Du är fri och tar allting för givet, du kan skratta åt livet
​Du lever för stunden, precis som jag
​Det är nudlar och lånade pengar, du har grå efterslängar
​men lyckan i grunden, precis som jag
​Vi är som personifierade Nittiotal
​i ett virrvarr av chanser och val
​Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer
​Jag lever för kicken, precis som du
​Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
​Jag har frihet i blicken, precis som du
​Här står livet i farstun, så nära inpå
​men det är nåt som gnager ändå

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?

Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår
när du somnar om natten, precis som jag
utan mening på jakt efter ruset, genom dunket och bruset
Du lever för skratten, precis som jag
Vi är som flugor i smöret på nån annans kalas
Vi proppar i oss och vi vaknar som as 
Här ligger ångest och prylar i drivor, jag unnar mig skivor
Dom hjälper mot ledan, precis som du
Jag har tid, jag har lediga dagar, där jag sitter och klagar
och längtar till fredan, precis som du
Kan du höra hur det låter i ditt vilsna skratt?
Kan du känna hur det gnager i natt?

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?


Hyllning till Lars Winnerbäck som skrev denna text. Allt är piss och piss är allt. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10. Är jag lugn nu? 

Kanske är det dumt att blogga när man är förbannad. När själen brinner, huvudet värker, bröstet sväller och ögonen tåras. Varför är livet så svårt när det egentligen är så enkelt? Födas, äta, bajsa, sova, dö. Har du tur lyckas du göra allt detta samtidigt som du har ett jobb, parter, familj, god hälsa och ett fint yttre skal. Men vi alla är ju döende bajsmaskiner, vi är inget mer. Vi äter för att bajsa och inte dö. Vi äter för att leva. Vi lever för att bajsa och inte dö allt för tidigt. 

Vissa tror ju på en slags mening med livet, de är mediala, religösa eller har något annat de tror på som får dem att känna ett lugn. Det som får de att njuta och känna lycka av livet är att de tror sig veta att denna misär till liv inte är allt. Jag som ateist då? Jag som tror på den svarta finala döden? Vart är min lycka? Min njutning? Ska jag finna allt jag vill ha här och nu? Leva i stunden? 

Det där med att inte dö "för tidigt".. vad är det vi ska hinna med? Vad är det vi ska uppnå? Uppleva? Göra? Vad är rätt och vad är fel? Jag har så många frågor och inga bra svar. Ständigt så jävla förbannat över detta. 

​1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10. Jag är inte lugn nu. 

Likes

Comments

​​​​​​​

Allt är fucking meningslöst ändå. När ska vi inse? När ska alla förstå att ingenting betyder någonting och att hela livet är ett skämt som knappt hinner börja innan det tar slut? ​

Likes

Comments

"Mörkt Kallt Ljus" DEN SVENSKA BJÖRNSTAMMEN

Det är mörkt och kallt här hos mig
men du har sånt som gör det ljust igen

Det är mörkt och kallt här hos mig
men du har sånt som gör det ljust igen

Känns som känslor och panik har tagit över i mitt liv
Känns som ivern och ses har gjort mig vansinnig

Känns som ingenting finns kvar av allting jag en gång var
rädd att inte räcka till och bli ensam kvar

Men jag lovar att vara stark och jag lovar att vara god
jag kan lova hela världen att jag står vid mitt ord
I en hundradels sekund tränger ljuset fram
och jag ser vad jag gör när jag är i din famn

Det är mörkt och kallt här hos mig
men du har sånt som gör det ljust igen
Det är mörkt och kallt här hos mig
men du har sånt som gör det ljust igen

Jag hoppas på oss, jag tror att vi kan göra allting bättre
Allting är enkelt emellan oss, det är bara vi som tycker det är svårt
Att det är svårt och hitta hit, men det är så enkelt att tappa bort sig

Sen när inga sorger finns kvar, vad blir vi då lyckligare av?
När inga sorger finns kvar, vad blir vi då lyckligare av?


I fredags när jag satt i bilen påväg hem från jobbet  satte jag på denna gamla goding. Texten satt i ryggmärgen och jag kunde sjunga med i högsta ton även fast det säkert gått 5 år sedan jag lyssnade senast. När raderna "Känns som känslor och panik har tagit över i mitt liv. Känns som ivern och ses har gjort mig vansinnig. Känns som ingenting finns kvar av allting jag en gång var rädd att inte räcka till och bli ensam kvar" kom så brast jag i gråt. Jag kunde knappt se vägen och trodde att jag skulle dö. Tänk att en låttext kan påverka en så mycket och väcka så starka känslor? Vem är jag ens idag? Att rösten knappt höll för mig att viska fram "rädd att inte räcka till och bli ensam kvar" svarar kanske ganska bra på det egentligen. Jag är rädd. Jag är rädd för cancer, jag är rädd för att bli tjock, jag är rädd för att bli av med vänner, jag är rädd för att jag har gjort fel val i livet som gjort mig till den förloraren jag är idag, jag är rädd att jag gör narr av mig själv ifall jag skulle släppa loss och våga vara mig själv men FRÄMST av allt är jag rädd för att jag slösar bort mitt liv. 


