Header

Gjord av glas

Det börjar med en spricka. Den klyver mitt ansikte i två halvor, letar sig ner över halsen, förbi nyckelbenet och ut till bröstet där mitt hjärta bultar för dig.

Där brister det.

Jag skriker rakt ut och tvingar brutalt bort den öronbedövande tystnaden omkring mig. Hela min uppenbarelse sprider sig över rummet i form av miljoner små skärvor. Genomskinliga och sköra som glas.

Filosofi

Tänk om vi huttrande sitter på taket en krispigt kall decembernatt.

Och tänk om våra innersta tankar undslipper våra läppar och bildar moln av varma andetag och kylig luft.

Tänk om vi förundrat skrattar och ser på när våra moln seglar upp mot en klar stjärnhimmel.

Och tänk om den kalla luften någonstans på vägen fryser våra moln till iskristaller, och de förblir en del av det universum du och jag delar.

Tänk om våra iskristaller ansluter sig till stjärnorna. Fyller himlen med flyktiga midnattstankar.

Och tänk om det är därför en stjärnhimmel tycks glittra tusen gånger mer

en krispigt kall decembernatt.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag är kreativitet och obeslutsamhet

du struktur och logik


motsatser attraheras och båda vet

från första dagen var det vi


ordna upp mig så ska jag klottra ner dig

fylla din kropp med historien om oss


älskling, du är poesi.

----


Brukade ramla genom livet

skrapade knän efter varje fall


snubblade en dag över kärleken

landade omtumlad i din famn


sedan dess tacksam för klumpiga ben

och brist på balans

Likes

Comments

Istället drar jag handen längs med min ännu flammande kind och torkar sedan av den på vänster byxben, vilket lämnar en svart fläck av mascara på mina favoritjeans.

Bäst att jag tvättar dem ikväll innan fläcken hinner torka in, tänker jag och fixerar blicken på en av hans svarta lockar.

Med ett påklistrat leende hör jag mig själv säga “Jag är hungrig. Vad sägs om hamburgare till middag?”.

Hans käkar är sammanbitna när han nickar och börjar gå bort från solndegången mot det neongula m:et en bit från centrum. Och bara sådär, lika snabbt som det hände, är allt som vanligt igen. För ett tag framöver.

När vi öppnar glasdörren till McDonalds möts vi av doften av friterad potatis. Det är en lugn kväll och lokalen är tom så när som på de tre anställda och ett par som sitter i ett av hörnen.

Vi väljer ett bord i andra änden av lokalen och jag sätter mig ner medan han går bort till disken för att beställa. Efter våra fem år tillsammans har han full koll på vad jag vill ha. En cheeseburgare och en stor pommes som jag doppar i en sundae med chokladsås. Otippat gott.

I brist på annat att kolla på medan jag väntar sneglar jag bort mot paret i hörnet. Det är ett ungt par men jag skulle gissa på att killen är ett par år äldre än tjejen baserat på hur han för sig. Hans rörelser talar för en mognad som hon ännu inte hunnit få. De skrattar, matar varandra med pommes och stannar då och då upp för att kolla på varandra med drömmiga blickar. Nykära.

Jag känner igen mig själv i den unga tjejen med klara ögon. Och jag ser drag av honom i den lite äldre killen. I alla fall drag av den han brukade vara.

Jag drar ner armen på tröjan över handen och ska just försöka gnugga bort mascaran från mina jeans när jag fastnar med blicken på mina skor. Mina mörkröda klackskor där bitar av lacken för länge sedan flagnat bort. Klackarna var en present från honom. Morgonen jag fyllde 16 packade jag upp dem ur en låda och tackade överlyckligt min pojkvän. Med drömmande blick och klara ögon beundrade jag både honom och skorna.

Nu, fem år senare är klackarna rejält slitna. Och ärligt talat, rätt obekväma att gå i. Sulorna har slitits ner och jag vet inte hur många skavsår jag plåstrat om efter för många timmar med skorna på fötterna.

Det skulle vara skönt att ta av dem.

Ljudlöst och sakta drar jag av dem, en sko i taget, och låter dem stå sida vid sida på golvet. Vända åt varsitt håll ser det nästan ut som om de skulle börja gå från varandra.

Det är nog dags för ett par nya skor.

