Allmänt, Emma, The sims 4

Dag 1. Mina bebisar var lugna hela dagen, vilket var skönt för mig då jag kunde fokusera på mig själv, jag målade lite tavlor för att få in lite extra pengar, sen hoppades jag på att få några timmars sömn.

Dag 2. Denna dag började tidigt, närmare bestämt vid 3.15 då barnen hade bestämt sig för att bli synkade och grät för att båda var hungriga. vid 9.19 så blev de småbarn, det var nu jag visste att jag inte skulle få en gnutta tid för mig själv tyvärr. Nicholas var självständig, han ville absolut inte ha någon hjälp med någonting av en vuxen, vilket både var skönt och lite tråkigt, såklart att jag vill hjälpa min fina pojke att lära sig saker. Josefine blev änglalik, hon hade ingenting emot att få hjälp, och så var hon lite ledsen av sig, hon vill gärna vara nära och få tröst.

Jag frågade Olof om han ville bli min pojkvän, och det ville han! Tänk att jag var tvungen att bli mamma för att se att han egentligen är en underbar sim som borde ingå i våran familj, jag funderar på att be honom flytta in hos oss, så han inte missar sina barns uppväxt och så att han kan hjälpa till med uppfostran. Eftersom barnen började få spring i benen så var jag tvungen att skaffa staket på framsidan av huset så de inte skulle springa ut på vägen!

Barnen älskade att ha sin pappa här så jag tror nog ändå att det blir bäst att han flyttar hit, det är ju klart han ska bo med sin familj.

Dag 3. Natten till att Olof flyttade in så myspyste vi igen, för att fira att vi blivit en familj, och denna gång så använde vi kondom, men den gick sönder! Vi skulle ha barn igen!!! Denna gång blev jag dock inte sur, lite irriterad bara, hur skulle jag ha tid med mitt arbete när jag skulle ha massa barn att ta hand om?

Olof blev först irriterad när jag berättade att kondomen hade gått sönder, tills han fattade att vi skulle ha barn igen - då blev han så glad att han friade!

Dag 4. Jag började potträna Josefine, hon är så duktig och när hon är klar med det så tänkte jag att det är Nicholas tur, jag vill att mina barn ska vara helt blöjfria innan de blir barn.

Dessutom så gick jag in i andra trimestern.

Dag 5. Nicholas är väldigt självständig som sagt så han ville lära sig pottan själv. Jag blev befordrad till konditor, och jag blev jätteglad över det! Dessutom så har jag nu gått in i sista trimestern, så jag ser ut som en flodhäst igen. Skönt att det inte är långt kvar tills jag får vara själv i min kropp igen!

Dag 6. Barnens farmor var förbi och hälsade på, hon tyckte det var jätteroligt att få träffa sina barnbarn och att det var ett till på väg! Jag jobbade hårt, men inte tillräckligt för att få en ny befordran, jag hoppas på en till nästa arbetspass.

Det var dessutom dags för barnet att komma till världen - så när värkarna kom åkte vi in till sjukhuset Olof och jag. Klockan 19.58 föddes lilla Mårten Olofsson och var helt perfekt. När vi kom hem så var det dags att presentera barnen för varandra, Nicholas blev glad över att träffa sin lillebror, det blev däremot inte Josefine, hon blev ledsen och gick runt och grät. jag tror att hon ville ha en lillasyster istället för en lillebror.

Dag 7. Här hemma har alla övat upp sina färdigheter hela dagen, sen var det dags för mig att gå till jobbet. Jag fick ingen befordran denna gång heller, och nu ska jag gå på ledighet. Däremot så har jag en rolig nyhet till er! Klockan 18.01 så gifte jag mig med Olof! Det var en vacker liten ceremoni och vi kunde inte vara lyckligare över att vara tillsammans och ha tre vackra friska ungar!

/ Emma, Olof, Nicholas, Josefine och Mårten.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Allmänt, The sims 4, Emma
Hjälp mig välja mellan Olof eller Akira, skriv vem ni röstar på i kommentar! :D 

Dag 1. 9.30 vaknade jag och bestämde mig för att ringa till Olof och be om ursäkt för mitt beteende igår, kanske kunde han förlåta mig och ge mig en chans, jag är ju ändå en rätt trevlig och rolig tjej.

Jag fick en till chans, vi började flörta och vi kysstes! Jag bad honom stanna över natten vilket gjorde så att de ena ledde till de andra om ni förstår vad jag menar - mer än en gång dessutom!

Dag 2. Jag började känna mig lite konstig, som att jag ätit något dåligt - jag vaknade mitt i natten för att jag inte hade någon ro, så spelen fick bli min räddning. Medan Olof låg i min säng och drömde sött så satt jag och spelade för att lugna mina nerver.

Olof vaknade och vi mös igen, efter det så tog han en dusch medan jag åt frukost - äggröra med bacon blev det idag. Men strax efter att Olof hade gått härifrån till sitt jobb så blev jag jätteillamående och var tvungen att spy! Det är det värsta jag vet. Så när jag var på jobbet på kvällen och hade min rast så passade jag på att ta ett graviditetstest - och det visade positivt! Jag gick in i chock. Jag kunde inte ens glädjas över att jag blev befordrad till förste cateringansvarig, det enda jag kunde tänka på var att jag är gravid, med ett barn som jag inte ens vill ha. Okej - det är kanske hårt sagt, såklart jag vill ha barn, bara inte just nu... Jag är mitt uppe i karriären och jag har inte tid att vara hemma och byta bajsblöjor.

