Header
View tracker

Hej. Alltså, detta kommer väl rätt plötsligt men jag harkänt det så jävla länge nu och det typ värker inom mig. Jag vet att jag ärkonstig, jobbig. Du verkar inte vilja ha med mig att göra. Ändå har jag gjortdet jag sa att jag inte skulle – gått och blivit dödsförälskad. Det suger. Detsuger för att det känns verkligen som att jag bara är en plåga för dig, trotsatt vi knappt pratar, ses. Det suger för att du säkert inte ens TÄNKT på desakerna jag varit så ledsen över. Det suger för att du gillar ju någon, och honär inte jag. Hon är inte jag. Fan, haha, jag är så löjligt avundsjuk. Det är jumitt fel om jag kärar ner mig i någon jag knappt känner. Men jag hade så gärnavelat veta alls, hela du utstrålar något jag inte kan beskriva, nåt jag aldrigstött på. Tror det är den där rena, ärliga mänskligheten, du känns så…verklig. Förlåt.Jag har byggt upp en bild av något som kanske inte är, men även om det inte ärvad jag tror så vill jag ha det. Jag vill ha dig. Så mycket, vill veta allahemligheter, vara så nära. Det är så att det gör ont. Och inte på det brasättet, bara ont. Som att man inväntar döden typ, om man nu skulle kunna dö avkänslor.   Jag önskar jag var allt du ville ha. För duhar typ format min lista på allt jag vill ha efter hur du är. Det är inte ensvärt att försöka om man inte har den glimten i ögat som du har

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

fy fan vad jag är vek. kan inte ta någonting. är så otroligt rädd att jag gått över en gräns nu eller att du helt plötsligt bestämt dig för att jag var nog fan inte något att ha ändå. För du beter dig så. Trodde verkligen att jag hade rätt om dig, att de va de andra som varnade som hade fel. verkar typ inte så nu. du kändes rätt. du ÄR antagligen rätt, vi är rätt. så jävla synd att jag inte lär få någon mer chans att bevisa det bara. trött på att få ta detta, nu låter jag dig gå och om du vill ha mig: jag är här för fan, kom och ta mig.

Likes

Comments

View tracker

Något som stör mig otroligt är folk i min ålder och äldre som fortfarande tycker det är värt att starta bråk över småsaker. Alltså for real. Idag har jag fått reda på att en tjej försökt starta drama runt mig bara för att hon inte gillar mig. Anledningen till det? Att hon vet att jag inte gillar henne men beter mig ändå som folk och är TREVLIG. Detta gör mig tydligen falsk. (dessutom "tror jag för mycket om mig själv" - yes tack säg det till hon med sämst självkänsla i världen som bara försöker överleva varje dag lol) 

Men på riktigt. Sen när blev "snäll" synonymt med "falsk"? Det är ju inte så att jag tänker bete mig som att jag är 12 och ignorera någon bara för att jag inte tycker om hen? Trodde att vi hade växt ifrån det. Tydligen inte.

Likes

Comments

Från min dagbok 24/10-15

​jag är tom. Lixom ihålig. Vad fan hände med allt mitt hopp? Var det ok att bara ge sig av sådär? Jag vågar inte ens drömma för långt. Allt gör ont. "nu kan du få mig så lätt" accepterar all kärlek, ge mig den snälla!!! Jag vill helst inte ens existera just nu. Alla är så glada och fina och har någon och så kommer jag där med alla mina jävla mentala problem och tycker synd om mig själv. Nästan lite sorgligt. hur fan ska man kunna snacka om "det goda i livet" när man inte ens är säker på att det finns något??? Jag är så ensam, mer än jag förtjänar. ingen vet om hur jag mår. varför vet ingen? varför får jag aldrig tillfälle att berätta, få lite tröst? Det är så jävla hemskt. Vill inte mer. Snälla. snälla. är så desperat efter nån som bryr sig. snälla

"jag vill inte va mig själv, åh. 

