Personligt

Jag visste inte riktigt om jag skulle kategorisera detta inlägg under "Utbildning" eller "Personligt" men det fick iallafall bli "Personligt". Varför jag funderade på att lägga det under "Utbildning" är för att det jag kommer dela med mig av idag är något vi pratade om på den sista träffen på kursen Tvärkulturell Krishantering som jag gick nyligen. Men jag tror jag kommer skriva på ett mer personligt sätt än vetenskapligt.

Hursomhelst, vi inledde den sista träffen med att var och en fick svara på tre frågor, dom löd:

1. Vilken är den varmaste platsen/personen i ditt liv?

2. Hur tankar du?

3. Vad är det bästa med ditt jobb/vardag?

Jag tycker att dessa frågor är väldigt viktiga och intressanta. Jag tror att vi alla borde stanna upp någon gång och ställa oss själva dom frågorna. Det kan ju vara ett bra sätt för att tänka och reflektera över hur man verkligen mår och så där. Mitt svar på den första frågan blev: "Springtur i skogen eller promenad och pojkvän/närmsta vännerna", på den andra frågan: "Är med katterna/djur, lyssnar på andras historier, spela gitarr, måla mindfulness och lyssna på olika poddar" och på sista frågan blev mitt svar: "Kommer bra överens med kollegorna, diska på jobbet för då har jag dit för att fundera på allt möjligt, min brukare"

Jag har funderat mycket över dessa frågor och jag har kommit på allt fler saker, speciellt på den andra frågan. Det finns så många olika sätt som jag tankar energi på. Dels att läsa och skriva, jag älskar att läsa både spökhistorier, verklighets- baserade böcker och olika faktaböcker om psykologi. Just nu läser jag en bok som heter: "Kaosologi" skriven av: Micael Dahlen, den handlar om lyckostunder och måsten. Eller den har hittills handlat om det, jag har inte läst ut den än. Men väldigt tänkvärda saker han har skrivit om, jag kan skriva mer om den boken sen när jag har läst ut den. Sen så älskar jag att skriva också, tror jag har gjort det ända sedan jag var kring 12-13 år. Jag började då med att skriva dikter men höll det då ganska hemligt och nu skriver jag mycket på bloggen. Allra roligast är nog att själv författa ihop en spökhistoria och det är alltid lika spännande när den är färdig skriven och jag trycker på "Publicera". Det är även kul att dela med sig av egna tankar här på bloggen som detta inlägg.

Fler sätt att tanka energi på för mig är att vila, kanske sova en timme extra när jag är riktigt trött. När en av katterna kryper riktigt tätt intill mig i sängen, myser och kurrar högt, det är energigivande. Att fara ut på springturer, promenader och styrketräna är för mig en viktig del av vardagen, det gör mig stark och pigg. Att samtala med kamrater och lyssna på deras tankar, berättelser och att hitta på olika aktiviteter med dom får mig ofta på gott humör. Som i Måndags när jag hade en riktig skitdag och jag bara ville dra täcket över mig och stanna hemma från jobbet, då pratade jag med en kompis i ungefär en timme om allt möjligt och efter det har denna vecka känts mycket lättare och roligare.

Förut blev det ett stort måste att städa hemma men eftersom att jag inte träffar min pojkvän så mycket och vi vill hitta på saker tillsammans på helgerna så har jag lärt mig av honom "Vilket är viktigast? Att stå hemma jämt och ständigt och diska eller fara ut och hitta på saker?". Givetvis det sistnämnda har jag insett för det ger mig så mycket mer energi av att göra saker jag faktiskt vill göra än att vara stressad och irriterad över till exempel disken. Men jag tycker även väldigt mycket om att ha det rent och fint hemma, det gör mig också pigg och glad. Diska och övriga hushållssysslor är dock saker man kan dela upp på olika dagar och turas om att göra under vardagarna. Allt behöver inte nödvändigtvis samlas på hög och så blir det helt plötsligt ett måste att städa i flera timmar på helgen.

Jag fascineras mycket som ni kanske förstår av spökhistorier och därför brukar jag lyssna på poddarna: Paranormalia och Creepypodden. Under tiden som jag lyssnar brukar jag passa på att ta fram min mindfulness bok och färglägga bilder eller så kanske jag tar itu med disken? Då blir det plötsligt mycket roligare också, när man har någon bra podd att lyssna på eller kanske en ljudbok. Jag lyssnar även som uppmärksammast när jag får göra något med händerna samtidigt.

Det var nog allt jag hade att dela med mig av idag. Hoppas du fann detta som intressant läsning, dela gärna med dig om du vill i kommentarsfältet om hur du tankar energi!

Tack för att du kikar in på min blogg!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Noveller

Mitt namn är Öjvin och jag har jobbat på tidningstjänst i ungefär 3 år, samtidigt som jag studerar till lärare. Eftersom att tidningarna alltid delas ut på natten och mina skift börjar vid 2 på natten och jag har på mig till ungefär kl.6 på morgonen att dela ut tidningarna så har jag oftast väldigt långa dagar. Kl.8-15 är jag i skolan och efter det är det bara att bege sig hem för att ta itu med läxor, äta och sova. Som tur är ser inte mina dagar alltid ut så. Eftersom att jag är vikarie på tidningstjänst behöver jag inte jobba varje natt men det blir iallafall några nätter/vecka. Jag bor i Luleå som är ganska stort, därför finns det många olika rundor att köra för att dela ut tidningar. Det är ofta någon av den ordinarie personalen som är sjuk eller vill ta ledigt. Då får jag oftast hoppa in, jag har bra lokalsinne och har hunnit lära mig flera av rundorna.

Det positiva med att jobba på tidningstjänst är att jag efter skoldagen får vara för mig själv och tänka, reflektera, känna lugnet och ha det tyst. Det är ganska uppiggande måste jag säga för på skolan får jag många olika intryck av alla föreläsningar, seminarier och tentor. Det är även oftast en väldigt bullrig miljö och jag har många kamrater på skolan som jag ofta sitter och pratar med på rasterna. Det är såklart väldigt kul att ha många kamrater men jag är en sån där person som behöver min egentid också, för att få den tiden är tidningstjänst perfekt. Det är dessutom ett rätt enkelt jobb för det enda man i stort sett behöver är körkort, bilar har dom på företaget så bil behöver jag inte bekymra mig över.

Det negativa med mitt jobb är att det är en del gamlingar som står ute och väntar ifall jag blir lite sen, (det är lätt hänt att bli sen på grund av dåligt väder och ifall lastbilen blir sen med tidningarna) bara för att klaga och gnälla på mig. Ingen förståelse alls från deras sida att man faktiskt kan bli sen på grund av vädret och liknande. Men en till sak som är negativ är just ensamheten, ja jag vet att jag sa det om egen tid. Men jag har genom åren fått ett lite dubbelsidigt tycke om det där med att köra omkring på Luleås mörka gator själv, mitt i natten. Så länge jag sitter i bilen känner jag mig trygg och när jag kör ut tidningar utanför centrala Luleå behöver jag nästan aldrig kliva ut ur bilen eftersom det är i stort sett bara hus och postlådor där. Men dom gångerna jag kör ut tidningar i lägenhetshusen, det är väldigt kusligt måste jag faktiskt erkänna. Speciellt dom lite sunkigare områdena, där man ser att fasaden på utsidan skulle behöva en uppfräschning, gräset är vildvuxet, bilar som bara står och rostar bort ute på parkeringen, på insidan är det gamla bruna väggar, sand och smuts i trapporna, skräp som bara lämnas i högar utanför lägenhetsdörrarna, en väldigt äcklig och unken stank(jag vet faktiskt inte om det berodde på soporna, om folk knarkade eller kanske var det en blandning), man kan höra skrik inifrån lägenheterna ibland och namn på brevinkasten finns inte på en del dörrar. Det är som om fastighetsägaren har gett upp på att sköta sin fastighet. En del av dom sunkigare lägenhetshusen har varken låst port eller portkod på natten, därför var jag vid ett tillfälle med om en ganska läskig händelse.

Jag gick uppför dom mörka trapporna, (det är inte alltid säkert att lamporna fungerar heller) jag lyckades lysa upp lite med ficklampan i min mobil. Men den lös så pass dåligt att jag bara precis kunde se vars jag skulle sätta ner fötterna för att inte snubbla över något skräp. Jag hade precis stannat vid en dörr för att lämna en tidning och famlade runt i min väska efter den och försökte lysa upp lite med mobilen. När jag till slut får fram rätt tidning och kastar in den i brevinkastet stannade jag upp för jag hörde något. Något som lät som kanske en människa som grät, eller kanske en liten hund som satt och gnydde. Jag kunde inte avgöra vilket men jag var tvungen att ta mod till mig och fortsätta för jag hade fortfarande tidningar att dela ut. Kanske ljuden jag hörde kom från en skadad person som jag skulle kunna hjälpa, tänkte jag. Jag gick uppför nästa hårda stentrappa och genom ekot av mina steg hörde jag fortfarande något som gnydde svagt men nu mer började övergå till snyftningar. "Hallå är det någon där?" ropade jag lite försiktigt när jag började närma mig nästa våning. Snyftningarna upphörde och jag fick ett svar "Ja, jag är här", av en raspig, hes och på något sätt gammalmodig röst. Om nu en röst kan vara gammalmodig. När jag kom upp till den fjärde och näst sista våningen fick jag se att där satt en person, på en gammal och sliten madrass inlindad i en väldigt sunkig och smutsig filt som det hade nötts hål i.

Jag kunde inte riktigt avgöra om det var ett barn eller en gammal person, jag tror iallafall att det var en kvinna. Hon såg så liten ut, liten som ett barn. Men samtidigt hade hon långa knotiga fingrar som en gamling och jag kunde se i mörkret att hon hade ljust hår, lite längre än ner till axlarna nådde det. Jag stannade upp och stirrade på henne, visste inte riktigt vad jag skulle göra. När jag ser att hon rör på läpparna och viskar något, jag kan inte riktigt urskilja först vad hon viskar bara något slags väsande "öööööö-viiiiiiiii". Hur kunde en röst som nyligen var lika skarp som min egen plötsligt ha blivit så svag? Hon viskade och väste flera gånger om, jag kände genom stanken och odörerna av sopor och knark att hennes andedräkt var vedervärdig. Till sist kunde jag höra vad hon viskade, det var mitt namn. Jag blev livrädd och skyndade till den sista våningen för att lämna dom återstående tidningarna. När jag har lämnat alla tidningarna inser jag hur korkad jag hade varit som sprang till översta våningen, jag kommer bli tvungen att passera kvinnan igen. Men jag var så illa tvungen, jag hade fler tidningar att dela ut och tidspress har jag alltid på mig. Jag började sakta gå ner för trappan igen och försökte lysa upp lite framför mig med min mobil. Men när jag kom ner till fjärde våningen igen hade kvinnan försvunnit, "jag måste ha halusinerat" tänkte jag och skyndade mig ut från det sunkiga trapphuset. När jag berättade om händelsen till mina kamrater på skolan senare samma dag kunde dom knappt tro mig.

Denna händelse gjorde inte att jag slutade på tidningstjänst, jag försökte intala mig själv att kvinnan jag hade sett kanske hade fått hjälp in i en av lägenheterna eller kanske hon hade hunnit gå ut. Men hur hade hon hunnit gå ut och bara försvunnit? Det var inte många sekunder jag var borta från våningen där hon satt och hon såg så svag ut. Men å andra sidan så kanske det bara var en synvilla, jag var fruktansvärt trött just den natten för att jag hade haft en tenta tidigare på dagen på skolan, därför funderade jag på den mycket. Det har nu gått några veckor sen händelsen och jag har mest kört ut tidningar på mina favorit rundor vid husen ute på landsbygden. Endast ett par gånger har jag kört ut tidningar i lägenhetshusen och varit tvungen att gå in i det sunkiga huset där jag såg kvinnan sittandes på madrassen. Jag tyckte ändå det var märkligt att jag inte hade sett henne igen för om hon nu var en verklig person som inte hade ett hem så borde hon hålla till där varje natt. För att kunna sova under tak, skyddad från kyla och dåligt väder utomhus tänker jag. För om hon hade ett hem borde hon inte ha suttit i trapphuset, men vad vet jag? Jag brukar även fundera på hur hon kunde veta mitt namn, det var riktigt kusligt måste jag erkänna. Jag är helt säker på att jag aldrig tidigare har träffat kvinnan så hon kunde omöjligen veta mitt namn.

Det gick ett tag utan att det hände något särskilt i det sunkiga trapphuset, jag varken såg eller hörde något konstigt eller läskigt. Jag blev mer och mer övertygad om att jag var så trött den där natten jag såg kvinnan att det måste bara ha varit en synvilla. Men nu var det återigen natt och jag var på väg med tidningar till det sunkiga trapphuset. Ute var det ganska trist väder och blåsigt så det var kallt. Därför var jag på ett sätt glad över att få springa in i trapphusen, i värmen, för när jag kör mina favorit rundor ute på landsbygden kunde det hända att jag frös väldigt mycket om det var väldigt kallt ute eftersom att jag har bilrutan öppen nästan hela tiden. Precis när jag hade stannat bilen utanför det sunkiga lägenhetshuset såg jag en gatlykta slockna, jag upptäckte även att lampan vid porten hade slocknat. När jag hade klivit ut ur bilen och sett mig omkring insåg jag att det måste ha blivit strömavbrott för det var kolsvart över hela gården. När jag gick in i trapphuset möttes jag som vanligt av den äckliga odören av sopor och knarklukt. Mycket riktigt måste det ha blivit strömavbrott för det var alldeles mörkt i trapphuset och det hade det inte varit sen jag såg den där kvinnan, den gången var det iallafall ljust ute på gården.

I vanlig ordning hade jag ingen riktig ficklampa med mig och jag blev tvungen att lysa upp det lilla som gick att lysa upp med min dåliga ficklampa i mobilen. Inifrån en av lägenheterna hördes det skrik och bråk, det var ganska obehagligt. Undra om dom skrek och var irriterade bara för att det var strömavbrott eller om dom verkligen bråkade om något där inne. Jag sprang iallafall vidare för att dela ut tidningarna och tänkte att om dom där inne inte hade lugnat ner sig när jag var på väg ner igen kanske jag skulle bli tvungen att ringa polisen eller hyresvärden. I övrigt var det väldigt tyst och ensligt i trapphuset, nästan lite mer kusligt än vanligt särskilt nu när det är strömavbrott också. Vid dörren på andra våningen jag precis har stannat vid får jag se att namnet är borta från brevinkastet och jag är helt säker på att där fanns ett namn förra gången jag delade ut tidningar här. Om det nu inte var så att personen eller personerna som bodde där kanske hade flyttat. Jag rotar ändå runt i min väska efter en tidning, jag tror att jag minns vilken det är som jag ska lämna där. När jag tittar upp igen får jag syn på att det står någonting på brevinkastet. "Men hur är det möjligt?" tänkte jag. Jag hade ju precis sett med egna ögon att där fanns inget namn och nu stod det någonting där. Jag lös med mobilen mot dörren och kunde nu se att där står "Öjvin". Mitt namn igen, hur är det möjligt? Är det någon som förföljer mig? Är detta hus hemsökt?

När jag går vidare till nästa dörr får jag se att där står inget namn utan två ord "vandra uppåt". Vad kan detta betyda? Dum som jag är sprang jag vidare upp för nästa trappa och håller nästan på att ramla över skräp som ligger i vägen men lyckas rädda mig själv genom att ta tag med ett hårt grepp i trappräcket. På den första dörren på tredje våningen kan jag urskilja ytterligare en mening istället för ett namn, till min fasa läser jag orden "du kommer att dö". Direkt efter att jag har läst orden hör jag någon eller något väsa ut mitt namn. Det lät likadant som kvinnans väsande, hon jag såg för några veckor sen. Jag blir livrädd och tänker precis vända om för att springa ut till bilen när jag snubblar över något igen, den här gången lyckas jag inte ta tag i räcket och jag ramlar. Allt blir svart.