När jag slutade jobbet så ringde jag och skällde ut Olof. Han blev glad över nyheten att han skulle bli pappa, han var familjeinriktad och hade alltid velat ha barn tydligen, jag frågade honom hur det kunde bli såhär, du hade väl kondom? Men han svarade nej på den frågan, han antog att jag gick på preventivmedel. Jag, som inte hade haft ett förhållande på flera månader, skulle jag gå på preventivmedel? Knappast. Jaja, båda två var korkade, nu får vi sova i den säng vi bäddat. FAN OCKSÅ!

Dag 3. Jag hade fortfarande panik och visste inte vad jag skulle göra. Det första jag kom att tänka på var Leona, hon har barn, hon kan säga vad jag ska göra! Men hon förklarade för mig att det inte fanns så mycket att välja på, antingen så föder du barnet och tar hand om det - eller så föder du barnet och ger bort det till de sociala myndigheterna. Något annat alternativ hade jag inte. Jag började gråta, dels för att jag var så dum att jag kunde låta detta hända, och dels för att jag inte ville ge upp mitt ofödda barn. tänk om det var enda chansen för mig att få barn? Jag kunde inte riskera det, och jag kan inte bara skylla på Olof, jag skulle sett till att han använde skydd och inte bara antagit det.

Dag 4. Andra trimerstern - jag var så obekväm i mig själv, jag känner mig lite som en flodhäst. Jag kommer ihåg bilderna på mamma när jag låg i hennes mage och hon var inte i närheten av så stor som jag är nu, slår vad om att jag kommer spricka i sista trimestern och det enda som kommer finnas kvar av mig är babyn. Usch så morbid jag låter, men det är så jag känner idag.

Jag bestämde mig för att åka till staden jag kommer ifrån, inte för evigt, utan jag åkte bara dit för att se vilka människor jag kunde träffa och ifall mina vänner var hemma. Men det var dem inte - de hade åkt på semester utan att bjuda med mig, vilka vänner jag har... Jag träffade dock tre män i staden som verkade intressanta innan jag åkte hem till mitt hus igen, ibland så känns det deprimerande att ha lämnat staden för att flytta till ett hus i förorten, vad tänkte jag på?

Dag 5. Tredje och sista trimestern. Jag ser ut som en boll och jag känner mig som en boll - är jag en boll? Nej, jag är en ofrivilligt höggravid kvinna som tydligen inte vet bättre. Jag har börjat må bättre dock, känns som att jag kommer att klara detta, kanske har jag börjat bonda med ungen lite, jag sjunger för den ibland och lägger händerna på magen, och den svarar med att sparka sönder mina revben. Antingen vill den att jag håller tyst, eller så är det ett tecken på kärlek, jag vet inte. Jag har aldrig varit med om detta förut. Jag antar att barnet kommer vara på utsidan redan imorgon, vad skönt. Då kanske jag slipper den här konstanta värken jag har i min kropp.

Akira Kibo kom hem till mig på kvällen, en av männen som jag träffade i staden. Vi hade faktiskt rätt trevligt tillsammans, han är rätt blyg så det blev inga bilder. Jag ska inte dra några slutsatser meeen, jag tror att det kan finnas något mellan oss, eller så är det bara gravidhormonerna!

På tal om det! Jag spricker! och jag skämtar inte, det är dags för det här barnet att komma ut! Jag ringde Olof som körde mig till sjukhuset. Jag hade dåligt samvete att jag inte träffat honom någonting under graviditeten men han hade inte försökt direkt heller. Förlossningen gick bra - Klockan 21.57 föddes en frisk liten kille som fick namnet Nicholas Olofsson - eftersom hans pappa heter Olof så är det passande att han får hans namn, låter betydligt bättre än Emmasson.

Jag fick panik! Värkarna satte igång igen och vips så kom det en till bebis!! Inte undra på att det kändes som att jag skulle spricka, har det vuxit till sig två bebisar i min livmoder så är det inte så konstigt. Ut kom det en liten flicka som fick namnet Josefine Olofsdotter. Tvillingar alltså. Hur ska jag kunna ha hand om dem, helt själv?

Dag 6. Min kropp har svikit mig. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle kunna älska de här barnen så mycket som jag faktiskt gör. Det är klart att jag aldrig skulle kunna ge bort dem, min Nicholas och min Josefine. Bara mina. Lite Olofs då men mest mina. De gråter mycket, gärna i otakt också så att när den ena har somnat så gråter den andra så att de vaknar igen, men de får enas om det där med tiden antar jag, de har ju känt varandra längre än vad jag har känt dem.

Akira kom hem till mig och umgicks. Vi var flörtiga med varandra och han stannade kvar över natten, vi mös tillsammans, och vi såg till att ha skydd som tur är! Tänk vilken vändning livet har tagit, detta trodde jag aldrig. Medan Akira låg och sov så kom Olof förbi, han ville träffa sina barn och säga att jag var hans själsfrände. Jag dog lite inombords. Jag vill inte vara elak mot honom men jag tror att jag och Akira passar bättre tillsammans, jag är inte tillsammans med Olof så jag vet inte om jag bara ska säga att vi bör vara vänner istället, för barnens skull - men tänk om han verkligen är den för mig?

Dag 7. Jag bjöd över Akira för att umgås, jag ville se om det skulle finnas en chans att vi kunde bli själsfränder, men jag tror inte det. Jag tycker om honom väldigt mycket men det känns som att Olof är min stora kärlek.

Tvilligarna var rätt lugna, de grät när de var hungriga eller behövde ett blöjbyte, annars var de lugna och jollrade mest.

/ Emma med småfisarna Nicholas och Josefine.


Likes

Comments