Hej på er alla där ute & förlåt att jag inte har bloggat på ett tag men nu kör vi, är ni med mig?! :)

En fundering jag har haft väldigt länge är, var håller alla funktionshindrade i Norrköping hus ? Det känns som att det av någon anledning gömmer sig för att de har ett funktionshinder eller på något annat sätt är annorlunda, så är det som att det inte finns & skäms för att de inte som "alla andra" jag fattar inte hur det kan vara såhär.

Denna mening brukar jag ofta tänka på när livet är tufft . Var stolt över den du är & tänk inte på vem du kunde varit. Man kan inte bestämma över hur ens kropp väljer att bli för du lånar den bara men en sak som man kan bestämma är hur man vill att ens liv ska vara & det spelar ingen roll om du kan gå eller har ett funktionshinder. För vi är alla människor, skillnaden är bara den att visa av oss har ett funktionshinder & vissa av oss går.

Norrköping är bra på många sätt men en grej som jag stör mig på är hur vi med funktionshinder blir behandlande av andra vi blir liksom en egen liten grupp som bara KAN åka till platser som är speciellt anpassat & vi ska absolut inte vara ute på krogen längre till 23.00. Om ja beställer in en cider eller ett glas vin får jag 9 gånger av 10 en skeptisk blick av servitören, jag är fortfarande 24 fast jag sitter i rullstol. Min ålder & hur jag är i huvudet har inget med att jag är funkis & göra. Så varför behandla mig som ett barn bara för att jag har ett funktionshinder.

Jag vill nu ge er läsare en utmaning att för bara ett tag tänka er in i min & många andra människors vardag med funktionshinder. Hur det skulle kännas att behöva be om hjälp med VERKLIGEN ALLT ! & aldrig "Kunna vara själv utan alltid ha någon bredvid dig. Tänk också på hur ni skulle känna er om ni bara fick vara på vissa ställen bara för att det är anpassat & att inte våga vara bland folk bara för att du har ett funktionshinder.

Så nu alla funkisar vart är ni ? våga komma fram & ut bland folk för vi har all rätt att vara där vi vill utan att få blickar som är nedlåtande eller kommentarer!

Ingen är som jag, du kommer fatta det en dag! Vi ses snart igen!



Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Nu ska jag ta upp något som många med funktionshinder antagligen känner igen sig i. Färdtjänst är vad jag ska lyfta upp idag; känslan av oro & ilska för att man aldrig vet om färdtjänsten kommer i tid eller om den kommer alls. Hur länge ska jag behöva åka runt idag innan jag kommer fram dit jag ska? Dessa tankar snurrar ofta i mitt huvud när jag vet att det är dags att ringa & beställa färdtjänst & jag kan lova att alla som är i behov av färdtjänst känner likadant .

En fråga som jag har ställt till mig själv många gånger är varför färdtjänst aldrig kan anpassa sig efter oss men vi ska minsann anpassa oss efter dem, jag menar är dem till för oss eller är vi till för dem? Ibland känns det som det sistnämnda... många många gånger ringer chauffören & undrar vart jag är någonstans, fast de är tidiga & de blir irriterade om jag är några minuter sen men om det är åt andra hållet gör det ingenting om de är en halvtimme sena, då är det bara & se glad ut & gilla läget men inombords kokar det. Du vet att bara för att färdtjänsten inte kom i tid, kommer du att bli sen till jobbet, ridlektionen eller vart du nu ska eller så tvingas du att ringa & säga att du inte kan komma för färdtjänsten har missat din bokning. Ska det behöva vara såhär??

Färdtjänsten ska vara ett sätt för oss med funktionshinder att känna oss fria & att kunna ta oss vart vi vill, precis som en gående person som tar bussen till stan eller från krogen, men jag kan ärligt säga att den känsla som färdtjänst ger mig är att jag är fast, låst & begränsad i stället för fri .

