Som jag lovade i mitt föregående inlägg så kommer här ett inlägg som handlar om de komplikationer jag stött på efter kejsarsnittet 2013. I början märkte jag inga större förändringar från tiden före och efter graviditeten och kejsarsnittet. Jag skulle tro att kroppen hade fullt sjå att läka och jag hade fullt sjå att leva i bebisbubblan.

Efter ca ett halvår började jag märka av att vissa saker följde ett mönster. Mina tömningar av tarmarna var inte ALLS som förut. Vissa dagar kunde jag få sån tarmvredsliknande känsla att jag på riktigt trodde att livet skulle sluta då, om inte annat så önskade man sig nästan det bara för att slippa ha så förbaskat ont. Tack och lov gick smärtorna över efter 1-2 dagar och det hände 1-2 ggr i månaden. Idag händer det tack och lov lite mer periodiskt men gör lika förbaskat ont. Jag har inte gjort någon medicinsk utredning av detta eftersom det kommer för sällan, men jag misstänker att det är en mix av att organen har lite andra platser idag och att ärrvävnad eller något annat tar emot en viss punkt i tarmsystemet. Det i sig gör att jag får så ont när det passerar denna punkten.

Ärret, är i sig inget fel på, det läkte sjukt snyggt redan från början och ser idag väldigt fint ut. Att magen däremot har fått ett helt annat utseende är en sak som är säker. Jag har fått en bilring över ärret som nog kan tränas snyggare än vad den är idagsläget men jag skulle tippa på att magen aldrig kommer att se "helt plan ut" där. Huden ovanför Snippan har blivit mer ihoptryckt och gör att hela Snippan ser ut som en såkallad "bullfitta" och detta tillsammans har gjort det betydligt mycket svårare att köpa kläder idag.

Men dessa "komplikationer" är trots allt bagateller jämfört med den sista (om jag inte glömt något förstås). För i december 2015 så började min kropp sitt nya liv.

Jag och sambon hade gemensamt kommit fram till att vi ville skaffa ett syskon, en nummer två. Sagt och gjort, jag tog ut spiralen i oktober 2015 och redan i november var jag gravid! Ka-ching! Vi kände oss så redo, lyckliga och så taggade! På Lucia på förskolan hade vi bjudit med min pappa och vi hade så mysig dag.. Tills kvällen kom och jag började små blöda och vilka diarréer! Försökte inbilla mig att jag ätit för mycket saffransbullar, men jag hade en dålig feeling inom mig.

Dagen därpå hade jag fortfarande små blödningar och ringde in till min bm för att höra om hon trodde det var ett missfall på g. Hon sa att medtanke på mängderna så kunde det antingen vara ett missfall på g eller så var det bara små blödningarna man kan få som gravid. Hon bad mig ta nytt grav.test efter en vecka och kontakta vården om jag fick buksmärtor. Dagarna gick med små sparsamma röda blödningar men ingen större smärta annat än lite "mensvärk" hela dagarna. Jag försökte hålla modet uppe. Men så en kväll vände allt! Diarréerna kom igång igen och jag började få riktigt "tarmvredskänsla", inga större blödningar då heller. Men jag fick ondare och ondare i magen och sprang mellan toan och sängen och jag kved. Min sambo bad mig ringa in men jag var helt bombis på att det här är ett missfall. Hur ska dom kunna hjälpa mig?!

Lite typiskt mig att inte belasta vården. Hur som, smärtorna blev bara intensivare och intensivare, jag svettades som en gris, kände mig "stressad" och mitt i alltihopa fick jag svårt att få luft. Min sambo fick panik och skrek att han skulle ringa 112. Jag försökte lugna honom och ringde 1177 istället, 11 minuters kö. Vilket skämt! Det kändes som att min luft skulle vara slut innan dess. Så för första gången i mitt liv, så ringde jag 112, som skickade en ambulans. Innan dom hunnit komma så hade kroppen lugnat ner sig en hel del och jag började känna mig fånig som ringt in. Jag satt på toaletten och kved tills dom kom. Då fick jag hoppa in i ambulansen och göra en massa tester. Och det som bekymrade dom var att mitt undertryck sköt i höjden (övertrycket var aningen högt också men inte oroväckande). Så dom ringde in och eftersom jag själv beskrivit det som att det kändes bättre så misstänkte dom ett missfall och undrade om jag kunde åka in själv om det urartade igen.