Hur tar man vara på sitt liv? Hur lever man ett meningsfullt liv? Hur lever man en dag utan att tänka på dagen så livet kommer att ta slut? Tänk så får jag fucking cancer, tänk så är knölen i min kind inte en framtida finne utan en tumör? Hur vet jag att min ständiga smärta i magen inte beror på stress utan på cancer? Döden, döden, döden, döden, döden, döden... Hur många gånger kan jag skriva det utan att bli rädd? Kommer jag någonsin sluta bli rädd? 


Varför blev mitt liv som det blev? Jag har drömmar men det känns som att jag inte är värdig eller kompetent nog att uppnå dem. Att vara den där roliga, spontana och positiva människan som reser världen runt, träffar random människor, lär mig något och blir grym på det. Att kräva känslorna av att vara behövd och omtyckt är mina svagheter, för så fort jag inte känner mig behövd eller omtyckt är jag lost. Jag har jävligt svårt att hitta min plats i en grupp jag inte känner att jag platsar i, även fast jag väldigt gärna skulle vilja.


Just låten "Mörkt kallt ljus" kanske handlar om ett kärleksförhållande mellan två personer så handlar låten för mig om mig själv och min ångest/mig själv och den jag hoppas på att bli.  "Rädd att inte räcka till och bli ensam kvar", vilken bullshit ändå? Vad fan spelar det för roll om jag inte räcker till? Vad är det ens jag ska räcka till för ens en gång? Att bli ensam kvar går inte att undvika. Man föds, lever och dör ensam, men förhoppningsvis kan jag finna ett sätt att vara lycklig ändå. 

Likes

Comments

Detta skriver jag medan jag är hög på endorfiner, efter en springtur har mitt hjärta fått arbeta för att få hänga med, för att överleva. Det får mig att känna mig levande när inget annat gör, och får mig på bättre tankar än de som oftast spökar i mitt huvud. Vad tjänar jag på att se ner på mig själv? Vad tjänar jag på att anse att det jag gör och att den jag är inte räcker till? Helt ärligt så är jag en piss i havet för resten av världen, och ingen annan ger ett litet enda fan om vad jag gör, tänker och mår. Visst har jag mina föräldrar, syskon, vänner och partner, och visst älskar de mig och jag älskar dem. Dock går det inte bortse att i deras huvuden är det de själva som är huvudpersonen i sagan som är deras liv, inte jag. De kanske tänker på mig, älskar mig och bryr sig om MIG, men ändå är det inte JAG som är deras liv. Nej, allt i deras huvuden handlar om dem. Vad får oss att vara så egocentrerade och rent av narcissistiska att vi tror att hela världen handlar om oss? Vi är en liten lort på åkern som endast bidrar till något större (större betyder inte nödvändigtvis bättre, jag tänker mer att vi är en del av en skitig värld som håller på att gå under och att du och jag är en del av allt detta). Vem fan bryr sig om jag har storlek XS eller M? Vem fan bryr sig om jag lyckades hinna med hela min to-do-list? Om jag gick på den där festen? Åkte till det där landet? Åt den där maten? VEM BRYR SIG FÖRUTOM EN SJÄLV?


Jag är så trött på mitt ständiga övertänkande. Jag är inte universums centrum, jag är bara fångad i min egen kropp, alla tankar studsar fram och tillbaka samt ekar runt inuti ett tomt skallben. Jag är så liten att jag inte vinner ett piss på att se ner på mig själv. Jag vinner visserligen inte heller något speciellt på att hylla mig själv, att anse att jag duger och är bra. Dock låter det tusen gånger bättre att hylla sig själv än att trycka ner sig själv, för när ingen egentligen bryr sig om mig eller vad jag gör och jag inser detta faktum så finner jag ett lugn. DÅ har jag vunnit över min egocentrerade självgodhet. Jag spelar roll för mig själv och ingen annan och den makten kan andra inte ta ifrån mig. Jag vägrar luras att jag spelar roll för andra och därför måste vara på ett visst sätt så att jag ska duga för andra. Nej, jag duger för mig själv och det räcker så, det finns inte mer att göra. Inser man detta så har man inget att förlora på att heja på sig själv. Jag äger och jag är bäst. Andra vill få dig att tro att detta inte stämmer, de vill vinna makten över dig och få dig att tro att du måste se ner på dig själv, att du inte alls duger bara som du är utan måste räcka till för att göra vissa saker. Gå på detta bedrägeri och fortsätt må dåligt, men just nu vägrar jag det.