Nästa dag vaknar jag upp på sjukhus i ett väldigt förvirrat tillstånd, jag får tänka efter lite för att minnas vad som hade hänt. När jag minns känner jag en väldig lättnad över att jag hamnat på sjukhus och inte i klorna på den där kvinnan eller vad det nu var som väste ut mitt namn. Kan det ha varit hon som satt där på fjärde våningen och väntade på mig? Kan det ha varit hon som på något sätt bytte ut namnen mot meddelandena på brevinkasten? Vad var hon för något egentligen? Visste dom andra på tidningstjänst som brukar köra samma runda något om det sunkiga lägenhetshuset? Så många frågor snurrade i mitt huvud, någon dag när jag mår bättre ska jag fråga någon ur den ordinarie personalen om den personen har upplevt samma händelser som mig. En sak vet jag säkert iallafall, jag kommer aldrig att våga fara dit igen.


För att kunna skriva denna novell har jag fått hjälp av min kära Alexander. Han har för några år sedan jobbat på tidningstjänst så han har berättat för mig om hur arbetet fungerar där och bland annat om vad som var läskigt och jobbigt. Stort tack till dig!

Tack för att du kikar in på min blogg!



Likes

Comments

Vardag/Fritid

Tack för att du kikar in på min blogg!

Likes

Comments

Personligt

Stort tack till alla er som har skrivit alla fina kommentarer om mitt inlägg "Det perfekta yttre" som jag publicerade i Tisdags. Många tack och kramar även till er som jag har pratat med om allt detta, det betyder jätte mycket! Jag vet inte hur jag med ord ska kunna beskriva hur glad, varm och samtidigt tårögd det gör mig. Flera gånger har jag läst kommentarer, pm och sms som ni underbara människor har skickat till mig och det ni har skrivit glädjer mig så väldigt mycket. Er som jag har pratat med istället för skrivit med, det värmer mig också och jag jobbar hela tiden på att försöka tänka på allt det positiva ni har skrivit/sagt till mig istället för att jag går och tänker på allt negativt. Jag vet nu att jag står definitivt inte ensam, jag har flera vänliga människor därute som stöttar mig. Många kramar och tusen tack till er!

Jag hoppas även att texten jag skrev (Det perfekta yttre) kanske kan vara till hjälp för andra personer i liknande situationer som mig. Jag hoppas att den kan visa andra personer att dom är inte ensamma om att uppleva liknande händelser som mig.

Hälsning till mina syskon:

Ni ska veta att ni betyder allt och är väldigt viktiga för mig. Jag önskar er all lycka och välgång och jag hoppas att vi ses någon dag i framtiden. Framtiden tänker jag kan vara närsomhelst, imorgon, om en vecka eller om ett år. Jag hoppas att vi kommer att ses igen iallafall.

Tack för att du kikar in på min blogg!


Likes

Comments

Personligt

Hej på er alla! Hoppas ni har haft en toppenbra påsk och att ni har hunnit vila ut och njuta av solen. Själv är jag inte särskilt brydd om påsken eller julen, men jag har ändå träffat några kära kamrater under helgen. Vilket har varit riktigt trevligt, jag har även hunnit vara ute i solen och både sprungit och promenerat. I Fredags bjöd jag och pojkvännen hem några kompisar på middag som bestod av pulled chicken och tacos till mig, gjord på quornfärs. Så har vi haft en väldigt söt liten kisse på besök över helgen, han åkte hem i Söndags. På söndag hälsade vi på hos min pojkväns mor, vilket var jättemysigt. Så avrundade vi helgen igår tillsammans med några kära kamrater i Boden som vi åt pizza tillsammans med, bowlade och spelade Harry Potter Trivial Pursuit. Det var riktigt trevligt och mysigt, vi delade många härliga skratt.

Men jag har tyvärr varit med om en del tråkiga saker också. Ni som har följt min blogg sedan jag startade den kanske har märkt att jag lägger ut en novell varje Måndag. Det hann jag inte med igår tyvärr och hade heller inte orken att skriva klart den i Söndags. Den är på gång iallafall, så jag hoppas på att få den klar under den här veckan. Anledningen till att jag inte fick den skriven klar är att det har uppstått ett väldigt stort bråk mellan mig och några av mina släktingar. Jag känner på mig redan nu att om någon av dom kommer att läsa detta inlägg kommer dom inte bli glad på mig. Men jag är så trött på det perfekta yttre, det här är bråk som har pågått i flera herrans år.

Under gymnasietiden var jag så deprimerad att jag inte åt ordentligt, jag började röka och jag tappade lusten att leva. Jag föreställde mig, mig själv med en snara runt halsen och att jag hoppade ner från hustaket. Flera gånger hade jag det i tankarna. Jag kände så på grund av bråken som uppstod mellan mig och mina föräldrar. Dom ville inte acceptera min pojkvän, som jag fortfarande är tillsammans med och nu bor ihop med. Dom vill fortfarande inte acceptera honom. Dom ville och vill fortfarande att jag ska lyda deras order som en slav. Dom har så svårt att acceptera att jag vill leva mitt liv och göra mina egna val i livet. Redan under gymnasiet tänkte jag söka hjälp hos socialen men jag vågade inte.