Och jag är inte den som åker in i onödan, så jag tog värktabletter och försökte sova lite. I 1,5 vecka fortsatte dessa symptom med blödningar,magont och diarréer från och till,i en vecka sjukskrev jag mig själv från jobbet. Fortfarande fullt inställd på att detta var ett missfall. Pratade med alla jag kände som haft missfall,men ingen hade mått så pissigt. Jag tänkte inte mer på det, "typiskt min kropp att reagera på värsta sättet".

Månaderna efter var dock allt annat än roliga. Hade huvudvärk från kl 14 på dagarna och hela natten. Kände mig "bakis" i huvudet varje morgon till kl 14 då "migränliknande" huvudvärken tog över. Jag var ingen vidare sambo eller mamma under denna tid. Låg mest och vilade efter jobbet. Och efter 3 månader sökte jag hjälp på vårdcentralen. "det är spänningshuvudvärk du har, du stressar för mycket". Försökte förklara att jag inte alls känt mig stressad varken på jobbet eller hemma och att jag hade en konstig känsla av att det hängde ihop med "missfallet i december", det avfärdade hon och rekommenderade att ta Alvedon INNAN jag fick huvudvärk. Men jag är så emot piller så jag följde inte rekommendationen, hur skulle kroppen må av att äta värktabletter varje dag?!

4 månader efter missfallet kom en köttfärsliknande smågodis klump ur mig (ursäkta beskrivningen) och VIPS! Huvudvärken var borta! Förmodligen rester sedan missfallet tänkte jag.

Månaden efter blev jag äntligen gravid igen! 6 veckor senare kom blödningarna igen. Denna gång utan varken diarré eller magvärk. Oj vilket lindrigt missfall tänkte jag. Vi lyckades bli gravid två ggr till och alla slutade i missfall vid vecka 6, utan magsmärta, huvudvärk eller magvärk. Lindrigt kroppsligt men så tråkigt psykiskt. Det tär att få missfall på missfall och nu först förstår jag alla som har det svårt att få barn. Fy bubblan! Att varje gång man får ett plus på stickan.. Bara gå och vänta på blödningarna. Så tragisk känsla! Så blev det för oss, vi vågade aldrig få upp hoppet.

Under denna tid startades en utredning pga barnlöshet eftersom det gått nästan ett år och vi genomgått fyra missfall vid samma period. Inga fel hittades. I oktober 2016 blev jag gravid igen, i sluttampen på utredning. Så istället för ett kontrastultraljud så blev det ett vanligt ultraljud. Jag var i ca vecka sju. Inget foster hittades, inga blödningar. Inget! Besvikelsen var återigen ett faktum. Jag ville tro att det var som dom sa "du kanske blivit befruktade senare än vad du tror och därför syns inget". Men jag hade återigen denna skumma känslan i kroppen att något är fel och jag var helt övertygad om att det var min kropp som busade,inte sambons. Jag for iaf hem och meddelade min sambo besvikelsen och en uppföljning skulle göras veckan därpå. Jag fick även lämna hcg prov.

Dagen efter gick jag till jobbet som vanligt, fastnade i jobbet som vanligt och gick och köpte en väldigt sen lunch tillsammans med en kollega. På väg dit hade jag en märkligt smärtsam känsla på höger sida vid äggstocken men jag avfärdade det och fortsatte gå. På hemvägen blev det värre och medan jag åt började det göra så ont att jag fick sitta kupade och äta. Tänkte att det säkert var för att jag skjutit upp lunchen och var lite för hungrig. Jag hann äta upp och gå tillbaka och jobba i ca 40 min sen tvärvände det. Sprang på toan i hopp om att jag var nödig, men inget kom. Gick tillbaka för att jobba, det gjorde så jävla ont, så jag gick tillbaka till toan. Så höll jag på i 10 min. Tillslut gav jag upp och tjurade och försökte lösa problemet med att höja skrivbordet. Nej det hjälper inte. Ligga på stolen. Aj aj aj, nej satan vad ont. Sitta utan att sitta på hela rumpan, aj som fan! Jag hade världens magvärk men samtidigt kändes det som att jag var så jävla skitnödig!! Vad fan var det nu då?! Messade sambon att jag mådde skit. Hann inte ens svara honom innan jag började få andnöd, öppnade fönstret, gud jag svimmar. Stängde fönstret, öppnade fönstret. La mig på en stol, yrade lite, ställde mig upp och hängde ut huvudet genom fönstret. Jag behöver luft! Kroppen gick in i panikläge och jag gav upp, ringde 1177. 15 minuters kö. Men vad sjutton! Ringde 112 som efter en lång tids dividerande konstaterade att jag skulle åka in. Gick likblek in till en kollega och bad han skjutsa in mig. Väl inne på akuten stod jag i 30 min på halvhuk av smärta och kved. Visste inte vad jag skulle göra för att det skulle sluta göra ont. Pensionärerna i samma rum såg helt förstörda ut. Tillslut fick jag komma in (min sambo hade vid detta laget hunnit få panik eftersom jag inte hört av mig på över en timma), medan jag väntade på hjälp i en sal så hann han köra och hämta dottern, skjutsa henne till farmorn och farfarn och köra de 4 milen till sjukhuset. 5 timmar och ett ultraljud senare konstaterade man att jag hade blod i buken (vilket tydligen var konstigt att dom inte sett dagen) och gynläkaren sa åt mig att stanna över natten för att hon misstänkte utomkveds.

Blev hemskt dåligt bemött på avdelningen, jag citerar sköterskan som skulle hjälpa mig. "jag fattar inte ens vad du gör här?! Vad gör du här?" "jaha men ett utomkveds kan man ju inte bara gissa sig till,hon är ingen vettig läkaren den där" fick lite gamla rester från middagen eftersom kl redan var 21. Sedan svor hon och gormade så fort hon såg mig. Kände mig så övergiven och jag ville verkligen bara hem. Jag var nog inte så sjuk ändå!

Morgonen efter vände det jag hade inte speciellt ont eller så hade jag vant mig vid smärtan, ett nytt ultraljud skulle iaf göras och när jag klädde av mig insåg jag att jag luktade hemskt konstigt. Påpekade det för läkaren och hon påbörjade ultraljudet. Hon hann inte mer än föra in staven innan jag ville gå under av smärta. Hon stannade och sa "det här ser inte ut som jag beskrev för dig nyss, det här måste opereras nu! Det är blod överallt! Och du har rätt, det luktar inte bra." mim värld vändes upp och ner och jag som sällan gråter framför andra människor började storböla. Hon tröstade mig och sa att allt skulle gå bra. Men själv var jag på nåt vis glad över att dom äntligen hittat nåt fel och att jag inte inbillat mig alltihopa.

Dom styrde in mig i duschen och sköterskan jag haft kvällen innan var tillbaka med en helt annan attityd. Nu minsann gick det bra att vara trevlig! Nu var jag ju en patient, inte någon hypokondriker som mutat läkaren om att få stanna, eller vad hon nu trodde! Sedan fick jag vänta halva dagen på operation pga en hel rad med akutfall. Min sambo hann till och med ringa och söka efter mig innan jag vaknat upp igen.

Kl 9 morgonen efter skulle jag få besked om hur allt gått.. Det blev en lång natt och en lång morgon. Kl 14 hade läkaren fortfarande inte kommit till mig. Lyckades tillslut halta och jaga ikapp honom. "kan jag snälla få åka hem?" "har inte du fått hjälp än?" så han satte sig in i min journal och pratade med mig. Han förklarade att jag hade haft ett utomkvedshavandeskap och att det mest troligt berodde på att ärrvävnaden efter kejsarsnittet vuxit ihop med äggledaren, den var helt enkelt för skadad. Så min högra äggledare är idag bortopererad. Han misstänkte även att missfallen berott på äggledaren och trodde inte vi skulle ha några problem att bli gravid igen, dock med 60 % chans istället för 100. Och med en ökad risk att få utomkveds igen.

Märklig känsla att gå från gravid till att inte vara gravid och helt plötsligt med en äggledare mindre. Men samtidigt så glad att man äntligen hittat ett fel och förhoppningsvis åtgärdat det!

Det var en lång historia men helt klart den värsta komplikationer efter kejsarsnittet. Och infon angående utomkveds är verkligen under ALL kritik. Inte en enda gång när jag pratat med min bm, 1177, vårdcentralen eller 112 så har någon misstänkt det, någon utav gångerna. Google är bra men det hjälpte inte mig att konstatera det. Så förhoppningsvis hjälper denna info någon annan där ute.

