View tracker

Aldrig i mitt liv har jag mått sämre. Både fysiskt och psykiskt. Jag vill bara härifrån. Jag vill fara så långt ifrån detta helvetet som jag möjligt och starta om på ny kula. A fresh start, verkligen, det är vad jag behöver. Allt jag ville efter studenten var att åka till USA som au pair och komma ifrån allt här hemma, men tyvärr blev det inte så. Såklart. Det är Maja Thelin och hennes tur vi pratar om. Alla mina planer kördes i botten efter sommaren när mina fötter började strula. Allt har förstörts och jag är fast här hemma. Vet inte när allt ska vända och bli bra, i fall det ens blir bra överhuvudtaget. 

Att ha fötter som inte fungerar. Jag känner mig som en 72-åring i en 19-årig kropp och vet inte vad jag ska ta mig till. Allt jag vill är att bli frisk både i fötterna och resten av kroppen, eftersom den ”troligtvis reumatiska ledsjukdomen” har spridit sig, men också att bli frisk i psyket. 

Jag har aldrig gråtit så mycket i mitt liv som jag gjort under de senaste halvåret. Fötterna började strula i slutet av augusti och jag slutade jobba den sista oktober på grund av att fötterna gjorde att jag inte kunde gå. Tanken var att vila och sedan bli bättre men såklart gick det på andra hållet. Sen början på november till nu, mitten på februari, så har det bara blivit sämre. Smärtan då och nu går inte att jämföra. Vaknar på morgonen och vill såga av fötterna, det känns mindre smärtsamt på något vänster. 19 år och i princip handikappad, for real. Livet suger, det gör fan det. 

Ärligt talat, jag hatar mitt liv. Jag gör verkligen det. Jag förstår inte vad jag gör för fel? Varför har jag fått ledproblem? Varför har jag skallade ”vänner” som gång på gång skiter i mig? Ska detta gå över? När går det över? Vad kan jag göra? Hur ska jag ändra mig? Är det jag som är ett kräk eller är det dem? Vad gör jag för fel? 

Människor slutar aldrig att överraska en. Är så fruktansvärt trött på att folk säger en sak och gör en annan. Säg vad ni tycker och stå för det. Ärlighet varar bannemig längst! Säg till mig att jag är dum i huvudet, äcklig, ful, pinsam, what ever, vad det nu än är, berätta sanningen istället för att fega och ljuga. Sluta fjäska och säga att man ”är en sån fin människa” och ”vad skulle jag gjort utan dig” ifall man inte menar det. USCH, jag spyr. 

Bokstavligt talat, spyr. Jag vill bara trycka ner fingrarna i halsen och känna någon slags lättnad igen. Samtidigt vill jag inte sjunka så lågt, jag vill vara stark och klara mig själv. Jag vill kunna vifta bort trams med handen som ingenting. Men så här långt ner på botten har jag aldrig varit förr. Skulle någon putta till mig så trillar jag. Skulle någon säga något så bryter jag ihop på studs. Har gråtit så mycket i månader att jag inte har några tårar kvar. Det är som om de tagit slut ibland. Jag sitter och mår piss på insidan men utåt ser jag ut som en sten. 

Aldrig har jag varit mer obekväm i mitt egna skin och känt mig fulare. Allt är äckligt. Jag vill skära av mina fötter och bröst. Kan inte röra mig på grund av de jävla fötterna och allt jag äter lägger sig som en jäkla deg på kroppen. Jag tål inte det. Vill stoppa fingrarna i halsen och spy upp allt jag någonsin ätit och bara va tom. Börja om på nytt. Gå vidare och glömma allt drama bakom mig. 


Har inte socialiserat mig på länge med människor. Är ensam mestadels och har tappat lite av talförmågan och vet inte hur jag hanterar stress längre. Mycket folk på en och samma gång är svårt. Jag tappar fokus och försvinner inombords. 

Hur gör man? Vem pratar man med? Mina bästa vänner? Ja, självklart. Men jag vill inte lägga över hela mitt miserabla liv på deras axlar och familjen har hört nog. Går man till en psykolog och pratar ut där? Ska jag verkligen sitta hos någon annan, som jag betalar för, för att få hjälp? Är det okej att göra så? Jag vill inte sitta och tycka synd om mig själv, nej, det gör jag bara inte. Det finns så många andra som har det värre och här sitter jag i mitt rum och skriver om hur jag mår. Hur kan jag? Är jag så självupptagen? Gud bevaremig ifall det är så. 

