Hemma

Titt som tätt hörs det. Åsikter som lyfts, dömande kommentarer i all välmening. Igår hade jag, som vanligt, P1 på i bakgrunden när jag gick runt hemma och donade. Lyssnade med ett halvt öra till Ring P1, ett program som jag mest ser som en transportsträcka mellan P1-morgon och Kropp & själ, Plånboken eller vad det än må vara. En förmodat äldre herre hade utanför programmets ordinarie sändingstider ringt in och spelat in ett meddelande vars essens bestod av den så populära åsikten att människor, särskilt unga, idag spenderar för stor del av sin dag med näsorna i telefonen. Lägg ner , se dig omkring, umgås! Prata med en främling, kanske får du en vän för livet!

Det känns som att de här åsikterna i grunden gror ur okunskap. Och det kan jag förstå, det är svårt att greppa allt det fantastiska som sker online om man står utanför och kikar in. Ja, det är såklart också en grogrund för hat och annat giftigt, men i mångt och mycket är sociala medier ett positivt inslag i människors liv. Utan sociala medier hade mitt faktiska sociala liv varit oerhört torftigt. Genom twitter, facebook och instagram har jag mött fanastiska människor som berikar mitt liv. Senast idag kom icke mindre än sex underbara härliga människor med sina bebisar hit för att äta brunch, människor som jag alla mött online för att jag någon gång suttit för stor del av dagen med näsan i telefonen. Min man träffade jag via twitter, många vänner likaså. På instagram har jag ett härligt gäng som fick barn samtidigt som mig, och som var en tröst och ett stöd när jag saknade ett skyddsnät av vänner omkring mig de första skälvande stegen av föräldraskapet. Genom en facebook-grupp har mitt liv blivit så rikt på vänner att jag själv knappt kan tro att det finns så många härliga människor som vill umgås med lilla mig!

Så, kära Åke eller Bengt eller vad du nu hette - innan du dömer oss som genom sociala medier berikar våra liv och fyller dem med vänskap, vishet, stöd och kärlek fast det inte syns på utsidan: plocka upp en telefon, se dig omkring, gå med i en facebook-grupp med likasinnade! Jag lovar, om du är öppen för det kan du möta vänner för livet!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Småbarnsliv

Jag ska vara ärlig. Det är både enklare och svårare att vara tvåbarnsförälder än vad jag hade väntat mig. Såhär ett par månader in har tvåbarnschocken lagt sig och det går oftast enkelt att ha båda barnen själv. Är vi båda föräldrar hemma kan vi dela barnen emellan oss, men även ensam går det bra. Storasyster kan oftast bli riktad till en aktivitet när lillebror behöver fullt fokus. Vissa stunder, vissa dagar, är förstås som de är. Dagar när energin och tålamodet krymper exponentiellt under dagen och inte ens kaffe hjälper, då gråter vi i takt allihopa. Kryper ner framför en film, släpper alla måsten och bara är. Alla behöver sådana dagar - stora som små. Det är okej.

Samma dag som vi kom hem från BB och hämtade storasyster på förskolan fick vi oss en riktig, första tvåbarnschock. Ni vet ur det är: allt är nytt, ovant och ömt. Livet är upp coh ner och hormonerna i kroppen likaså. Helt plötsligt hade vi dubbelt så många barn att rå om, varav en var ett litet knyte som var svårt att kommunicera med. Familjens nyaste medlem, då tre dygn gammal, kräktes över sin pappas skjorta så han var tvungen att byta den. Så fort jag fick August i min famn bajsade han ner sina kläder och vi fick byta blöja. Mitt i blöjbytet, när han förstås var fly förbannad, kissade han plötsligt över hela sig, mig och storasyster som satt bredvid och kräkhulkade av äckel. Under hela bajs- och kissinfernot läckte jag förstås bröstmjölk och svettades som en gris av ansträngningen att torka, trösta, nappa, byta och samtidigt i panik skrika efter hjälp medan Robin irrade runt efter rena kläder till sig och bebis. Hej tvåbarnschock!

För er som befinner er mitt i tvåbarnschocken, eller fruktar en stundande sådan: det går över. Och i ärlighetens namn? Det är apjobbigt, men jag tycker inte det är värre än den generella "vi har fått ett barn"-chocken som de flesta nog känner av, kanske oavsett vilket barn i ordningen? Det går över, och det är så värt det. Det vackraste jag har gett mina barn är varandra.



Likes

Comments

Lokföraryrket, Småbarnsliv, Resa

Det plingar till i telefonen. Jag är på jobbet men har "disponibel tid" i Lund vilket innebär att jag är fri att göra vad jag vill de femtio minuterna mellan ankomst och avgång. Nu är det bara 50 dagar kvar!

