÄLV?


Jag är så trött på mitt ständiga övertänkande. Jag är inte universums centrum, jag är bara fångad i min egen kropp, alla tankar studsar fram och tillbaka samt ekar runt inuti ett tomt skallben. Jag är så liten att jag inte vinner ett piss på att se ner på mig själv. Jag vinner visserligen inte heller något speciellt på att hylla mig själv, att anse att jag duger och är bra. Dock låter det tusen gånger bättre att hylla sig själv än att trycka ner sig själv, för när ingen egentligen bryr sig om mig eller vad jag gör och jag inser detta faktum så finner jag ett lugn. DÅ har jag vunnit över min egocentrerade självgodhet. Jag spelar roll för mig själv och ingen annan och den makten kan andra inte ta ifrån mig. Jag vägrar luras att jag spelar roll för andra och därför måste vara på ett visst sätt så att jag ska duga för andra. Nej, jag duger för mig själv och det räcker så, det finns inte mer att göra. Inser man detta så har man inget att förlora på att heja på sig själv. Jag äger och jag är bäst. Andra vill få dig att tro att detta inte stämmer, de vill vinna makten över dig och få dig att tro att du måste se ner på dig själv, att du inte alls duger bara som du är utan måste räcka till för att göra vissa saker. Gå på detta bedrägeri och fortsätt må dåligt, men just nu vägrar jag det.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

​Något som får mitt hopp att hålla sig levande, om ändå knappt, så är det att den som vinner i slutändan är den som är nöjd och inte den som alltid stävar efter mer. Jag är en sån där "mer-människa", jag älskar mer, jag vill alltid ha mer och nöjer mig aldrig med tillräckligt. För vad är man om man inte är bäst? Först väljer jag en klunga av andra människor att jämföra mig med och blir bättre; kaxigare, roligare, modigare, rikare, bättre betyg, bättre betalt på jobbet. Det tar tid och slit men jag har hittills alltid nått dit jag vill för att vara MER än de andra jag jämför mig med. Så helt plötsligt får jag syn på andra jag kan jämföra mig med, andra som en gång var så mycket mer än mig att jag inte ens tänkte tanken på att jämföra mig med dem. But if I made it this far...? NEJ nu får det fan vara nog. Jag vill inte vara mer längre. Jag vill lära mig att vara nöjd, lycklig över vad jag har och endast ha möjlighet att bli lyckligare. 


Är du en mer-människa är ditt nöjdhets-konto aldrig fyllt. Kontot blir bara blir större och större och du har inte tid att titta bortom ditt nöjdhets-konto. Du är fast på heltid att granska ditt konto (dig själv) och ständigt söka efter brister och förbättringsmöjligheter. Är du dock en nöjd människa så är ditt nöjdhets-konto alltid fyllt, det är alltid tillräckligt. Och när det tillkommer något extra så tar du tillfälle i akt att njuta av det, förbruka det där lilla extra i form av glädje och energi. Du lägger inte allt extra på hög i ett sorgligt konto som ändå inte duger för dig, du sprider det där extra (som kan vara ett nytt bra jobb, blommor från din partner, en ny vän, ett bra betyg osv) runt om kring dig i form av glädje. Det är det som gör dig, nöjda människa, till vinnare i jämförelse med oss mer-människor. För vi fortsätter jämföra och vara olyckliga medan du är nöjd och njuter av det där lilla extra i livet. Du vinner och vet inte ens om det.


Vad som ger mig hopp av detta är att det är inte omöjligt för mig som en mer-människa att bli en nöjd människa, jag måste bara låta all prestationsångest försvinna. Dock är inte det så "bara", det kommer göra ont, ta tid och innebära en stor uppoffring. Men jag kan nå dit, och det ska jag. För er som tänket vad den stora uppoffringen är så är det att låta en fantiserad perfekt framtid sluta vara målet och drömmen man vill uppnå. Att ge upp en dröm svider, speciellt en perfekt dröm. Men det är nödvändigt när den drömmen är omöjlig. Det finns inget jävla perfekt liv. Och du som mer-människa kommer aldrig bli nöjd ens med det perfekta framtida livet du drömmer om. En mer-människa förlorar alltid och kan aldrig vinna. Kan aldrig bli lycklig. Jag ska ta bort mer-människan genom att skriva min perfekta framtidsdröm på en lapp och sedan bränna den. Det kommer göra ont, jag kommer gråta, jag kommer få en ångestattack. Men jag måste. Jag vill bli en nöjd människa. Jag villl leva. 

Likes

Comments

Vad jag än gör så har någon annan redan gjort det. Vad jag än drömmer om så dömmer någon annan om detsamma. Jag är inte unik, jag inser det nu. Det G Å R inte att vara U N I K. Fattar ni hur jag tänker? Vart jag mig i världen vänder så gör jag sådant som andra redan gjort. Visst, just min upplevelse har inte hänt ännu, och det är ju för mig själv jag lever mitt eget liv. Men so what? När vi har den tydliga mållinjen döden framför oss ser jag inte poängen i att försöka. Det tar ju slut och jag blir en i mängden. 