Nej jag vet inte vad jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Fullständigt tom på insidan. Magen kurrar och jag är hungrig men för en gångs skull tänker jag inte på mat. Kanske kan det komma ut något positivt i detta. Svälter mig pga dåligt mående, men tappar vikt och mår lite bättre? 

Är alldeles tom, jag känner så mycket, speciellt hat, men samtidigt så känner jag ingenting. Jag har försvunnit ur min egna kropp. Vem är det som befinner sig på insidan? Vem har tagit över Majs som alltid var glad och hade roligt med sina vänner? Ta fram mitt gamla liv och sluta straffa mig. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Familjen kaos Thelin. 

Aldrig någonsin har min familj varit så trasig. Alla mår skit men försöker dölja det vilket gör allt ännu värre. Ingen pratar om sina problem, utan alla skyller över det på varandra eller bygger upp någon slags vägg så man slipper ta itu med problemen. 


Mamma mår skit för att hon känner sig som en slav. Hon sliter som ett djur för att vi ska ha det bra här hemma. Hon kör hela dagarna för at hämta och lämna alla. Hon sover knappt om nätterna för att hon ska fixa allt ifrån stallet, till badrummen till att duka fram morgondagens frukost & fixa matlåda till Lina.. Hon städar alla andras hus för några jävla skitpengar, modern min sliter och slavar i andras hus för att de ska ha det fint och komma hem till ett fint hus till helgen, och så kommer hon hem till vårt hus och då faller hennes humör direkt. Mamma är besviken för att vi inte hjälper till tillräckligt, men hon går snart in i väggen utan att ens själv se det. Hon sliter så mycket för alla andra och glömmer bort sig själv, och vi har sagt att hon snart kommer att tippa men hon vägrar inse det. Det sjuka är att hon redan har tippat, hon har brytt ihop ett flertal gånger och hon känner inte ens det själv. Och att se sin mamma gråta är något av det värsta man kan göra, för då är det riktigt illa, man känner sig hjälplös och kan i princip inte göra skvatt som läker såren. 


Pappa är också enormt nere. Han försöker dölja det, han är mannen i huset och inte ska han visa sig vara ledsen. Men han jobbar enormt hårt för att försörja ett hus på 8 personer. Han har slitit i alla dessa åren, och jag måste säga själv att jag inte uppskattat allt han gör för familjen. Vi ser det inte riktigt. Han reser land och rike runt för att vi ska ha det bra, men vi bara klagar ändå. Mamma och papas relation är kaos. De bara klagar på varandra och för ett tag sedan hade de ett bråk där mamma började gråta, vilket aldrig händer. Jag blev helt ställd och mina tårar rann. Mina föräldrar sover inte ens i samma säng. Pappa sover i deras sovrum och mamma i soffan, och anledningen till att mamma sover på soffan säger hon är för att "det är så stökigt i sovrummet, pappas papper är överallt". Men jag har svårt att tro det. Dock säger mamma att de två har roligt när det bara är dem två, vilket faktiskt gör mig lättad. Tänk om det varit tvärtom, att de bara haft kul tillsammans med oss barn? Då hade det aldrig hållit när vi blir äldre och tillslut lämnar boet.. De är så olika; pappa är strikt och säger för det mesta nej och mamma är raka motsatsen - säger oftast ja och vill alltid att vi ska leva livet till fullo. Mamma lagar alltid maten här hemma, hon städar och plockar dagarna in och ut. Pappa jobbar och när hans arbetsdag är slut så spelar han golf eller så tar han en öl i soffan, vilket gör mamma tokig. Han kan slappna av när han är färdig med jobbet, medan mamma arbetar 24/7 här hemma med allt som behövs göra. Men när pappa väl försöker hjälpa till så klagar mamma direkt. Hon vill ha allt på sitt sätt och jag ser hur det tar på pappa. Han försöker men jag ser hur han ger upp, för att mamma aldrig blir nöjd, det kvittar vad han gör. 