Jag och min pojkvän har pratat om att det är ett under att jag inte har blivit knäpp av alla bråk som har uppstått genom åren. Men på något vis har jag lyckats fortsätta hålla modet uppe, fortsätta arbeta, träna och göra saker som jag tycker är roliga. Mycket är tack vare att jag har så fina kamrater och pojkvän. Så har jag sökt hjälp genom kyrkan då och då genom åren, dit känner jag mig alltid välkommen. Min nuvarande chef har även varit till jättestor hjälp bara genom att lyssna på mig och dela med sig av egna tankar och erfarenheter, det är jag väldigt tacksam över. Under gymnasietiden fick jag hjälp av skolsköterskan och hon kontaktade en av mina lärare med min tillåtelse och socialen, men jag blev som sagt för rädd för att låta socialen kontakta mina föräldrar så det blev aldrig av.

För att hoppa till nutiden kan jag börja med att skriva att förut var jag väldigt osäker som person. Jag började väldigt lätt att gråta av saker och jag levde inte upp till den stil jag vill ha. Nu känner jag mig mycket säkrare och jag är jätteglad att jag äntligen kan leva upp till den alternativa stil jag vill ha. Jag har ofta fått höra av släktingar att dom tycker att jag ska ha min naturliga blonda hårfärg och inte göra fler piercingar. Men jag älskar piercingar så fler kommer det att bli. Det är sån jag är helt enkelt och vad har det för betydelse hur man ser ut på utsidan? För i slutändan är det ändå insidan som räknas. Osäker och rädd har jag varit på grund av bråken som uppstått.

De senaste stora bråken som uppstått det här året blev för att min farmor och farfar hade en stor fest i början av året och dom ville bjuda min pojkvän. Såklart var mina föräldrar också där och dom pratade inte med mig på hela kvällen på grund av det. Sen när jag kom hem, kom smsen från min far. Han skrev om hur fel det var att jag åkte tillsammans med min pojkvän till festen. Det var verkligen droppen för mig, jag fick helt enkelt nog av mina föräldrars eviga gorm utan slut. Därför bestämde jag mig för att göra en orosanmälan hos individ och familj omsorgen. En sådan anmälan gör man när barn i hemmet far illa och eftersom att jag tycker att mina föräldrar beter sig illa även mot mina syskon gjorde jag en sådan anmälan. Jag hade även i tankarna att dom på socialen kanske skulle vara räddningen till att få ett slut på alla dessa bråk. Det gick en vecka eller två efter att jag hade gjort anmälan och dagen min mamma fick reda på att den var gjord blev det gorm igen. Ingen hade några som helst hämningar alls utan alla ringde och gormade på mig.

Min mamma ringde och jag svarade inte. Min lillebror som alltid varit min bästa vän ringde och skrek på mig om hur fel jag hade gjort. Till och med en av mammas kompisar ringde till mig och pladdrade på i säkert en halvtimme om att "det måste ju ha hänt något riktigt allvarligt eftersom att en orosanmälan har gjorts". Min pappa skickade en massa sms om att jag skulle komma hem till dom och prata och be om ursäkt. Han frågade även i sina sms vad för slags hjälp jag behöver, vad han menade med det vet jag inte. Min mamma smsade också om att jag ska ta tillbaka det jag har gjort och be om ursäkt. Javisst jag kanske måste be om ursäkt till min familj och släkt för att jag gjorde en orosanmälan. Men jag gjorde den endast för att vi skulle få hjälp med att lösa konflikterna och kanske äntligen komma sams.

Det bråk som uppstod nu under påsken var för att jag valde att kontakta min bror. Jag skrev ett brev till honom över messenger där jag bland annat berättade att jag inte är arg på honom och att han är värd tacksamhet. Han svarade snabbt och jag fick äntligen kontakt med honom. Men det jag möttes av var väldigt oväntat. Min lillebror är inte längre den lillebror jag har känt. Helt plötsligt har han fått samma tankar och värderingar som våra föräldrar och på något sätt tagit deras parti. Innan dess har han alltid varit på min sida och berättat till mig om allt våra föräldrar har ställt till med som han inte tycker är okej. Vi skrev en del under Söndag kväll och Måndag förmiddag men eftersom att det vi skrev inte ledde någonstans skrev jag till slut bland annat att jag kan lika gärna dö om dom inte vill ha med mig att göra och att nu skiter jag i er för att jag orkar inte med ert svammel.

Det som hände då var att min mormor kom hem till mig och plingade på dörren som en galning, det skrämde katterna för att hon plingade så många gånger och gjorde mig och min pojkvän irriterade såklart. Sedan röt min pojkvän åt henne utan att öppna dörren om att gå där ifrån. Till slut gick hon, men bara några sekunder senare upptäckte jag att även min pappa och lillebror var utanför vår lägenhet. Min lillebror hade en nyckel till vår lägenhet så han låste såklart upp dörren. Då brast allt för mig. Glaset som redan var fyllt till råge svämmade över. Jag släppte på alla hämningar. En sådan adrenalin kick har jag aldrig upplevt. Jag stormade ut genom dörren, flög på min bror och skrek allt jag hade att han skulle ge tillbaka nyckeln. Sedan bröt storbråket ut och jag kunde verkligen inte hejda mig själv längre. Jag bara skrek ut allt jag känner och tänker. Min mormor avbröt mig gång på gång och min pappa höll sig bara i bakgrunden och sparkade lite fegt i sanden på marken. Min bror ville för livet inte ge tillbaka nyckeln.