Idag är jag helt övertygad om att jag haft 2 utomkveds, ett i dec 2015 som kroppen tillslut lyckades ta hand om själv och ett i nov 2016 som innebar operation. Detta eftersom symptomen var identiska, inte alls lika lindriga som vid missfallen. Så snälla ni, får ni andnöd, kraftigt magont, kroppen känns stressad/upp i varv, svettig, huvudvärk, yrsel, diarré eller bara en känsla av att vara bajsnödig efter att ni haft mindre blödningar i flera dagar som gravid, ta dom symptomen på allvar, stå på er redan innan det blir akut och sök hjälp!

Med dagens facit, önskar jag att jag åkt in redan i dec 2015, då hade vi kanske sluppit genomgå alla missfall och fått hjälp tidigare. För att gå i sån ovisshet om vad felet är när man har en känsla som säger att något är fel, det är fan inte kul och inget man önskar att någon ska behöva genomgå om man inte behöver det. Så en erfarenhet rikare har jag fått men tyvärr en äggledare bortopererad och en hel rad med känslor har jag fått gå igenom.

Nu hoppas vi bara att dom 60 % är med oss och att vi äntligen kan få vår efterlängtade nummer två! Det sista som lämnar människan är hoppet sägs det. Jag försöker leva på det :)

Ta hand om er!

/ Cupere


Likes

Comments

Det pratas allt mer om kejsarsnitt i dagens samhälle och väldigt mycket om vaginala förlossningsskador. Något man däremot sällan hör talas om är skador efter kejsarsnitt. Det är ett av ämnena jag tänkt ta upp med denna blogg eftersom jag själv knappt fick några konkreta svar av läkarna och fick googla flera gånger om för att hitta några svar. Men jag måste börja med att förklara för er där ute att jag inte kommer att ta upp statistik eller liknande i detta inlägg utan det jag skriver här är helt och hållet mina egna och bekantas erfarenheter och därmed inte betyder att det ÄR så eller alltid BLIR så som jag nämnt. Jag vill helt enkelt dela med mig utav mina erfarenheter för att förhoppningsvis kunna hjälpa någon där ute som precis som jag haft svårt att få eller hitta svar.

För det första så ska jag börja med att vara ärlig, dom sista veckorna innan förlossningen så fick jag lite kalla fötter inför vad som skulle hända (som så många andra där ute). Jag hann flera gånger tänka "har jag valt rätt som vill föda vaginalt?" "det vore ju ändå lite skönt att ha ett planerat datum för förlossningen" "tänk om jag går sönder i sinne" "man kanske skulle ha frågat om man kan få snitt ändå". Fast egentligen visste jag ju redan vad jag ville. "nej jag vill föda vaginalt" "jag kommer att klara mig med bara lustgas" "egentligen vill jag inte veta datum och vänta nu jag skulle aldrig kunna bli snittad, jag är ju faktiskt lite rädd för operationer" "äsch det är så många som föder vaginalt, jag tänker inte gå sönder allt för mycket". Ja jag hade bestämt mig, jag skulle föda vaginalt. Som ni sett i mitt tidigare inlägg, så blir det inte riktigt som man tänkt sig ibland. Min (helt bedårande) barnmorska hade tyvärr missat att vår dotter låg i säte och därför fick jag aldrig prova vändningsförsök och därför upptäcktes inte sätesbjudningen förrän jag ville krysta. Så kan det gå och jag är inte bitter över det idag, jag har ju en fullt frisk liten flicka här hemma, så jag är idag bara tacksam över att allt gick bra tillslut!

Men tiden efter ett kejsarsnitt fick jag lära mig, är helt olika mellan olika länder och olika landsting. När läkaren kom in för att prata med mig på BB så sa han egentligen inte så mycket. Han förklarade såklart hur dom gjort, hur det gått, att stygnen tar kroppen upp själv, man ska undvika tunga lyft en viss tid och det behövs egentligen ingen uppföljning annat än att någon kan kolla på ärret/såret om man känner sig osäker på hur det ser ut annars tar man bara bort tejpen själv efter en viss tid. Han förklarade även att det idag inte är så många som fortfarande är utbildade i hur man förlöser en sätesbjudning vaginalt eftersom statistiken (både i Sverige och i andra länder) visar att kejsarsnitt är säkrast för både mamman och bebisen just vid sätesbjudning och därför väljer man i den mån det går, helst att göra kejsarsnitt i dessa fall. Sagt och gjort. Mer info än så var det inte. Han var jätte trevlig och jätte duktig, all credit till honom för det. Men hur kan en bukoperation egentligen inte behöva följas upp? Jag är ingen träningsguru men någon enkel form av träningstips för att magmusklerna ska hitta tillbaka vore väl inte helt fel? Komplikationer, finns det några? Det finns nog ännu mer grejor som man kan ta upp men dom har jag nog tyvärr hunnit glömma på dessa tre år. Jag är förvisso inte den som kräver svar och var kanske lite för mycket uppe i den mysiga bebisbubblan för att komma på alla frågor som man borde ställa, så lite får man kanske skylla sig själv också men lite mer kött på benen hade ju inte skadat.