Jag kollar klockan. Såhär dags kommer jag och barnen med väska och barnvagn att vara på väg till Kastrups flygplats i Köpenhamn för att på eftermiddagen flyga till Phuket. Tänk vad ljuvligt!

Idag är fjärde arbetsdagen på raken för mig och för den som jobbar som vanliga döda kan det tyckas larvigt att gnälla över trötthet då men dels är jag ovan vid att jobba såhär mycket, dels tär det att börjar tidigt om morgnarna och jobbar 9-10 timmar. Turligt nog har jag ett luftigt pass idag med många tillfällen att sträcka på benen, och så har jag nedräkningen i huvudet. 50 dagar. Det går fort! Innan dess har jag en Spadag i oktober inbokat och en weekend i Stockholm i November att se fram emot. Denna höst alltså!

I veckan som kommer ska vi fixa pass till August och ringa vaccinationsmottagningen för rådgivning och tidsbokning. Jag har sedan länge alla mina sprutor, Lovisa har fick två av tre twinrix-sprutor innan vår resa förra året och behöver därför den sista. Den lille plutten behöver nog en hel drös, men jag har dålig koll på vilka.

50 dagar! Tanken svindlar! I huvudet snurrar en preliminär packlista redan. 50 dagar. Sen, äntligen, åker vi.

Likes

Comments

Feminism, Småbarnsliv

Jag läste någonstans, jag minns inte var, att småbarnsmamma är den vanligaste patienten när det kommer till utmattningssyndrom och att gå in i den berömda väggen. Om det är sant eller ej, det låter jag vara osagt, men det är värt att fundera lite över. Det låter i mina öron ganska sannolikt, åtminstone när jag kollar runt på sociala medier och bland de vänner och bekanta som har barn.

Inte nog med alla förväntingar och krav på gravida, efter förlossningen växlarvi upp ett steg ytterligare. Visst vill du det bästa för ditt barn? Tänk på att köpa säkraste bilbarnstolen, bästa vagnen, kvalitetskläder. Nytt nytt nytt. Fast är det inte bättre att köpa begagnat, för miljö och plånbok? Du måste aktivera dig, gå ut! Men glöm inte att njuta! Och sv! Sov när barnet sover. Ja, det förstås, du kan ju inte låta hemmet förfalla, hur skulle det se ut? Tänk på barnet, inte ska väl hen behöva växa upp i kaos? Hemlagad mat ska det vara förstås, ekologisk och närodlad. Kalasen ska vara hämtade ur inredningstidningar och gud förbjude den som steker upp några fiskpinnar och serverar med SOCKERBOMB, förlåt, jag menar ketchup. Och du har väl ändå börjat träna? Äta rätt? Det är viktigt att få tillbaka kroppen efter en graviditet. Vara en god förebild!

Additionsstress, har ni hört det begreppet förrut? Det konstanta jämförandet med andra människor och att ständigt begära det bästa av sig själv på så många plan gör att summan av kardemumman blir helt ohållbara förväntningar. VI stressar om än det ena, än det andra. Varför? Jag tror att sociala medier har en stor del i detta. Vi tar del av små inblickar i varandras liv och drar stora slutsatser av det. Om hon kan, så borde väl jag kunna. Och det är när vi dessutom börjar gå in och dömma eller rent av skamma andra mammor utifrån dessa ögonblicksbilder som det blir riktigt giftigt. När kvinor i skyddet av sina skärmar går till attack mot andra kvinnor enkom baserat på vad vi kan utläsa från en bild, en text, ett inlägg på nätet, då är det en attack mot hela kvinnorörelsen. Det är ett svek mot alla kvinnor. Vi är våra egna värsta motståndare och vi måste sluta skamma varandra för sådant som i allra högst grad är privata angelägenheter.

Och vi måste lära oss att sänka ribban. Att inte förvänta mer av oss själva än vi gör av andra, att inte jämföra jämt och ständigt och att nöja oss ibland. Det är ingen lätt sak, jag jobbar på det varje dag och ibland faller jag på målsnöret. Med åren har jag blivit bättre och bättre på att särskilja var som är rimligt att förvänta av mig själv och vad som är orimligt. Om jag kunde, skulle jag säga detta mig själv när jag var nybliven förstagångsmamma:

1. Du behöver inte "få tillbaka" din kropp, du har inte förlorat den. Den kanske ser lite annorlunda ut nu, men den skapat ett barn. Inget i livet är detsamma som det var förut, det är okej att inte heller kroppen är det.