Min pojkvän gjorde ett smart drag och stannade kvar i lägenheten och ringde några av våra kamrater. Några minuter senare kom dom körandes och körde verkligen upp på gården bredvid en skrikande jag och mina arga släktingar. Tack vare mina kamrater blev det äntligen ett slut på bråket (för stunden iallafall), jag fick tillbaka nyckeln som min bror hade och mina släktingar åkte ifrån vårt hem. Efteråt pratade vi med våra kamrater en stund och det kändes mycket bättre. Det kändes också bättre när jag hade fått skrika av mig på min släkt också, för det har jag aldrig tidigare gjort. Eller jo, jag och mamma har nog skrikit på varandra någon gång förut men det var inte på samma sätt för mig som igår.

Med detta skrivet vill jag ägna en tanke till alla er där ute i världen som har det mycket jobbigare i livet än vad jag har. Jag önskar er alla lycka och många kramar. Så vill jag hälsa till er alla att det är fruktansvärt viktigt att kunna tänka sig in i andra personers situationer för jag känner att det är där det brister för mig och min släkt. Det känns som att några av dom inte förstår mig. Sen så är det väldigt viktigt att kunna inse sina synder och att kunna be om ursäkt till varandra och gå vidare i livet. Än mer viktigt är att visa kärlek till varandra och uppstår det bråk som man inte kan lösa på egen hand tycker jag att man inte ska tveka att söka hjälp hos till exempel en familjerådgivare, socialen eller kanske kyrkan? För det är inget fel med att söka hjälp och man kanske kan få ett slut på konflikter eller vad det än kan vara.

Stort tack till alla som hjälp mig genom dom svåra bitarna i livet, ni är guld värt.

Tack för att du tog dig tiden att läsa!

Likes

Comments

Hår/Smink/Kläder

Jag blev sugen på att testa något helt nytt i hårväg. Jag har alltid haft mitt långa hår och aldrig direkt gjort någon annorlunda klippning med det förutom att färga och göra olika fryser som platt, lockigt, uppsatt med flera. Därför har jag nu bestämt mig för att raka sidecut på båda sidorna, men den sidecut jag har sen tidigare på höger sida tyckte vi gick lite för högt upp. Det hade blivit en väldigt smal sträng kvar av mitt långa hår om vi hade gjort en sidecut på andra sidan som hade gått lika högt upp. Därför bestämde vi att jag ska spara ut en liten sträng hår på högra sidan innan jag rakar på andra sidan också. Här kommer före och efter bilder:

Här ser du före och efter bild på min sidecut, på höger bild är det mörkare fältet den hårsträng jag ska spara ut.



Och så före och efter bild på min älskade undercut som jag har haft i rätt många år nu tror jag. Jag brukar raka min side och undercut själv, men den här gången fick jag hjälp av pojkvännen Alexander :-)

Tack för att du kikar in på min blogg!

Likes

Comments

Hår/Smink/Kläder

Som jag nämnde i mitt "Regnbågens färger" inlägg så använder jag endast hår, smink och hud produkter som inte har testats på djur. Detta för att jag tycker det är väldigt kul att fixa med håret och göra olika roliga sminkningar, eftersom jag ändå ska hålla på med det så mycket känns det samtidigt bra att få något bra ur det. Det är inte värt att kaniner och möss ska plågas till döds bara för att jag tycker det är kul att fixa håret och göra roliga sminkningar. Därför ska du i detta inlägg få ta del av vilka märken och så där som jag använder. Det märke som jag använder mest är nog Lush. Dom har en liten butik i Luleå och därför är det relativt nära för mig att åka dit och handla, men jag har även testat beställa från deras hemsida och det fungerade bra det med.

Eftersom att dom har så många olika produkter så köper jag både smink, hudsalvor, tvålar och kropps skrubbar hos dom. Deras produkter är väldigt dryga och räcker länge. På The Body Shop som också finns i Luleå har jag hittills bara testat att köpa mascara, eyeliner, ögonskugga och en puderborste. Jag är riktigt nöjd med dom köpen och deras smink sitter verkligen bra hela långa dagen igenom. Jag har även testat köpa en ögonskuggs palett ur Kat von d:s sminksortiment. Jag vet inte riktigt om man kan köpa hennes smink i Sverige än men jag lyckades köpa min palett genom Tradera. Färgerna i ögonskuggorna var inte riktigt så knalliga och färgstarka som jag trodde att dom skulle vara, men sminket sitter riktigt bra och verkar räcka länge så jag är nöjd ändå.

Till håret använder jag Manic Panic Amplified när jag färgar det, dom färgerna är verkligen toppen. Både snälla mot håret och hårbotten. Manic Panic finns både att beställa från Shock.se och att köpa i Shocks butiker i Stockholm och Göteborg. När det gäller schampo och balsam har jag precis börjat använda Maria Nila för färgat hår och så köper jag inpackning med färg i, Maria Nila. Det märket beställer jag från Nordicfeel.se. Är riktigt nöjd även med dom köpen.

Vad använder ni andra för smink, hår och hud produkter? Kommentera gärna, jag är nyfiken :-)

Tack för att du kikar in på min blogg!

Likes

Comments

Vardag/Fritid

Hej på er allihopa, hoppas ni alla har haft en bra Tisdag så här långt! Jag har idag startat dagen ganska tidigt med lite katt mys och har sedan varit iväg till Övertorneå på en endagstripp för att träffa mina kamrater Netasha och Annie. Vi hade stämt träff för att jag skulle agera modell och dom fota mig. Jag tog med en jättefin rödluvan kappa och en massa olika klänningar, korsetter, kjolar och smycken. Vi höll till utomhus i skogen, det blev riktigt häftigt med skog och snö miljö. Vi hade dessutom tur med vädret för det var soligt ute. Några bilder fotades även inomhus. Så klart passade vi på att fika, bara sitta och mysa och prata också, det blev även en del gullande med Netashas söta vovve Tin-tin.