Jag sneglar nervöst mot honom och ser att han står kvar vid disken och irriterat väntar på att en tjej i personalen ska lägga upp vår beställning på en bricka.

Snabbt norpar jag åt mig min jacka från bordet, reser mig upp och går med ostadiga steg ut genom glasdörren.

På bara fötter vandrar jag över den tomma parkeringen och bakom mig lämnar jag ett nykärt par, tre McDonalds anställda, en kille som inte är den han brukade vara,

och ett par slitna klackar.

Likes

Comments

Den 30 Maj är ingen solig dag. Himlen är grå, det blåser svaga vindar och i luften ligger regn blandat med doften av sirener. Doften av sommar. Jag älskar vädret, idag gör jag det. För idag vaknade jag med ångest bultandes bakom tinningarna och tunga ben. Jag gick ut ur min brors lägenhet i morse och det var som att världen visste hur jag mådde. Det är nästan en form av terapi, när man mår dåligt och vädret liksom tonar ner sig för att visa sitt medhåll. Som om det vet att en skinande sol inte hade lyst upp min tillvaro, snarare stuckit mig i ögonen.

När jag har mina dåliga dagar, när ångesten får mina 56 kilo att kännas tio gånger tyngre, då behöver jag dystert. Jag behöver gråa moln. Duggregn som faller på bara axlar och ger lätta rysningar. Svala vindar som blåser rakt genom mig och fångar upp delar av min ångestfyllda röra. Rensar mig. Jag behöver salta tårar, beethoven och ensamhet. Jag behöver trösten i det mörka. Jag behöver erkännande.

Det är ordet jag letat efter. Erkännande. Jag behöver veta att allt inte är frid och fröjd. Att det är okej för mig att må så som jag gör trots att det är sommar och jag slutar skolan om en vecka. Jag behöver veta att det kan regna den 30 maj och att mitt huvud kan vara fyllt av ångest. Bara för att solen sken igår, så måste den inte skina idag.

Likes

Comments

lägg din hand på mitt lår
snälla
jag har inte sagt att du får
fast inte heller nej
ingen väntar sig att du ska förstå
eller kunna tolka den skrämda blicken jag ger dig
jag är bara en av många
nästan ingen alls
så vem kan bevisa
att din hand ens rörde mig någonstans
gör det bara
lägg handen på mitt lår
jag har inte sagt att du inte får

Likes

Comments

Här är en krönika jag skrev för ett par månader sedan men har glömt att publicera.

Jag ser hans breda leende, det är så olikt ditt. Jag hör hans röst, den är ljusare än din, mindre plågad. Jag hör hans bubblande skratt, och jag vet att i precis den här sekunden börjar allting om på nytt. Det är en befriande känsla, att ännu en gång vara fängslad i ett hav med vågor av pirrig nervositet och förväntan. Men till skillnad från förut så är havet inte längre mörkt och stormigt, det är gnistrande blått. Vågorna är inte längre våldsamma och jag behöver inte kämpa för att hålla huvudet över ytan.

För det var så det kändes när jag var med dig, som att slungas fram och tillbaka utan något tryggt att greppa tag i. De få lugna sekunderna mellan vågorna var livsviktiga för att jag skulle hinna hämta andan innan nästa kallsup. Jag var fast, kunde inte simma eller röra mig förrän du bestämde dig för att skölja upp mig på land. Jag kan ibland fråga mig själv varför jag egentligen stannade i det där stormiga vattnet? Varför jag fortsatte kämpa för dig tills du bestämde dig för att ge upp på allt som var oss. Jag hade kanske klarat av att ta mig i land på egen hand, men jag kanske inte ville.

För när man är där, mitt i stormen, tänker man inte klart. Men man känner allt. Alla känslor överrumplar en och man tycker att det är värt att stå ut med alla kallsupar för att få känna de där intensiva känslorna man tror är kärlek. Det var något med det mörka, mystiska vattnet som lockade mig. Förtrollade mig. Med dig var det aldrig tråkigt för dina vågor kunde bölja lugnt för att i nästa sekund våldsamt slå åt alla håll.

Men nu när jag sitter på bussen hem och ler fåraktigt åt något han sa och hoppas på att hans namn ska lysa upp mobilens skärm, så vet jag att det var för det bästa att du gav upp på oss. Jag kanske är en närmast obetydlig flört för honom jag nu spenderar mina dagar med att tänka på, det spelar egentligen ingen roll. Men jag är tacksam att du gav upp på oss för nu vet jag att allt jag kände för dig, kommer jag även att känna för någon annan.