jag gör allting vad som helst för att bli någon annan"

ta bort mig

Likes

Comments

Från min dagbok 18/8-15

​Vad vet jag om mig själv? Jag är 17. Ungefär. Jag gillar att låtsas som att jag är äldre än jag är. Varför vet jag inte riktigt, har väl något med att göra att jag inte riktigt identifierar mig med mina jämnåriga, är på något annat plan känslomässigt. hahahahha visst va. Klarar inte av att vara ensam men knappt heller att vara med folk. Är väl min add som spökar där (kanske åldersgrejen med?). Allt är så jävla jobbigt egentligen. Vissa dagar är det svårt att ens ta sig ur sängen, men så kanske det är för alla. Jag vet inte. Hanterar saker genom att skriva eller lyssna på musik. Helst båda, som jag gör nu (spotify: pink floyd - comfortably numb). Just nu är jag nog inne i någon slags personlig kris, och fast jag till stor del skärmat av mig från det så mår jag jävligt dåligt. det hela började väl med att idiotfan dumpade mig för att ha en ny tjej veckan efter. en tjej han hatade för en månad sedan! det var vi i över ett år! herregud

trots att alla är på min sida är det ändå en fet jävla smäll på självförtroendet. lite jobbigt att erkänna, men sedan det har jag sökt bekräftelse på alla håll och kanter. Verkligen greppat tag i minsta lilla uppmärksamhet jag fått. Hamnat i massa kluriga situationer. är så trött på att ständigt söka efter någon som tillfälligt ska vara något stöd, fylla något hål. hade behövt något stadigt. Behöver nån som behöver mig

Likes

Comments

Från min dagbok 20/8-15

​Idag spelade jag fotboll och tro det eller ej - det var skitkul!! dock inte lika intressant som att jag umgicks med J...han tänkte egentligen inte komma hit till (skolan) men ångrade sig sen. Och jag har seriöst aldrig flörtat så hårt med någon. Men han fattar ingenting?! hur kan jag ens vara mer uppenbar om att jag vill ha honom?!?!? Vi ska campa i helgen antagligen...om jag inte får ligga (eller ens en kyss!) så dör jag nog.

(23.54 samma kväll)

otroligt osäker på om mina känslor är äkta eller om jag bara projicerar min rädsla för att bli ensam på honom. men något som är säkert är att jag vill detta otroligt mycket. Nästan så det gör ont. Vill vara så nära

Likes

Comments

Från min dagbok 17/8-15

​letar efter ord som beskriver mina känslor för dig, men jag vet inte. Känner mig tom men påväg att bli uppfylld av något skrämmande och främmande. Det är samma känsla som alltid när jag blir kär, men denna gången kan jag inte riskera att falla huvudstupa utan skydd. kan inte.

så deppig ikväll. Många anledningar i guess, men den främsta är väl att skolan början imorgon och sedan det här med J. Känns så jävla hopplöst alltihop. Ska alltid gå och kära ner mig i de som är för omöjliga. Vill inte ens ha ett förhållande, bara nån FWB-grej, men det kommer han säkert inte fatta. är så trött på detta eviga jävla mellanland mellan vänskap och något mer. Det är så tydligt att det är en annan sorts spänning i luften mellan mig och honom än de andra. och om han inte själv märker det när alla andra gör det så vet jag inte vad problemet är. Det är så jävla uppenbart. Men det kanske bara är jag som inbillar mig? för att mitt hjärta slår lite snabbare så antar jag att hans gör det med? det är iallafall skönt att mina vänner vet hur jag känner denna gången. 

Likes

Comments

​Detta är en hemlis (men eftersom denna blogg ska fungera som en dagbok för mig är väl typ allt hemligheter). Jag har gått och kärat ner mig. HJÄLP!

Okej, nu drog jag kanske lite förhastade slutsatser, för kär är jag inte, men jag har träffat någon. Ja, på riktigt. Och det inte ens bara som jag själv inbillar mig att det är något, utan vi ska faktiskt SES imorgon!! HUR SPÄNNANDE!? Måste lugna ner mig. Ok. Ok. Andas. Men ja, han kommer hit. Till mitt hus. Mitt rum! Det var så sjukt längesedan jag träffade någon kille jag var intresserad av på det sättet, faktiskt har det inte hänt sedan min första (och enda...) pojkvän, allt annat har varit sånt där småtjafs som det aldrig blev något av. Och så nu, wow. 

Så himla konstigt, det som typ chockar mig mest är att denna personen är helt oväntad att jag skulle börja snacka med, alltså på riktigt om någon hade sagt för ett år sedan att jag kommer att ligga (en massa!) med denna killen hade jag asgarvat för han är så jävla out of my league. Alltså på riktigt. Och om någon sa att jag till och med skulle börja gilla honom..nä asså det hade varit HELT omöjligt att tänka.  AAAAAAH!!! vill skrika och skratta och kanske lägga mig ner och gråta en skvätt av frustration. Vet inte vad jag ska ta mig till, haha. Vi får se imon. Nu ska jag sitta och tänka över alla möjliga saker som kan gå fel när vi träffas och kanske inte sova alls. 


Puss.

Likes

Comments

​Tja! Som mitt andra inlägg här hade jag tänkt prata om något väldigt seriöst, som jag inte anser får tillräckligt mycket uppmärksamhet längre...Ätstörningar. Eller, inte nödvändigtvis en störning, men dessa ångestkänslor och problem som mat ger så, så många. Vill inte ens tänka på hur många av mina vänner som går runt med samma typ av känslor som jag gör. Och det är väl det som är problemet. Som tjej så ANTAS du nästan ha en viss problematik med detta, något som gör att få (som jag)  vågar prata om det då man är rädd att inte tas på allvar. Men jag tänker göra det nu, this is my story. Och inte fan är den över.

Till att börja med så vill jag säga att jag inte är "tjock"alls, ligger definitivt inom det man anser vara normsmalt. Ändå har jag sedan jag var liten, alltså nu pratar jag kanske 9-10 år gammal tyckt att jag inte riktigt var lika smal som alla andra, inte riktigt lika "fin". Jag har inte så jättemycket minnen ifrån den åldern, men ett av de som finns är bara en tanke; "jag har för stora lår för att använda shorts". 10 år gammal. Ingen aning vart detta kom ifrån, ingen har någonsin kommenterat mitt utseende (inte min storlek iallafall) och det var så långt ifrån sanningen att det inte fanns. Men på den vägen var det.

När jag var 13-14 och gick i 8an började jag räkna kalorier. Söka bilder på internet. Leta motivation för att sluta äta. Bar ett hårband runt armen som jag smällde till varje gång jag tänkte på mat. Ingen har någonsin kommenterat detta beteende som fortsatte i över ett år, den sjuka banan som jag bara gled längre och längre in i. Varför? För jag blev aldrig så smal. Jag åt inte i skolan, inte hemma, knappt någonsin men den enda gången folk reagerar är när man faktiskt blir sjukligt smal. Och då har det redan pågått för länge. Under denna tiden låg jag på ungefär 500 kalorier om dagen, vilket är ungefär en fjärdedel av vad jag borde ha ätit. Eftersom kroppen ställde in sig på svältläge gick jag upp i vikt så fort det blev lite mer mat än vanligt, vilket ledde till att jag bara åt mindre och mindre och mindre... Jag vet inte riktigt hur, men på något sätt kom jag ur detta av mig själv, det var någon semester då jag åt som vanligt och sen bara fortsatte det så. Skitbra, men man ska inte tro att det där tänket inte sitter kvar.

Sedan jag slutade med denna extrembantningen för, ja, 4 år sedan har det gått i omgångar. Jag HAR inget friskt förhållningssätt till mat. Jag kan inte äta något utan att tänka på kaloriinnehållet. Detta har gjort att i vissa perioder äter jag jättemycket "för det är ändå inte lönt att tänka på vad jag äter, det blir ändå mycket" och i vissa svälter jag praktiskt taget mig själv. Hela tiden är jag fylld av självhatet och det lär bli svårt att få bort det. Just nu...ja, just nu är det en svacka. Jag har nyss börjat med mediciner som drar ner min aptit något otroligt, vilket triggade igång min problematik. Igen. ​Precis som titeln antyder kom jag att tänka på att skriva detta inlägget sittande hulkande framför toalettstolen efter en ångestattack när jag hade ätit en skål pasta. Det var det mesta jag hade ätit på en vecka. Det enda jag ätit idag. Och ärligt, den där vikten du förlorar? Den är så inte värd det. 

Det är inte hälsosamt att ägna så mycket tid som jag och många andra gör med att tänka på mat. Verkligen inte. Detta är lite av en bön till er att se efter er själva och era vänners matvanor, uppmana varandra till en bra syn på mat. Ät så du blir mätt, ät gott och ät nyttigt. Ät onyttigt när du känner för det. Ta bara hand om ditt psyke, hur du mår är så mycket viktigare än hur du ser ut. 


Ber om ursäkt över hur rörigt detta var, jag är rätt upprörd. Puss.

Likes

Comments