Bilder på mig som modell lär dyka upp här på bloggen om ett tag framöver!


Mys imorse med Frodo och Leo.

Netasha och Annie!

Tin-tin!

Min middag som bestod av grönsaksbollar, grönsaker och dressing i pitabröd!

Tack för att du kikar in på min blogg!

Likes

Comments

Noveller

Jag brukar promenera hem sent på kvällarna från mitt jobb, det är ungefär 3 kilometer från jobbet hem till mig så det tar omkring 25 minuter att gå. Även fast det är ett skönt sätt att varva ner på, att få syre av den friska luften och sedan komma in i värmen och göra en kopp te, så känner jag mig ändå lite skraj över att gå hem själv. Dels för att jag är väldigt mörkrädd och för att jag ser mig över axeln hela tiden så ingen följer efter mig. För varje ljud eller vindpust som jag hör blir jag också rädd och tror att någon iakttar mig eller följer efter mig, dold bakom träden och buskarna.

Men jag är en person som gillar att testa mig själv och göra saker som jag är lite rädd för. Jag tänker att kanske jag slutar vara mörkrädd och slutar att titta mig över axeln hela tiden om jag trotsar mig själv och promenerar hem varje kväll. Men hittills har det inte gått över och jag har promenerat i flera månader. Det som också skrämmer mig är skräckfilmer och givetvis, för att tänja på mina gränser ser jag på massvis av sådana. Det läskigaste med filmerna måste nog vara clownerna, gång på gång har jag försökt intala mig själv att det inte finns någon som klär ut sig till clown och följer efter folk på kvällarna. Men nyligen fick jag reda på att min värsta mardröm har blivit sann. Det har sagts på tv och radio i nyhetssändningar att personer har klätt ut sig till clowner och skrämt andra personer. Detta låter så fruktansvärt otäckt och jag övervägde att börja ta bilen igen till jobbet, men jag har lyckats fortsätta promenera. Med mig i fickan har jag alltid en liten ficklampa och ett överfallsspray, haha ja jag vet, det kanske är lite överdrivet med tanke på att det är gatlampor hela vägen hem och det är en väldigt lugn stad jag bor i. Men jag är som sagt ändå rädd.

Denna rädsla har funnits ända sedan jag var liten och jag minns när jag tillsammans med mina föräldrar gick för att titta på cirkus att jag alltid tyckte clownerna var så otäcka. Ändå fast dom bara "larvade sig" och gjorde fåniga tricks var det något med dom som skrämde mig. Jag tror det kan ha varit för det kritvita ansiktet, dom stora röda läpparna och för att dom oftast inte pratar. En gång efter cirkusens slut kom en clown fram och alla barn kunde samlas runt omkring honom för att se honom göra fler tricks. Jag blev jätterädd och sa direkt till mina föräldrar att jag ville fara hem. Dom undrade förstås varför jag fick så bråttom hem helt plötsligt, det enda jag fick ut mig var "det var clownen", efter den händelsen har vi aldrig stannat kvar på cirkusen efter föreställningens slut.

För några år sedan när jag hade varit på en halloween fest var det någon eller kanske något, (jag vet inte i ärlighetens namn om det ens var en människa) som hade klätt ut sig till den mest skrämmande clown jag någonsin har sett. Jag såg honom när jag var på väg hem och jag vet inte riktigt om jag inbillade mig men det kändes som att han följde efter mig. Jag började att springa och som tur var hade jag nära hem eftersom att festen jag var på, var i samma område där jag bor. Jag hann hem oskadd och jag såg mig omkring utanför min port innan jag sprang upp till lägenheten men såg ingenting där ute som kunde ha varit clownen. Det lilla jag hann se av honom så verkade han ha haft på sig väldigt smutsiga kläder och hans mun såg så konstig ut. Han hade de där stora hemska leendet men det såg så stelt ut, som att det var en mask eller någonting som inte var mänskligt. Den natten hade jag svårt att sova, jag kunde inte sluta tänka på det jag just hade varit med om. Dom följande dagarna efter händelsen så ältade jag detta men till sist intalade jag mig själv att det bara var någon som ville driva med mig, det var ju trots allt på halloween.

När jag var med om den händelsen bodde jag i en större stad och efter några år valde jag att flytta till en mindre stad, dit jag bor just nu. Jag var så fruktansvärt rädd att jag skulle träffa på clownen igen och jag hade inga direkt jättenära vänner där jag bodde tidigare. Så jag tänkte "varför inte testa flytta till en mindre stad? Där jag kanske kan känna mig tryggare och hitta vänner som jag kan ha närmare relationer till". Mycket riktigt var det lättare att ha närmare vänner här och jag har inte sett till några otäcka clowner efter att jag flyttade. Dagarna har liksom bara rullat på och jag promenerar i stort sett varje dag till och från jobbet. Idag är det dock en sån där dag med väldigt trist väder, det är grått, kallt och ösregn ute. Jag hade gärna tagit bilen på grund av vädret men den är på lagning och är inte klar för ens imorgon. Det går inga bussar heller sent på kvällen, jag är så illa tvungen att promenera hem. Arbetsdagen eller kanske arbetskvällen i mitt fall rullade på som vanligt, stämningen där var rätt trist just denna kväll. Men så var äntligen kvällen över och jag kunde äntligen gå hem för kvällen.