Bland dom första frågorna jag fick av bekanta som just fött vaginalt efter snittet, var just "vad säger du, är det ingen uppföljning?!".. Nej inte i vårt landsting iallafall. Men vid vaginalt ultraljud får man en uppföljning. Jag är inte den som springer till läkaren "i onödan" om ni förstår hur jag menar, men jag måste ändå erkänna att jag kände mig lite utelämnad. Jag ska alltså bara lita på att allt gått rätt till?

Sen kom det lite övriga frågor och åsikter från bekanta: "gud det måste ha varit skönt att bli snittad, jag tror jag ska välja det nästa gång, då vet man ju datum och slipper spricka och bli igångsatt", "jag valde snitt på alla mina tre barn och jag ångrar mig inte, jag hade som på känn att det skulle bli så för dig också" "hur stort blir ärret och var sitter det" osv.

Jag skulle ljuga för er om jag sa att det inte är en "skönare" förlossning med kejsarsnitt. Det är förvisso en definitionsfråga men det är klart att det är så, man slipper ju känna den smärtan som är vid en förlossning och vid alla möjliga tänkbara grejor man kan behöva ta till, som exempelvis sugklockor och igångsättning. Är det planerat så får man ett datum, ett datum som ev partner kan vara hemma från jobbet, ett datum som gör att man vet när väskan ska vara packad, man vet när man ska ha ätit osv. MEN det finns ju nackdelar också, som tyvärr oftast glöms bort (i allafall i mina kretsar).

Först och främst, man ska helst inte bära tungt dom första veckorna efteråt för att inte skada sig själv (jag ska erkänna att jag hade väldigt svårt att inse det och min sambo skällde på mig FLERA gånger om!)

Magen och magmusklerna ser oftast inte ut och känns inte som dom en gång gjort (vill ni ha bra träningstips så rekommenderar jag Olga Rönnbergs böcker eller www.mammafitness.se)

Det är kostsamt för landstinget

Man får ett ärr, som kan bli fint, som kan bli fult

Det är en bukoperation, det måste man förstå, det är inget lättvindigt alternativ man bara väljer, det tycker jag ska vara väl genomtänkt först och då behöver man veta riskerna och ev komplikationer

Amningen kan komma igång direkt (om man tänkt sig det) men det kan även bli svårare att få det att fungera av sig själv. Tack och lov är personalen oftast väldigt kunniga!

Man kan vara ganska begränsad den första tiden och kanske inte kan röra sig lika enkelt som tidigare

Man kan tappa känseln kring ärret eller någonstans på buken

Ja listan kan nog göras hur lång som helst beroende på hur långt man ska gå och vilka detaljer man vill gå in på men det jag vill komma fram till egentligen är att det finns komplikationer! Som vid alla operationer så kan saker och ting gå fel. Det kan vara pga den mänskliga faktorn, något görs fel eller något glöms bort, ärrvävnaden i buken kan växa fel eller växa fast i något annat organ, man kan få tarmproblem, inkontinensproblem, ja som sagt, listan kan säkert göras lång. Men det jag önskar och hela mitt syfte med detta inlägg är att ni som kanske funderar på att göra ett kejsarsnitt, låt det inte vara ett lättvindigt alternativ, väg för-och nackdelarna noggrant och se till att få bra svar innan och efteråt. Det är ändå ett beslut som ni ska leva med resten av era liv.. Och till er som tror att ni har komplikationer efter ett kejsarsnitt, var inte rädd för att gå till någon kunnig och be om hjälp.

Och nej, man är inte en sämre kvinna eller mamma för att man gjort kejsarsnitt istället för en vaginal förlossning. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag faktiskt inte tror att ALLA kvinnor kan föda barn vaginalt, ibland vill naturen något annat och det är inget som man ska behöva känna skam för. (vet tyvärr en hel del människor som känt sig "sämre" av denna anledning). Gör inte det.