2. Ta genvägar! Fuska! Gör det enkelt för dig själv! Livet som förälder är utmaning nog utan att ta onödiga omvägar.

3. Sociala medier visar ALDRIG hela bilden, varken av ditt eller någon annans liv. Ha det i åtanke.

4. Lita på din magkänsla, du vill det bästa för ditt barn och gör så gott du kan.

5. Lär dig att bemästra konsten att lyssna selektivt, a shitload of "tips i all välmening" kommer riktas åt ditt håll. Ibland, ganska ofta, gör man bäst i att ducka helt.

6. Ibland blir man socialt dränerad av att umgås med barn och orkar inte ens tänka tanken att ta sig utanför ytterdörren, andra dagar står man inte ut med att vara hemma själv med ungen. Båda delar är okej. Det är utmattande och ibland frustrerande att ha barn, och det är okej att inte älska varje sekund av det

7. Folk kommer att säga till dig att njuta, du avgör själv vad som är njutningsbart.

8. Som mamma kan du inte göra rätt, någon kommer alltid ha åsikter. I ditt liv har du tolkningsföreträde, alltid.

9. Skamma aldrig någonsin en annan mamma. Är du geniunt orolig? Erbjud hjälp. Är du förbannad eller arg över något du inte själv tycker om eller anser är rätt? Applicera "kan du inte säga något snällt kan du vara tyst" och scrolla vidare.

10. Gör vad du själv vill. Och gör det som är roligt ibland i stället för vad du måste. I somras när vi skulle ha dop för August gorde jag en lång lista på saker vi skulle göra hemma, sedan rev jag den och vi åkte till Legoland i tre dagar i stället. Vem bryr sig om det är rensat i rabattera eller ligger en dammtuss i ett hörn? Det är ett av mina bästa beslut i livet, för det var betydligt roligare på Legoland än det hade varit att storstäda hemma.

Vi måste hålla varandra om ryggen. Stötta, peppa och påminna om vad som är viktigt: överlevnad. Att vara mamma är svårt nog utan att vi klankar ner på varandra!

Likes

Comments

Jag vet inte riktigt vad det är med den här veckan. Kanske är det sömnbrist, kanske hormoner. Kanske är det avsaknad av egentid, eller den ständiga provokationen av en treåring som i varje givet tillfälle bråkar och testar gränser. Mitt humör är på botten och mitt behov av att rymma hemifrån är på topp.

Igår rymde jag till en vän på landet, i måndags promenerade jag den 15 km långa vägen till öppna förskolan för att jag inte stod ut med att vänta hemma tills den öppnade. Idag rymmer jag in till stan, med partiledardebatt i hörlurar och barnet i barnvagn. Jag tänker äta frukost på konditori, läsa tidning och gå på utställning på Dunkers kulturhus. Hjärnan min trenger stimulans. Tackar alla högre makter för att jag ska jobba imorgon.

Det är fantastiskt att vara mamma, mamma, mamma. Det är det verkligen, men ibland behöver jag vara bara Josefin också. Jag är fortfarande jag.

Likes

Comments

Dags att börja skriva packlista? Okej, kanske inte riktigt! Men ett parasoll till barnvagnen och ett uv-tält som ska med hittade hem till oss igår. Och nog kan jag inte riktigt låta bli att planera lite, vad ska vi ha som handbagage? Hur löser jag smidigast flygresan?

Elva timmar flyg ensam med två barn, det kräver lite planering för att det ska gå så smidigt som bara möjligt. Herregud vad härligt det ska bli dock! Solen, värmen, havet! God mat och poomhäng. Som vi längtar, dottern och jag. Vi pratar om det varje dag!

Likes

Comments

Småbarnsliv

Jag ville verkligen amma den här gången. Jag ville, och vill ännu, det så mycket att hjärtat nästan spricker. Precis som med mitt första barn drabbades jag denna gång av d-mer, eller dysforisk utdrivningsreflex. Kort sagt starka obehagskänslor med inslag av panik, överväldigande ångest och ibland suicida tankar, som triggas av utdrivningsreflexen när man ammar. Det talas så oerhört lite om detta i Sverige, att det var först flera år efter mitt första misslyckade amningsförsök som jag kom i kontakt med begreppet. Dysforisk utdrivningsreflex. Det låter så oerhört kliniskt och byråkratiskt.

Jag ville verkligen amma. Och till en början gick det så bra, vi var i symbios August & jag. Jag var lycklig, han åt ivrigt. I takt med att han växte, växte dock också obehagskänslorna. När han var fem veckor gammal mådde jag så dåligt av att amma att jag var tvungen att sluta tvärt. Vid varje amningstillfälle grät jag mig fördärvad, hela världen snurrade och hjärtat slog så fort att jag var övertygad om att jag skulle dö. Jag kunde inte andas. Kvävdes. Det gick inte mer, fast jag så gärna ville.

