Hemma, Småbarnsliv

Jag har en närmast larvigt instagramvänlig dag idag, ganska långt från verkligheten. Barnen samarbetar för ovanlighetens skull och jag har hunnit promenera, handla på ikea, äta färdigt samtliga måltider utan att bli avbruten OCH kunnat dricka kaffe medan det fortfarande var varmt. Som en liten minivaction, spa-dag på hemmaplan för en lagomstressad småbarnmorsa!

Vi stannade på lekplatsen på väg hem från föris och nu sover A på trädäcket medan L målar dinosaurier med vattenfärg. Jag kan lyssna på Vetenskapsradion historia och småstäda i lugn och ro. What is this sorcery? Är detta lugnet före stormen?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hemma, Småbarnsliv

Såhär ser det i skrivande stund ut hemma hos oss. Min lilla människa sitter bredvid mig i sin bumbostol och gurgel-snackar i medan jag skriver. Storasyster på föris. Tända ljus inomhus och lite höstsol tittar in, löven på det stora trädet utanför börjar skifta mot gulare nyanser. Rosor på matsalsbordet och liljor på soffbordet, en liten elefantöra-stickling på köksbänken. P1 på radion i bakgrunden. Som jag trivs när det är städat hemma, när jag har tända ljus och blommor på bordet.

Det är alltid en kamp att hålla det städat hemma med en treåring som mer än gärna leker både här och var men lyckan när var sak är på sin plats är total. Synd bara att det aldrig varar...

Likes

Comments

Småbarnsliv

Hon driver mig verkligen till vansinne ibland. Så mycket känslor, så många utbrott. Tårar, skrik och ilska. Treårstrotsen är mer intensiv än någon annan fas hittils men den banala tanken att det kanske är så att föräldraskapet blir svårare i takt med att vi blir bättre föräldrar ger lite tröst. Det är evolutionärt genomtänkt att de små trotsungarna är precis lika underfundigt roliga, kärleksfulla och nyfikna som de är krävande. Det är en ständig balansgång mellan fullkomlig frustration och fullständig fascination. Och vips, när man minst anar det, kommer barnet hem från förskolan och har gjort livets första huvudfotingar. Ni kan tro att jag nästan sprack av stolthet!

Likes

Comments

Lokföraryrket

Det finns något som vi aldrig kommer undan, vi lokförare. En underliggande medvetenhet om ratt vi statistiskt sett någon gång kommer att drabbas. Faktum är att vi statistiskt sett kommer att drabbas mer än en gång, i snitt råkar en lokförare nämligen ut för 2,5 personpåkörningar under en karriär. Olyckor och självmord.

I fredags stod en man tätt intill spåret när jag lämnade Trelleborg. På landet, där åkern sträcker sig så långt ögat når, där inga vägar finns inom räckhåll. Där står han plötsligt. I dagljus. Bara någon meter från rälsen, med keps nerdragen framför ögon. Röd tröja. Ryggsäck. Jag hinner tänka att nu hoppar han. Jag blundar, men smällen uteblir. I sidospegeln kan jag se att han står kvar. Ingen kandidat, bara en idiot. Chocken gör att händerna skakar okontrollerat resten av dagen, jag blir tagen ur tjänst och omhändertagen av en kamratstödjare.

Var inte en idiot. Spårspring eller obehöriga i spår som det ofta kallas orsakar otaliga förseningar varje vecka men framför allt skrämmer det livet ur oss som inte har en chans att stanna om ni kommer i vägen. Gena aldrig över spåret. Spring aldrig under bommarna. Ge fan i järnvägsspåren. Lova mig detta!

Ps. Mår du dåligt? Det finns hjälp att få. Ring 90101 eller chatta anonymt på https://mind.se/sjalvmordslinjen/

Likes

Comments

Lokföraryrket, Småbarnsliv

Idag tar min man över föräldraledigheten och min arbetsvecka börjar. Eftersom jag har kvällspass denna vecka innebär det en hel del tid att umgås ändå. Idag hann vi med både ärenden, promenad och småshoppning till unge herr Croneld samt frukostdejt på konditori innan mitt pass börjar 15.19. Först ut, Helsingborg-Ystad. Hörs sen!