Mer om mina personliga upplevelser angående komplikationer efter kejsarsnitt kan ni läsa om i kommande inlägg.

Godnatt! 🌟


Likes

Comments

Det är väl inte mer passande än att börja berätta om vår resa att bli gravid. Jag och min sambo hade dejtat mindre än ett år när min sambo mitt i natten föreslog "vi skaffar barn!". Jag som älskar barn och alltid drömt om barn hade väl aldrig kunnat tänka mig att jag skulle få kalla fötter när han föreslog det! Men det fick jag! när den första chocken lagt sig så kom ett stort leende fram på mina läppar. Äntligen hade jag hittat en karl med samma mål i livet!

Vi hade ingen stress och lät det förbli en lycklig tanke i flera månader. Nästan ett år senare så föreslog jag att jag skulle sluta med p-piller "man vet ju aldrig, det kan ju dröja upp till ett år innan det blir nåt ändå". Sagt och gjort så slutade jag med p-piller.. Och veckorna, dagarna, ja till och med månaderna gick men mensen kom som ett brev på posten varje gång. Suck, hur lång tid skulle det ta?! Tänk om vi inte kunde få barn? Och självklart hann släktingar, vänner och kollegor fråga flera gånger "om det inte var dags snart?!".. Om dom ändå bara visste.

Vi hade dock bestämt oss redan från början att "det blir när det blir" och hoppade över allt med ägglossningstester och tips för att bli gravida. Även om det självklart var lockande flera gånger så räckte det gott och väl med stressen över att bara få ett plus på grav.testen.

Tillslut, när vi nästan gett upp hoppet så kom ett plus på stickan! Vi kunde inte tro att det var sant! Äntligen! Tiden efter det kan ni alla tänka er, man var trött, spydde som en gris, mådde illa, var hungrig konstant, sprang hos barnmorskan om vartannat och månaderna flög fram! Helt plötsligt började det närma sig, den 24 december, BF. Jag var dock så himla inställd på att hålla ut tills efter 31 december, för bebisens skull. Och jag var nog en av få som faktiskt kände mig väldigt nöjd med att gå runt och vara gravid, trots att jag gått upp nästan 30 kg och magen allt jämt var "i vägen" 😂

Så när min svärfar smsade mitt i natten den 21 december och sa "kör lugnt om ni ska åka in inatt, det är glashalt ute!" så skrattade jag till och sa till min sambo som spelade tv-spel "vi ska ju inte åka in än, vilken himla tur". Och sen fortsatte jag busa med den sparkade bebisen i magen och fortsatte förklara (som jag gjort hela sista månaden!): "lilla vän, du ska inte komma ut genom magen" ❤

Det blev en väldigt sen natt den natten, klockan 2 kände jag att nu är det kanske dags att sova ändå. Jag sa godnatt till min sambo och lade mig. Kl 4 vaknade jag och var så himla kissnödig! "herregud, jag kissar snart på mig". Jag försökte skynda mig upp men hann inte mer än ställa mig upp innan det började droppa. "men gud, jag kissar verkligen på mig!".. Jag hukade mig och försökte springa till toaletten. Men det bara fortsatte droppa. När jag väl satte mig på toan så kom det inget kiss. Sen kände jag.. "jämarns vad bajsnödig jag är!" jag pressade och pressade men nä inget bajs! Vad är det för fel på mig hann jag tänka, yrvaken som jag var, och ställde mig upp för att gå i säng igen. Då rann det "kiss" igen! "nämen det var då själva tusan att man inte ens kan hålla tätt. Jag satte mig på toan igen och kände mig bajsnödig igen.. Och igen.. Och igen! Vänta nu, det kanske är värkar?!

Mobilen med appen som räknar värkarna låg såklart kvar i sovrummet. Så jag sprang med dripp droppandet och hämtade en ful stor handduk med logga som jag fått från jobbet och pulade in mellan knäna. Sen hämtade jag telefonen och satte mig på toan igen. Det var ju inte lönt att väcka min sambo tänkte jag, han hade ju nyss lagt sig och är så svårväckt som det är ändå. Så där satt jag och klockade i en timma," 3 minuter mellan värkarna, jaja". Eller vänta nu, vad stod det egentligen på det där papperet jag fått av barnmorskan?