Känslan av att bli behandlad som ett barn är inte rolig, jag tänker såhär när jag säger att vi blir behandlade som barn av färdtjänst; ex jag är på krogen med mina kompisar vi ska ha en grym utekväll & va ute natten lång, men jag kan bara vara ute till klockan 01.00 för då går sista färdtjänsten. PÅ RIKTIGT, VAKNA! Bara för att jag sitter i rullstol vill inte jag bara sitta hemma eller bli behandlad som ett barn. "Du får inte va ute längre än till 01.00 eftersom du har ett funktionshinder". Så min fråga är alltså; har vi med funktionshinder inte rätten att vara fria?

Likes

Comments

I detta inlägg tänkte jag att ni ska få lära känna mina underbara vapendragare som följer mig genom livet & hjälper mig så att jag kan ha det livet jag har idag, nu kör vi . 
Först ut är Linda & Cathrine dem var det absolut första jag anställde när jag flyttade hem från Göteborg & livet med personliga vapendragare började & min resa att stå på egna ben utan mamma & pappa fortsatte fast hemma i Norrköping .

Okej nu till hur Linda & Cathrine fick första platserna i mitt liv. Linda hade gått & klippt sig hos Kim i flera år & Kim hade sagt att hon hade en syrra som satt i rullstol, så när det sen var dags för mig att flytta från Göteborg sa Kim till Linda att jag letade efter folk som kunde bli mina vapendragare & några dagar senare ringde Linda till mig & vi bestämde en dag för intervju på Lindahls haha & den 14 augusti 2014 gjorde hon sitt första pass på en resa till Götet haha.
Nu till Cathrine, eller Crattan som jag kallar henne , hon & jag lärde känna varandra 2009 när hon hade praktik på min skola jag gick på , sen hade vi inte kontakt på ett tag tyvärr men även där var det av familjemedlar våra vägar korsades igen. Cathrines mormor & min mormor kände varandra så det är tack vare dem vi återigen har hittat till varandra . "Tack mormor "

Dax att presentera er för Martina som ni fick höra lite om i ett tidigare inlägg & såklart hennes galna men underbara kusin Natta ,Natta är den av mina vapendragare som jag aldrig kan säga med säkerhet om hon är i Norrköping eller på Bali HAHA, för sånt vet jag aldrig med henne haha. Men en sak är säkert med Natta Nathalie kotisuo, att när hon väl är på rätt sida av Atlanten finns hon alltid vid min sida .Dags att göra Entré för Martina, Nattas halv galna men också hundälskande kusin som jag nu har haft äran att känna i hela 2 & ett halvt år.
Nu kommer prestationen av Heidi som jag också har pratat om i ett tidigare, Heidi är den glada tjejen som verkligen kan skaka loss på golvet i boliviansk dans, hon är också tjejen som bytte ut att jobba på hemtjänsten för att istället bli en i Knutsons gäng.

Sist men inte minst har jag Amanda, glädje spridaren som alltid har ett leende på läpparna.
Nattis, tjejen som bytte ut ett liv i stan till ett liv på landet med sin mamma, sina barn & såklart hennes trogna gätter Otto & Bibbi & sist men absolut inte minst har jag William också kallad biggie , killen som brinner för att göra musik .
Så där har ni mitt gäng, K​nutsons....

Jag älskar mitt liv med mina vapendragare & att vi alltid har så kul ihop & att dem allltid  finns vid min sida när jag  behöver  dem som mest.. alltid haha. Men jag är också livrädd för att det någon dag kommer att försvinna ifrån mig eftersom att  försäkringskassan nu har blivit ännu  hårdare vad gäller den personlig assistenten , utan  mina vapendragare kan jag  inte ha det liv  jag har idag, mitt liv kommer förändras som fan om det skulle hända  mig , jag blir som sagt rädd med tanke  på hur många  det  faktiskt är som blir av med sina vapendragare varje  dag ..
Detta var allt  jag hade & säga om mina vapendragare, vi ses i nästa inlägg .

