Sitter på tåget hem från jobb och behöver verkligen gråta, precis som en annan behöver äta, eller kissa. Har ett sånt stort behov av det just nu men tror inte att det kommer att gå, nästan som att jag glömt hur man gör. Känner mig mest tom, och undrar om det är värt att finnas kvar något längre än såhär.

Likes

Comments

Alla glada mediciner, alla märken alla glas, det är en fin dag idag. Men det är höst, och det är kallt. Snart börjar allting om på nytt igen, och jag hoppas verkligen att jag gör det samma. Är onekligen nere igen, och denna gången är det högst olägligt. Har 99 problem, depression shouldn't be one, men här är jag med snart 50% frånvaro från skolan. År 3, och jag lovade mig själv att jag skulle ge allt. Det är ju nu jag läser det jag faktiskt vill, det jag har samlat förkunskaper i två år för att kunna hantera, men för tillfället hanterar jag inte ens att ta hand om mig själv. Jag ser mig själv förfalla, igen, och jag kan inte bestämma mig för om det är sorgligt eller vackert. Det var nog därför som jag kände för att starta en blogg. Det är ett nog ett undermedvetet call for help. Jag känner mig så otroligt otillräcklig, oförstådd och ensam, även fast jag vet om att jag har en fina människor (och katter) runtomkring mig. På något sätt vill jag bara få skriva av mig, oberoende av huruvida detta förblir privat eller en öppen logg för allmänheten att göra intrång i min hjärna. Det får tiden utvisa.

Likes

Comments