Jag och min stora handduk hasade oss fram till papperet. "vid 3 minuter mellan värkarna ska man åka in"..vänta nu, åka in?! Jag är inte redo?! Jag måste ha räknat fel, vattnet hade ju just gått!

Jag gick för att väcka min svårväckt sambo.. Försökte flera gånger lite lugnt tills han tillslut började vakna till.. "älskling, vattnet har gått".. Från ingenstans hoppade han upp "vad säger du?! Vad är klockan!?". vid sex när värkarna börjat göra allt mer ont så ringde jag in och förklarade att vattnet gått och att det var 3 min mellan värkarna, fick till svar: "jaha, du är omföderska?".. "Nä det är mitt första barn". Hon lät helt chockad men förklarade att när jag tyckte det kändes för jobbigt att klara av värkarbetet så var jag välkommen in. Kl halv åtta orkade jag inte mer och vi begav oss iväg mot förlossningen. Såklart på årets halkigaste dag, den 22 december 2013. Fick lugna min sambo flera gånger "kör inte så fort, vi kommer fram i tid ändå".

Timmarna gick, minuterna gick och värkarna fortsatte vara på var tredje minut. Men ingenting hände. Jo jag kräktes upp den lilla saften och chokladbiten som dom lyckats få i mig. Timmarna fortsatte gå och vid sju på kvällen hade värkarna ändrats till var femte minut,"åh vad skönt med någon minut extra i vila!". Men timmarna fortsatte gå och vid nio bestämde dom sig för att sätta igång mig eftersom det på morgonen var bajs (bebisbajs) i fostervattnet.

Om jag ändå vetat vad det skulle innebära.. Ännu fler timmar med ÄNNU MER värkar, vid elva (efter 19 timmar med täta värkar och endast 2 timmars sömn på över ett dygn) så kände jag att nu jävlar orkar jag inget mer. Min sambo hade vi det laget försökt lura mig x antal ggr att "värken var på väg ner" fast jag bara stampade på 100/100, då bad jag för första gången om att han skulle ringa på klockan. "Jag vill ha lustgas nu!"

Det första jag sa var "snälla säg att jag kan föda nu, jag måste få föda nu!" och hon kikade efter.. "Lisa, jag måste få be en kollega känna också". Jag hann inte ens fundera på vad hon sagt, hade fullt sjå att försöka andas och drog i mig lustgas efter lustgas. IIn kom en kollega och nånstans mitt i allt hör jag att dom säger "ja det är en rumpa vi känner". Oh my god! Dom rullade in en ultraljudsmaskin, som såklart inte fungerade.. Och innan dom hann hitta en ny, minuterna kändes som evigheter. Vi fick iaf bekräftat att bebisen låg i säte. Sen gick allt väldigt fort, jag fick bricanyl för att lugna värkarna (det fungerade skit) och jag låg och kved medan min sambo fick byta om inför akut kejsarsnitt.

Dom matade med bricanyl och lustgas eftersom jag fortfarande var "way up high" av värkarna och självklart lyckades dom inte sätta bedövningen. Jag fick prova ligga ner, det gick inte, sitta upp, nej det gick inte. Tillslut efter att ha försökt sitta upp i flera minuter i alla fall (samtidigt som det kändes som att en vattenmelon ville komma ut) så fick jag lov att väsa fram "jag kan inte sitta längre det gör för ont".

Barnmorskan började bli stressad och flera i rummet började argumentera. jag kände mig som om jag var i en bubbla, en ond bubbla, det gjorde så himla ont. Barnmorskan höll koll på barnets hjärtljud och blev allt mer stressad, barnet var väldigt stressat! Så tillslut gav dom upp och kallade in en ny person för att sätta in bedövningen. VIPS! jag hann inte ens tänka efter, så hade kvinnan med rysk brytning (det är ungefär det jag minns) lyckats! Efter det kändes allt frid och fröjd! Smärtan var long gone och jag kunde äntligen andas igen! Min sambo var dock aningen mer förstörd.

Allt hade ju varit så kaos och ingen av oss hade nog riktigt förstått vad som hände. Strax efter kl ett på natten, dagen före julafton, den 23 december så hörde jag barnskrik och allt kändes helt plötsligt värt varenda sekund med värkar! Hon var äntligen här, vår lilla tjej! Och, nog hade hon rätt alltid, hon skulle visst komma ut genom magen 😂


Likes

Comments