Likes

Comments

Nu ska ni få följa med tillbaka till 1993 året jag föddes & året då min familjs liv vändes totalt upp & ner , Mammas graviditet med mig var helt normal precis som hennes två tidigare med mina systrar , alla ultraljud såg bra ut inget konstig med mig & barnmorskan sa att jag var beräknad att födas den 2 maj men när mamma var i 5-6 månaden kände hon ett tryck i magen som gjorde henne lite fundersam,så hon åkte upp till barnmorskan & då fick hon ett sicklars, en slags ring som dem sätter upp för att hålla tillbaka mig. Barnmorskan rekommenderade henne att vara sängliggande men envis som hon är & var redan då gjorde hon inte som de sagt , hon hade Nelly & Kim att ta hand om


En dag badade Kim & Nelly ,mamma hade lagt sig i sängen för att läsa efter en stund känner hon att det gör ont i magen. Hon kollar ner & ser att vattnet har gått. Hon ringer efter pappa som var på jobbet & säger att det är dags att åka upp. Efter det ringer hon upp till sjukhuset , dem åker upp så fort pappa kommer. När det kommer till sjukhuset blir mamma inlagd direkt. Hon får ett dropp för stoppa upp förlossningen så att jag skulle kunna utvecklas mera. Efter dessa 10 dagar mamma hade legat inne blev hon jättesjuk, då bytte läkarna ut det dropp hon hade fått för att stoppa upp förlossningen till ett som skulle sätta igång den istället men det märkte snabbt att det inte skulle gå eftersom att mamma var så sjuk & jag så liten så såg dem att inte skulle gå att genomföra en normal förlossning, det var för stor risk

Den 2 mars blev det akut kejsarsnitt, läkarna sa till mamma att det ungefär skulle bli som en vanlig förlossning & att dem skulle lägga upp mig på hennes bröst men hon ville ändå bli sövd & pappa valde att inte vara med, det var tur för när de plockade ut mig var jag död.

Pappa satt & väntade utanför rummet på att någon läkare skulle komma ut & säga att allt gått bra men i stället så ser han hur läkare efter läkare springer in till rummet där mamma ligger & då förstod han att något inte stod rätt till. Samtidigt har mamma vaknat inne i rummet & läkarna har lyft upp mig till henne för hon skulle få känna på mig ,de hade också tagit en bild av mig som mamma skulle ha för att kunna sörja, samma sak hade det sagt till pappa för det var ingen som trodde att jag skulle klara mig eftersom att läkarna hade försök att få liv i mig i 10 minuter utan resultat, men tillslut lyckades en läkare få igång mitt hjärta.

Nu blev det ambulans akut över till Linköpings sjukhus ,där hamnade jag på avdelningen för prematur barn. Efter några dagar kom mamma & då började en lång tid på sjukhuset. Läkarna på Linköpings sjukhus gjorde ett ultraljud, det var då dem upptäckte att jag hade fått en hjärnblödning på vänster sida men vart ifrån eller när jag fick den är det ingen som vet. Så nu har ni fått följa med på resan hur jag fick min cp skada & varför jag är Cp & stolt är för att jag vann över döden.

Likes

Comments

Detta inlägg jag nu kommer skriva skrämmer mig på riktig.,

Är vi tillbaka till då det var en skam att ha ett funktionshinder & omgivningen trodde man var farlig eller psykisk sjuk bara för att man inte var som alla andra.

Jag menar ska det behöva vara såhär bara för att vissa av oss föds med någon typ av funktionshinder, Är inte vi värda att bo hemma hos våra föräldrar bara för att vi behöver någon som hjälper oss?

Nu när jag sitter & skriver detta inlägg är jag så glad över att jag föddes för 24 år sedan, då hade vi kommit ifrån det här med att funktionshindrade skulle bo på ett boende för att vi inte var lika mycket värda som de som kunde gå,

Jag hade en super bra uppväxt som jag skrev om i mitt första blogg inlägg, Mina föräldrar har alltid kunnat tagit hand om mig & de ville inte ha någon assistans till mig när jag var liten, de ansåg att det var deras uppgift att de skulle ta hand om mig på samma sätt som de gjorde med Kim & Nelly trots min Cp skada nog om det nu.

Tillbaka till va detta inlägg handlar om, Som sagt är vi på väg tillbaka till 50 talet?

Eftersom de nu har börjat bygga barnhem för barn med funktionshinder där de ska bo & detta pga att försäkringskassan nekar barn med funktionshinder i alla former & deras familjer assistans.