Ps. Ni kan tro att denna barnvagnsnörd blev nöjd när hon hittade en overall på Åhlens som matchar syskonvagnens suffletter! Tänk så fin lillebror kommer att vara i höst 👌

Likes

Comments

Feminism, Kroppspositivism

Så länge jag kan minnas har jag har ett komplext förållande till mat. Det har varit tröst, bestraffning, belöning. Att äta har varit förknippat med självhat, skam och skuldbeläggande. Likaså har träning varit något jag ägnat mig åt, inte för att det är roligt, utan för att bestraffa mig själv för ätandet. Herregud vad jag har skadat mig själv genom åren. Mitt förhållande till mat och träning och inte minst min egen kropp har varit så destruktiv och giftig att jag ibland undrar hur jag tog mig någorlunda helskinnat ur den. Det här blir långt, men det är viktigt, så bear with me on this one.

Jag kan ärligt talat tacka mina barn för att jag har fått en mer hälsosam inställning till mat, träning och kroppen. När jag blev gravid för första gången för snart fyra år sedan blev det ett rejält wake up call. Plötsligt påverkade mina mat- och träningsbeslut någon annan, på ett oerhört skrämmande och direkt sätt. Jag kunde varken hetsträna eller svälta mig själv, så som jag gjort i otaliga omgångar förut som straff för att jag i samma veva ätit fel, för mycket, för ofta. Att i nästan ett år behöva avstå från detta skadliga beteende skapade distans som gjorde det möjligt för mig att inse hur sjukt beteende det var. På samma sätt blev graviditeten en sort detox från självhatet. Jag åt det jag ville, utan att skämmas, och det gör jag än idag. Mat är glädje, njutning och energi - aldrig något negativt. I vår hem äter man alltid hur mycket eller lite man vill, utan pikar om portionsstorlekar. Jag lärde mig också så oändligt mycket om min kropps förmåga, och det har gett mig en oerhörd respekt för kroppen. Jag är stark och kapabel. Jag kan skapa och föda fram liv. Främst av allt var det insikten att mina barn i hög grad kommer att ärva mitt förhållningssätt, enligt devisen monkey see monkey do, som skrämde mig till förändring. Barn gör som bekant inte som vi säger, utan som vi gör, och aldrig i livet att jag skicka ut dem i världen med en skev kroppsuppfattning och ett sjukt förhållningssätt till mat och träning. Det ska jag ge mig fan på.

Jag tror att du känner igen beteendet. Nypa sig själv i fläsket. Syna sig i spegeln med skeptisk blick. Väga sig om och om igen, lite för ofta. Spara de där smaljeansen som "motivation" till att gå ner i vikt. Jaga kilon. Peta i maten. Känna skam och skuld över att äta något gått. Svära över kläderna som sitter fult. Träna för hårt. Inte träna alls. Träna ännu hårdare som kompensation. Testa dieter, bantningskurer, mirakelpiller. Om jag bara blir smal, då blir jag lycklig. Mår du bra av det?

Missförstå mig rätt nu, jag säger inte att man måste nöja sig med vad som är. Jag säger inte att det är fel att äta en viss typ av kost eller att det är fel att träna. Däremot tror jag att om den förändring man vill göra kommer ur respekt och omtanke för sin egen kropp i stället för hat, så är den både enklare att genomföra och mer välmotiverad. Men hur börjar man gilla sin kropp? För mig har det varit en lång process. Respekten för kroppen kom i samband med första graviditeten, men den positiva självbilden har vuxit under en längre tid. Först nu, nästan fyra år och ytterligare ett barn senare, kan jag säga att jag trivs i min kropp. Den är inte perfekt, tvärt om är den just nu tung och svag, men jag trivs i den. Det är den enda, och rimligtvis därmed den bästa, kropp jag har. Jag tränar och äter lågkolhydratkost (med medvetna avsteg emellanåt för sådant jag tycker om, som en kanelbulle på ett café, eftersom jag resonerar som så att ibland väger det själsliga måendet tyngre än det kroppsliga), för att jag vill bli stark och orka leva mitt liv så som jag vill leva det. Jag gör det med respekt för min kropp och tillit till min förmåga att förändra, inte för att jag hatar mina lår eller valkar eller vad det än må vara. Mina bästa tips för att börja gilla sin kropp är några enkla små steg: börja följ kroppspositiva människor på sociala medier, släng vågen (siffror är bara siffror!) och fake it 'til you make it. Släng eller skänk bort kläder du inte kommer i. Gå förbi spegeln och i stället för att rynka på näsan och syna dig själv, säg: fan vad snygg jag är och gå vidare. Hjärnans övertalningsförmåga är inte att förringa. Förr eller senare så tror du på det. Och du, ät god mat. Inget i livet blir bättre av att äta sånt man inte tycker om.