Likes

Comments

​Något som får mitt hopp att hålla sig levande, om ändå knappt, så är det att den som vinner i slutändan är den som är nöjd och inte den som alltid stävar efter mer. Jag är en sån där "mer-människa", jag älskar mer, jag vill alltid ha mer och nöjer mig aldrig med tillräckligt. För vad är man om man inte är bäst? Först väljer jag en klunga av andra människor att jämföra mig med och blir bättre; kaxigare, roligare, modigare, rikare, bättre betyg, bättre betalt på jobbet. Det tar tid och slit men jag har hittills alltid nått dit jag vill för att vara MER än de andra jag jämför mig med. Så helt plötsligt får jag syn på andra jag kan jämföra mig med, andra som en gång var så mycket mer än mig att jag inte ens tänkte tanken på att jämföra mig med dem. But if I made it this far...? NEJ nu får det fan vara nog. Jag vill inte vara mer längre. Jag vill lära mig att vara nöjd, lycklig över vad jag har och endast ha möjlighet att bli lyckligare. 


Är du en mer-människa är ditt nöjdhets-konto aldrig fyllt. Kontot blir bara blir större och större och du har inte tid att titta bortom ditt nöjdhets-konto. Du är fast på heltid att granska ditt konto (dig själv) och ständigt söka efter brister och förbättringsmöjligheter. Är du dock en nöjd människa så är ditt nöjdhets-konto alltid fyllt, det är alltid tillräckligt. Och när det tillkommer något extra så tar du tillfälle i akt att njuta av det, förbruka det där lilla extra i form av glädje och energi. Du lägger inte allt extra på hög i ett sorgligt konto som ändå inte duger för dig, du sprider det där extra (som kan vara ett nytt bra jobb, blommor från din partner, en ny vän, ett bra betyg osv) runt om kring dig i form av glädje. Det är det som gör dig, nöjda människa, till vinnare i jämförelse med oss mer-människor. För vi fortsätter jämföra och vara olyckliga medan du är nöjd och njuter av det där lilla extra i livet. Du vinner och vet inte ens om det.


Vad som ger mig hopp av detta är att det är inte omöjligt för mig som en mer-människa att bli en nöjd människa, jag måste bara låta all prestationsångest försvinna. Dock är inte det så "bara", det kommer göra ont, ta tid och innebära en stor uppoffring. Men jag kan nå dit, och det ska jag. För er som tänket vad den stora uppoffringen är så är det att låta en fantiserad perfekt framtid sluta vara målet och drömmen man vill uppnå. Att ge upp en dröm svider, speciellt en perfekt dröm. Men det är nödvändigt när den drömmen är omöjlig. Det finns inget jävla perfekt liv. Och du som mer-människa kommer aldrig bli nöjd ens med det perfekta framtida livet du drömmer om. En mer-människa förlorar alltid och kan aldrig vinna. Kan aldrig bli lycklig. Jag ska ta bort mer-människan genom att skriva min perfekta framtidsdröm på en lapp och sedan bränna den. Det kommer göra ont, jag kommer gråta, jag kommer få en ångestattack. Men jag måste. Jag vill bli en nöjd människa. Jag villl leva. 

Likes

Comments

Vad jag än gör så har någon annan redan gjort det. Vad jag än drömmer om så dömmer någon annan om detsamma. Jag är inte unik, jag inser det nu. Det G Å R inte att vara U N I K. Fattar ni hur jag tänker? Vart jag mig i världen vänder så gör jag sådant som andra redan gjort. Visst, just min upplevelse har inte hänt ännu, och det är ju för mig själv jag lever mitt eget liv. Men so what? När vi har den tydliga mållinjen döden framför oss ser jag inte poängen i att försöka. Det tar ju slut och jag blir en i mängden. 