Så vilket årtal lever vi på 2017 eller 50-talet? Det är svårt att veta när de nu har börjat återskapat 50-talets ideér. Det är väl meningen att vi ska gå framåt & inte bakåt i utvecklingen?

Jag är på riktigt rädd för hur vi med funktionshinder ska se på våran framtid. Ska dagens barn med funktionshinder bara få träffa sin familj i bland när de kommer & hälsar på barnets nya hem eller att barnet i bland får komma hem, & ska barnets familjer behöva lämna sina barn till ett barnhem bara för att barnet behöver extra stöd?

Jag pratar säkert för många när jag säger att alla ska ha rätt att bo hemma tills man är redo att flytta hemmifrån. Allt detta beror på att Försäkringskassan anser att föräldrar ska ta hand om sina barn & visst det ska de absolut göra men kom igen föräldrar har ofta egna jobb & ibland behöver de stöd till sina barn så att det inte dör. Ja tyvärr händer det mer & mer att barn eller överlag folk med funktionshinder dör pga att de har fått sin assistans indragen eller helt enkelt blivit nekad assistans.

Det är jättelätt att sitta bakom ett skrivbord & fatta massa beslut om människors liv men för dem är det bara ett jobb & för oss är det vårat liv de förstör.

Likes

Comments

Ibland känns det som att det är något magiskt över min rullstol då jag ofta känner mig osynlig när jag är ute bland folk. Nu är vi där igen som jag sagt i ett av mina tidigare inlägg att folk dömer mig för att jag sitter i rullstolen, gör mig så irriterad, arg & ledsen. När ska folk förstå att jag är precis som dem fast jag sitter i rullstol & har en utav mina vapendragare bakom mig för att jag ska kunna göra de jag vill & kunna ta mig dit jag vill. Men det fattar inte folk, av någon anledning tänker dem: Hon sitter i rullstol så hon kan nog inte förstå vad jag säger, eller att hon ska nog inte handla, eller va de nu tänker jag vet inte jag är inte direkt tankeläsare. Men ibland säger en blick mer tusen ord & i stället för att ta reda på om jag kan prata så vänder de sig till min vapendragare som står bakom mig. För att de tänker att de kommer prata åt mig men de kollar oftast bort haha & då har dem inget val, då måste de prata med mig.

Några exempel på när dessa situationer uppstår är just när vi går på stan eller när jag ska till läkare & många många flera gånger Jag kan inte ens räkna hur många gånger i mitt liv detta har hänt mig. Faktum är att detta händer mig varje dag. Tro det eller ej men ibland händer de att de faktiskt pratar mig om jag ska handla men det finns även ett problem där också , om jag och vi säger Heidi är på restaurang & jag börjar beställa brukar de alltid kolla på Heidi som att hon ska bekräfta att det jag precis har sagt stämmer,Som sagt varför behandla mig annorlunda bara för att jag inte står framför dem?Jag menar hur många av er  som går har någonsin blivit ifrågasatt när du ska handla eller om ni är med en kompis ute & käkar, servitören eller servitrisen kollar inte på eran kompis för att dubbelkolla om det du säger verkligen är sant ..

Ännu en sak som gör mig arg, när jag & Heidi eller någon utav mina andra vapendragare går på stan & vi träffar nån de känner så kommer alltid kommentaren Jobbar du? visst de gör dem men det står inte i pannan på dem att de jobbar, vi skulle lika gärna bara va kompisar som går på stan eller en promenad tillsammans. Nej då bara för att vi umgås så måste dem jobba med mig ? ,Det går absolut inte att ha en kompis som sitter i rullstol om man kan gå på sina ben .Är det konstigt att det känns som att jag inte finns när folk behandlar mig som luft, Detta var allt jag hade & berätta idag!