Vi lever i en värld med sjuka ideal. Det påverkar alla, mer eller mindre. Att vara kroppspositiv är inte lätt, men det är vår förbannade plikt att i alla fall försöka. Om inte för vår egna hälsas skull, så för våra barn som garanterat kommer börja ogilla sina kroppar om de växer upp i en miljö där självhat är vardag. Jag lovar dyrt och heligt att mina barn aldrig kommer att få höra mig säga att jag är ful eller fet. De kommer aldrig få höra mig prata negativt om min kropp. Det är min skyldighet som deras förälder. Lovar du också det?

Likes

Comments

Småbarnsliv

Vi hinner inte mer ett par meter utanför entrédörrarna innan den oroväckande mörka himlen öppnar sig. Regnet rinner ner för pannan, håret är redan dyblött. Jag halvspringer med barnvagnen vars regnskydd jag naturligtvis glömt hemma. Eller har jag förlagt det någonstans? Vi viker in på första bästa konditori, Kafferepet. Det sorlar av liv, klackar mot marmorgolv, vänner mitt uppe i en högljudd debatt, ett barn som jollrar. Den pustande espressomaskinen. Tallrikskrammel. Värme.

Efter lämning på förskola körde jag ner till stan. Helsingborgs symfoniorkester anordnar bebismusik och café där föräldralediga kan mingla, äta frukost och bekanta sig med olika instrument. Idag bjöds på tre stycken av bland annat Bach och Brahms spelade på oboe. Så otroligt vackert!

När jag var föräldraledig med mitt första barn var jag oerhört understimulerad och uttråkad. Jag längtade ständigt bort, till något annat. Den här gången lägger jag fokus på att aktivera mig själv och komma ut. Träffa vänner, fika, gå på muséer och evenemang som bebismusiken på konserthuset. Det, i kombination med att jobba deltid, gör föräldraledigheten riktigt njutbar den här gången!

Likes

Comments

Hemma

Det må vara höstrusk ute, men inne spirar det! Den senaste veckan har jag fått hem tre små palettblad av sorterna marooned, oxford street och china rose. Nu hoppas jag att de trivs hos mig! Igår räddade jag några sticklingar från mina stackars Mårbackapelargoner som har blivit lite bortglömda i sommar. Nya snittblommor har flyttat hem också, det är vardagslyx för mig! Grönt är skönt!

Likes

Comments

Småbarnsliv

Vi har en treåring hemma. Herregud, vad hon plötsligt har blivit en treåring! En treåring med aldrig för skådat humör. Det är utbrott på utbrott, dörrar smälls och föremål kastas. Ibland är jag världens sämsta mamma, enligt L. Det är väldigt mycket känslor i en ännu liten kropp, men hur tålmodig jag än är rinner bägaren över flera gånger dagligen. Det är minst sagt en utmaning med denna känslokarusell i full fart dygnet runt! Vi trippar på tå för att inte utlösa några onödiga bråk, för de bråk som är nödvändiga liknar mer världskrig än något annat.

Tacka vet jag de femton timmarna hon har på förskolan varje vecka. Vi mår så bra av en paus från varandra, för vi driver verkligen varandra till vansinne och det är så ofantligt energikrävande. Treårstrotsen, så charmig. Tur att den lilla skitungen är minst lika härlig som hon kan vara krävande!


Likes

Comments

Vi bygger om! Nu kör jag på mitt vanliga alias - Croneldskan - fullt ut! Häng med, det blir skoj! Bloggen får nytt namn och ny header, men behåller samma inriktning. Det blir fokus på vardagen som lokförare och småbarnsmorsa, och mitt mål är att ge en härlig men ärlig del av båda delar. Nu kör vi!

Likes

Comments