Emma mår skit. Hon är så missnöjd med sig själv att det är sorgligt. Hon ser sig själv som något fult. Hon hatar sin kropp, trots att hon är så jävla snygg. Vi jobbar på samma arbetsplats och det är SÅ MÅNGA som tycker om henne så mycket och tycker att hon är så fin. Men det inser hon ju såklart inte. Ger man henne en komplimang, då blir hon sur för att hon inte håller med. Hon kämpar som en gnu för att gå ner i vikt, fast än att hon är perfekt som hon är. Hon har en galet fin lägenhet som hon redan tröttnat på. Hon vill ut och resa, och allt hon vill är att sluta på maxi och hitta något som hon verkligen vill göra. Men jag tror inte att hon vet vad det är än. Nu ska hon dock studera på distans, i värmen, vilket jag verkligen hoppas blir bra, att hon kommer iväg från allt här hemma och börjar se sig själv på ett annat sätt - på ett positivt sätt. Men det är hemskt varje gång Emma varit här de senaste gångerna. Kvällarna slutar alltid med att hon sitter nere i badrummet med mamma och bryter ihop för att hon mår så dåligt. Över sig själv. Många försöker hjälpa henne,  men hon lyssnar inte. Jag har försökt att hjälpa henne henne och hon har försökt att hjälpa mig men vi ignorerar våra egna problem bara, vilket gör saken värre egentligen. 


Jenny verkar inte heller må sådär jättebra. Hon pluggar som fan och jag kan inte ens sätta mig in i alla ångest hon måste ha kring varje tenta. Dock är Jenny jäkligt smart och säger alltid att hon ska faila, men så får hon minst typ VG. Hon verkar alltid vara så glad och fnissig, men jag tror det är ett sätt att dölja hennes osäkerhet. Både hennes storasyster och lillasyster har haft pojkvän i år. Lina har haft tre olika killar genom åren, och Jenny har aldrig haft ett förhållande. Jag vet inte om hon ens vill, jag vill inte och vi är ganska lika. Men ibland tror jag att hon vill trots allt, men hon är för blyg och osäker. Hon är så jäkla snygg vilket väldigt många tjejer, men framförallt KILLAR tycker. Men hon är precis som mig, väldigt kräsen och tillbakadragen när det väl kommer till kritan. Vi har kommit varandra mycket närmre sen hon flyttade till Växjö, vilket jag är oerhört tacksam över. Vi kan prata mer på djupet och hon delar med sig mer av hennes liv mer än vad hon någonsin gjort, speciellt för mig. 


Lina är trött på allt och alla verkar det som och hugger åt alla. Det är ingen nyhet att hon och jag inte har världens bästa relation. Hon har alltid haft något emot mig, på något vänster. Men hon har alltid varit en riktig familjetjej, men på senare tid har hon börjat vända ryggen mot familjen och låtsas som att hon inte bryr sig ett skvatt om oss. Hon har ny pojkvän som hon snäser åt då och då. Hon har ett eget företag, hon är sin egna chef - sätter sina egna tider, bestämmer sina lediga dagar och tar ut vilken lön hon vill, men ändå klagar hon. Hon har sovmorgnar hela tiden, börjar 10 och slutar kl 18, ibland 20. Och hon får det att låta som att hon jobbar ihjäl sig. Jesper har hon börjat skälla på mer och mer och det är ganska skumt. De verkade trivas så himla bra, men jag tror hon känner sig osäker eller något i deras förhållande. För att så som hon är nu, så har hon aldrig någonsin varit innan. Som sagt, hon har alltid behandlat mig på sitt egna sätt, som om att jag vore smuts eller något, men nu gör hon inte bara det mot mig. Hon snäser åt alla i familjen och svarar mamma och pappa helt sjukt. Och det tycker jag är stört, så mycket som de hjälpt henne, med hennes företag och allt. 


Jag själv vill bara sjunka genom jorden ett tag. Är så trött på människor att jag vill spy. Skolan är slut så inga mer läxor eller tjafs med SVK vilket är otroligt jävla skönt. Men jag är trött på mig själv mest. Är så missnöjd med mitt utseende. Och jag hatar att jag blivit så jävla utseendefixerad. Jag var absolut inte såhär innan, jag tog på mig kläder som jag trivdes i och sen var jag klar. Men nu kan jag stå i timmar och bara vara så jävla osäker på vad jag ska ha på mig och så vidare. Anledningen till detta är troligtvis att jag umgås med fel tjejer. Tjejer som gör allt för deras utseende, precis som om det är det viktigaste i världen. Man ska vara så jäkla snygg hela tiden, massa träningsprat, snack om hur stort thigh gap man ska ha och så vidare. Och jag är så trött på det. Orkar inte. Vill bara låsa in mig och inte komma ut på ett bra tag. Känner mig å vidrig. Har gått upp 5 kg sen studenten, min hy är katastrof och mina bröst får mig fortfarande att vilja skära av dem ibland. Fyfan vad jag hatar dem. Kompisarna sviker en gång på gång och ibland känns det som om de utnyttjar mig. Och jag är inte flickvänstypen, vill inte ens ha en pojkvän, men jag tror fantamig att jag behöver en. Eller i alla fall, en jäkligt bra killkompis. Är så trött på alla tjejer att jag vill spy. Eller ja, inte alla, men väldigt många i alla fall. 


Lillasyster Ebba är nog den som är värst av alla. Hon skickar ut signaler att hon är så självsäker och har världens attityd, men på insidan är hon så läskigt osäker och missnöjd. Hon vet inte vad hon vill och gör precis som alla andra säger. Hennes jävla (förlåt, men) pojkvän eller vad jag skall kalla honom har ändrat henne helt. Ebba har alltid varit den söta lilla Ebba, men jag tror alla har insett att hon växt upp och inte är den flickan längre. Hon är så enormt svår. Hon säger aldrig vad som är fel, utan hon håller allt inom sig vilket gör allt sämre. Jag förstår att hon kanske inte vill berätta allt, det vill man oftast inte, kolla själv på mig - jag skriver fan för mig själv här. Men hon berättar inte ens för mamma. Hon är så svår. Hon vet inte vad hon vill med skolan och så vidare, utan jag tror hon tänker på vad alla andra tycker och tänker, speciellt en viss kille. Och för att inte prata politik, det är något man definitivt inte kan diskutera med Ebba. Allt hon egentligen skulle vilja är nog att vara muslim. Och inte är det något hemskt egentligen, men hon inser inte vissa faktorer. T.ex. männens syn på kvinnor i vissa länder, speciellt inom Islam-kulturen, hon tycker inte att det är något konstigt, vilket är helt absurt. Tillslut kommer det hända något, och hemskt som det är, så kan man inte göra något. Hon förstår inte när man pratar med henne, men det enda sättet för henne att förstå är att hon själv ser det med egna ögon på riktigt. 


Och minstingen Axel. Han lever livet han. Men självklart blir han påverkad han med av allt som utspelas här hemma. Han påverkas också av allt klagande, allas missnöjdhet med sig själva, och att mamma och pappa bråkar. Alla bara skriker på varandra och så fort vi får chansen så klagar vi på varandra, för minsta lilla. Det är precis som att alla vill hitta fel. Och Axel, lilleman, han växer upp i detta vilket förmodligen sätter sina spår i hans barndom. Han oroar sig över att han inte är tillräckligt biffig. BIFFIG? Han är inte ens 13 år gammal. Men hans kompis har mer muskler, för att han har simmar längre än Axel själv. Och sådana tankar får inte existera i en liten pojkes hjärna. Han vill träna mer simning i veckorna för att "bli större". Redan där är det fel, han är bara 12 år gammal, soon to be 13. 


Familjen kaos Thelin, det är vi det. 


Likes

Comments

View tracker

​Fyfan vad jag är trött. Trött på att om och om och om igen tänka samma tankar. Trött på att alltid spela glad när jag helst vill skrika och gråta på samma gång. Trött på att alltid hålla ihop all the shit together för att andra ska må bra. Självklart vill jag hjälpa mina vänner och jag finns alltid där för dem, men vad får jag tillbaka? Absolut ingenting. Varför i helvete ska jag lägga ner min själ på att hjälpa och stötta människor som behandlar en som en påse fucking luft?! Säg mig det. VARFÖR?


Folk sviker gång på gång. Man säger ifrån, tror att allt löser sig, men nej. Folk sviker återigen, gång på gång. Jag hoppas verkligen att folk som beter sig såhär vaknar upp en dag och tänker efter att "oj, hon kanske blev ledsen" eller "vad har jag gjort?" men tyvärr tror jag inte att det kommer att hända. En del människor, de flesta i min omgivning, är enormt egoistiska. De säger sig vara jätte omtänksamma och världens finaste människa och en underbar vän - men hold on. I mitt fall, de som låtsas bry sig är dem som bryr sig minst. De skiter fullständigt i hur jag mår, de håller troligtvis kontakten med mig för att de vet att jag bryr mig. Jag är en omtänksam person som gör allt jag kan för att andra ska må bra, speciellt mina vänner. Vissa utnyttjar tyvärr det. Jag har försökt säga till personen/ personerna detta, men det hjälper inte. Det är samma visa, gång på gång och jag blir så trött. Jag försöker gå vidare men fortfarande så jagas jag av samma gamla plåga. 


Usch fy och blä på mänskligheten. 
Godnatt 

Likes

Comments