Likes

Comments

I detta inlägg ska ni få följa med på ett utav mina galna äventyr & kanske de största jag gjort. I slutet av 9:an var de som för alla andra i min ålder dax för mig att välja gymnasium , jag hade funderat på barn&fritids programmet på Haga gymnasiet i Norrköping... Men så blev det inte. Den 21 Augusti 2010 packade jag mina väskor & satt mig i bilen tillsammans med mina föräldrar för att börja de största äventyret jag gjort , jag flyttade till Göteborg helt själv endast 17 år var jag nu på väg till något jag inte alls hade någon aning om hur de skulle bli eller om jag skulle klara de , var lixsom bara 17 hur skulle jag klara mig utan familjen som var den största tryggheten jag hade. Dessutom sitter jag i rullstol , ja så gick mina tankar i bilen ner till mitt nya hem. Jag tror faktiskt mamma & pappa tänkte likadant hur ska våran mini klara sig helt själv i en helt ny stad utan oss haha , för så tyst som vi alla var dessa fyra timmar som de tog att åka ner till Götet & Angered som nu skulle bli mitt hem i fyra år har vi aldrig varit . När vi kom fram till Storås elevhemmet som jag skulle bo på trodde vi alla 3 att vi hade åkt fel för det såg absolut inte ut så som jag hade sätt de i mitt huvud men när vi åker ner till adressen jag skulle bo på möts vi av en jätte härlig kvinna med vitt hår & färgglada kläder som står & vinkar hur glatt som helst haha. Nu ni satt nerverna i gång ordentligt , jag ville knappt gå ur bilen för att jag va sååååå nervös ville typ inte längre fast ändå ville jag veta vad jag hade gett mig in på & om jag skulle få några nya vänner & om de som jobbade där skulle tycka mig. Ja detta & mycket mer snurrade i huvudet , ja gick ur bilen & den glada kvinnan som stått åh vinkat kom fram åh sa hej Andréa jag heter Annika kul att träffa dig, Hon visade mig mitt rum där stod en säng ett skrivbord & så hade jag ett eget badrum vi plockade upp lite grejer efter ett tag var de dax att gå upp till gemensamlägenheten som låg på övervåningen för att träffa de andra som också skulle börja på Angeredsgymnasiet. Nervositeten växte mer åh mer för varje sekund, ja mamma och pappa var de första där uppe efter en stund öppnades dörren och en blond tjej kom in rullande med sin familj bakom sig hon kom fram & vi sa lite tyst hej Jessica , Andréa i mun på varandra tror båda va lika nervösa haha efter en stund kom en tjej som hette Victoria upp som också var min lägenhetskompis som jag skulle dela den lilla lägenheten där nere med , ännu en till tjej kom in hon hade brunt krulligt hår & hette Caroline . Morgonen efter var de dax att säga hejdå till mamma & pappa för de skulle åka hem till Norrköping & ja skulle börja min först dag på gymnasiet & från& med nu skulle någon annan än mamma & pappa hjälpa mig med det mest intima åh kläder åh massa annat. De som följde oss till skolan va två andra assistenter som också jobbade på Storås Tommy & Roberto hette dem men alla kallade Roberto för Robban. När vi kom till skolan möttes vi upp av ett gäng assistenter som skulle hjälpa oss underlätta skolan under dessa fyra år ,Peter, Susanne,Admira,Helen, Mathias ,Julia & Pernilla hette dem ,de var helt underbara hela högen & ja ve hur många gånger dem fick mig att dö av skratt under skoldagen. På Storås hade man också kontaktpersoner , först hade Jag Annika och en som hette Mari men mitt andra år nere i Gbg fick jag Robban & en som hette Tomas men han kallades för Domos :) fråga mig inte varför jag fick byte de tyckte väll att Robban & Domos kunde förstå mig bättre eller hantera mig hahahaaaa nä den verkliga anledningen vill jag inte säga hahaa. Under mina fyra år i Göteborg hände de mycket jag började rida , spela teater & massa annat när jag gjorde dessa grejer hade mina fina vänner som också blev mina "systrar" Sandra & Lisa som hjälpte mig i vått & torrt, JUST DET jag bråkade också med lärare som jämn förde mig med hundar, bad mig bytte klass & andra konstiga saker. Om ni skulle fråga alla hemma på Storås va de tyckte när jag kom hem åh de bara kokade i mig för jag hade haft lektion med just denna lärare skulle de bara säga tyst hahaaaa eller aa alla fall om ni frågar Dommos & Robban som jämnt fick höra detta, oftast lätt såhär när jag kom hem från skolan tjena Fimpen hur är det ? , jag bara suckade åh sa att jag var så jävla arg åh så klagade ja så att deras öron typ blödde. Japp så var de att var kontaktperson till mig , innan jag glömmer så ska jag presentera de fina människorna som jobbade natten på Storås Marie,Tina Bozerna & Solveig helt underbara hela högen ,Nu börjar detta inlägg bli lite långt hahaaa men innan jag slutar ska jag bara säga en sak de här med att man inte kan göra saker bara för att man sitter i rullstol eller har en funktionshinder är Bara Skitsnack , jag drog till Götet åh hittade vem jag var & ett nytt liv på sätt & vis jag har inte låtit min cp skada hindra mig & kommer aldrig låta den göra det heller. Ps. att ta studenten & flytta från min fina gbg familj är bland de jobbigaste gjort så de allt ja hade i dag, hoppas ni fortsätter läsa min blogg :)

