Han.

Jag ser honom på långt avstånd.

Jag ser den välbekanta ryggtavlan,sättet han går på att det är just han. Jag känner hur klumpen i magen dras hårt och smärtsamt, jag får svårt att andas och jag vill skrika men inget ljud kommer fram genom min mun. Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonen, hjärtat bultar bankandes, mitt huvud börjar bulta och jag tvingar mig själv att titta bort när jag inser att han är påväg att vända sig för att prata med en av sina vänner som nyss kom ut genom ett klassrum. Mina vänner stannar upp för att ställa sig i en klunga och diskutera gårdagens tv program, omedvetna om min inre smärta av att bara känna av hans närvaro. Jag tvingar mig till att ta tre djupa andetag. Långsamt börjar knuten i magen att släppa och pulsen går tillbaka till normala takt. Jag försöker lyssna på det pågående samtalet men mina tankar är hos honom. Jag tittar försiktigt på honom i småsmyg, betraktar hur ljuset får hans ögon att skina upp så underbart. Tittar bort en liten stund för att inte bli upptäckt, lägger in lite små kommentarer i konversationen som har ändrats till att diskutera snyggaste killen på skolan. Tittar sedan upp för att se honom rakt in i ögonen. Känns som om att någon slagit till mig i magen. Han tittar bort, jag återhämtar mig från ögonkontakten som nyss inträffade. Jag tar åter ett djupt andetag,denna gången så återhämtar magen sig snabbt. Jag borde inte titta på honom pågrund av min mentala hälsa, men mina ögon dras som magneter mot honom. Jag tittar på hans läppar, hans läppar som jag vet exakt hur de smakar. Och sedan så ler han. Jag dör inombords, de leendet som har värmt mig så många gånger. De leende som var mitt mål varje gång vi samtalade att få till. De leende som alltid fanns i min närvaro. Jag vänder mig åter igen till min grupp av vänner och upptäcker att alla fyra står och tittar undrandes på mig. ” Är du okej?” frågar en. ” Förbjuden fråga” svarar jag kort med en ton som otvivelaktig menade att samtalet var över . Alla vet redan vad det innebär så ingen fortsätter att fråga. ” En dag kommer det bli bättre” påpekar en av mina modigare vänner . ” Jag vet, bara inte idag, eller i morgon, kanske inte nästa vecka, men sen. Då kommer jag bli bra igen.” svarar jag tonlöst. Jag tittar en sista gång på honom och känner ingenting alls längre. Att titta på honom gör mindre och mindre ont, pulsen fortsätter att slå normalt och jag inser att han kan leva utan mig precis som att jag kan leva utan honom. Jag känner hur kroppen sprids med en ny styrka, jag tittar ut genom det största fönstret och ser hur en blomma långsamt sträcker sig efter solljuset. Jag sträcker mig efter mina vänner som har börjat gå mot lektions salen och frågar vilka som vill komma på min filmkväll. För med honom var jag hundragånger starkare men utan honom så är jag tusengånger starkare.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments