View tracker

Det var en gång en hel telefon efter några månader så var den inte hel längre... Den tillhörde alla andra spruckna telefoner...

​Som tur var är de ingen jätte stor spricka än iallafall men vem vet, de kan bli mer men jag hoppas på att hitta ett skärmskydd till den. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej igen!

Jag lever faktiskt och det har hänt en hel del sedan jag verkligen skrev men jag har väl inte riktigt haft tid, lust eller ork att faktiskt skriva men nu ni, nu för kanske femtioelfte gången så tänkte jag börja blogga lite då och då eller snarare när jag har tid.. om det nu finns någon tid över för sådant men de hoppas jag och jag hoppas att ni är intresserade av att läsa.

Ni kanske minns mig som bilden till vänster men jag har klippt mig och färgat håret så wiipppps så har jag ändrat frisyr.

Lite bilder från senaste tiden. Mer inlägg kommer inom kort!

Ses!

Likes

Comments

View tracker

En onsdag, en för många helt vanlig onsdag. Dock inte för mig och min familj, särskilt inte för min mamma. Den började som vanligt men avslutades enormt sorgligt. Jag hade helt vanlig lektion i skolan, telefonen ringde. Jag såg att det var mamma så jag gick ut och svarade. Mamma berättade hur illa det var med mormor, hon var jätte sjuk och de var inget mer de skulle göra. Mamma satt redan hos mormor så jag bestämde mig för att åka med första bästa tåg hem. Mamma och jag satt hos mormor resten av eftermiddagen och kvällen kom, vi såg hur dåligt hon mådde, men hon kände att både mamma och jag var hos henne, hon höll stenhårt i händerna på oss, hon vägrade släppa taget. In i det sista kämpade hon. Onsdagen den 2 oktober 2013. Det kändes som att få ett stenhårt slag i ansiktet.

Mormor somnade in, tårarna bara rann, allt blev precis tomt inom mig, gick runt i hennes lilla mysiga 2:a och grät, kunde liksom inte fatta att det hände. Att de hände NU alltså, hon ville inte, hon hade så himla mycket kvar att leva för. Nattpersonalen kom efter att vi ringde på dem. Jag kan denna kväll ha mött de två största idioterna i mitt liv, nattpersonalen utan känslor eller medlidande. De gick och drogskämt och skrattade medan vi stod där och väntade på att få gå in och ta farväl av denna älskade människa. Denna natt blev lång, mamma och jag kom hem ca. 1:30 men de blev allt ingen sömn denna natt, tårarna forsade och tankarna snurrade.Mormor fanns inte längre i världen, den tanken var så himla långt bort. Dagen därpå gick jag till skolan, enda anledningen att jag gick till skolan denna dag var att vi skulle ha någon matematikgenomgång inför ett prov. Satt på tåget intill Jönköping och skolan och jag kunde inte ens prata den morgonen, tårarna var så himla nära. Gick av tåget och jag hann max 5 m innan jag bröt ihop,tårarna forsade och jag visste inte vad jag skulle ta mig till, Mikaela var där och höll om mig. Tanken som for var mest "vafan åkte jag in för, skiter totalt i matten" men jag gick ändå vidare in till skolan tillslut. Smärtan var olidligt hemsk och där satt jag på historia lektionen och såg på krig, jag trodde jag skulle behöva springa ut vilken sekund som helst men jag höll mig.Hade jag någon koncentration denna dag? Nepp, jag kunde likaväl stannat hemma,mina känslor och tankar låg på helt annat ställe, att sitta på den där matematikgenomgången var som att sitta i en cell, jag vet inte ens vad hon sa på hela den lektionen, allt var totalt borta. Jag gick hem och var ledig resten av veckan. 5 månader senare kallade kuratorn in mig för ett samtal då de har de som en rutin efter en sådan händelse, jo tack det var ju bra men kanske en aning sent, inte hade jag någon nytta av de nu, de var ju nu känslorna började lägga sig någorlunda och var hanterbara? Ska allt dras upp igen då, kände mest att NEJ inte nu, hade kanske vart bra att göra kanske andra veckan då de var mest aktuellt, men de första veckorna var de ingen som tog upp de. De funderade bara på varför jag hade så dåligt minne, vilket jag inte hade utan bara hade tankarna på annat håll.

De har nu redan gått 3 år och jag kommer ihåg in i detalj allt som om det hände igår, kan inte släppa de, så otroligt hemskt. Mamma och jag var nog de som led mest på grund av att vi även såg hela händelsen, vi var där och såg hur dåligt hon mådde, hon vägrade släppa taget om oss. "de går inte göra något, vi kan inte ge henne någon medicin för hon får inte i sig dom"- sa doktorn/sjuksköterskan. Så när slutade sjukhus och annat med dropp, sprutor och andra sätt? Fanns så mycket kvar som dom inte gjorde, de som gör så jävla ont är att de inte ens försökte, bara för att det är en gammal människa ska man skippa alla regler och allt och bara låta dem tyna bort? Är de riktigt, ska inte alla få en chans i livet även om de är gamla? Bilden kommer upp hela tiden nu, bilden när hon ligger i sängen de sista timmarna och mår så jävla dåligt,de var enormt plågsamt att se, man kunde inte göra något heller, kändes som att vara fastbunden och se på avstånd en som förlorar livet mer och mer. Skulle mer än allt vilja spola tillbaka tiden och se om man kunde gjort något annorlunda.

De här är min berättelse sedd från mitt perspektiv. Läkare som inte visste vad de gjorde och personal som tyvärr hade tappat all respekt.. De är till och med nu snart 3 år senare lika svårt att ta sig igenom denna mardröm och än idag läser man andra fall där läkare har gjort totala fel och personen har omkommit, är de så svårt att vara läkare och att göra sitt jobb verkligen? Samt människor som visade sig på sin allra sämsta sida, varför? Fortfarande är många frågor obesvarade och fortfarande fattar varken mamma eller jag varför inget gjordes, varför fick hon inte medicin varför sköttes allt så dåligt från början?

Likes

Comments

Lite bilder från dagens matmarknad i Jönköping. Mat från alla håll och kanter och som står uppe till söndag denna veckan. 

Likes

Comments

En ny vecka är här och i veckan väntar allt mellan himmel och jord. Matmarknad, jobb och annat smått och gott.

Likes

Comments