Jag är väl medveten om att ersättning idag är ett fullgott substitut, att närheten och anknytningen inte på något sätt är helt beroende av amning utan kan uppnås lika bra genom gos under flaskmatning och att det är okej att flaskmata vare sig det är pumpad brötmjölk eller ersättning i den. Jag vet det, jag är påläst. Att välja flaska, det är varje kvinnas rätt om hon vill det. Skillnaden mellan att välja, och att inte ha något val är dock markant. Det är en ständigt närvarande sorg för mig att jag, trots att jag vill, inte kan amma detta barn. Ett öppet sår.

Mina kontakter på BVC har bara varit stöttande och August följer kurvan exemplariskt. Och det finns fördelar, tveklöst. Det är skönt att kunna dela, det finns en trygghet i att veta att pappa eller mormor eller vem det månde vara alltid kan fixa mat om jag inte är närvarande. Men jag har inte valt, och det faktum att jag ständigt får frågor om huruvida jag ammar eller inte skaver i mig. Det är bara min angelägenhet, det är mellan mig och mitt barn. Jag brukar ta tillfället i akt och informera om d-mer eftersom kunskapsbristen är så påtaglig, men det gör likväl ont i mig. Jag vill ju så gärna, men jag kan inte.

Vi fick fem veckor, det är fantastiskt. Jättebra. Jag önskar att det hade kunnat vara fem månader, eller tio, eller femton. Jag känner alltid ett sting av avundsjuka när mina vänner ammar sina barn. Jag ville ju så gärna. Det är och måste få vara en sorgeprocess. Jag kommer över det, någon dag. Till dess måste jag sörja den avbrutna amingen.

Likes

Comments

Hemma, Småbarnsliv

...en långdusch ENSAM känns som en heldag på spa! Tände till och med ett ljus och lyxade till det med att raka benen. Vilken obeskrivlig lyx!

Ångan från diskmaskinen träffade mitt ansiktet efter duschen så jag fick mig en liten ansiktsbehandling också. Guldkant på vardagen!

Likes

Comments

Småbarnsliv

Idag var vi på fyramånaderskontroll med August vilket innebär väga och mäta. Och även om det förstås inte spelar någon roll, så är det så kul att jämföra med storasyster. Det är fascinerande hur olika barn är och hur olika de växer! Lillebror vägde ett halvt kilo mindre när han föddes, men är nu vid fyra månader i princip lika stor som storasyster var vid sex månader: 6,7 kg & 65 cm lång!

Fyra månader innebär också att det är dags för provsmakning - om man vill. Och egentligen vill jag inte, jag vet inte riktigt varför men jag är betydligt harigare med lillebror än med storasyster. Kanske för att jag inte vill att han ska bli stor lika fort? Det är ju tyvärr oundvikligt i alla fall och eftersom han fortfarande kräks enorma mängder i tid och otid har vi i halv desperation redan börjat ge lite gröt med förhoppning om att kräkandet åtminstone ska mindska. Och det gör det också! Gröten stannar än så länge kvar, och den lille provsmakar'n är överlycklig för naturell havregröt är tydligen the bee's knees. Aldrig har jag sett någon så exalterad över lite gröt! Idag fick vi klartecken från BVC att testa att byta en måltid ersättning mot gröt också, men ikväll var han för trött för det så det får bli morgondagens projekt i stället.

På BVC fick vi en liten frågestund och föreläsning om att introducera fast föda, vilket faktiskt gjorde mig lite taggad på att göra lite egna puréer nu i början. Lovisa åt mycket barnmat på burk som liten, men det känns trevligare för både plånbok och mijö att göra egen i den mån intresse och tid finns. En annan förälder på BVC tipsade om doddle bags vilket verkar vara ett smart sätt att förvara barnmaten på! Har ni gjort egen barnmat?

Likes

Comments

Mat

Ibland är snabblagat det absolut bästa! Stekt ost- & baconkorv med hemlagat rotmos, kokt broccoli och picklad rödlök är precis så snabbt och enkelt som det måste vara när hunger tryter i småbarnsfamiljen. Stek korven, tina fryst broccoli i micron och koka samtidigt potatis, palsternacka och morötter i små bitar. När rotfrukterna är mjuka mixar man dem med stavmixer, tillsätter en klick smör och kryddar efter smak med salt och peppar. Tada! Mat, riktigt god sådan dessutom, på under 10 minuter.

Den picklade rödlöken är verkligen pricken över i:et och görs bäst dagen innan. Skär 2 rödlökar i skivor och koka upp 1 dl vatten, 1 dl socker och 1/2 dl ättika i en kastrull. Häll allt i en glasburk och låt svalna i kylskåpet. Lika gott till rotmoset som hamburgare eller på skinkmackan till frukost!

Likes

Comments