Likes

Comments

För två år sen kom Zoey in i mitt liv, Jag hade länge funderat på att skaffa mig en hund. En kväll satt jag och kollade runt på blocket, för att jag inte hade så mycket att göra just den kvällen. När ja hade skrollat ett tag kom det upp en annons på Zoey och hennes syskon de stod att de fanns i Haga och de var inte så jätte dyra. Första bilden jag såg på Zoey låg hon och sov på sidan hon var helt vit, lurvig och ja fastnade direkt för henne. Men jag va inte helt säker på om jag skulle ta steget och skicka i väg ett mail så jag gjorde inte det. Dagen efter kom Martina, vi pratade om för och nackdelar och efter ett tag kom vi fram till att de mest fanns fördelar haha:) så då frågade jag Martina vad hon tyckte om jag skulle skicka ett sms ,hon sa direkt: jaaa!! Tog mobilen och skrev ett sms, ungefär så här skrev jag - Hej såg din annons om de söta valparna, tänkte bara höra om de finns kvar? Jag hann inte ens gå till kylen och ta fram frukosten innan mobilen ringde , de var uppfödaren. Hon frågade mig om ja ville ha en tik eller hane , en tik sa jag och skrattade! Sen sa uppfödaren: vill du komma och kolla redan idag? En halvtimme senare var vi på väg till Haga för att kolla på Zoey och hennes syskon. 

När uppfödaren kom ner med valparna såg jag Zoey och blev helt kär! Hon hade ett blått och ett brunt öga som fick mig att smälta ännu mer. Hon var den sötaste valp jag sett haha. Vi pratade en stund medan vi myste med Zoey och hennes syskon, hon frågade lite hur jag skulle ta hand om Zoey eftersom jag satt i rullstol. Jag och Martina kollade på varann och skrattade lite och sen sa jag att mina vapendragare skulle hjälpa mig med det jag inte kunde själv. 

Sen var de bara ett problem kvar hur jag skulle få hem henne eftersom jag inte hade någon bil, då sa uppfödaren att hon kunde köra hem henne haha Hur många får hemleverans på en valp lixsom? Dagen efter kom hon hem till mig och sen den dagen har det varit Zoey & jag :) så ni ser allt går bara man vill. Nu har jag min fyrbenta bästa vän vid min sida varje dag. 

Det var allt jag hade och berätta om hur jag och Zoey träffades, vi ses snart :-)