​Jag har fått en läskig uppenbarelse som verkligen beskriver mitt liv just nu: "jag lever inte livet, jag är endast en åskådare av livet". Förstår ni? Jag ser och är fullt medveten om livets härliga möjligheter, överraskningar, svängar, ups and downs osvosvosvosovo.... MEN jag känner mig inte taggad på att ta mig an någonting. Jag ser inte spänningen i det. Innan stävade jag efter ett fartfyllt liv med fler vänner!! fler resor!! fler upplevelser!! Men nu kan jag inte se poängen. Det känns som att jag står utanför ett fönster och tittar in i ett hus där livet äger rum. Där inne sker det krig och misär samtidigt som det sker kärlek och under. Folk dör och folk föds. Folk drömmer, reser, pluggar, misslyckas, gråter, skrattar, skadar sig, reser sig och har huvudet fullt utav liv. Det finns inget annat, man gör för att man lever och man lever för att man gör. Men jag som lever för att jag är MEDVETEN om att jag lever? Jag gör inte saker bara för att, jag gör saker för att jag vet att jag dör annars. Blir olycklig. Jag jobbar för pengar, har parter för närhet, sparar för att inte bli fattig, umgås med kompisar för att få status. Jag har ett syfte för allt och det ROLIGA i att leva har för mig försvunnit. Jag hatar att vara en åskådare. Jag vill fan vara med. Jag vill för fan leva. 



Likes

Comments

Detta är inte alls lika emo som det låter. Jag älskar mitt liv och människorna i det. Men jag bad faktiskt inte om att födas. Varför är jag skyldig att rätta mig till samhället vi lever i? Om jag nu börjar följa alla normer, lär mig att anpassa mig efter alla andra och leva i samspel så som man ”ska”, vad händer då när samhället förändras? Ska jag likt andra konservativa grupper i samhället börja protestera? ”nehej, kom inte här och stör mig i min fridfulla livsstil! Jag har anpassat mig precis som jag ska så nu behöver jag inte ändra mig mera”. Finns det dock möjlighet till att leva helt efter egen vilja? Helt utan påverkan av andra? Jag tror nog inte det, men jag önskar att det var möjligt att handplocka bland allt som livet erbjuder och göra min egna livsväg. Jag måste dock följa vissa regler, exempelvis jobba för att få pengar då pengar är nycklar till livets buffé av möjligheter. Jag vill inte nöja mig med äggröra och bacon, jag vill ha ostbrickan! Ostron! Rysk kaviar!!! - Skämt åt sido. Jag är fast i att leva så som samhället vill att jag ska leva. Annars kan jag inte få det samhället har lärt mig att jag vill ha. Skumt som fan.

Likes

Comments

Idag finns otroligt många vägar att gå i livet och det skrämmer mig. När jag gick vårterminen på gymnasiet längtade jag till studenten så att det gjorde ont inom mig. Tänk att slippa deadlines i 9 olika ämnen samtidigt. Tänk att slippa betygsskala F-A. Tänk att ha tagit studenten och äntligen kunna börja leva på riktigt. Men vad är att leva på rikligt?


Jag längtade så mycket efter känslan av att vara klar och slippa alla ovanstående ”tänk att”, utan att förstå vad jag egentligen längtade till. Här står jag mer än ett år efter min sista inlämning och har större inre oro än någonsin förr. Vad händer nu? En kompis gifte sig, en annan skaffade barn, en annan flyttade utomlands, ett dussin började studera på olika orter runt om i Sverige och några andra likt mig själv började arbeta. Innebär arbeta att man ”sparar pengar”? Vad sparar jag till då? En lägenhet? En resa? Studier utomlands? Volontärarbete? Aupair? Äventyrsresa? Backpacke?


Stackars mig som har ekonomi och vänner som gör det ens möjligt för mig att ha oro över dessa saker. Sjukt ändå. Dock kan man inte utgå från någon annan punkt än den man befinner sig på. Jag kan inte dela samma sorg som någon ekonomiskt lidande person gör, eller en svältande heller för den delen. Jag har mat så det räcker och blir över och jag har pengar som räcker till ett sparkonto, även efter räkningar, bensin, fika, kläder osv. Det som gnager min själ är nog ändå det faktum att det inte finns ett facit längre. Ett bevis på att ”grattis, du har gjort rätt!”. Att kämpa efter ett stipendium trots att jag inte är en begåvad elev som har lätt att lära sig gjorde ändå att jag visste vad som skulle uppnås och fick mig att nå dit jag ville. NU DÅ? Usch så larviga saker, men när man har alla sina fysiska behov försedda så ska komplexa och abstrakta behovs uppfyllas, vilka inte finns facit till. Helvete.

Likes

Comments

Allt som redan skett är lika verkligt som det som ska komma att ske. Det är förbestämt att vi alla ska dö och vår dödsdag är lika verklig som alla tidigare skeenden i hela världshistorien.

Likes

Comments