​Jag har fått en läskig uppenbarelse som verkligen beskriver mitt liv just nu: "jag lever inte livet, jag är endast en åskådare av livet". Förstår ni? Jag ser och är fullt medveten om livets härliga möjligheter, överraskningar, svängar, ups and downs osvosvosvosovo.... MEN jag känner mig inte taggad på att ta mig an någonting. Jag ser inte spänningen i det. Innan stävade jag efter ett fartfyllt liv med fler vänner!! fler resor!! fler upplevelser!! Men nu kan jag inte se poängen. Det känns som att jag står utanför ett fönster och tittar in i ett hus där livet äger rum. Där inne sker det krig och misär samtidigt som det sker kärlek och under. Folk dör och folk föds. Folk drömmer, reser, pluggar, misslyckas, gråter, skrattar, skadar sig, reser sig och har huvudet fullt utav liv. Det finns inget annat, man gör för att man lever och man lever för att man gör. Men jag som lever för att jag är MEDVETEN om att jag lever? Jag gör inte saker bara för att, jag gör saker för att jag vet att jag dör annars. Blir olycklig. Jag jobbar för pengar, har parter för närhet, sparar för att inte bli fattig, umgås med kompisar för att få status. Jag har ett syfte för allt och det ROLIGA i att leva har för mig försvunnit. Jag hatar att vara en åskådare. Jag vill fan vara med. Jag vill för fan leva. 



Likes

Comments

Detta är inte alls lika emo som det låter. Jag älskar mitt liv och människorna i det. Men jag bad faktiskt inte om att födas. Varför är jag skyldig att rätta mig till samhället vi lever i? Om jag nu börjar följa alla normer, lär mig att anpassa mig efter alla andra och leva i samspel så som man ”ska”, vad händer då när samhället förändras? Ska jag likt andra konservativa grupper i samhället börja protestera? ”nehej, kom inte här och stör mig i min fridfulla livsstil! Jag har anpassat mig precis som jag ska så nu behöver jag inte ändra mig mera”. Finns det dock möjlighet till att leva helt efter egen vilja? Helt utan påverkan av andra? Jag tror nog inte det, men jag önskar att det var möjligt att handplocka bland allt som livet erbjuder och göra min egna livsväg. Jag måste dock följa vissa regler, exempelvis jobba för att få pengar då pengar är nycklar till livets buffé av möjligheter. Jag vill inte nöja mig med äggröra och bacon, jag vill ha ostbrickan! Ostron! Rysk kaviar!!! - Skämt åt sido. Jag är fast i att leva så som samhället vill att jag ska leva. Annars kan jag inte få det samhället har lärt mig att jag vill ha. Skumt som fan.

Likes

Comments

Idag finns otroligt många vägar att gå i livet och det skrämmer mig. När jag gick vårterminen på gymnasiet längtade jag till studenten så att det gjorde ont inom mig. Tänk att slippa deadlines i 9 olika ämnen samtidigt. Tänk att slippa betygsskala F-A. Tänk att ha tagit studenten och äntligen kunna börja leva på riktigt. Men vad är att leva på rikligt?


Jag längtade så mycket efter känslan av att vara klar och slippa alla ovanstående ”tänk att”, utan att förstå vad jag egentligen längtade till. Här står jag mer än ett år efter min sista inlämning och har större inre oro än någonsin förr. Vad händer nu? En kompis gifte sig, en annan skaffade barn, en annan flyttade utomlands, ett dussin började studera på olika orter runt om i Sverige och några andra likt mig själv började arbeta. Innebär arbeta att man ”sparar pengar”? Vad sparar jag till då? En lägenhet? En resa? Studier utomlands? Volontärarbete? Aupair? Äventyrsresa? Backpacke?


Stackars mig som har ekonomi och vänner som gör det ens möjligt för mig att ha oro över dessa saker. Sjukt ändå. Dock kan man inte utgå från någon annan punkt än den man befinner sig på. Jag kan inte dela samma sorg som någon ekonomiskt lidande person gör, eller en svältande heller för den delen. Jag har mat så det räcker och blir över och jag har pengar som räcker till ett sparkonto, även efter räkningar, bensin, fika, kläder osv. Det som gnager min själ är nog ändå det faktum att det inte finns ett facit längre. Ett bevis på att ”grattis, du har gjort rätt!”. Att kämpa efter ett stipendium trots att jag inte är en begåvad elev som har lätt att lära sig gjorde ändå att jag visste vad som skulle uppnås och fick mig att nå dit jag ville. NU DÅ? Usch så larviga saker, men när man har alla sina fysiska behov försedda så ska komplexa och abstrakta behovs uppfyllas, vilka inte finns facit till. Helvete.

Likes

Comments

Allt som redan skett är lika verkligt som det som ska komma att ske. Det är förbestämt att vi alla ska dö och vår dödsdag är lika verklig som alla tidigare skeenden i hela världshistorien.

Likes

Comments

​Att veta att slutet är förbestämt har alltid varit förödande i mitt huvud. Folk runtomkring mig tycks vara sams med sitt öde som väntar och detta har jag aldrig förstått mig på. Hur vaknar en upp varje morgon utan att fundera på varför? Till vilken nytta? Jag är inte deprimerad, jag förstår att livet är fantastiskt, jag  ä l s k a r  att leva. Kanske är det just vad som förstör? Jag älskar det jag har och är rädd att det en dag kommer att försvinna, bli svart, tyna bort. Jag kommer en dag vara lika oväsentlig som den där blomman som vissnade i en trädgård nånstans i världen för 300 år sedan. Ingen minns, ingen bryr sig. Men jag bryr mig,  därför skriver jag här. För att rensa tankarna lite. Med en förhoppning om att bli hörd. Jag kan inte vara den enda som är olyckligt dödsmedveten. Eller? 

Likes

Comments