Likes

Comments

Jag är nöjd med mitt liv och rik på kärlek från min kära familj och mina fantastiska vänner som alltid finns vid min sid. Jag vet att jag är älskad av alla dessa fina människor i min närhet., Jag brukar inte klaga på mitt liv med cp och allt va de innebär för det hjälper inte. Jag har alltid suttit i rullstol och kommer alltid göra det men som jag brukar säga, jag har ett liv precis som vilken annan tjej som helst i min ålder bara att jag inte använder mina ben och har mina fina och fantastiska vapendragare som hjälper mig genom livet, aja nog om dem nu, Ni kommer få lära känna dem närmare i ett annat inlägg. DETTA inlägg ska handla om min rädsla om att leva ensam resten av livet. min familj säger ofta till mig att jag kommer hitta någon att leva med men den känslan finns inte hos mig. Som alla andra vill jag också hitta den stora kärleken och ha det liv mina systrar har med en man som älskar mig för den jag är. Såklart drömmer jag om att någon dag kunna bli mamma men det är i dessa lägen de känns som att min cp skada och att jag sitter i rullstol sätter stopp för mig att hitta den rätta som ser mig och inte rullstolen. Jag tänker ofta vem skulle vilja leva sitt liv med mig och älska mig och se mig som den person jag är åh inte ser rullstolen. SLUTA bry dig om rullstolen de är inte den han är tillsammans med. Många gånger i mitt liv har jag fått höra från olika killar när jag vart med på dejting sidor att jag ser bra ut och de vill träffa mig men när jag säger att jag har en cp skada och sitter i rullstol får de av någon konstig anledning panik och slutar höra av sig eller blockerar mig, Jag menar ärligt de är ju för fan 2017 vart är kunskapen hos folk, bara för att jag inte går så är jag inte dum i huvudet med detta sagt, är de konstigt att jag är rädd för att inte hitta mr right ?? Om de dömer mig pga min livssituation:( De va allt för idag ses snart igen :)

Likes

Comments

Här kommer mitt första blogginlägg någonsin så ha lite tålamod med mig haha . Nu ska ni få följa med in i mitt liv, jag är en 24 årig tjej som umgås med mina vänner och familj så ofta Ja kan , nu när jag pratar om min familj kan jag lika gärna presentera mina familjemedlemmar lite närmare , min mamma heter Jill men alla kallar henne Jillan , Mamma är en riktig färgglad & sprallig kvinna som driver sin egen second hand butik Silly Market . hon är en av de få kvinnor som tar på sig en rosa rutig skjorta och ett par leopardbyxor & får de att se bra ut :) Näst på tur är min pappa han heter Håkan men enda sen han var liten har han kallats för Gecken då han inte kunde säga sitt namn , han är en av de mest omtänksammaste människor jag vet och att ta en öl en fredag kvälll framför en fotbollsmatch är inte fel om ja frågar honom , nu till mina två äldre systrar Kim och Nelly , ja jag är minstingen men jag berättar mer om de senare , nu kommer lite om mina systrar först ut är Kim bor tillsammans med sin man Johan och deras tre underbara barn Troy ,Rut & Juno , hon driver en egen frisör salong tillsammans med sin bästa kompis Kristin & sist men inte minst Nelly hon älskar att shoppa men ibland shoppar hon för mycket om ja frågar hennes man Andy men hon älskar mode ,hon älskar att matcha kläderna som deras son Cruz har på sig, de var lite om familjen. Nu tillbaka till mig , jag föddes två månader för tidigt vilket gjorde att jag fick en hjärnblödning vilket resulterade till att jag fick en cp skada och kan inte använda mina ben så jag sitter i rullstol men jag har aldrig sätt de som ett problem eller hinder för att kunna leva de liv jag vill , jag är som vilken annan 24åring som helst bara att jag inte går utan jag rullar fram genom livet ,Tackvare att jag fick hjärnblödningen på vänster sida kan jag prata, ,nu tillbaka hur de är att vara minstingen i familjen och ha en cp skada har både sina för & nackdelar mamma & pappa har alltid låtit mig göra de Kim & Nelly gjorde ex klättra i träd , åka skridskor mm, mina systrar har alltid stöttat mig när jag behöver dem, Nelly åkte tilllomed upp till en skola för att snacka med en som hade mobbat mig så vid min sida har de alltid vart men de finns också några nackdelar ex jag fick inte åka över vägen själv när jag var tretton för pappa trodde jämt att jag inte såg mig för innan jag gick över & att de skulle komma en bil & köra på mig , jag fick heller inte gå på strömma discot när de var poppis trots att min bästa vän var där haha , jag som ni ser så finns de både för & nackdelar i mitt liv men jag är glad ändå , ja då så de här var de jag hade att berätta för er i mitt första blogginlägg någonsin , jag hoppas jag fångade ert intresse & att ni kommer fortsätta läsa om ett liv med Cp kram på er ses snart igen :)

Likes

Comments