Efter att du försvann stod jag i månader tveksamt kvar på stranden. Gick långsamt fram till vattenbrynet där havets vågor precis nådde mina tår för att sedan oroligt backa tillbaka. Rädd för att det skulle bli precis som förr. Men för varje gång jag lät vattnet skölja över mina bara fötter blev jag modigare. När jag äntligen tog steget ut var det som om all min rädsla sköljdes bort. Nu simmar jag förväntansfullt framåt omgiven av gnistrande blått vatten. Fri från rädsla för att drunkna, fri från dig.

Skribent: Cornelia Jensen Sten

Likes

Comments

Han drar handen genom håret och vänder blicken mot den röda augustihimlen. Skrattet som undslipper hans halvslutna läppar är lågt, riktigt lågt. Det liknar nästan ljudet av en morrande hund. Någon annan, vem som helst, hade misstagit sättet han drar på mungiporna för ett genuint leende. Fast jag är inte vem som helst. Jag hör genast den sarkastiska undertonen och vet att leendet inte alls är ett leende. Det är den där nedlåtande minen han brukar använda för att få min korta uppenbarelse att kännas ännu mindre än vad den redan är.

Fan.

Jag sa något jag inte borde sag..

Smack.

Handen, som sekunden tidigare hade fingrarna inflätade i det korpsvarta håret, far i nästa över min kind.

Brinnande hud och kylande tårar blandas och jag är återigen så kluven att jag lika gärna kunde varit delad på mitten.

Jag borde lämna honom.

Jag borde verkligen, verkligen, verkligen lämna honom.

Skrapa ihop den lilla stolthet och självkänsla jag har kvar, vända på den slitna klacken och aldrig kolla tillbaka.

Men i vanlig ordning så hinner jag inte röra mig en centimeter innan nästa tanke slår mig som en andra, denna gången mental, käftsmäll.

Var skulle mina slitna klackar någonsin kunna ta mig? De hittar bara till honom.


Likes

Comments

Vi är för alltid. Tonerna av kents populära låt strömmar ur högtalarna och i takt med tonerna strömmar mina tårar. Jag höjer volymen, låter musiken fylla rummet och dränka alla tecken på att omvärlden existerar. Det var med den här låten du lovade mig en evighet. En evighet som visade sig vara väldigt kort. För varje ord Joakim Berg sjunger återkommer även ett minne av oss, och med det en känsla. Det tar inte lång tid innan alla känslor brottas med musiken om platsen i rummet. Antingen blir känslorna fler och fler, större och större, eller så är det väggarna som krymper. Jag kan inte avgöra. Men trots att jag känner hur det blir svårare att andas för varje sekund som går, så vägrar jag sänka volymen. Trots att jag drunknar i mina egna tårar så vill jag för allt i världen inte sluta gråta. Trots att min andning blir häftigare och mer ansträngd när väggarna kommer mot mig så stannar jag i rummet.

Det är inte första gången jag gör såhär mot mig själv. Det är inte första gången jag försätter mig själv i detta helvete som är resterna av det vi en gång var. Jag framkallar allt, tvingar fram varje del av vår historia och hur jag kände då. Allt det jag önskar att jag fortfarande kände. För jag finner en tröst i att gång på gång riva upp mina sår. Trots att allt som en gång var oss nu är trasigt och dystert, så håller jag fast vid det med allt jag har. Jag vill inte släppa taget. Jag vill inte gå vidare. Jag vill inte glömma färgen på dina ögon eller hur len din hand var i min. Vill inte, vill inte, vill inte. Men för att minnas allt det fantastiska med oss måste jag även minnas det oförlåtliga du gjorde. Så därför sitter jag ännu en gång här i min säng, med kinderna fulla av mascara och "vi är för alltid" på repeat.

Skribent: Cornelia Jensen Sten

// Efter några dagars frånvaro delar jag med mig av denna text som från början skulle bli en krönika, men som helt enkelt ville bli något annat. Texten är lite för rörig för min smak egentligen, men samtidigt beskriver den exakt vad jag en gång kände så det får gå.

Likes

Comments