Den trista stämningen på jobbet och det gråa vädret ute hade gjort mig extra trött och lite irriterad och jag ville bara komma hem fort. Jag promenerade raskt utan att för en gångs skull se mig över axeln hela tiden som jag alltid annars brukar göra. Men så hörde jag plötsligt prasslande från skogen bredvid gågatan, jag stannade som förstelnad och stirrade ut i den mörka skogen. Jag tog fram min lilla ficklampa och lös mot skogen men den lös knappt upp någonting alls. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, om jag skulle ropa eller springa. Till min förskräckelse fick jag se att det som rörde sig i skogen var samma clown som jag hade sett för några år sedan. Men hur kunde han veta vars jag hade flyttat? Nej detta kan inte stämma, det måste vara en av dom där clownerna jag har hört om på nyheterna som bara hoppar fram och skrämmer folk. Han rörde sig snabbt i min riktning och jag insåg att här kan jag inte bara stå kvar som ett fån och glo.

Jag började springa hemåt allt vad jag orkade och jag såg i ögonvrån att clownen följde efter mig. Livrädd sprang jag ännu fortare men så gick mitt skosnöre upp och jag snubblade. Jag tog emot med händerna i backen och smärtan i knän och handflator dunkade. Jag hann precis ställa mig upp igen men då var det försent och clownen var redan framme vid mig. Han tog ett hårt grepp runt min hals och det snurrade i skallen på mig. Men som tur var hade jag med mitt överfallsspray i fickan, jag tog ett hårt grepp om den lilla flaskan och sprayade ut hela flaskans innehåll rakt i clownens ögon. Han släppte taget om mig och började gnugga sig i ögonen och jag sprang allt jag orkade hela vägen hem. Hemma bakom låst dörr ringde jag 112 och frågade om jag kunde få ambulans hem till mig för jag hade fått ordentliga skrapsår och ett stort märke runt halsen av clownens hårda grepp, och så kände jag mig alldeles för rädd för att vara själv. Jag meddelade även till polisen om clownen och försökte beskriva hans utseende så bra jag kunde.

Denna händelse har gjort mig livrädd för att gå ute själv på kvällen och jag har börjat att köra bil igen. En av mina kompisar som har en ganska stor lägenhet med ett extra rum har erbjudit mig att flyta in hos henne och jag är rött säker på att jag kommer att göra det. Från hennes lägenhet har jag dessutom närmare till jobbet. Vad gäller clownen har jag inte fått höra något från polisen. Kanske han springer runt i skogen än och skrämmer andra stackars personer. Eller är det kanske just mig han väntar på? Vem vet.

På denna bild ser du en väldigt läskig clown från American Horror Story säsong 4.

Tack för att du kikar in på min blogg!

Likes

Comments

Hår/Smink/Kläder

Ända sedan jag var liten har jag gillat regnbågsfärger och sedan gymnasietiden har jag tyckt om att färga håret i alla dessa regnbågens färger. Första gången jag färgade en knall färg blev det favoritfärgen lila, bild på min första färgning är den översta i ordningen här nedanför. Sen efter det har jag bara kört på och testat en massa olika färger, för det mesta har jag färgat själv eller fått hjälp av min pojkvän Alexander när jag har varit för trött för att färga det själv. En gång har jag färgat hos frisör, det är den andra bilden i ordningen och det blev jättesnyggt det med. Hade det inte varit så pass dyrt som det är att färga hos frisör hade jag garanterat gjort det oftare.

För att få färgerna att hålla riktigt bra ska man egentligen bleka håret innan man penslar i knall färgen. Men eftersom att jag vill spara ut mitt hår har jag valt att inte bleka det varje gång jag vill göra en ny färg. Blekning nöter väldigt mycket på håret men inte själva knall färgen. Dessutom är jag naturligt blond vilket gör det betydligt enklare att få färgen att synas och sitta relativt bra. Förut köpte jag färger från ebay som kostade runt 50 kronor/burk. Men nu har jag börjat köpa färger från http://shock.se/kategori/harfarg/, dom heter Manic Panic Amplified och dom vill jag dels köpa för att dom är inte testade på djur och är dessutom veganska. Jag räknar inte mig själv som varken vegetarian eller vegan men för dom som vill köpa veganska produkter kan det ju vara bra att veta. Personligen försöker jag alltid hålla koll så hårprodukter och smink jag köper inte har testats på djur.

Det roliga med att ha alla dessa färger i håret är alla positiva kommentarer jag får, jag är väldigt tacksam över det och det muntrar verkligen upp att få höra att jag är fin i håret. Många tycker också att jag är väldigt modig som vågar färga och fixa själv med håret (jag brukar raka min sidecut och undercut själv) och det är också väldigt kul att höra att andra tycker det. Jag tycker det är väldigt viktigt att man tänker på vad man själv vill ha och vill man ha knall färger i håret eller vad det än kan vara så tycker jag att man ska ha det. Jag tycker själv väldigt mycket om att sticka ut ur mängden. Det ända jobbiga med färgerna har varit dom gångerna jag har valt att ha 2 färger i håret, för då blir det svårare sen att sköta håret och färga det igen. Därför har jag ganska snabbt gått tillbaka till att ha en färg efter att ha haft 2. Min favorit färg att ha i håret är grönt, som på bild nummer 4.

Vilken färg tycker du att jag passar bäst i? och i vilken färg skulle du vilja färga ditt hår? Kommentera gärna!

Tack för att du kikar in på min blogg!

Likes

Comments